Rewrite

Trots att jag bestämt mig för att skriva färdigt hela första utkastet innan jag började gå igenom arbetet och fixa alla plot holes mm, så sitter jag nu här och har så mycket i Girl-serien som jag stör mig på att jag inte kan fortsätta utan att först gå tillbaka och göra om, göra rätt.

Först och främst är det hela vampyraspekten. Jag har ogillat den från första stund, men var för lat för att komma på ett eget originellt monster. Nu har jag funderat en del och kommit fram till att jag vill göra dem till rätt och slätt demoner. De kommer inte leva i huvudsak på blod utan snarare på andras smärta, skräck, oro mm, vilket i sig kan vara blod eftersom människor tenderar bli ganska rädda om någon biter dem och dricker deras blod. Annars kan de få energi genom att skada andra, antingen fysiskt eller psykiskt. Vad gäller halvbloden så funderar jag fortfarande på om jag ska låta dem behålla sina "specialkrafter". Det känns inte riktigt som att de passar in, men samtidigt går inte storyn ihop om jag tar bort dem.

Designen pular jag fortfarande med. Halvbloden gnäller över att de inte kan vara bland vanliga människor eftersom de kan bli igenkända, men det går inte ihop eftersom de ser ut som helt vanliga människor nästan helt utan undantag. Så jag vill göra dem mer omänskliga. Demonhorn i pannan som de slipar ner för att dölja (om ni sett filmen Hellboy vet ni vad jag menar) kolsvarta ögon helt utan ögonvita, huggtänder i hela munnen (inte bara hörntänderna), svart blod och svarta ådror som syns genom huden (som för övrigt är nästan helt färglös) och världens klor på fingrar och tår (som de försöker hålla korta). Och kanske en klassisk demonsvans.

Från vänster: Mimmi, Jasmine och Lori

Annan variant av horn. Lori, med afro och dreadlocks. 

Snabbskiss av demon-Jasmine

Jag vill ändra lite på dynamiken i gänget också, för att undvika stereotyper. Sam ska vara äldst eftersom det känns lite kliché att den yngsta är den skojfriska. Därför ska han automatisk bli aningen mer ansvarstagande och och mogen, samtidigt som Kevin blir med laid back, retsam och avslappnad med nästan lite "hippiekänsla" när han inte längre är äldst med allt ansvar.

Ash vill jag ge en mer unik, punkaktig stil med mohawk och glasögon (eventuellt som han bara har på sig när han läser). Han ska vara mindre aggressiv men lika retsam och smått elak i sitt sinne för humor.

Jasper och Mimmi är jag rätt nöjd med, och hos Lori vill jag bara ändra den utvändiga designen lite för, lets face it, det är inte speciellt praktiskt med afro i slagsmål. Dreadlocks känns smidigare och smartare.

Jag vill ändra på andra saker också. Kanske helt ta bort hela tråden med maffian (eller i alla fall putsa en del på den). Med den här designen kan inte Jasmine flytta hem igen utan får hälsa på sin mamma bäst hon kan. Mimmi skulle få bli introducerad på annat sätt. Jag vill ändra berättarperspektivet från första person till tredje person för att smidigare kunna byta mellan olika berättare. Jag vill ge Jasmine en mer distinkt och underhållande röst, och samtidigt ge henne en något mindre Mary Sue-isk personlighet.

Ni fåtal som har läst något avsnitt av serien, har ni några tips? Något jag absolut borde ändra eller något jag absolut inte borde ändra? All konstruktiv kritik uppskattas enormt.

Zombilllenium

Snubblade häromdagen över en graphic novel som jag blivit mer och mer nyfiken på ju mer jag läst om den. Zombillenium är ursprungligen fransk (men finns också översatt till engelska) och handlar om en nöjespark med skräcktema, med den lilla twisten att de anställda är monster på riktigt. 

Det låter ju spännande och så, men det som gör mig riktigt nyfiken är den riktigt ursnygga stilen den är illustrerad i. Massor av färger, coola designer och häftiga karaktärer. På författarens hemsida kan man läsa de första sexton sidorna för att se om det är i din stil.

