onsdag 23 mars 2016

Mr Monster av Dan Wells


7167271

Titel: Mr Monster
Serie: John Cleaver #2
Författare: Dan Wells
Genre: thriller, mysterium, övernaturligt, psykologi
Betyg: 4/5

Spoilervarning om du inte läst första boken, I don't want to kill you!

Rekommenderas till: dig som vill ha en spännande, blodig bok som ifrågasätter godhet och ondska, ger inblick i en sociopats tankar och innehåller en hälsosam dos uråldrigt monster

Rekommenderas inte till: dig som har svårt för blod och våld, dig som vill ha mer fokus på mysteriet och monsterjakten än på huvudpersonens psykologi, dig som vill ha en huvudperson som inte dagdrömmer om att mörda folk


In I Am Not a Serial Killer, John Wayne Cleaver saved his town from a murderer even more appalling than the serial killers he obsessively studies.

But it turns out even demons have friends, and the disappearance of one has brought another to Clayton County. Soon there are new victims for John to work on at the mortuary and a new mystery to solve. But John has tasted death, and the dark nature he used as a weapon---the terrifying persona he calls “Mr. Monster”---might now be using him.

No one in Clayton is safe unless John can vanquish two nightmarish adversaries: the unknown demon he must hunt and the inner demon he can never escape.


Det första jag borde göra gällande den här serien är att ge en varning: om du har svårt att läsa om blod, våld, döda kroppar, grymhet mot djur, mordiska tankar osv är det här inte serien för dig. Även i sina mest lugna stunder är den obehaglig, och när den växlar upp är det tillräckligt för att den mest oberörda ska bli illamående. Bara så du vet.

Men en av de saker jag älskar med Dan Wells är att han inte skriver om våld för våldets skull. Det är inte "torture porn", inte skrivet enbart för att chocka och äckla läsaren eller visa hur vidrig antagonisten är. Istället används det på sätt och vis som en tonsättare; död är en viktig del av Johns liv och psyke, och en historia berättad helt ur hans synvinkel är konstant genomsyrad av det. För någon som inte är van att tänka på det viset (läs: jag) är det obehagligt, men det är också fruktansvärt intressant att följa någon som ser världen på ett så fundamentalt annorlunda vis, och ett bevis på en författare som vet hur man karakteriserar på ett övertygande sätt.

Bortsett från att han är intressant är John också förvånansvärt lätt att tycka om, för en sociopat. Hans svarta humor är en perfekt blandning av sarkasm och vansinne, och hans konstanta strid mot sig själv för att vara en god människa trots sin natur gör det omöjligt att ogilla honom. Han kan göra och tänka saker som skulle fått mig att hata vilken annan karaktär som helst, men i Johns fall oroar jag mig för honom och hans mentala hälsa. Han är arketypen av en otillförlitlig berättare: stunder när han är glad och obekymrad vet vi som läsare att han håller på att tappa greppet och kommer göra något fruktansvärt, men när han kämpar med sig själv, isolerar sig och begränsar sig vet vi att han är som starkast, vilket är ganska sorgligt egentligen.

Bokens största svaghet är också dess största styrka. Den utspelar sig till väldigt stor del i Johns huvud, och de övernaturliga aspekterna och hans jakt på mördaren hamnar ofta i skymundan. Så mycket som jag älskar att följa Johns varje tanke hade jag gärna sett mordmysteriet ta upp lite mer utrymme.

En annan sak som kunde ha gjorts bättre var mördaren själv. I första boken var mördaren en i grund och botten god person som mördade för att han var tvungen, vilket skapade en intressant parallell med John som var en "ond" person men lät bli att döda. I den här boken är mördaren så ond att det nästan är tråkigt, även om han/hon också är väldigt skrämmande.

Ett sista litet plus för Dan Wells förmåga att skapa multifacetterade karaktärer, även om de har mycket små roller. Älskade att vi i en scen fick möta en grupp snygga, populära unga tjejer, som i nästan vilken annan bok som helst skulle målats upp som ytliga/bitchiga/skvallriga stereotyper, men som här är riktiga personer med riktiga personligheter. Guldstjärna!

torsdag 17 mars 2016

I am not a serial killer - the movie!!

Dan Wells är inte en särskilt stor författare i den svenska bloggosfären - så vitt jag vet finns inga av hans böcker översatta - men han är en av mina favoriter. Hans Partials-trilogi står högt på min lista av favoriter, och trots att jag bara läst första boken i John Cleaver serien (håller på med den andra just nu, och det ser lovande ut) så tycker jag fruktansvärt mycket om den också. Definitivt en författare som förtjänar mer uppmärksamhet!

Så döm om min förvåning (och stora glädje) när jag fick veta att den första John Cleaver boken, I am not a serial killer, inte bara ska filmas utan faktiskt redan är det! Den är inte ute på bio än och det kan enligt författaren dröja så länge som till nästa år, och eftersom det är en liten indipendent film borde vi kanske inte ha för höga förhoppningar om att få se den på bio här i Sverige. Men den är klar och och visas för tillfället på filmfestivaler i USA, så oavsett om det blir bio eller ej kommer det för eller senare gå att åtminstone köpa den som DVD!

I Am Not A Serial Killer, poster

Om du vill läsa vad Dan Wells själv har att säga om filmatiseringen kan du läsa hans åsikter här: https://www.goodreads.com/author_blog_posts/10080182-let-s-talk-about-the-i-am-not-a-serial-killer-movie
Ytterligare info, och ett par klipp från filmen, kan du hitta här: http://blogs.indiewire.com/theplaylist/sxsw-exclusive-clip-from-the-thriller-i-am-not-a-serial-killer-starring-max-records-from-where-the-wild-things-are-20160314

För dig som är nyfiken, här är bokens synopsis från Goodreads:
John Wayne Cleaver is dangerous, and he knows it.

He's spent his life doing his best not to live up to his potential.

He's obsessed with serial killers, but really doesn't want to become one. So for his own sake, and the safety of those around him, he lives by rigid rules he's written for himself, practicing normal life as if it were a private religion that could save him from damnation.

Dead bodies are normal to John. He likes them, actually. They don't demand or expect the empathy he's unable to offer. Perhaps that's what gives him the objectivity to recognize that there's something different about the body the police have just found behind the Wash-n-Dry Laundromat---and to appreciate what that difference means.

Now, for the first time, John has to confront a danger outside himself, a threat he can't control, a menace to everything and everyone he would love, if only he could.



Kort sagt, en femtonårig sociopat som jagar en (kanske övernaturlig) seriemördare. Vad mer kan man önska sig? I'm so excited!

onsdag 9 mars 2016

Mothstorm av Philip Reeve

Titel: Mothstorm
Serie: Larklight #3
Författare: Philip Reeve
Illustratör: David Wyatt
Genre: steampunk, science fiction, alternativhistoria, äventyr
Betyg: 4/5

Spoilervarning om du inte läst de första två böckerna i trilogin, Larklight och Starcross!

Rekommenderas till: dig som vill en galet kreativ sci-fi äventyr med roliga karaktärer, spännande utomjordingar och coola världar

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mer samhällskritik, karaktärsutveckling, realism och allvar



A sinister cloud had appeared on the edge of the Solar System, and seemed to be moving closer. Rather than sit idly by, my family and I decided that we should investigate whatever monstrous force of darkness hid within. But how could we have known what mothy horrors lay in wait? Unbelievably, Mother had Met Her Match (which, for a Superior Being of four-and-a-half-thousand-million years old, is quite something), and with the Empire in dire peril, it was up to me to summon all my guile and courage to try to Save It.

Philip Reeve är en av mina favoritförfattare, och största anledningen till att jag älskar hans böcker är för att han är galet kreativ. Larklight-trilogin är i första hand riktad till lite yngre läsare, men om du vill testa på hans lite mognare böcker så rekommenderar jag varmt hans De vandrande städerna serie, som är otroligt bra och högt upp på min lista med favoritböcker.

Men åter till Mothstorm, som är den avslutande delen av den här lilla trilogin. Syskonen Art och Myrtle måste än en gång rädda det brittiska imperiet från undergång och reser tvärs igenom solsystem för att göra det. Jag älskar Reeves version av solsystemet: det är fullt av liv av olika de slag, och visuellt förstummande. Tänk dig filmen Treasure Planet, med skepp som seglar mellan planeterna och rymdfiskar som simmar i tomma rymden, så får du en ungefärlig bild av det. Jag kan inte läsa de här böckerna utan att föreställa mig dem som filmer och hoppas fortfarande att det kommer hända nån dag.


Det utomjordiska arterna varierar mellan de "klassiska" utomjordingarna - reptilfolk, insektsfolk, flerarmade människor, människor med underlig hudfärg, osv - men också mer unika typer, som intelligenta havsanemoner/maneter som kommunicerar genom att skifta i färg, intelligenta stormar på Jupiter, gudalika energivarelser som kan ta vilken form de vill, varelser som inte är riktigt växter och inte riktigt djur, och många fler. Jag skulle kunna prata om dem i evigheter, men ska försöka begränsa mig.

