lördag 30 juli 2016

Skulduggery Pleasant bok 10!!

Derek Landy, en av mina favoritförfattare, lade igår ut en video på sin blogg där han berättade lite om sin nästa bok, som ska komma ut efter Demon Road trilogin. Det var, till min stora chock, inte en ny serie som gällde, utan en ny Skuduggery Pleasant bok! Vilket är otroligt! Och fantastiskt! Och jag kan inte sluta skriva utropstecken överallt för jag är så excited!!

I all allvarlighet, Skulduggery Pleasant är en otrolig serie om ett levande, eldkastande skelett som löser brott och räddar världen tillsammans med sin tonåriga sidekick, Valkyrie Cain. Det är en spännande serie som trappas upp med varje bok, och går från lättsam men blodig underhållning till de mest brutala och roligaste böckerna jag läst. Och nu ska det bli en tionde bok!

Jag är superivrig över den nya boken och har extremt höga förhoppningar, men tyckte också att serien var perfekt som den var och att slutet var väldigt passande. Hoppas att Landy vet vad han håller på med och att den nya boken lever upp till föregångarna.

Det finns inte mycket sagt om den än, annat än att den ska ges ut sommaren 2017. Du kan läsa mer här på böckernas officiella hemsida och här på Derek Landys blogg.

Skulduggery Pleasant - White Tie by jameson9101322

fredag 29 juli 2016

Fanart Friday - The Summer Prince

Läste nyligen ut The Summer Prince av Alaya Dawn Johnson, och med en huvudperson med en helkroppstatuering i form av ett självlysande träd så bjuder den in till en del cool fanart!

Länk till källa hittar du som vanligt under bilderna.

June Costa av layaart

June av Vivienne, som går att hitta på deviantArt och tumblr

tisdag 26 juli 2016

Not a Drop to Drink av Mindy McGinnis


13112869

Titel: Not a Drop to Drink
Serie: Not a Drop to Drink #1
Författare: Mindy McGinnis
Genre: postapokalyps, överlevnad
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en mörk, dyster postapokalyptisk bok om att hitta hopp och mänsklighet i en döende värld

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en optimistisk bok



Synopsis
Lynn knows every threat to her pond: drought, a snowless winter, coyotes, and, most importantly, people looking for a drink. She makes sure anyone who comes near the pond leaves thirsty, or doesn't leave at all.

Confident in her own abilities, Lynn has no use for the world beyond the nearby fields and forest. Having a life means dedicating it to survival, and the constant work of gathering wood and water. Having a pond requires the fortitude to protect it, something Mother taught her well during their quiet hours on the rooftop, rifles in hand.

But wisps of smoke on the horizon mean one thing: strangers. The mysterious footprints by the pond, nighttime threats, and gunshots make it all too clear Lynn has exactly what they want, and they won’t stop until they get it….


Recension
Not a Drop to Drink var inte riktigt vad jag väntade mig - jag trodde det skulle vara en ganska typisk YA dystopi, med en stentuff, kallhjärtad tjej som träffar en kille som smälter hennes hjärta, och sedan startar en revolution tillsammans med honom.

Det var inte vad jag fick (vilket jag är tacksam för, för wow vad det finns många såna böcker). Huvudpersonen Lynn är visserligen stentuff och ganska kallhjärtad, och hon träffar en kille som lär henne en del om kärlek, men boken fokuserar aldrig på romansen, och det är inte så mycket kärleksintresset som lär Lynn känna empati som andra människor runt omkring henne. Jag var väldigt glad att se en bok visa att relationer utöver romantisk kärlek mellan kille och tjej är viktiga - det är kärlek mellan föräldrar och barn, adopterad familj, gamla och nya vänner. Det går heller inte ut på att rädda världen eller störta regeringen, utan om karaktärernas dagliga kamp för överlevnad.

Jag är också tacksam för att boken aldrig målar upp Lynns hårda yttre som någonting dåligt, och att hon förblir väldigt praktisk och skjut-först-fråga-sen genom hela boken, och hon får också lov att vara arg, hämndlysten och att sörja utan att målas upp som svag eller "trasig". Hon lever i en livsfarlig värld och glömmer aldrig av det, och även när hon är kär är hon beredd att fatta de hårda besluten och låter aldrig en kille distrahera henne. Romansen är som sagt aldrig fokus, och det visas tydligare att det finns många saker i Lynns liv som är lika viktiga eller viktigare.

Boken faller lite för mig när det kommer till handling och värld, inte för att det var dåligt utan helt enkelt för att det var ganska medelmåttigt. Det var spännande i början och i slutet, men större delen av mittenpartiet handlade om karaktärernas dagliga liv och Lynns karaktärsutveckling, vilket visserligen var intressant men inte särskilt spännande.

Världen McGinnis skapat var ganska typisk postapokalyps, men jag köpte ganska ofta inte att det var så svårt att överleva som Lynn påstod. De hade inga problem att jaga tillräckligt med mat, det fanns flera vattenkällor utöver dammen Lynn lagt ner så mycket tid på att skydda, och trots att de pratade om hur svårt det skulle bli att överleva vintern så verkade det aldrig vara ett problem när den väl var där. Som sagt, en del av känslan av spänning när det gäller överlevnad som fanns i början och slutet försvann nästan helt i bokens mittdel för att fokusera på andra saker. Men när det väl kom till slutet blev det absolut väldigt spännande, och tog en del vändningar jag absolut inte väntade mig!

En väldigt mörk bok med undertoner av hopp och vikten av medkänsla, som tar vägar YA böcker sällan vågar ta, men med ett långt mittparti som tappar en del i tempo och spänning. En stark 3 utav 5 i betyg.

måndag 25 juli 2016

Incarnate av Jodi Meadows


8573642
Titel: Incarnate
Serie: Newsoul #1
Författare: Jodi Meadows
Genre: fantasy, science fiction, romantik
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha ett intressant och annorlunda koncept i en värld som är en mix mellan fantasy och sci-fi, med mycket fokus på romantik

Rekommenderas inte till: dig som faktiskt vill utforska alla möjligheterna i den intressanta och unika världen

Varför jag läste boken: alla andra verkar ha läst den, och omslaget är snyggt, så varför inte?

Synopsis
New soul

Ana is new. For thousands of years in Range, a million souls have been reincarnated over and over, keeping their memories and experiences from previous lifetimes. When Ana was born, another soul vanished, and no one knows why.

No soul

Even Ana’s own mother thinks she’s a nosoul, an omen of worse things to come, and has kept her away from society. To escape her seclusion and learn whether she’ll be reincarnated, Ana travels to the city of Heart, but its citizens are afraid of what her presence means. When dragons and sylph attack the city, is Ana to blame?

Heart

Sam believes Ana’s new soul is good and worthwhile. When he stands up for her, their relationship blooms. But can he love someone who may live only once, and will Ana’s enemies—human and creature alike—let them be together? Ana needs to uncover the mistake that gave her someone else’s life, but will her quest threaten the peace of Heart and destroy the promise of reincarnation for all?

Recension
Incarnate är en bok med fruktansvärt mycket potential som inte är mycket mer än en medelmåttig läsning. Den utspelar sig i en värld där det finns ett bestämt antal "själar", och när en av dem dör föds den alltid på nytt i en ny kropp. Huvudpersonen Ana är en ny själ, någon som till skillnad från de andra karaktärerna inte levt hundratals livstider och som är en främling bland människor som känt varandra i 5000 år. Inte nog med det, hennes födelse ledde dessutom till att en annan själ inte återföddes. Själarna lever dessutom i en värld som ligger någonstans emellan fantasy och sci-fi, där det samtidigt existerar drakar och laserpistoler.

Så unikt! Så coolt! Så mycket potential!

...men Meadows undersöker knappt världen hon skapat. Faktum är att det i många fall känns som att hon klängt sig fast vid vår värld, och gjort kulturen så lik som möjligt, trots att den inte bara har möjligheten att vara annorlunda utan rent logiskt sett borde vara annorlunda.

Jag ska ge ett par exempel. Själarna har inget kön, och kan inte kontrollera om de föds som män eller kvinnor. Alla karaktärer utom Ana har alltså levt som både och i 5000 år. Man kan tycka att den här miljön borde sudda ut konceptet av maskulint och feminint (för att inte tala om heterosexualitet), men nope. När Ana hittar tjejkläder i en killes garderob tycker hon det är konstigt tills hon får veta att de kommer från ett tidigare liv och han inte använder dem längre. Varför skulle det i den här världen varit konstigt om en kille använt "tjejkläder"? Förlorar själarna en viss klädsmak när de byter kropp? Allvarligt talat borde inte ens orden "han" och "hon" finnas kvar; till och med själarna själva klagar över hur knepigt det är att ständigt byta mellan livstider.

För att inte tala om själparen (finns det ett svenskt ord för soulmate?). Det nämns att vissa själar kommer tillbaka till samma partner så gott som varje livstid. Okej, jag kan köpa det, det är till och med ganska gulligt. Vad jag inte kan köpa är paret som spenderade tiotals livstider med att ta livet av sig själva om de föddes med samma kön, innan de slutligen bestämde sig för att det var jobbigt att dö hela tiden och tyckte att det fick duga som det var. Seriöst!? Vad ger det här för budskap till unga läsare som är ihop med någon av samma kön? Att de inte är tillräckligt bra? Att de på sin höjd fungerar som ett andra alternativ? Inte okej, Meadows.

Det finns andra saker också, som inte är förolämpande men ändå missade möjligheter att utforska allt från identitet, släktskap och vänskap, till sexualitet och kön. Det nämndes att själarna för länge sedan varit i krig med varandra, men nu lever de i fred. Blir det aldrig konstigt att leva tillsammans med människor du dödat i ett tidigare liv? Tydligen inte. Hur fungerar det med kärlek, då? I stort sett alla måste ju ha hunnit vara dina föräldrar nån gång under 5000, hur funkar det om du blir kär i en av dem ett par tusen år senare? Aldrig hänt? Okej.

Jag låter väldigt bitter nu, men boken är all in all helt okej. Världen är fortfarande unik och intressant, även om vi inte får undersöka den så mycket som jag skulle önskat, och det dras faktiskt ett par intressanta paralleller till invandring (även om jag är osäker på om det var medvetet av författaren): när Ana försöker flytta till själarnas huvudstad får hon först inte komma in om hon inte är medborgare, och enda sättet att få medborgarskap är genom att äga ett hus i hundra år. De var tankeväckande, och är definitivt ett viktigt ämne som ofta undviks. Så credit för det!

