måndag 25 juli 2016

Incarnate av Jodi Meadows


8573642
Titel: Incarnate
Serie: Newsoul #1
Författare: Jodi Meadows
Genre: fantasy, science fiction, romantik
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha ett intressant och annorlunda koncept i en värld som är en mix mellan fantasy och sci-fi, med mycket fokus på romantik

Rekommenderas inte till: dig som faktiskt vill utforska alla möjligheterna i den intressanta och unika världen

Varför jag läste boken: alla andra verkar ha läst den, och omslaget är snyggt, så varför inte?

Synopsis
New soul

Ana is new. For thousands of years in Range, a million souls have been reincarnated over and over, keeping their memories and experiences from previous lifetimes. When Ana was born, another soul vanished, and no one knows why.

No soul

Even Ana’s own mother thinks she’s a nosoul, an omen of worse things to come, and has kept her away from society. To escape her seclusion and learn whether she’ll be reincarnated, Ana travels to the city of Heart, but its citizens are afraid of what her presence means. When dragons and sylph attack the city, is Ana to blame?

Heart

Sam believes Ana’s new soul is good and worthwhile. When he stands up for her, their relationship blooms. But can he love someone who may live only once, and will Ana’s enemies—human and creature alike—let them be together? Ana needs to uncover the mistake that gave her someone else’s life, but will her quest threaten the peace of Heart and destroy the promise of reincarnation for all?

Recension
Incarnate är en bok med fruktansvärt mycket potential som inte är mycket mer än en medelmåttig läsning. Den utspelar sig i en värld där det finns ett bestämt antal "själar", och när en av dem dör föds den alltid på nytt i en ny kropp. Huvudpersonen Ana är en ny själ, någon som till skillnad från de andra karaktärerna inte levt hundratals livstider och som är en främling bland människor som känt varandra i 5000 år. Inte nog med det, hennes födelse ledde dessutom till att en annan själ inte återföddes. Själarna lever dessutom i en värld som ligger någonstans emellan fantasy och sci-fi, där det samtidigt existerar drakar och laserpistoler.

Så unikt! Så coolt! Så mycket potential!

...men Meadows undersöker knappt världen hon skapat. Faktum är att det i många fall känns som att hon klängt sig fast vid vår värld, och gjort kulturen så lik som möjligt, trots att den inte bara har möjligheten att vara annorlunda utan rent logiskt sett borde vara annorlunda.

Jag ska ge ett par exempel. Själarna har inget kön, och kan inte kontrollera om de föds som män eller kvinnor. Alla karaktärer utom Ana har alltså levt som både och i 5000 år. Man kan tycka att den här miljön borde sudda ut konceptet av maskulint och feminint (för att inte tala om heterosexualitet), men nope. När Ana hittar tjejkläder i en killes garderob tycker hon det är konstigt tills hon får veta att de kommer från ett tidigare liv och han inte använder dem längre. Varför skulle det i den här världen varit konstigt om en kille använt "tjejkläder"? Förlorar själarna en viss klädsmak när de byter kropp? Allvarligt talat borde inte ens orden "han" och "hon" finnas kvar; till och med själarna själva klagar över hur knepigt det är att ständigt byta mellan livstider.

För att inte tala om själparen (finns det ett svenskt ord för soulmate?). Det nämns att vissa själar kommer tillbaka till samma partner så gott som varje livstid. Okej, jag kan köpa det, det är till och med ganska gulligt. Vad jag inte kan köpa är paret som spenderade tiotals livstider med att ta livet av sig själva om de föddes med samma kön, innan de slutligen bestämde sig för att det var jobbigt att dö hela tiden och tyckte att det fick duga som det var. Seriöst!? Vad ger det här för budskap till unga läsare som är ihop med någon av samma kön? Att de inte är tillräckligt bra? Att de på sin höjd fungerar som ett andra alternativ? Inte okej, Meadows.

Det finns andra saker också, som inte är förolämpande men ändå missade möjligheter att utforska allt från identitet, släktskap och vänskap, till sexualitet och kön. Det nämndes att själarna för länge sedan varit i krig med varandra, men nu lever de i fred. Blir det aldrig konstigt att leva tillsammans med människor du dödat i ett tidigare liv? Tydligen inte. Hur fungerar det med kärlek, då? I stort sett alla måste ju ha hunnit vara dina föräldrar nån gång under 5000, hur funkar det om du blir kär i en av dem ett par tusen år senare? Aldrig hänt? Okej.

Jag låter väldigt bitter nu, men boken är all in all helt okej. Världen är fortfarande unik och intressant, även om vi inte får undersöka den så mycket som jag skulle önskat, och det dras faktiskt ett par intressanta paralleller till invandring (även om jag är osäker på om det var medvetet av författaren): när Ana försöker flytta till själarnas huvudstad får hon först inte komma in om hon inte är medborgare, och enda sättet att få medborgarskap är genom att äga ett hus i hundra år. De var tankeväckande, och är definitivt ett viktigt ämne som ofta undviks. Så credit för det!

Ana var precis som boken: helt okej. Jag gillade hur hennes uppväxt under känslomässig och fysisk misshandel inte glossades över, och att hon tilläts ha dåligt självförtroende över det, vara arg över det, och långsamt läka istället för att genast komma över det. Men i mina ögon var hon inte särskilt intressant att läsa om, och även om romansen mellan henne och Sam var söt så skulle jag hellre sett att den fick mindre fokus. Men det är bara jag; om du gillar romantik kommer det nog passa dig, för det är en välskriven romans.

En helt okej bok med en trovärdig huvudperson och en söt romans, men väldigt mycket missade möjligheter i världsuppbyggnaden. 3 utav 5 i betyg.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar