lördag 11 mars 2017

The Long Way to a Small, Angry Planet av Becky Chambers


22733729

Titel: The Long Way to a Small, Angry Planet
Serie: Wayfarers #1
Författare: Becky Chambers
Genre: science fiction, space opera
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en mysig rymdopera med annorlunda, intressanta utomjordiska kulturer, fokus på relationer och undvikande av heteronormativitet

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar episodiska, karaktärsdrivna böcker med begränsad action

Handling
Somewhere within our crowded sky, a crew of wormhole builders hops from planet to planet, on their way to the job of a lifetime. To the galaxy at large, humanity is a minor species, and one patched-up construction vessel is a mere speck on the starchart. This is an everyday sort of ship, just trying to get from here to there.

But all voyages leave their mark, and even the most ordinary of people have stories worth telling. A young Martian woman, hoping the vastness of space will put some distance between herself and the life she‘s left behind. An alien pilot, navigating life without her own kind. A pacifist captain, awaiting the return of a loved one at war.

Set against a backdrop of curious cultures and distant worlds, this episodic tale weaves together the adventures of nine eclectic characters, each on a journey of their own.
 


Recension
The Long Way to a Small, Angry Planet är en väldigt specifik typ av bok, med vilket jag menar att du förmodligen kommer antingen älska den eller hata den. Det finns inte mycket action - och när det händer något löser det sig oftast genom byråkrati och kommunikation snarare än genom våld - istället ligger fokus på världen och de många utomjordiska kulturerna, och karaktärernas relationer. Det gör det till något av en långsam bok, och tillsammans med en löst sammanhållen episodisk handling förstår jag många läsare som inte tycker om den.

Men den är också oerhört mysig i sättet karaktärerna och deras dynamik beskrivs, och det otroligt fascinerande universumet gjorde att jag personligen uppskattade den episodiska handlingen och hur den tillät boken att undersöka många olika utomjordiska kulturer och fokusera på olika karaktärer. Jag hade uppskattat om den var lite mer fartfylld och lite mer sammanhållen av en överhängande handling, men överlag var det nästan perfekt.

Något jag uppskattade väldigt mycket var hur boken helt duckade allt vad heteronormativitet heter på ett väldigt naturligt sätt. Med det menar jag inte bara att det fanns samkönade par, utan hur det typiska fokuset på att man ska hitta någon att para ihop sig med, slå sig ner någonstans och skaffa barn tillsammans inte fanns. Vissa gjorde det, men det var lika accepterat att se sin besättning som familj och vara nöjd med det, att leva tillsammans med syskon istället för en partner, eller att ha ett öppet förhållande.

Ett av få klagomål jag har är att jag stundtals önskade att boken utmanade sina karaktärer mer. Den hade ett väldigt starkt budskap om att respektera andra kulturer även om de är annorlunda, vilket jag i 99 % av fallen håller med om. Dock hade jag hoppats att den också skulle öppnat karaktärerna för att vara mer skeptiska mot sina egna kulturer där de var problematiska. Exempel: en av människorna som växt upp i ett extremt pacifistiskt samhälle och in i det sista vägrar tillåta vapen ens för självförsvar, en utomjording vars kultur inte ser barn som folk/individer förrän de är vuxna och blivit "användbara för samhället".

Kulturkrockar och respekt och förståelse är all well and good, men i vissa fall förtjänade problematiska aspekter att utmanas mer än de gjorde. Om utomjordingarna hittat jorden när vi fortfarande höll på med slaveri hoppas jag verkligen att de inte varit förstående med det bara för att det var vår "kultur".

Överlag en väldigt bra sci-fi med något av en feel good känsla. Varmt rekommenderad om du inte har något emot karaktärsdrivna berättelser.


onsdag 1 mars 2017

Gemina av Amie Kaufman & Jay Kristoff


29236299
Titel: Gemina
Serie: The Illuminae Files #2
Författare: Amie Kaufman och Jay Kristoff
Illustratör: Marie Lu
Genre: science fiction
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en spännande, brutal, romantisk rymdopera berättad genom email, instant messages och övervakningskameror

Rekommenderas inte till: dig som ogillade första boken, dig som inte vill ha en bok vars format ibland gör den något svårläst

Stor spoilervarning om du inte läst första boken, Illuminae!

Handling
Moving to a space station at the edge of the galaxy was always going to be the death of Hanna’s social life. Nobody said it might actually get her killed.

The sci-fi saga that began with the breakout bestseller Illuminae continues on board the Jump Station Heimdall, where two new characters will confront the next wave of the BeiTech assault.

Hanna is the station captain’s pampered daughter; Nik the reluctant member of a notorious crime family. But while the pair are struggling with the realities of life aboard the galaxy’s most boring space station, little do they know that Kady Grant and the Hypatia are headed right toward Heimdall, carrying news of the Kerenza invasion.

When an elite BeiTech strike team invades the station, Hanna and Nik are thrown together to defend their home. But alien predators are picking off the station residents one by one, and a malfunction in the station’s wormhole means the space-time continuum might be ripped in two before dinner. Soon Hanna and Nik aren’t just fighting for their own survival; the fate of everyone on the Hypatia—and possibly the known universe—is in their hands.