Ana var precis som boken: helt okej. Jag gillade hur hennes uppväxt under känslomässig och fysisk misshandel inte glossades över, och att hon tilläts ha dåligt självförtroende över det, vara arg över det, och långsamt läka istället för att genast komma över det. Men i mina ögon var hon inte särskilt intressant att läsa om, och även om romansen mellan henne och Sam var söt så skulle jag hellre sett att den fick mindre fokus. Men det är bara jag; om du gillar romantik kommer det nog passa dig, för det är en välskriven romans.

En helt okej bok med en trovärdig huvudperson och en söt romans, men väldigt mycket missade möjligheter i världsuppbyggnaden. 3 utav 5 i betyg.


söndag 24 juli 2016

Afterworlds av Scott Westerfeld


18367581

Titel: Afterworlds
Serie: -
Författare: Scott Westerfeld
Genre: contemporary, paranormal, romantik, coming of age
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en genomtänkt bok med intressanta karaktärer, som ställer många tänkvärda frågor om historieskapande, kärlek och att bli vuxen.

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en bok med fart och spänning.

Varför jag läste boken: Scott Westerfelds Uglies trilogi är vad som introducerade mig till sci-fi för många år sedan, och en bok som handlar om en tonårig blivande författare? Sign me up!

Synopsis
Darcy Patel has put college and everything else on hold to publish her teen novel, Afterworlds. Arriving in New York with no apartment or friends she wonders whether she's made the right decision until she falls in with a crowd of other seasoned and fledgling writers who take her under their wings… 

Told in alternating chapters is Darcy's novel, a suspenseful thriller about Lizzie, a teen who slips into the 'Afterworld' to survive a terrorist attack. But the Afterworld is a place between the living and the dead and as Lizzie drifts between our world and that of the Afterworld, she discovers that many unsolved - and terrifying - stories need to be reconciled. And when a new threat resurfaces, Lizzie learns her special gifts may not be enough to protect those she loves and cares about most.

Recension
Afterworlds är inte en utan två böcker, berättad i alternerande kapitel mellan Darcy, en artonårig tjej som precis skrivit på en deal för sin första bok och flyttat till New York för att jobba på uppföljaren, och Lizzie, huvudpersonen i Darcys bok som efter en nära döden-upplevelse kan kliva in i spökenas värld och blir kär i en dödsgud. Ett intressant koncept, men kanske inte något för alla. Darcys kapitel ger mycket insyn i publiceringsbranschen och hur det är att skriva en bok, och om du inte är intresserad av detta kommer det förmodligen tråka ut dig, men om du som jag drömmer om att bli utgiven någon dag så kan det vara intressant läsning (om än inte särskilt realistiskt i hur snabbt en debutants bok blir upplockad, och hur mycket pengar hon får för den).

Trots att de båda historierna får lika många kapitel, och trots att Lizzie tekniskt sett får mer fokus eftersom Darcy pratar så mycket om henne, så är det Darcys historia som känns verklig. Med undantag av Lizzie själv, och möjligtvis en viss ondskefull snubbe i hoplappad jacka, så var det inte riktigt någon i "extraboken" som fångade mitt intresse, inklusive kärleksintresset Yama. Mest kändes det som en ganska typisk paranormal romance, om än lite mörkare, och att ständigt bli påmind via Darcy att det inte var på riktigt gjorde det svårt att bli investerad i Lizzies öde. Faktiskt så skulle jag föredragit mindre fokus på Lizzie, kanske något kapitel här och där, och mer fokus på Darcy.

Jag gillade Darcys egen historia bättre, och inte bara för att hon pratade väldigt mycket om själva skrivprocessen (vilket jag helt enkelt tycker är intressant, men som sagt inte är något för alla). Hon och hennes diverse författarkolleger pratar en hel del om viktiga frågor, som om det är okej att kapa någon annans religion "for purposes of YA hotness" som en karaktär uttryckte det, hur mycket du kan stjäla från verkligheten och fortfarande anses vara en seriös författare, skillnaden på tur och skicklighet, och att det inte är garanterat att du kommer slå bara för att du skrivit en utmärkt bok.

Mitt i allt det här får vi också följa Darcy gå från tonåring till vuxen, bli kär för första gången (och samtidigt inse att kärlek inte är så evig och omvälvande som i böckerna). Hennes uppväxt och alla misstag hon gör på vägen känns som en väldigt verklig representation av att växa upp. Plus att hon är indisk och vi genom hennes ögon får veta en hel del om hennes familjs kultur, och att hon - enligt författaren - är biromantisk och demisexuell! (om du inte vet vad demisexualitet är kan du kolla in det här inlägget jag skrev om asexualitet i böcker). Den huvudsakliga relationen är mellan henne och en tjej, och de var väldigt fina tillsammans samtidigt som de inte var ett perfekt par, utan fick jobba och prata med varandra för att saker och ting skulle funka.

Meeen. Men. Det är fortfarande en ganska seg bok, och den är väldigt lång, och trots att jag gillade Darcy så fastnade jag aldrig för Lizzies historia (vilken tog upp halva boken). Så det blir en stabil tre utav fem i betyg.

fredag 22 juli 2016

Fanart Friday - The Scorpion Rules

Jag läste nyligen ut the Scorpion Rules, och den satte sig genast högt upp på min lista med favoritböcker. I väntan på att uppföljaren, the Swan Riders, ska komma ut får jag nöja mig med att titta på fanart (vilken tyvärr bara finns i mycket liten upplaga).