Sedan finns dessutom boktrailern här på hemsidan, och den här coola musikvideon

Och som om inte detta vore nog går det dessutom ett rykte (jag kan inte hitta någon säker källa) om att serien ska filmatiseras.

SÅ, någon mer som har fått nyfikenheten väckt? 

Nya Boktips

Veckans tema: science fantasy

Chameleon av Kenya Wright

Cameo lives in a caged supernatural city where all species are tagged at birth with silver brands embedded in their foreheads. Her X brand identifies her as a Mixbreed, but she’s so much more. Like a chameleon, she can shift from one person’s image to another. 

It’s a great way to make money for a habitat street kid, or Cage Punk as most people call them. Wiz, her street partner-in-crime, finds her jobs to use her abilities. Some jobs entail changing into people to take academic tests. Others require more skill and involve higher risk.

So when Wiz asks Cameo to stand in for a Were-wolf teenager who doesn't want to go to her debutante ball, it seems like just another job, until a corpse is discovered and an old friend of Wiz appears.

Varför jag är nyfiken: OMSLAGET! Boken skulle kunna handla om vad som helst men med det omslaget skulle jag ändå läsa den! (och jag vet att man inte ska döma boken efter omslaget men åt helvete med det fy vad fint det är)


Crewel av Gennifer Albin

Incapable. Awkward. Artless. 
That’s what the other girls whisper behind her back. But sixteen-year-old Adelice Lewys has a secret: She wants to fail. 

Gifted with the ability to weave time with matter, she’s exactly what the Guild is looking for, and in the world of Arras, being chosen to work the looms is everything a girl could want. It means privilege, eternal beauty, and being something other than a secretary. It also means the power to manipulate the very fabric of reality. But if controlling what people eat, where they live, and how many children they have is the price of having it all, Adelice isn’t interested.

Not that her feelings matter, because she slipped and used her hidden talent for a moment. Now she has one hour to eat her mom’s overcooked pot roast. One hour to listen to her sister’s academy gossip and laugh at her dad’s jokes. One hour to pretend everything’s okay. And one hour to escape.

Because tonight, they’ll come for her.

Varför jag är nyfiken: den låter annorlunda, och baserat på recensionerna jag läst ska den ha riktigt originell och genomtänkt världsuppbyggnad, vilket alltid gör mig lite extra glad.

Starcross av Philip Reeve

Titel: Starcross
Originaltitel: Starcross
Serie: Larklight #2
Författare: Philip Reeve
Illustratör: David Wyatt
Förlag: B. Whalströms
Sidantal: 363
Genre: steampunk, fantasy, science fiction, äventyr, mysterium, middle grade, alternativhistoria
Betyg: 3/5

Varning för spoilers om du inte läst första boken, Larklight!

Rekommenderas till: dig som vill ha ett lättsamt äventyr i kreativ steampunksmiljö och humoristisk stämning

Rekommenderas inte till: dig som vill ha någonting allvarligt eller realistiskt


Art och Myrtles mamma är tillbaka och vid liv (och dessutom en flera tusen år gammal Skapare, men det spela inte så stor roll), hotet från de Äldste är avvärjt och det brittiska Imperiet är än en gång tryggt. Allt vore perfekt - om det inte vore för att Larklight är fullt av högljudda snickare.
   För att komma undan från oljudet ett tag tackar Art, Myrtle och deras mamma ja till en inbjudan att bo det exklusiva ny hotellet Starcross. Och visst är det ett lyxigt hotell, men nog är det någonting mystiskt med det. Gästerna är underliga och varje morgon dyker det upp ett hav som inte var där under natten. Och vad är det egentligen som är litet och svart och säger "moob"?

Tillbaka till Reeves fantasifulla steampunkvärld och jag påminns än en gång om varför jag älskar den här författaren. Det alternativa artonhundratal han diktat ihop är helt unikt och alltid lika spännande att undersöka. De utomjordiska civilisationerna och varelserna är något för sig, och miljöerna otroliga (för att inte tala om att det förhöjs avsevärt genom David Wyatts ursnygga illustrationer). Detta är en av de serier som jag allra helst skulle vilja se som film, helt enkelt för att det skulle vara ven visuellt snyggaste filmen på år och dar.