But relax. They’ve totally got this. They hope.

Once again told through a compelling dossier of emails, IMs, classified files, transcripts, and schematics, Gemina raises the stakes of the Illuminae Files, hurling readers into an enthralling new story that will leave them breathless.


Recension
Jag har märkt något i mitt sätt att betygsätt böcker. Om jag tyckte att första delen i en serie var medelmåttig är det inte helt ovanligt att senare delar växer och hela serien slutar med toppbetyg. Om jag däremot tyckte att första boken var fantastiskt bra är det väldigt ovanligt att uppföljaren kommer ens nära att leva upp till förväntningarna.

Illuminae, första delen i Kaufmans och Kristoffs serie, blew my mind och fick högsta betyg.

Gemina levde inte upp till förväntningarna.

Jag menar, den var okej, och jag hade fortfarande svårt att lägga den ifrån mig pga den konstanta spänningen, men efter att ha älskat Illuminae var den något av en besvikelse. Det är är svårt att sätta fingret exakt på vad det är som inte riktigt fungerar, speciellt utan spoilers, så jag tänker fuska och helt sonika sätta ut en stor fet spoilervarning här och nu. Om du inte läst Gemina, läs inte mer av den här recensionen efter det här stycket. Till er tänker jag bara säga att det är en spännande och mycket tjusigt formaterad bok, och att den funkar helt okej som uppföljare.

Onward till spoilers (sista varningen) och vad som kommer bli en väldigt lång recension. Sorry.

Ett av mina största problem var triangeldramat. Inte bara att det var där (vi behöver inte fler triangeldraman) utan också hur det hanterades. Det var uppenbart från första sidan (från fucking synopsisen) att kvinnliga huvudpersonen Hanna skulle sluta tillsammans med manliga huvudpersonen Nik, inte med pojkvännen hon har i början. Så vad måste göras? De kan ju inte låta Hanna dumpa pojkvännen för då blir hon osympatisk, och de kan inte låta Nik "stjäla" Hanna för då blir han osympatisk. De måste göra sig av med pojkvännen utan att det påverkar  hur omtyckbara huvudpersonerna är.

Vilket gör det oerhört lätt att förutse tvisten att pojkvännen är en förrädare som jobbar för fienden.

Bortsett från hur lätt det var att förutse ogillade jag också hur det hanterades i förhållande till Hanna. Inte nog med att hennes pappa precis mördats, hon får dessutom veta hennes pojkvän bedragit henne, och allt som allt är hon i ganska instabilt känslomässigt läge. Det blir extra svårt att ta hennes romans med Nik seriöst när hon på mycket kort tid (merparten av handlingen utspelar sig på bara ungefär en dag) går från en kille till en annan. Hon får aldrig chansen att verkligen bygga upp en känslomässigt band till någon av dem, får inte chansen att faktiskt undersöka vad hon känner efter allt detta trauma och bestämma vad hon faktiskt vill göra efter den första kaotiska adrenalinkicken, handlingen bara omedelbart tvingar henne från en kille till en annan för romance.

Som tur är gillar jag både Nik och Hanna (för att inte tala om sidokaraktären Ella), och deras kemi var trovärdig. Jag tror till och med att jag skulle kunnat uppskatta dem tillsammans om Hanna bara fått lite mer tid efter traumat att förstå och hantera sina känslor. Tidsbristen blir för Hanna problematisk även i andra fall. Där Kady i första boken börjar som en kapabel hacker som med en mentors hjälp stegvis blir en expert som lär sig hantera sina förmågor i en stridszon går Hanna direkt från vanlig tonåring till supersoldat.

Hon har flertalet svarta bälten, hennes pappa har tränat henne i taktiskt tänkande helle hennes liv, och från första mötet med fienden kan hon omedelbart applicera de här kunskaperna. Om vi först ignorerar det faktum att en relativt vanlig sjuttonåring har lyckats skaffa flera svarta bälten (I doubt it) så kvarstår fortfarande faktum att det är stor skillnad på att kunna kampsport i en träningshall och att använda den mot någon som försöker döda dig. Kady fick tid att lära sig applicera sina förmågor. Hanna är väl bara så bra, antar jag. Suck.

Där har vi problemen där den skiljer sig för mycket från Illuminae. Sedan har vi problemen där den försöker vara för lik den första boken.

Ezra och AIDANs fake-out död i första boken fungerade och var hjärtekrossande eftersom jag inte väntade mig dem. Det ledde till känslomässig reaktion både när de "dog" och när det visade sig att de var vid liv. I Gemina var det supertydligt vilka karaktärer de tänkte döda, och det var också supertydligt att de tänkte hitta ett sätt att ta tillbaka dem. Och de gjorde det så många gånger. Ella, Nik, Ella igen, Nik igen, Hanna, Ella en gång till. Du kan bara använda ett trick så många gånger innan det tappar all effekt.