Alla bilder är gjorda av samma illustratör och kan hittas här på hennes blogg layaart. Hon gör även diverse annan fanart så kolla runt lite på hennes blogg om du är nyfiken!

Huvudpersonen Greta under glastaket i sitt rum/cell, iakttagen av ett allseende robotöga. Otroligt fin, jag är speciellt förtjust i nattversionen!

Greta, Xie och en get, för getterna är praktiskt taget huvudpersonen och medkonspiratörer alldeles på egen hand

onsdag 20 juli 2016

Desolation av Derek Landy


26791238
Titel: Desolation
Serie: Demon Road #2
Författare: Derek Landy
Genre: skräck, övernaturligt
Betyg: 4/5

Varning för spoilers om du inte läst första boken, Demon Road!

Rekommenderas till: dig som gillar mörka, blodiga böcker uppvägda med en stor dos humor.

Rekommenderas inte till: dig som har minsta lilla problem med mord, blod och grafiska beskrivningar av (extremt) våld.

Varför jag läste boken: Derek Landy är en av mina favoritförfattare och jag tyckte väldigt mycket om den första boken i trilogin, så Desolation var ett definitivt must-read för mig

Synopsis
The second book in the mind-blowing new supernatural thriller from bestselling author DEREK LANDY, creator of international sensation Skulduggery Pleasant.

Reeling from their bloody encounter in New York City, Amber and Milo flee north. On their trail are the Hounds of Hell – five demonic bikers who will stop at nothing to drag their quarries back to their unholy master.

Amber and Milo’s only hope lies within Desolation Hill – a small town with a big secret; a town with a darkness to it, where evil seeps through the very floorboards. Until, on one night every year, it spills over onto the streets and all hell breaks loose.

And that night is coming.


Recension
Jag tänker börja den här recensionen med att säga att jag skjutit upp att läsa den här boken, inte för att jag inte ville läsa den utan för att jag är ett stort fan av Derek Landy (du har inte levt förrän du läst hans Skulduggery Pleasant serie) och Desolation har fått en hel del kritik för hur han hanterat en romantisk relation mellan två tjejer. Inte för att han gjorde huvudpersonen homosexuell, utan för att förhållandet hon hamnar i ses som dåligt skrivet och ohälsosamt.

Och nu när jag läst boken måste jag säga... okej, ja, det var inget perfekt skrivet förhållande, och jag kan se varför somliga kan ta illa vid sig från det, men personligen tyckte jag det var ganska harmlöst. Bortsett från att det var två tjejer kändes det som en ganska typisk romans i en paranormal bok; en ganska hög nivå av insta love (de har känt varandra i typ en dag...), en part som är blyg med dålig självkänsla och en mörk hemlighet, en annan part som är äldre, mystisk och något av en bad boy (eller i det här fallet, bad girl). Okej, det är en problematisk åldersskillnad mellan dem (Amber 16, Kelly 19 eller 20), men våga inte påstå att reaktionen hade blivit lika överväldigande negativ om de varit en kille och en tjej. Faktiskt så tänker jag ge ett exempel: Cress och Thorne från The Lunar Chronicles. Hon 16, han 20. Jag har inte stött på en enda recension där någon ojat sig över åldersskillnaden mellan dem!

Okej, romansen kunde absolut ha varit bättre skriven och mindre påskyndad, och åldersskillnaden kunde åtminstone ha diskuterats lite gran, men i det stora hela kändes den ganska harmlös och jag är alltid tacksam för författare som vågar kliva utanför normerna och försöka ge lite representation. Själv var jag ganska ointresserad av själva romansen (jag läser Landys böcker för humor, action och stentuffa tonårstjejer) och kan inte vara annat än chockad över hur mycket hat den fått. Jag kan väl helt enkelt säga att om du letar efter perfekt skriven representation så är Desolation inget för dig (pröva The Abyss Surrounds Us istället!).

Wow, det blev mycket prat om något som egentligen inte har särskilt mycket fokus i själva boken. Där den första boken hade en road trip feeling med massor av löst sammanhängande små äventyr är Desolation mer fokuserad och utspelar sig i en enda stad. Men den är fortfarande spännande, blodig och svår att lägga ner, full av konstant action och rappa repliker. Seriöst, Landys humor är vad som lyfter hela boken för mig, och är tillsammans med huvudpersonerna vad som höjer betyget från en trea till en fyra.

“What kind of trees are those?” she asked Milo. 
“Green,” he said, and that’s how the conversation ended.”

Att tvinga huvudpersonerna göra hemska saker är något av en grej i Landys böcker, och Desolation sätter Amber i konstanta omöjliga situationer där hon måste släppa sin egen moral för att hon och hennes vänner ska överleva. Det finns stunder när hon är en ganska fruktansvärd människa, det finns stunder när hon bryter ihop, och det finns stunder när hon är en tonårig nörd som pratar om sin favorit tv-serie. All in all så gillar jag henne, och jag tycker väldigt mycket om att hon tillåts vara brutal och oförlåtande.