Reeve har också varit väldigt kreativ i hur han gjort om de olika planeterna så att de kan utveckla liv utan att egentligen göra om dem särskilt mycket. Gasplaneterna (Jupiter och Uranus) har ingen landmassa och har därför väldigt underligt liv i våra ögon, Venus som ligger så nära solen fungerar som ett jättelikt växthus med rikt växtliv, Merkurius som inte roterar (en dagsida, en nattsida) har bara utvecklat liv precis i "mellanzonen" mellan dag och natt. Det finns vandrande solsystem, smarta kommentarer mot religion och skapandet av liv och i det stora hela älskar jag det.

Där hela serien faller lite är att den missar en stor chans till viktig samhällskritik - den utspelar sig trots allt mitt i kolonialtiden, en etiskt sätt inte särskilt trevlig tid för de som inte var nobla brittiska män. Det ges lite hintar om det här och där, men i det stora hela är det en äventyrsberättelse för barn, och som du kanske ser på mitt betyg är jag helt okej med det. Karaktärerna utvecklas inte speciellt mycket, men är roliga och sympatiska att följa, alla med unika personligheter och lätta att hålla isär trots att de är väldigt många. Blandningen av den "civiliserade" brittiska andan och galna äventyrskänslan är också rolig, och det är alltid kul att se Myrtle oja sig över att deras fiender inte är tillräckligt artiga.

En varmt rekommenderad serie! Hjälp mig nu hålla tummarna för en film.

måndag 7 mars 2016

Attack on Titan: Live action


Det är några år sedan nu, men jag hade en period när jag var fruktansvärt förtjust i Attack on Titan, men jag är en lättdistraherad stackars varelse och slutade följa mangan efter några volymer och eftersom animen (än så länge) inte har mer än en säsong så har jag inte tänkt så mycket på saken på ett bra tag. Faktiskt tänkte jag så lite på det att jag helt missade att det inte kommit ut en utan två live action filmer baserade på animen/mangan! Så varför inte köra lite filmrecension?

Det första jag måste säga om filmen är att den är baserad på mangan, men i många fall skiljer sig väldigt mycket från den. Rent visuellt är den otroligt lojal mot källmaterialet: titanerna är otroligt coola och på samma gång skräckinjagande, actionsekvenserna är grymma, miljöerna är spot-on och själva utrustningen karaktärerna använder är perfekt. Detta är i sig riktigt imponerande; det fanns mycket i mangan som jag trodde skulle vara närmast omöjligt att anpassa till live action, men det gick och det ser otroligt ut. (också det är massor av blod och knakande ben och otrevliga dödsfall så kanske håll avståndet om du har svårt för det)

Utöver detta har mycket ändrats, inte minst landet där det utspelar sig. I mangan sker det i Europa, Tyskland om jag minns rätt, och det sägs rätt ut att Mikasa är den enda asiatiska karaktären. Filmen däremot flyttar allting till Japan, stryker en hel massa karaktärer och gör om en del andra, vilket jag är okej med. Det är en japansk film, trots allt, och det skulle vara underligt om det bara fanns en japansk karaktär i den. Huvudpersonerna Eren, Armin och Mikasa finns fortfarande kvar, plus några övriga karaktärer (Sasha och Jean) och ytterligare några som uppenbart är samma som i mangan men har nya namn (Hanji/Hans och Levi/Shikishima). Eren är enligt mig ganska spot-on, Armin och Sasha bra nog, men de kunde ha gjort ett bättre jobb med att porträttera Jean och Mikasa; de lever varken upp till sina föregångare i mangan eller står på egna ben i filmen. Hanji/Hans var perfekt, däremot. Jag tror jag älskar henne och nån borde ge skådisen en medalj. 

Filmernas största svaghet är att de är lite snurriga och inte alltid hänger ihop. Vissa saker kommer helt out-of-nowhere, mycket förklaras inte ordentligt, det är i det stora hela väldigt vagt. Bakgrund och förklaringar är väldigt, väldigt annorlunda från mangan och om du går in och väntar dig en perfekt, lojal filmatisering kommer du komma ut besviken. Om du däremot ser på det som sin helt egen grej och tar det lite som det kommer är den underhållande. Den är snyggt gjord, annorlunda från i stort sett alla andra actionfilmer på marknaden och underhållande för stunden, men också ganska korkad. Rekommenderad om du vill ha något som får dig att tänka what the fuck


Trailer