Handlingen är inte dålig den heller, med flera olika trådar som binds ihop och blir komplext utan att vara förvirrande. Den tar några genvägar här och där, men jag är beredd att ge ett frikort eftersom den är skriven för 9-12 åringar. Det enda jag hade ett litet problem med gällande handlingen (eller egentligen är det väl ett ganska stort problem) är att jag på en punkt faktiskt höll med fienden och tyckte att Art & Co. hade fel, och det är väl aldrig riktigt meningen.

Och sedan kommer det som får mig att vela lite gällande hela den här serien, nämligen kvinnosynen. Jag vet att boken utspelar sig på 1800-talet, och jag vet att Reeve definitivt inte har några problem med att skriva ritktigt kick-ass kvinnor (om ni inte tror mig, läs hans Vandrande städer-serie). I den här boken finns det flera coola kvinnliga karaktärer, som Ssil, Arts mamma, Delphine och Ulla, men de har relativt små roller i jämförelse med Art, Jack och många andra killar. Men sedan är Myrtle där och pratar om vad som är passande för unga damer, och Art kallar kvinnan för "det svagare könet" och trots att jag vet att det är där för att reflektera sättet man tänkte på på 1800-talet så kan jag inte låta bli att himla med ögonen.

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

• Superglad att vi fick en kvinnlig skurk och att hennes motivation var något annat än "den där mannen bedrog mig!" eller "jag vill vara evigt vacker!" Tycker dessutom att hon hade en allvarlig poäng med att andra än britterna har rätt till att segla i världsrymden, och stör mig på att ingen av huvudpersonerna ställde sig ens lite på hennes sida i den frågan. 
• Myrtle ska bli alkemist! Äntligen!

Nya Boktips

Veckans tema: DRAKAR

Scorched av Mari Mancusi

Trinity
Don’t leave me here... It starts with a whisper. At first Trinity thinks she’s going crazy. It wouldn’t be a big surprise—her grandpa firmly believes there’s a genuine dragon egg in their dusty little West Texas town. But this voice is real, and it’s begging for her protection. Even if no one else can hear it...

Connor
He’s come from a future scorched by dragonfire. His mission: Find the girl. Destroy the egg. Save the world.

Caleb
He’s everything his twin brother Connor hates: cocky, undisciplined, and obsessed with saving dragons. 

Trinity has no idea which brother to believe. All she has to go by is the voice in her head—a dragon that won’t be tamed.

Varför jag är nyfiken: det är en blandning av sci-fi och drakar, jag upprepar, SCI-FI OCH DRAKAR. Om jag inte vore nyfiken på det har någon dödat mig och ersatt mig med en känslolös klon.

Seraphina av Rachel Hartman

In her New York Times bestselling and Morris Award-winning debut, Rachel Hartman introduces mathematical dragons in an alternative-medieval world to fantasy and science-fiction readers of all ages. Eragon-author Christopher Paolini calls them, "Some of the most interesting dragons I've read in fantasy."

Four decades of peace have done little to ease the mistrust between humans and dragons in the kingdom of Goredd. Folding themselves into human shape, dragons attend court as ambassadors, and lend their rational, mathematical minds to universities as scholars and teachers. As the treaty's anniversary draws near, however, tensions are high.

Seraphina Dombegh has reason to fear both sides. An unusually gifted musician, she joins the court just as a member of the royal family is murdered—in suspiciously draconian fashion. Seraphina is drawn into the investigation, partnering with the captain of the Queen's Guard, the dangerously perceptive Prince Lucian Kiggs. While they begin to uncover hints of a sinister plot to destroy the peace, Seraphina struggles to protect her own secret, the secret behind her musical gift, one so terrible that its discovery could mean her very life.

Varför jag är nyfiken: de flesta bokbloggare verkar redan ha läst Seraphina, och de flesta verkar också tycka att den är väldigt bra. Who am I to argue?