Det sagt, så märks det ibland att Landy skrev den här boken på ett schema (den kom ut bara ca ett halvår efter den första). Det finns stunder när skurkarna säger sexistiska/rasistiska/homofobiska saker bara för att hjältarna ska kunna sätta dit dem för det, vilket skär sig lite mot den i övrigt kvicktänkta och vassa humorn, och en rent ut sagt obehaglig passage där Ambers mamma jämför att döda sin tonåriga dotter med att göra abort. Det gav ungefär samma känsla som romansen; ingenting som förstörde boken som helhet, men något som kunde ha mått bra av lite mer arbete och som jag förstår om vissa läsare tycker illa om.

Spännande, blodig och väldigt rolig samtidigt som den är fruktansvärt hemsk, men kunde definitivt ha slipats lite mer på innan utgivning, speciellt när det kommer till romansen.

söndag 17 juli 2016

After the End av Amy Plum


13601681
Titel: After the End
Serie: After the End #1
Författare: Amy Plum
Genre: romantik, science fiction, övernaturligt
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha smarta, intressanta karaktärer med välskriven dynamik, dig som vill ha ett annorlunda mysterium

Rekommenderas inte till: dig som är trött på typisk YA romantik och paranormal som låtsas vara postapokalyptiskt

Varför jag läste boken: jag är svag för konspirationsteorier, och en tjej som tror att världen gått under i ett tredje världskrig bara för att upptäcka att alla ljugit för henne lät spännande!

Synopsis
World War III has left the world ravaged by nuclear radiation. A lucky few escaped to the Alaskan wilderness. They've survived for the last thirty years by living off the land, being one with nature, and hiding from whoever else might still be out there.
At least, this is what Juneau has been told her entire life.
When Juneau returns from a hunting trip to discover that everyone in her clan has vanished, she sets off to find them. Leaving the boundaries of their land for the very first time, she learns something horrifying: There never was a war. Cities were never destroyed. The world is intact. Everything was a lie.
Now Juneau is adrift in a modern-day world she never knew existed. But while she's trying to find a way to rescue her friends and family, someone else is looking for her. Someone who knows the extraordinary truth about the secrets of her past.

Recension
Det första jag borde säga om After the End är att det inte är en post apokalyptisk eller dystopisk bok. Den utspelar sig i vår nutid, och även om den har vissa mindre drag av sci-fi så lutar den mer åt fantasy-hållet. Det var det här som lockade mig att läsa; en annorlunda mix av genrer, och en huvudperson som är van att överleva i vildmarken men inte kan någonting om dagens moderna städer.

Därför var också några av mina favoritkapitel i bokens början, innan huvudpersonen Juneau upptäckt sanningen och handlingen fortfarande låg mittemellan fantasy och sci-fi och var full av gåtor. När sanningen avslöjades tappade den lite av sin unika känsla och blev en lite mer typisk paranormal bok med romantiska undertoner, även om den fortfarande var spännande och full av gåtor att lista ut svaren på. Det fanns inga tvister som var direkt chockerande, men tack vare väldigt smarta huvudpersoner så blev jag aldrig irriterad över att veta de uppenbara svaren; de brukade lista ut det samtidigt eller snart efter mig.

På tal om huvudpersonerna, Juneau och Miles, så tyckte jag väldigt mycket om dem. De var varandras motsatser: Juneau en osjälvisk överlevare som försöker rädda sin familj, Miles en bortskämd rikemansson som försöker vinna förmåner så att hans pappa ska köpa honom en plats på ett prestigefyllt college. Jag retade mig på Miles i början, men det första Juneau gjorde när de träffades var att se rakt igenom hans charmiga fasad, och ju längre jag läste ju mer tyckte jag om honom. Juneau var en av de smartaste karaktärerna jag läst om på länge, som även i okända situationer alltid letar efter en lösning, men hon är inte heller perfekt och växer en del under bokens gång.

Deras interaktioner var roliga och förhållandet växte från tveksamma allierade till vänner på ett väldigt naturligt sätt. De litade inte på varandra, men de var också ärliga med det och arbetade sig fram till en jämbördig vänskap. Även om deras växande romans inte var bokens höjdpunkt så var den mer välskriven och kändes mer äkta än många YA romanser, och tog aldrig över handlingen.

Spännande och annorlunda med intressant dynamik mellan två välskrivna karaktärer.

lördag 16 juli 2016

The Summer Prince av Alaya Dawn Johnson



Titel: The Summer Prince
Serie: -
Författare: Alaya Dawn Johnson
Genre: science fiction, dystopi, cyberpunk, romantik
Betyg: 5/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en dystopi baserad på sydamerikansk kultur och handlar lika mycket om en ung tjejs mognad från tonåring till vuxen som om revolution och romantik. Dig som vill ha ett sci-fi samhälle där bisexualitet är normen och kvinnor står över män

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en korrekt representation av Brasilien

Varför jag läste boken: The Summer Prince är den hittills enda dystopin jag hittat som utspelar sig i Sydamerika - hur kunde jag hålla mig borta? Om någon känner till fler får ni hemskt gärna tipsa!

Synopsis
A heart-stopping story of love, death, technology, and art set amid the tropics of a futuristic Brazil. 