Liknande problem med den stora mängden civila som dog pga att Hanna vägrade överlämna sig. Jag höll med om hennes beslut och jag tycker att hennes känslomässiga reaktion var väl porträtterad, men där det faktiskt kändes när dussintals civila strök med i Illuminae så visste vi ingenting om offren i Gemina. Hanna hade aldrig träffat dem, och jag som läsare fick aldrig följa någon av dem.

Och så till mitt sista problem: fusk med vetenskapen.

Det här kommer förmodligen anses vara onödigt petigt av många, men dammit jag är en petig person och det här är min blogg så jag kan gnälla hur mycket jag vill. (det ärinte som att någon kommer läsa hela den här löjligt långa recensionen ändå) Idén med två universum var cool (om än långsökt), och den hanterades helt okej vetenskaplig sett till att börja med. Att båda universumen kommer kollapsa om delar av dem "byter plats"? Jag kan köpa det.

Men att det skulle gå att fixa genom att "byta tillbaka"? Bullshit.

Nik blödde över hela golvet. Hur ska ni få tillbaka allt blodet till rätt universum? För att inte tala om att han andats ut massor av luft i fel universum, och kommer ta med sig massor av ny luft när han åker tillbaka. Det finns fortfarande partiklar från fel universum i båda världarna. Om det här var oviktigt hade jag kunnat blunda för det, men nej, enligt bokens egna regler betyder det att båda universumen borde ha kollapsat och bokstavligt talat alla borde ha dött.

Trodde ni inte att läsarna skulle märka, Kaufman och Kristoff? DO YOUR FUCKING RESEARCH!


Det här är en ganska orättvis recension. Jag har pratat väldigt mycket om det jag ogillade och väldigt lite om det jag gillade. Det är en spännande bok, jag gillar karaktärerna och jag gillar balansen mellan humor och action, och trots att huvudpersonerna är väldigt vita så gillar jag de små tecknen om att det är ett väldigt mångfaldigt universum med människor från många olika länder och kulturer. Gemina är en stabil bok och trots allt mitt gnäll förtjänar den en trea i betyg.

Men jag älskade Illuminae, och jag hade så höga förväntningar...

tisdag 28 februari 2017

Ones and Zeroes by Dan Wells


30255941

Titel: Ones and Zeroes
Serie: Mirador #2
Författare: Dan Wells
Genre: science fiction, cyberpunk
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en spännande cyberpunk-historia i en nära och trolig framtid med stor mångfald bland karaktärerna

Rekommenderas inte till: dig som ogillar teknobabbel, dig som hellre har ett fåtal välgjorda karaktärer en massor som du bara lär känna ytligt

Spoilervarning om du inte läst första boken, Bluescreen!

Handling
Overworld. It’s more than just the world’s most popular e-sport—for thousands of VR teams around the globe, Overworld is life. It means fame and fortune, or maybe it’s a ticket out of obscurity or poverty. If you have a connection to the internet and four friends you trust with your life, anything is possible.

Marisa Carneseca is on the hunt for a mysterious hacker named Grendel when she receives word that her amateur Overworld team has been invited to Forward Motion, one of the most exclusive tournaments of the year. For Marisa, this could mean anything—a chance to finally go pro and to help her family, stuck in an LA neighborhood on the wrong side of the growing divide between the rich and the poor. But Forward Motion turns out to be more than it seems—rife with corruption, infighting, and danger—and Marisa runs headlong into Alain Bensoussan, a beautiful, dangerous underground freedom fighter who reveals to her the darker side of the forces behind the tournament. It soon becomes clear that, in this game, winning might be the only way to get out alive.


Recension
Jag bara väntar och väntar på att Mirador-serien ska göra som Wells tdigare sci-fi trilogi (den personliga favoriten the Partials Sequence) och plötsligt skjuta i kvalité från medelmåttig till perfektion. Jag är nu inne på andra boken och än så länge känns den ganska... meh. Den är inte dålig, snarare innehåller den en del intressant (för att inte säga relevant) samhällskritik, en trovärdig och väldigt global nära framtid med trovärdiga problem,  stor mångfald bland karaktärerna, och väldigt många lovande aspekter. Men mycket av det förblir just lovande, och stora delar av boken känns som borttappade möjligheter.

Men vad jag definitivt gillade var bokens stora antagonist: ett miljonföretag som förser människor med internet. Det låter inte särskilt spännande, men jag gillade hur Wells hanterade det. Det rör sig inte om ett företag som använder slavarbete eller mördar sin konkurrens eller är på det viset uppenbart ondskefullt (jag läser parallellt Gemina och oh boy snacka om ondskefullt företag) utan snarare om en mycket mer verklig, förrädisk otäckhet där de helt lagligt stryper ut fattiga områden med hutlöst höjda priser, köper upp all konkurrens och sedan ser på när folk förlorar sina jobb och blir utfattiga.