The Girl and the Geek

Kort scen (lite drygt en sida) mellan Jasmine och Jasper som dök upp i mitt huvud. Vet inte riktigt var den hör hemma i berättelsen, men efter att jag kommit på idén ville den inte lämna mig ifred förrän jag skrivit den.

Jas är en fruktansvärd konstnär och Jasper är en tönt

”Vad gör du?”

   Jasper faller ner i soffan bredvid mig så plötsligt att jag nästan sväljer pennan jag satt och tuggade på.

   ”Åh, öhm, målar lite bara.” Jag ler nervöst och flyttar lite på mig, drar upp fötterna på soffan så att jag kan ha benen mellan honom och ritblocket. ”Inget speciellt. Bara… målar.”

   ”Jaså, det säger du?”

   Jasper ler också, men på ett vänligt, retsamt sätt med ena ögonbrynet höjt. Han har sin laptop i knäet, repig och sliten men uppenbart en mycket högt värderad familjemedlem. Skärmen vaknar kvickt till liv när han stryker ena handen över tangentbordet, och jag kan inte anat än himla med ögonen och undra hur många delar är kvar från när han först köpte den. Om någon fick för sig att bända upp den skulle insidan förmodligen vara mer avancerad än en atombomb.

   ”Vad gör du själv?”

   ”Åh, bara surfar lite.” Han ler sitt retsamma leende igen och jag frustar irriterat till. ”Hej, man kan inte få se?”

   Det tar några sekunder för min hjärna att processa hans ord.

   ”Vadå, mina teckningar?”

   ”Självklart, vad annars?”

   ”Jag bara tänkte att det kanske var något annat du ville se”, säger jag torrt, i ett hopplöst försök att dölja hur mina fingrar plockar allt nervösare med den söndertuggade pennan. Stackars ironiblinda Jasper bara blinkar mot mig med samma ansiktsuttryck vuxna får när de låtsas förstå ungdomsslang. ”Det är verkligen inget speciellt”, urskuldar jag mig. ”Verkligen. Jag är en amatör.”

   ”Men jag vill se ändå”, envisas Jasper. ”Kom igen, du släpar med dig den där grejen överallt. Jag är nyfiken.”

   Tveksamt tittar jag ner på blyertsskissen i mina händer, väger fördelar mot nackdelar. Jag visar inte vad jag målar för någon nästan av princip, och allmänheten verkar ha utvecklat en instinkt som påminner dem om att människor med penna och skissblock vill bli lämnade ifred.

   ”Okej”, säger jag långsamt och skickar ännu långsammare över blocket. ”Men du skulle bara våga skratta.”

   Jasper skiner upp och balanserar sin laptop i knäet för att kunna ta emot blocket med båda händerna som ett ivrigt barn. Jag iakttar hans ansikte och räknar ner. Det tar exakt två och en halv sekunder för hans leende att försvinna.

   ”Det här är… wow.”

   ”Skrattar du så stryper jag dig”, varnar jag.

   ”Jag bara…” Han hejdar sig, lägger ena handen över munnen och ger ifrån sig ett halvkvävt ljud från djupt nere i halsen. När han tar bort handen är han röd i ansiktet. ”Den är jättefin”, säger han gällt.

   Jag blänger på honom.

   ”Så jag kan inte måla. Vadå då?” Jag sträcker på mig och försöker se självsäkrare ut än vad jag känner mig.

   Den röda färgen har sakta börjat tona bort från Jaspers ansikte. Han bläddrar mellan sidorna och måste bita sig i läppen för att behålla sitt pokerface. Halvvägs hejdar han sig och pekar på bilden bild. ”Den här är fin. Öh… ögonen är nästan lika stora.”

   ”Du ska veta att jag som regel inte visar det där för folk”, muttrar jag surt. ”Få mig inte att bredda regeln.”

   Han ler fåraktigt. ”Förlåt.” Bläddrar några sidor till och hejdar sig sedan igen. ”Men du, hur kommer det sig att du tycker om att måla så mycket?”

   ”Jag antar att det bara får mig att slappna av. Jag menar, det är något jag gör för mig, inte för någon annan. Jag måste inte kunna det för skolan så jag kan vara precis hur dålig jag vill. Dessutom är det ingens liv som hänger på det”, tillägger jag dystert.