The lush city of Palmares Tres shimmers with tech and tradition, with screaming gossip casters and practiced politicians. In the midst of this vibrant metropolis, June Costa creates art that's sure to make her legendary. But her dreams of fame become something more when she meets Enki, the bold new Summer King. The whole city falls in love with him (including June's best friend, Gil). But June sees more to Enki than amber eyes and a lethal samba. She sees a fellow artist. 

Together, June and Enki will stage explosive, dramatic projects that Palmares Tres will never forget. They will add fuel to a growing rebellion against the government's strict limits on new tech. And June will fall deeply, unfortunately in love with Enki. Because like all Summer Kings before him, Enki is destined to die. 

Pulsing with the beat of futuristic Brazil, burning with the passions of its characters, and overflowing with ideas, this fiery novel will leave you eager for more from Alaya Dawn Johnson.


Recension
Jag är så arg över att The Summer Prince är den enda sci-fi boken jag hittat som utspelar sig Sydamerika (Brasilien, för att vara lite mer exakt). Halva grejen med sci-fi är ju att skapa unika världar och samhällen, men när så många av böckerna är baserade på samma kultur och utspelar i samma land blir det snart lite enformigt. The Summer Prince känns verkligen som en annorlunda typ av sci-fi: samhället är ett matriarkat där kvinnorna är i makten, och bisexualitet är praktiskt taget normen, samtidigt som att ha flertalet sexuella och romantiska partners inte ses som något konstigt. På vissa sätt är det nästan bättre än vår nutid.

Samtidigt är det också väldigt uppenbart postapokalyps och dystopi; efter diverse krig, miljökatastrofer och ett virus som dödat nästan alla män bor människorna samlade i olika stora städer som styrs på väldigt olika vis. I huvudpersonen Junes hemstad har männen knappt någon makt jämfört med kvinnorna, och teknologi som gör det möjligt att leva i ett par hundra år har skapat en klyfta mellan äldre och yngre generationer. June har viss kontakt med andra städer, och träffar bland annat en man från Tokyo där merparten av invånarna laddat ner sig själva på nätet för att kunna bli odödliga. Jag gillade verkligen hur Junes hemstad var väldigt strikt och isolerad, men att vi ändå fick veta en hel del om hur det såg ut i yttervärlden.

Det var väldigt uppfriskande att läsa en dystopi där kvinnorna inte är förtryckta utan istället är ledarna. Hur många böcker finns det där den huvudsakliga antagonisten är en maktgalen drottning (annat än Levana i Lunar Chronicles)? Samtidigt ignoreras inte frågor i sexism; genom att reversera rollerna uppmärksammas det på ett nytt sätt. När huvudpersonen June först ställs inför hur killarna behandlas blir hon först defensiv och tycker att så illa är det ju inte, men tvingas så småningom se att jo, så illa är det.

På tal om June så har hon en av de bättre karaktärsutvecklingarna jag läst på länge. Hon börjar som en privilegierad, självisk tonåring som uppmärksammar orättvisor i samhället genom sin konst bara för att hon vill bli känd, men lär sig långsamt om hur orättvist hennes stad är. Konflikten hon tvingas ta ställning till är ofta svår, och hon måste lära sig att världen inte är svart och vit; istället för att döma ut ena sidan i generationskonflikten lär hon sig se bådas åsikter, och inser att båda har för- och nackdelar. Hon gör många misstag och känns i början som en ganska typisk tonåring, som hatar sina föräldrar och andra tjejer som konkurrerar med henne nästan av princip, men boken är inte rädd för att sätta dit henne för det och lära henne lite ödmjukhet. Hennes utveckling från tonåring till vuxen kändes väldigt realistisk.

Tyvärr känner jag mig också tvungen att nämna att boken tydligen inte är helt korrekt eller respektfull i sin representation av Brasilien. Jag säger tydligen för att jag inte är från Brasilien och därför inte har någon direkt insyn i frågan, men om du vill läsa en recension av en Brasiliansk läsare kan du göra det här. Det enda jag kan säga är att bokens användande av samba som ett närmast magiskt fenomen definitivt kändes ganska stereotypisk och lite fånig. Inget som drog ner på läsningen för min del, men något som kan vara viktigt att vara medveten om för att inte få fel uppfattning om Brasilianska människor.

Trots en inkorrekt representation av Brasilien skapar The Summer Prince ett unikt dystopiskt samhälle med omvända normer, välskrivna karaktärer och en svårlöst, realistisk konflikt. En (något tveksam) fem utav fem i betyg. 

fredag 15 juli 2016

Fanart Friday - The Abyss Surrounds Us

Fanart Friday ligger fortfarande en vecka efter recensionerna, så den här dagens tema är The Abyss Surrounds Us av Emily Skrutskie som jag läste och recenserade för ca en vecka sedan. Det roliga här är att författaren själv gjort en del illustrationer (antar att man inte kan kalla det fanart då, men jag tänker inte ändra namn på inlägget nope) så vi får en väldigt bra bild av hur karaktärerna är tänkta att se ut.

Länkar till bildkälla finns som vanligt under bilderna

Huvudpersonen Cas och havsmonstret Bao, målad av författaren Emily Skrutskie själv.