Mirador-serien utspelar sig på 2050-talet, en inte alltför avlägsen framtid, och trots att mycket känns oerhört främmande (virtuell verklighet! cyborgs!) så känns den också mycket verklig, till stor del tack vare antagonisten. Karaktärerna vet att de inte har någon möjlighet att besegra ett miljonföretag globalt och satsar istället på att slå ut den lokalt för att rädda sitt eget område och sina egna familjer. Det är fortfarande sci-fi med revolutionsanda, men med en annorlunda och lite mer personlig och verklighetsnära vinkel.

Vad jag gillade mindre var de små hintarna av supercoola grejer som droppades här och där - som Artificiell Intelligens, möjligheten att hela världen är en stor simulation, närvaron av den läskiga superhackern Grendel, människor med så många cyborgdelar att det är diskuterbart om de ens är människor längre - men som aldrig förs vidare på. De korta passagerna var definitivt mer intressanta än spelturneringen till stor del handlade om, och oerhört mer intressanta än de ofta utdragna dialogerna och försöken till romantisk kemi mellan Marisa och Alain.

Jag hade liknande problem med relationerna mellan karaktärerna. Det ges hintar om intressanta grejer mellan dem, men det blir aldrig någon riktig pay off, eller så ges det en pay off men den känns tom eftersom den inte fått tillräckligt känslomässig uppbyggnad. Exempel: Marisa träffar för första gången sin online-vän Fang i verkligheten, och är förvånad över att inse att Fang är mycket blygare i verkligheten än på nätet, och inte alls gillar samma extroverta aktiviteter som Marisa och hennes andra vänner (läs: nattklubbar). De ges aldrig en chans att reda ut den här klyftan, och all uppbyggnad mot det känns bara som bortkastade möjligheter till en karaktärsdynamik som kunnat vara intressant.

Jag tror ärligt talat att Mirador-serien skulle tjäna på att ha lite förre karaktärer att fokusera på, men den är fortfarande spännande och relevant och jag har inte gett upp mitt hopp om ett plötsligt uppsving i kvalitet. Det blir en medelmåttig trea i betyg.

lördag 18 februari 2017

Wires and Nerve av Marissa Meyer


29772863

Titel: Wires and Nerve
Serie: Wires and Nerve #1
Författare: Marissa Meyer
Illustratör: Douglas Holgate
Genre: science fiction
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som gillade Lunar Chronicles serien och besöka världen och karaktärerna igen. Dig som vill ha en blandning av romantik, humor,  action och samhällskritik.

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar Lunar Chronicles, dig som inte vill ha element av romantik och 'slice-of-life' i din sci-fi.

Handling
In her first graphic novel, bestselling author Marissa Meyer extends the world of the Lunar Chronicles with a brand-new, action-packed story about Iko, the android with a heart of (mechanized) gold. When rogue packs of wolf-hybrid soldiers threaten the tenuous peace alliance between Earth and Luna, Iko takes it upon herself to hunt down the soldiers' leader. She is soon working with a handsome royal guard who forces her to question everything she knows about love, loyalty, and her own humanity. With appearances by Cinder and the rest of the Rampion crew, this is a must-have for fans of the bestselling series.

Recension
Wires and Nerve är inte riktigt på nivå med originalserien - det stora hotet är redan besegrat, paren är tillsammans, vi vet att ingen kommer råka verkligt illa ut. Mycket av spänningen är redan levererad och det är svårt att toppa det. Men den är en rolig liten spin-off och (trots att det bara gått ett år sedan jag läste sista boken) så kände jag mig alldeles nostalgisk över att återse karaktärerna och världen. (det kändes nästan lite som att läsa fanfiction)

Bland det jag gillade bäst med originalserien, och vad som sticker ut också i Wires and Nerve, är att den vet när den ska vara allvarlig. Jag är fortfarande överförtjust i sidohandlingen att göra Luna från monarki till demokrati (det var min favoritöverraskning i Winter) och hur för- och nackdelarna med det blir belysta här, men extra förtjust är jag över att Ikos svårigheter med att vara en android äntligen får uppmärksamhet. Hon måste hantera att vara den "bortglömda" hjälten som ingen tycker räknas, att folk ser på henne som trasig eftersom hon har egen vilja eller som falsk eftersom hon uppvisar känslor de tror är simulerade. Boken tar upp det faktum att hon egentligen inte har några egna rättigheter, och även om Cinder behandlar henne väl så är hon tekniskt sett hennes ägare.

Det är förfärligt för Iko, men samtidigt förstår jag synvinkeln hos människorna som ser henne så. De flesta androiderna är "bara" maskiner, och hur ska de få som inte är det kunna bevisa att deras känslor är äkta? Och vad avgör egentligen om en känsla är på riktigt? Det är inte konstigt att människorna som blivit manipulerade av lunarer är rädda att bli manipulerad av någon annan, och det är inte konstigt att de har svårt att inse att vissa av deras maskiner är mer än bara sladdar och kod.