   Att jag är en perfektionist är ingen hemlighet. Om jag inte kan göra någonting perfekt föredrar jag att inte göra det alls, och om jag har en uppgift gör jag den från grunden. Men teckning är någonting annat. Det är inte något någon annan lassat på mig, det är inget någon har rätt att klaga på och inget jag behöver kunna. Det är på något sätt befriande att vara riktigt usel på något men ändå kunna göra det precis hur mycket jag vill.

   Jasper stänger försiktigt blocket och skickar över det till mig.

   ”Jag förstår inte vad du menar med dålig”, säger han retfullt. ”Jag tycker att du är en naturbegåvning.”

   ”Sluta med det där innan jag slår dig med något.”

   ”Slå mig inte med blocket bara. Det vore ett slöseri med underbar konst.”

   Jag slår honom med blocket.

These dorks IST

Skrivfel i böcker?

Såhär i nationella prov tider kan jag inte annat än fundera en del över det här med skrivnormer (för er som inte går i trean i gymnasiet (vilket borde vara de allra flesta) så hade vi igår nationella provet i svenska med temat skrivnormer). Efter att ha plöjt igenom trettio sidors texthäfte om särskrivning och stavfel, talspråk och grammatik, har ämnet mer eller mindre satt griller i hjärnan på mig. Tänkte att jag lika gärna kunde ta och skriva ett diskussionsinlägg när jag ändå inte slipper undan ämnet än på några veckor (ska fortfarande hålla ett tal om det också...)

Största anledningen till att jag funderat en del på det här med stavning i böcker beror på ingen mindre än min mamma. Hon har berättat att hon under sin skolgång helt tappade intresset för att skriva efter att lärarna enbart tittade på stav- och grammatikfel i hennes texter, aldrig själva handlingen, och därefter prompt dissade dem. Och visst känner man igen sig: skriver man en novell i skolan är det meningsuppbyggnad, disposition mm som det petas på, sällan eller aldrig det som faktiskt händer i novellen. Vi bokrecensenter däremot tittar inte mycket på stavning utan gräver istället ner oss i handling och karaktärer.

Skillnad blir det dock om vi skulle råka hitta en bok som är dåligt skriven, full med stavfel och slarv. Jag menar, hur ofta ser du en recensent som skriver "boken var så grammatiskt korrekt!" jämfört med någon som skriver "ugh, det var bara stavfel överallt"? Duglig skrivkonst är liksom förväntad när man kommit så långt att man blivit publicerad, såpass förväntad att man inte får något praise när man gör det bra, men däremot rackas ner när man gör det dåligt. Och helt ärligt, jag är inte helt mot det. När man skriver en bok för publicering är den skriven för de som ska läsa den, inte den som skriver den. Då får man helt enkelt anpassa sig mer än när man t.ex. bloggar, när man skriver enbart för sin egen skull.

Men hur ska det då gå för dem som helt enkelt inte kan stava ordentligt, hur mycket de än försöker? De som i likhet med många författare är sprängfyllda med idéer men inte kan sätta dem på pränt? Ska de behandlas som skolelever och bara ha sina stavfel pekas ut, istället för att någon lyfter fram deras glänsande historier?

Ja, grejen är ju den att skrivning är svårt, och stavfel stör läsningen, hur bra handlingen än är. Jag som läser en hel del fanfiction vet att det går att läsa runt stavfel, även om det går långsammare och plockar ner kvalitén några pinnhål, och ändå uppskatta innehållet. Men grejen med fanfiction är att de, precis som bloggar, skrivs för skribentens skull, inte läsarnas. Författarna får inte betalt utan gör det för sitt eget höga nöjes skull. Men jag vill heller inte gå miste om bra historier bara för att skribenten har svårt med stavning! I viss mån kanske man kan lösa problemet med spökskrivare och ljudböcker, men det kommet ju inte fungera i längden.

Vad tycker du? Kan du tänka dig att läsa en bok med toppenhandling men många stavfel och dålig meningsuppbyggnad? Eller är det helt otänkbart?