Havsmonstret Bao som bebis, av Skrutskie

Skiss av Cas i stridskläder från slutstriden, målad av Skrutskie

Havsmonstret Durga, som vi möter redan i första kapitlet. Också målad av Skrutskie

Cas och Swift som bestämmer sig för att under vatten är bästa tillfället att kramas. Av Skrutskie

Cas och Swift, av Skrutskie
Swift och några andra pirater, vilka jag hoppas se mer av i bok två. Av Skrutskie.

Cas och Swift, av Layaart (som dessutom gör massor av annan fanart, så kolla in hennes tumblr!)

Piratdrottningen Santa Elena av Annalise Jensen, kolla in mer av hennes fanart på hennes tumblr!

Cas och Swift, av Wendy Xu, som också har gjort...

...den här bilden på Cas och Bao...

...och den här på Swift. Urtjusiga!

Jag älskar den här versionen av Swift

Samma illustratör har också gjort den här bilden av Swift och Cas

måndag 11 juli 2016

All We Have Is Now av Lisa Schroeder


22840148
Titel: All We Have Is Now
Serie: -
Författare: Lisa Schroeder
Genre: apokalyptiskt, romantik
Betyg: 2/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en kort, fint skriven undergångshistoria om att uppskatta de små sakerna i livet och människorna runt omkring dig

Rekommenderas inte till: dig som vill ha karaktärer som inte är irriterande och en story med riktning

Varför jag läste boken: råkade finnas tillgänglig när jag letade efter ny bok. Den är kort och har ett fint omslag (och jag är stundtals en ytlig människa). Plus att jag är och alltid kommer vara svag för undergångshistorier

Handling:
What do you do with your last day on earth?

Just over twenty-four hours are left until an asteroid strikes North America, and for Emerson and everyone else who didn’t leave, the world will end. But Emerson’s world already ended when she ran away from home. Since then, she has lived on the streets, relying on her wits and on her friend Vince to help her find places to sleep and food to eat.

The city’s quieter now that most people are gone, and no one seems to know what to do as the end approaches. But then Emerson and Vince meet Carl, who tells them he has been granting people’s wishes—and gives them his wallet full of money. 

Suddenly, this last day seems full of possibility. Emerson and Vince can grant a lot of wishes in one last day—maybe even their own.


All we have is now är fint skriven och känsloframkallande, jag måste ge den så mycket; det fanns åtminstone en scen som gjorde mig alldeles tårögd, och det var fint att läsa en bok där karaktärerna behåller hopp och optimism trots den stundande undergången istället de vanligen ganska pessimistiska dystopierna jag är van vid.

Men den var också ganska tråkig, saknade i stort sett handling och blev snabbt väldigt förutsägbar. De två huvudpersonerna möter någon som de hjälper, skiljs från personen, diskuterar sina liv, möter ny person som de hjälper, rinse and repeat. Ingenting som hände hade riktiga konsekvenser och slutet var bland det mest frustrerande jag stött på. (liten spoilervarning här, hoppa till nästa stycke om du vill undvika) Jag har ingenting emot lyckliga slut, men det här kändes mest som en dåligt genomtänkt cop-out, utan tillstymmelse till en förklaring. Jag menar, skulle vi tagit skeptikernas teorier allvarlig? För de hade fruktansvärt dumma teorier.

Karaktärerna var egentligen välskrivna och väldigt omtänksamma i hur de försökte hjälpa människor uppfylla önskningar innan undergången, och Schroeder lyckades få mig att bry mig om dem trots den korta boken. Men de var också fruktansvärt irriterande. Emerson lever hellre på gatan än flyttar till sin pappa när hennes mamma slänger ut henne (varför? Varför inte bara flytta till pappan så slipper hon svälta och vara hemlös?), plus att hon blir grymt avundsjuk och fullkomligt svartmålar en annan tjej helt utan att den stackars tjejen förtjänade det.

Emersons vän Vince var alldeles för dålig på att lyssna på henne, både när hon sa att hon inte var romantiskt intresserad av honom och när hon sa att hon inte ville träffa sin familj. I just det här fallet håller jag med honom om att konflikten mellan Emerson och hennes mamma var överkomlig nog för att de skulle kunna förlåta varandra innan meteoren dödar dem, men för allt vad han vet skulle Emersons hat för sin mamma kunnat vara helt befogat. Nej Vince, familj kommer inte alltid först. Vissa föräldrar behandlar sina barn fruktansvärt och om din bästa vän säger att hon inte vill träffa sin familj kanske du borde lita på henne. Ugh.

Egentligen ingen dålig bok, men med långsam handling och karaktärer som irriterade mig hela vägen var det inget för mig. 2 utav 5 i betyg.

söndag 10 juli 2016

The Scorpion Rules av Erin Bow


28589322
Titel: The Scorpion Rules
Serie: Prisoners of Peace #1
Författare: Erin Bow
Genre: science fiction, dystopi
Betyg: 5/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en annorlunda, välskriven dystopi som är samtidigt skräckinjagande och superrolig, och vänder på ditt sätt att se på gott och ont

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar getter. Också, dig som gillar "klassiska" triangeldraman.

Varför jag läste boken: Jag har inte hört mycket om The Scorpion Rules, men det jag har hört har varit övervägande gott. Plus att den ska innehålla bra HBTQ representation och en nördig AI overlord, så hur kunde jag hålla mig borta?

Handling
"The world is at peace," said the Utterances. "And really, if the odd princess has a hard day, is that too much to ask?"