Jag gillar verkligen den här gråskalan där det verkligen går att sympatisera med båda sidor, och det återkommer också med antagonisterna - de förrymda vargsoldaterna. De är livsfarliga mördare, men de är det pga att de manipulerats och muterats till oigenkännlighet, och de är livrädda bara bli förslavade av en ny drottning. Medan Levana var något av en rakt igenom ond antagonist är vargsoldaterna lite lättare att sympatisera med, deras kamp förståelig och tragisk, och lösningen svårare att hitta.

Det som föll lite för mig är romansen mellan Iko och Kinney - jag tror att den kan bli intressant, men han är fortfarande för fördomsfull mot androider och hon för förlåtande över hur illa han behandlar henne (kyss inte någon precis efter han förolämpat dig, Iko!). Som sagt, med massor av karaktärsutveckling tror jag romansen kan bli intressant, men än så länge är det helt enkelt för tidigt.

Sen är det illustrationerna... jag gillar dem, de är fina. Holgate gör riktigt tjusiga bakgrunder och snygga actionsekvenser, men jag är inte helt on board med hans stil hos människor. Deras ansikten har en tendens att vara för enkla eller för generiska. De är egentligen helt okej, jag tror mest att det är jag som är bortskämd pga att jag läser massor av webcomics som är otroligt snygga. Mina standards är höga.
Bildresultat för wires and nerve art
Älskar miljöerna och actionsekvenserna...
Bildresultat för wires and nerve art

Bildresultat för wires and nerve art
...men inte lika mycket ansiktena












Ett mysigt, nostalgiskt litet äventyr med inslag av allvarligare teman. Om du gillade Lunar Chronicles lär du gilla Wires and Nerve!

fredag 3 februari 2017

Ice Massacre av Tiana Warner


22718724
Titel: Ice Massacre
Serie: Mermaids of Eriana Kwai #1
Författare: Tiana Warner
Genre: fantasy
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha blodtörstiga sjöjungrur, tjejer som kicks ass och konstant nagelbitarspänning

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mycket kyssar och kärleksbetygelser i din romantik snarare än djup vänskap och långsamt växande attraktion


Handling
A mermaid’s supernatural beauty serves one purpose: to lure a sailor to his death.

The Massacre is supposed to bring peace to Eriana Kwai. Every year, the island sends its warriors to battle these hostile sea demons. Every year, the warriors fail to return. Desperate for survival, the island must decide on a new strategy. Now, the fate of Eriana Kwai lies in the hands of twenty battle-trained girls and their resistance to a mermaid’s allure.

Eighteen-year-old Meela has already lost her brother to the Massacre, and she has lived with a secret that’s haunted her since childhood. For any hope of survival, she must overcome the demons of her past and become a ruthless mermaid killer.

For the first time, Eriana Kwai’s Massacre warriors are female, and Meela must fight for her people’s freedom on the Pacific Ocean’s deadliest battleground.


Recension
Jag förstår ärligt talat inte varför jag inte ser fler prata om Tiana Warners Mermaids of Eriana Kwai-serie. Vill du ha en paranormal romance som inte är straight, har insta-love, kärlekstrianglar eller ignorerar platoniska förhållanden? Check. Vill du ha spänning och action och tuffa tjejer? Check. Välskrivna karaktärer som kämpar med sin moraliska kompass? Check. En fascinerande fantasyvärld som inte går att sortera in i något fack? Check. Sjöjungfrur som är lika farliga som i legenderna? Fucking check.

Bland det jag gillar bäst är att romansen mellan huvudpersonen Meela och sjöjungfrun Lysi inte är skriven som romanser i YA-böcker ofta är. Den är inte det huvudsakliga fokuset - det är istället kriget mellan deras folk och Meelas och hennes vänners ständiga kamp för överlevnad både från sina fiender och från skärningar mellan dem själva som är huvudhandlingen. Den är heller inte skriven som att deras plötsliga romans är det viktigaste som finns - istället har de känt varandra länge och älskar varandra djupt som vänner långt innan de börjar inse att det finns attraktion mellan dem.

I det stora hela trycker boken starkt på vikten av vänskap, både i platoniska och romantiska förhållanden. Meelas relationer med de andra flickorna är lika viktig som relationen med kärleksintresset, vilket skapar en del intressant drama då de befinner sig på olika sidor av ett krig.

Det är en väldigt spännande historia, även när det inte händer actionfyllda saker. Besättningen skickad att slåss mot sjöjungfrurna är i konstant stress, och att se dem kämpa mot inte bara de fysiska men också mentala svårigheterna i ett krig skapade en riktig nagelbitarstämning. Man vet att någon kommer brytas och göra något förfärligt, och spenderar varje lugn stund med att oroa sig. Den ställer också frågor om var gränserna går när man ligger i krig, och vad vanliga människor kan drivas till i den typen av situationer.

Att jag inte ger boken högsta betyg beror mest på att det märks att den är första delen av en trilogi, och det märks att den har mycket plats kvar att växa (vilket jag inte tvivlar på att den kommer att göra). Vi får inte veta mycket om världen utanför Meelas ö. Det verkar vara vår moderna verklighet - de tittar på teve, proviant från fastlandet levereras via helikopter, osv - men de använder armborst istället för skjutvapen och det finns sjöjungfrur. Hur ser resten av den här världen ut? Finns det andra övernaturliga varelser och hur är deras relation till omvärlden? Är sjöjungfrurna ens magiska eller finns det en vetenskaplig förklaring till dem? Jag håller tummarna för att uppföljarna vidgar horisonten lite.