Nya Boktips

Veckans tema: cirkus!

(det kändes som att ett utropstecken var nödvändigt för det här temat)

Circus summer av Kailin Gow

In post-apocalypse America, known as The United, every season, the Circus of Curiosities visits the city, bringing with it the most fantastic circus acts that are beautiful, majestic, curious, and death-defying. Every season performers for these acts are chosen from the young men and women in each town, trained, and sent to perform in a live grand performance, performed literally to the death. 

Two performers from Sea Cliff, a beach town at the outskirts of The Center find themselves chosen to be in this Summer's Circus Act. Both must win at any cost, but could they ignore their feelings for each other? Leela Sinclair needs to win in order to get to The Center where she can get medical help from the best physicians for her ailing mother, plagued with a condition no one have heard of. For Zachary Nile, his reasons for becoming a performer at the Circus is more mysterious. Only the ringmaster and the Circus of Curiosities owner Dex Hightower (Dr. Dex) knows what the touring Circus is really about amidst the magic and splendor. Despite the Great War and the poverty surrounding the land except for the towns fortunate enough to be near the Center, Dr. Dex and the Circus performers all know, "The show must go on."

Varför jag är nyfiken: det låter som en blandning av cirkusliv och Hungerspelen. Låter inte det grymt så vet jag inte vad.

That time I joined the circus av J.J. Howard

Lexi Ryan just ran away to join the circus, but not on purpose.

A music-obsessed, slightly snarky New York City girl, Lexi is on her own. After making a huge mistake--and facing a terrible tragedy--Lexi has no choice but to track down her long-absent mother. Rumor has it that Lexi's mom is somewhere in Florida with a traveling circus.

When Lexi arrives at her new, three-ring reality, her mom isn't there . . . but her destiny might be. Surrounded by tigers, elephants, and trapeze artists, Lexi finds some surprising friends and an even more surprising chance at true love. She even lucks into a spot as the circus's fortune teller, reading tarot cards and making predictions.

But then Lexi's ex-best friend from home shows up, and suddenly it's Lexi's own future that's thrown into question.

With humor, wisdom, and a dazzlingly fresh voice, this debut reminds us of the magic of circus tents, city lights, first kisses, and the importance of an excellent playlist.

Varför jag är nyfiken: den verkar så mysig! Och vem har inte någon gång velat rymma till cirkusen?

Personligheter

Idag när det var meningen att jag skulle plugga råkade jag snubbla över ett test som bestämmer olika personlighetstyper. Efter att ha testat både mig själv och resten av familjen och haft ganska roligt med det kom jag på något annat - jag skulle göra testet igen, men försöka se det ur ögonen på karaktärerna i boken jag jobbar på!

Ganska onödigt egentligen, men det kändes som en bra idé för att se om mina karaktärer har tillräckligt utvecklade personligheter eller om de är för endimensionella, och om jag känner dem så väl som jag tror att jag gör.

Jasmine är INTJ, extremt introvert, analytisk och självmedveten. De är intelligenta och fantasifulla och får ofta smeknamnet bokmal, och är perfektionister och ibland även pessimister. Deras svaga sida är att de har svårt att förstå sig på känslor, och ibland till och med ser dem som någonting dåligt. I just Jasmines fall skulle jag vilja tillägga att hon till en början hade ganska dåligt självförtroende, mest för att hon ännu inte lärt sig att lita på sig själv.

Lori är ESTP, extrovert, social och följer sitt huvud framför sina känslor. De är ofta djärva och oartiga och är ibland väldigt okänsliga och sårande, även om de är väldigt bra på att läsa vad andra tycker och känner. De gillar action och drama och hatar sådant som är teoretiskt eller abstrakt; de föredrar att handla först och tänka sedan, men är väldigt medvetna om sina egna förmågor.

Jasper är ENFJ, lätt att tycka om och är genuint intresserad av andra människor. De är karismatiska och talföra, och har lika lätt att kommunicera sina känslor som kalla fakta. De har dock en tendens att vara för tillitsfulla eller bli för investerade i andra människors problem.