Greta is a duchess and crown princess—and a hostage to peace. This is how the game is played: if you want to rule, you must give one of your children as a hostage. Go to war and your hostage dies.

Greta will be free if she can survive until her eighteenth birthday. Until then she lives in the Precepture school with the daughters and sons of the world’s leaders. Like them, she is taught to obey the machines that control their lives. Like them, she is prepared to die with dignity, if she must. But everything changes when a new hostage arrives. Elián is a boy who refuses to play by the rules, a boy who defies everything Greta has ever been taught. And he opens Greta’s eyes to the brutality of the system they live under—and to her own power.

As Greta and Elián watch their nations tip closer to war, Greta becomes a target in a new kind of game. A game that will end up killing them both—unless she can find a way to break all the rules.


Recension
Jag tänker börja den här recensionen med att säga att The Scorpion Rules inte är vad den låter som. Synopsisen får den att låta som den klassiska (och uttjatade) YA-dystopin där vanlig tjej lever i super strikt samhälle, möter mystisk rebellisk kille, faller för mystisk rebellisk kille, och leder en revolution mot den onda regimen tillsammans med mystisk rebellisk kille.

Detta är inte The Scorpion Rules.

Den "mystiska rebelliska" killen i det här fallet, Elián, är egentligen inte ens kärleksintresset, även om hans och Gretas interaktioner till en början får det att se ut så. Snarare fungerar han som en typ av katalysator till handlingen, och den som väcker huvudpersonen Greta till hennes egen makt och strävan efter något bättre. Till skillnad från många andra dystopier handlar hon inte som hon gör för att hon "älskar hon mycket", utan för sin egen utvecklings skull, och för alla personer runt omkring henne, inte bara honom. Han spelar en roll som en av hennes närmsta vänner, inte hennes pojkvän, och jag är alltid där för välskrivna relationer mellan tjejer och killar som inte alltid leder till romans.

Nej, den romantiska rollen faller istället på Gretas bästa vän och rumskamrat, Xie. Yep, en tjej. Om du vill ha en bok som vänder och vrider på det klassiska triangeldramat och har en välskriven mellan två tjejer som går från vänner till älskare så är det här något för dig (det borde vara något för alla).

Men det är inte bara romansen som vänds på ett oväntat sätt, utan även handling. Som sagt liknar den i början en typisk YA-dystopi, men ju längre in du kommer desto mer tar den avstånd från den klassiska mallen på ett sätt som inte bara är nytt och fräscht utan också gör det svårt att förutse vad som kommer hända. Det finns ingen ond regering att besegra och inget klart rätt eller fel. Greta tvingas fatta hemska beslut, både för henne personligen och för hela länder. Oavsett vilken sida du ställer dig på kommer det få konsekvenser, och personen (eller i det här fallet, roboten) som verkar vara antagonisten är egentligen det närmsta du kommer en "good guy", även om han är ett monster.

På tal om roboten, Talis (tekniskt sett är han en AI, men whatever), så är han min favoritkaraktär. Över 400 år gammal, världsregent och utan tvekan ett monster, men också någon som försöker minimera antalet dödsfall och en obotlig nörd. Hans repliker är ofta samtidigt skrämmande och väldigt roliga, och gör en väldigt mäktig, läskig antagonist utan att göra honom endimensionell eller tråkig.

“Stop the press," said Talis. "Ha! I haven't heard that in centuries. 'Stop the presses!' But do." The smile was sharp-edged. "Or I'll have your heads on pikes.” 

"Talis? You will let them go?"
   "Except for Wilma," he said. "Now, her I want. Tell her it's a deal-breaker. Do people still say that? Tell her to look it up."

"I'm certainly willing to kill you," he said. "But you do understand, I have no particular expertise in hands-on murder." He flashed a dazzling smile and spread said hands - they were elegantly long-fingered, striped with rein-callus, and not his at all. "Could get messy."

"Tell them, on the lawn, at dawn," Talis said. "Hey, that rhymes!"

När jag tidigare i veckan skrev en recension till Fever Crumb sa jag att det var en bok skriven på ett så roligt sätt att den förvånade mig när det hände hemska, sorgliga saker. The Scorpion Rules är något av motsatsen. Gretas berättarröst är allvarlig, vacker och liksom precis, varje ord noga avvägt, men hon slängde också ur sig en hel del roliga saker som ofta var roliga just pga hur allvarligt de levererades. Det här är en bok som kommer få dig att både skratta och gråta, och förhoppningsvis också ifrågasätta vad du ser som rätt och fel.

Och den kommer definitivt få dig att längta efter uppföljaren. 5 utav 5 i betyg.

fredag 8 juli 2016

Fanart Friday - Every Heart a Doorway

Läste nyligen ut den fina Every Heart a Doorway av Seanan McGuire, som handlar om dörrar till andra världar och har en huvudperson som är asexuell. Det är en ganska nyutgiven bok, och den har inte mycket fanart än, men lite lyckades kag hitta. 

Ett alternativt omslag av illustratören Tom Simpson 
Fler bilder på huvudpersonen Nancy, också av Tom Simpson. Hans stil fångar bokens stämning väldigt bra!

De här tre bilderna kunde jag inte hitta någon källa till, och de verkar var officiell reklam snarare än fanart, men de är fina och kommer med fina citat från boken.