En stark fyra utav fem i betyg!


Jag har velat måla vattenlandskap länge nu, och Ice Massacre gav mig en utmärkt chans! Här är huvudpersonen Meela, sjöjungfrun Lysi och sex timmars arbete.


fredag 27 januari 2017

Labyrinth Lost av Zoraida Córdova


27969081

Titel: Labyrinth Lost
Serie: Brooklyn Brujas #1
Författare: Zoraida Córdova
Genre: paranormal, fantasy, portal fantasy
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en spännande mix av fantasy och paranormal med en läskig, magisk undervärld full av monster och en bisexuell latina som huvudperson.

Rekommenderas inte till: dig som verkligen vill gå in på djupet av huvudpersonen, bikaraktärerna och antagonisten och deras relationer. Om du är trött på Chosen One historier.

Handling
Nothing says Happy Birthday like summoning the spirits of your dead relatives.

Alex is a bruja, the most powerful witch in a generation…and she hates magic. At her Deathday celebration, Alex performs a spell to rid herself of her power. But it backfires. Her whole family vanishes into thin air, leaving her alone with Nova, a brujo boy she can’t trust. A boy whose intentions are as dark as the strange markings on his skin.

The only way to get her family back is to travel with Nova to Los Lagos, a land in-between, as dark as Limbo and as strange as Wonderland…


Recension
Jag hade oerhört höga förväntningar på Labytinth Lost. Den är inte bara skriven av en latinaförfattare och baserad på latinoamerikansk mytologi och kultur, med en bisexuell huvudperson och i allmänhet stor mångfald bland karaktärerna, utan lät också som en annorlunda, småläskig fantasy om en människa som kliver in i en annan värld (jag är och kommer alltid vara svag för portal fantasy).

Men som alla vet är det ohälsosamt att gå in i en bok med höga förväntningar; jag ut något besviken, vilket inte känns helt rättvist. Boken var ju bra, med en spännande handling som fokuserade på vikten av familj och en cool magisk värld som var samtidigt vacker och läskig. Men den gick liksom aldrig in på djupet av någonting. Stunderna menade att vara sorgliga eller känslosamma slog aldrig riktigt till hos mig eftersom karaktärerna och deras relationer kändes för ytliga. Jag hade heller inte mycket för hela Chosen One-konceptet, det skrevs till döds förra århundradet.

Vad som kändes mest underutvecklat var antagonisten, den onda brujan the Devourer som kidnappar Alex familj. Det lilla vi såg av henne var riktigt episkt, och parallellerna som kunde dras mellan henne och Alex kunde ha gjort henne till en otroligt cool karaktär. Istället får vi nästan inte veta någonting om henne och hennes motiv, trots att det fanns så mycket potential.

Vad jag däremot tycker att Córdova gjorde riktigt bra var mångfalden bland karaktärerna. Huvudpersonen Alex var bisexuell, och i triangeldramat stod valet mellan en kille och en tjej (romansen var också helt okej; tillräckligt mycket sidohandling för att inte störa huvudhandlingen vilket annars ofta är fallet med triangeldraman). De flesta av karaktärerna (som inte är fantasivarelser) är latino, och sättet mytologin både vävs ihop med vår moderna verklighet och skapar en egen fantasiverklighet annorlunda från vad som vanligtvis ses i YA var riktigt snyggt gjort.

Varken karaktärernas etnicitet eller sexualitet känns någonsin påtvingade eller predikande utan är en helt naturlig del av boken, men de är också oerhört viktiga. Alex kulturella bakgrund är en stor del av vem hon är, samtidigt som hon i början har svårt att acceptera den eftersom den får henne att känna sig annorlunda. Att acceptera sig själv är ett viktigt tema i boken, och jag tyckte Córdova gjorde det bra.

En helt okej bok med perfekt skriven representation och cool, annorlunda mytologi, men som kunde ha utvecklats mer i fråga av karaktärer och relationer.

tisdag 10 januari 2017

Kill the Boy Band av Goldy Moldavsky


25184383

Titel: Kill the Boy Band
Serie: -
Författare: Goldy Moldavsky
Genre: contemporary, mysterium, humor
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en vild bok om fandom, pojkband och vad tonårstjejer är kapabla till, med en touch av allvarlig feminism.

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en bok som känns det minsta trovärdig.

Handling
Just know from the start that it wasn’t supposed to go like this. All we wanted was to get near them. That’s why we got a room in the hotel where they were staying.

We were not planning to kidnap one of them. Especially not the most useless one. But we had him—his room key, his cell phone, and his secrets.

We were not planning on what happened next.

We swear.

From thrilling new talent Goldy Moldavsky comes a pitch-black, hilarious take on fandom and the badass girls who have the power to make—or break—the people we call “celebrities.”