Kevin är ENFP, mysterisk, idealistisk och nyfiken. De är sociala, charmiga och insiktsfulla och tycker att känslor är mycket viktiga. De lägger mycket fokus på andras motiv och känslor. De kan vara både mycket allvarliga och mycket avslappnade och skojfriska.

Ash är ENTP, snabbtänkt och originell. I ett gräl eller en debatt kan de lätt strimla sin motståndare, oavsett om det är en vän eller en fiende. De tycker om att utmana regler och konventioner och föredrar stora utmaningar framför småproblem. De är rationella och brutalt ärliga och bryr sig oftast inte mycket om andras känslor. För det mesta är de respekterade snarare än omtyckta.

Sam är ESFP, impulsiv och mycket extrovert. De är nyfikna och kreativa och alltid först att prova någonting nytt. De är praktiska och föredrar att förlita sig på tur framför komplicerade planer och älskar att göra andra glada. Att ge andra råd och hjälp är något de är bra på.

Mimmi är ESFJ, osjälvisk, social och praktisk. De är lagspelare och bra på att känna spänning mellan andra personer, men kan vara fördomsfulla mot de som är annorlunda eller har andra åsikter. De föredrar att följa regler och att ha en praktisk plan, och ogillar sådant som är teoretiskt, abstrakt eller för komplicerat.


Ni som följet min Girl-serie, känner ni igen karaktärerna?

Känner ni för att göra provet så finns det här. Vad är ni? Själv är jag INTJ (nu ska vi inte lägga märke till att jag är samma typ som min huvudperson nope).

Filmrecension - Ender's Game

Vill du läsa min recension av boken så finns den här

För femtio år sedan höll människan på att förintas i ett krig mot utomjordiska varelser. Vi överlevde tack vare en briljant kapten, Mazer Rackham, som genom ett mirakel besegrade fienden.

Idag närmar nästa attack, men armén vet inte hur de ska vinna över de överlägsna utomjordingarna ytterligare en gång. I ett försök att skapa oövervinnliga soldater och ledare tränas intelligenta, strategiska barn i mycket ung ålder i krigets konst. Ender är ett av de här barnen, och om ryktena han hör är sanna är han mänsklighetens sista hopp. 

Eftersom detta är en bokblogg och inte en filmblogg kommer jag i den här recensionen utgå en del från boken och göra en del jämförelser, men speciellt djupgående kommer det inte att bli för det var ett tag sedan jag läste boken och jag kommer inte ihåg alla detaljerna. Filmen har behållit bokens handling och de flesta av karaktärerna, men som det ofta blir i filmatiseringar klipps en del bort och annat skrivs om. I boken börjar Ender som sex år gammal och vi får sedan följa honom i flera år. I filmen skulle jag gissa att han är runt tolv. Jag är okej med det här eftersom det skulle varit förbannat knepigt att göra en film där ett barn åldras så mycket. 

Vad jag däremot har lite svårt för är att Valentine och Peter nästan helt försvann, och hans vänner från skolan fick mycket mindre plats (Petras roll blev något större, förmodligen eftersom hon är den i stort sett enda tjejen, men Bean och de andra var fortfarande där i bakgrunden). Peter var bara med i en enda scen! Att följa hans manipulativa, sadistiska natur och hur Ender inte ville bli som honom var ett av mina favoritteman i boken, men nope, det fick inte plats i filmen. Skådespelarna var överlag bra, vilket säger en del med tanke på hur läskigt dåliga barnskådespelare kan vara. Speciellt Asa Butterfield som spelade Ender gillade jag.

Visuellt sett tycker jag att Ender's Game gör sig bra som film. "Spelen" i noll gravitation var coola, och striderna i yttre rymden riktigt mäktiga. Som avslutning kan jag säga att jag är glad att filmen behöll temat om att krig aldrig är någonting bra eller glamoröst, och att Ender behöll sin syn på att han inte vill skada andra men ändå är väldigt kalkylerande och grym när han måste. Helt okej film, men inte riktigt i nivå med boken.