Recension
Kill the Boy Band både kritiserar och försvarar fandom och fangirls rätt att utan ursäkt älska "fåniga" saker som pojkband. Den medger att ja, för de flesta tjejer är det förmodligen en fas och när de blir äldre kommer de förmodligen tycka att deras besatthet var pinsam, men den medger också att det är något som rätt och slätt gör dem glada, och att skamlöst älska något för att det gör dig glad är ingenting fel. Samtidigt erkänner den också att det kan gå ordentligt överstyr, men detta gäller båda sidor: även de som hatar pojkbandet gör oförlåtliga saker. Den pratar dessutom en del om vad vänskap faktiskt är, och vikten av att erkänna för dig själv när någon nära dig är en dålig vän och tillåta dig själv att lämna dem.

Över den mer allvarliga samhällskritiken finns humorn, vilken är med på varje sida och till skillnad mot kritiken inte är det minsta realistisk. Men den är liksom inte menad att vara det heller; det här är en bok om tonårstjejer som kidnappar en pojkbandsmedlem. Den ska vara knasig. Det fungerar.

Vad som däremot retade mig, och det här är petigt och ett personligt pet peeve, var hur ord som schizo och psycho konstant kastades omkring när någon gjorde något "galet" (vilket var hela tiden). Det är inte okej att använda mentala sjukdomar som förolämpningar, eller ännu värre som ursäkter och förklaringar för hemska saker. De allra flesta med mentala sjukdomar är inte de som går runt och gör hemska saker (som att kidnappa pojkbandsmedlemmar) utan är istället ofta de som utsätts för hemska handlingar, inte sällan på grund av att de demoniserats i media och andra människor därför tycker det är okej att behandla dem illa för att de är "galna". Tjejerna i den här boken gör inte vad de gör för att de är "galna"; det är deras egna dåliga beslut som sätter dem i klistret.

Jag inser att det här är ett knepigt ämne, för många använder verkligen den här typen av ord som förolämpningar och att helt ta bort det skulle kunna få de tonåriga karaktärernas språk att låta stelt och falskt. Men jag önskar att författaren tagit sig tid att kommentera på det, som hon tar sig tid att kommentera på slut shaming och hur det inte är okej när en av tjejerna använder det.

Det blev ganska mycket prat om något som egentligen inte har mycket med boken att göra. Sorry, men det är ett viktigt ämne och jag har svårt att sluta prata/skriva när jag väl börjat. Hur som helst en rolig bok med en del viktiga poänger. Väl värd att läsa!

fredag 6 januari 2017

Fanart Friday - Uglies

Jag har nyligen skaffat en tablet och ägnat vinterledigheten till att öva upp mina photoshopkunskaper, så det verkar som att Fanart Friday kommer göra en comeback här på bloggen!

Den här veckan är temat Scott Westerfelds Uglies-trilogi. Alla tre bilderna är av huvudpersonen Tally, från första och tredje boken (Uglies och Specials).


Den här bilden handlade mer om att jag försökte lära mig göra bakgrunder. Egentligen hade jag tänkt göra en stadssilhuett, men det gick inte som tänkt så jag fick nöja mig med moln.
Tally som en special i sin sneak suit.
Det här handlade mest om att jag försökte lära mig blending (en typ av färgläggning). Tatueringarna och looken är baserade på tredje bokens omslag.

måndag 2 januari 2017

This is not the End av Jesse Jordan


26196426

Titel: This is not the End
Serie: -
Författare: Jesse Jordan
Genre: överneturligt
Betyg: 1/5

Rekommenderas till: jag vet inte... dig som inte har några krav på dina böcker?

Rekommenderas inte till: ärligt talat? Alla

Handling
James Salley is turning sixteen, and it’s not going well. His family’s too busy to care, the local bully creates new tortures daily, someone appears to be following him, and he’s just learned that he’s the Antichrist.

All James ever wanted out of life was for Dorian Delaney — the operatically trained and suicidal girl of his dreams — to fall as in love with him as he is with her. But once he’s told of his bloody destiny, he finds himself fighting between who he thought he was and who he’s supposed to be.

With the school librarian pushing him to begin the Apocalypse, an irritable homunculus watching his back, and a murderous cabal of Catholics following him everywhere, James must discover how to navigate a world in which everything he’s ever believed is wrong — and if it’s possible to be the hero of a story when you’ve already been cast as the villain.


Recension
Jag är inte särskilt van att skriva negativa recensioner. Jag är petig med vad jag läser, och resultatet är att jag för det mesta tycker att böckerna är helt okej. Och This is the End lät så lovande! En tonårig Antikrist som inte vill leda världens undergång och en demon som låtsas vara en skolbibliotekarie och försöker övertala honom att starta apokalypsen. Det låter perfekt! Jag var så excited!

...i onödan.