Magikernas kung av Lev Grossman

Titel: Magikernas kung
Originaltitel: The Magician king
Serie: The Magicians #2
Författare: Lev Grossman
Förlag: pocketförlaget
Genre: fantasy
Sidantal: 438
Betyg: 4/5

Tack Pocketförlaget för rec-exet!

Varning för spoilers om du inte läst första boken, Magikerna

Rekommenderas till: dig som gillar helgalen realistisk fantasy med coola karaktärer

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar fantasy eller olyckliga huvudpersoner



Quentin Coldwater är numera kung Quentin av Fillory. Det är en stillsam tillvaro av överflödande lyx, men trots det är Quentin otålig. Han längtar fortfarande efter äventyr och vill bli en hjälte. I sin jakt på äventyr hamnar han där han allra minst vill vara: jorden. Med honom kommer Julia, hans barndomskamrat och numera egenupplärd trollpacka med mörka hemligheter. De måste till varje pris ta sig tillbaka till sina troner i Fillory, och på väg dit hittar de äventyret som Quentin så ivrigt letat efter. Frågan är om han är beredd att göra det som krävs för att verkligen bli hjälte.

Magikernas kung tar vid två år efter första boken, men behåller mycket av sin föregångares stämning och tema. Quentin må ha mognat en del sen första boken, men han längtar fortfarande efter äventyr utan att helt veta vad det innebär. Precis som i första boken tycker jag om honom samtidigt som han reta mig lite. Jag förstår och känner igen mig i hans längtan efter någonting mer, och han kan vara väldigt omtänksam när han tänker på någon annan än sig själv. Men däri ligger också problemet: Quentin kan vara något av en självisk, naiv typ ibland. Tack och lov utvecklas han en del under bokens gång, och hans positiva sidor är mycket starkare än hans negativa. Dessutom är hans något bittra, sarkastiska berättarröst väldigt rolig att läsa.

Parallellt med Quentin får vi också höra Julias historia. Henne tycker jag väldigt mycket om: hon väntar sig inte att få någonting gratis utan tar hand om saker och ting på egen hand. Samtidigt vet vi också att någonting fruktansvärt finns gömt i hennes berättelse, och med den invävd i huvudstoryn om Quentins äventyr blir det mer spännande. Jag tycker också om hur hennes och Quentins relation hanterades. Jag tänker inte spoila genom att berätta hur det slutade mellan dem, men att han faktiskt såg henne som någon han ville hjälpa för att hon behövde det och för att han ville att hon skulle må bra och inte för att han vill ligga med henne gjorde mig lycklig.

Jag är något av en något av en vetenskaplig person, och bland det bästa jag vet är att hitta en riktigt bra uppdiktad värld i en bok och sedan verkligen få gräva ner mig i detaljerna i hur den fungerar. Detta gäller främst för sci-fi, men fantasy fungerar också. I första boken fick vi inte se så mycket av världarna Grossman skapat, både Fillory och vår egen undre magiska värld på jorden, men här i den andra boken får jag nästan alla de detaljer jag längtat efter. Världarna och magin i sig är lika spännande och viktiga som själva storyn, vilken också är superbra. Att få se de mörkare, mer realistiska delarna av ett äventyr är något jag alltid hoppas på i äventyrsböcker.

Slutsats: realistisk för en fantasy, men samtidigt helt galen på ett sätt som ändå hänger ihop. Huvudpersonerna är intressanta och romansen mogen, och storyn är spännande. Stark fyra utav fem i betyg!

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

• Så glad att Quentin och Julia aldrig blev ett par! Om de blivit det skulle det känts som att Alice bara var någon tillfällig flört tills han kunde bli tillsammans med sin barndomskärlek. Det var definitivt mer unikt och bättre så här.
• Förutsåg ganska tidigt att Benedict skulle dö och att Julia förlorat sin mänsklighet i jakt på gudarna. Men sättet det hände på! Fan, tyckte så synd om henne!
• Varför hängde hela den magiska världen ihop, men dödsriket skulle såklart vara helt ologiskt? Det enda de hade var badmintonnät och kortspel i en stor idrottshall. Jag menar kom igen, skulle det vara dödsriket?