Det första som slog mig var själva tonen. Synopsisen fick det att låta som en humoristisk bok men bortsett från ett par enstaka repliker (och ett par väldigt dumförklarade karaktärer) fanns det egentligen ingenting roligt i den. Istället var den ganska mörk. Både huvudpersonen och tjejen han gillar är till och från självmordsbenägna, och det handlar mycket om det hemska människor kan göra och hur detta påverkar James val om huruvida han tänker starta apokalypsen eller inte. Och jag menar, det är väl okej. Jag kände mig lite lurad men det är inte författarens fel. Problemet kommer i att inget av det mörka och känslomässiga stunderna fick något nedslag för jag kunde inte bry mig mindre om karaktärerna.

Jag visste inte hur verkligt trött jag är på historier och om medelmåttiga, tråkiga killar som blir konstant tillsagda (av superkraftfulla demoner och änglar dessutom) att de är UTVALDA och FANTASTISKA och kan FÖRÄNDRA VÄRLDEN men aldrig gör någonting för att bevisa det eller förtjäna det. James var en karaktär av blah, och det blir inte bättre av att han konstant känner sig berättigad till och objektifierar varenda tjej inom synhåll.

Det var det som blev droppen för mig. Jag kan ta tråkiga böcker och tråkiga karaktärer, men det är när de hittar ett sätt att personligen förolämpa mig som betyget droppar till lägsta nivån. Tjejer blir av berättarrösten i allmänhet behandlade som ytliga och själviska (utom kärleksintresset, som självklart inte är SOM ANDRA TJEJER). James själv visar sin kvinnosyn genom att i en serie skapa en kvinnlig karaktär som han sätter stor vikt vid att klä i en liten, avslöjande kostym, låter bli sexuellt antastad, och har en manlig karaktär tjata och övertala sig till att bli hennes pojkvän. Och självklart är det tjejerna som målas upp som otrevliga när James, känd som den konstiga och läskiga killen, blir påkommen med att stirra på deras bara ben. Ugh.


söndag 1 januari 2017

Scrivener's Moon av Philip Reeve


13407608
Titel: Scrivener's Moon
Serie: Fever Crumb #3
Författare: Philip Reeve
Genre: steampunk, science fiction
Betyg: 4/5

Rekommenderas till:

Rekommenderas inte till:

Synopsis
The Scriven people are brilliant, mad--and dead.

All except one, whose monstrous creation is nearly complete--a giant city on wheels. New London terrifies the rest of the world, and an army of mammoth-riders gathers to fight it. Meanwhile, young Fever Crumb begins a hunt for Ancient technology in the icy strongholds of the north. She finds a mysterious black pyramid full of secrets. It will change her world forever.


Recenesion
Fever Crumb-serien var från början planerad att vara fyra böcker, men planen förändrades någonstans på vägen och därför är nu den tredje boken, Scrivener's Moon, den sista i serien. Det är här vi ser de stora kopplingarna till Mortal Engines (som detta är en prequel-serie för): London börjar äntligen få hjul och bli en fully realised vandrande stad redo att äta andra samhällen, och vi får veta mer om mytologin bakom robotarna och själva världen. Själva övergången mellan Fever Crumb och Mortal Engines är i allmänhet snyggt gjord och ger världen mer djup.

Utöver världen så skiner Reeve här också med sina karaktärer. Fever själv utvecklas mycket, lär sig om gott och ont, lojalitet till sin familj och vänner även när de två kommer från olika sidor, och hon tvingas själv ta ställning och stå upp för vad hon tror på istället för att bara falla in på första bästa sida (vare sig den är god eller ond). Jag älskade också antagonisterna; Reeve lyckas på något märkligt vis få mig att tycka om genuint avskyvärda karaktärer. Det är Fevers mamma som är på så många sätt vidrig, men som också älskar sin dotter djupt och som jag bryr mig om bara för att Fever bryr sig om henne, och det är antagonisten som växt och blivit värre sen bok ett.

Den här antagonisten och hans roll är seriöst intressant. Han är inte det huvudsakliga hotet; det är inte han som är ledare för London, inte han som bygger om staden till ett vandrande, kannibaliskt monster som kommer förstöra jorden i tusentals år, men han är bara så vidrig att det inte går att göra annat än uppskatta honom. Jag är imponerad av hur Reeve lyckats göra honom verkligen genomrutten, men ändå ge honom karakärsutveckling och personlighet och visar hur han resonerar sina hemska beslut.

Det enda jag inte riktigt gillar med boken är hur den lutar lite väl mycket åt gott-vs-ont. Det är uppenbart att London och dess ledare är de onda, och eftersom de strävar efter vetenskapliga framsteg medan motståndarna faller mer i facket av gammaldags jägare och nomader utan teknologi målas bilden av vetenskap och teknologi som ondskefullt och naturen som god upp. Jag har aldrig gillat det temat, jag håller inte med om det, och jag önskar att Reeve hållt mer på sitt typiska tema där båda sidorna är problematiska.

Som ett extra plus (varning för liten spoiler) så avslöjas det också att Fever är bisexuell! Och hon skaffar en flickvän! Det är supergulliga ihop och jag vill att alla ska läsa boken och uppskatta dem tillsammans!