onsdag 13 januari 2016

Winter av Marissa Meyer


13206900

Titel: Winter
Serie: The Lunar Chronicles #4
Författare: Marissa Meyer
Genre: fairy tale retelling, science fiction, dystopi, romantik
Betyg: 5/5

Spoilervarning om du inte läst de tidigare tre böckerna, Cinder, Scarlet och Cress!

Rekommenderas till: dig som vill ha en spännande sci-fi bok med mångfacetterade karaktärer (både de goda och onda), otroliga kvinnliga huvudpersoner, klichéer som vänds upp och ned, oväntade tvister, cool, genomtänkt world building och en känsla som på något vis är både realistisk och sagolik

Rekommenderas inte till: dig som ogillat tidigare böcker i serien (duh), dig som vill ha mer fokus på "hård" sci-fi och mindre på romantiken.

Princess Winter is admired by the Lunar people for her grace and kindness, and despite the scars that mar her face, her beauty is said to be even more breathtaking than that of her stepmother, Queen Levana.

Winter despises her stepmother, and knows Levana won’t approve of her feelings for her childhood friend—the handsome palace guard, Jacin. But Winter isn’t as weak as Levana believes her to be and she’s been undermining her stepmother’s wishes for years. Together with the cyborg mechanic, Cinder, and her allies, Winter might even have the power to launch a revolution and win a war that’s been raging for far too long.

Can Cinder, Scarlet, Cress, and Winter defeat Levana and find their happily ever afters?


Det finns mycket jag älskar med serien, men de två som för mig känns viktigast är världsuppbyggnaden och karaktärerna. Nästan alla dystopier och sci-fi (och ibland fantasy) jag läst får mig att tänka: "okej, den här staden/det här landet har problem och är intressant, men hur ligger det till med resten av världen?". Till och med några av mina favoritserier inom genren, som Hunger Games och Partials Sequence (otroligt bra böcker, btw), drabbas stort av det här problemet. Allt vi får höra är något i stil med "resten av världen har gått under and that's that".

Så är inte fallet med Lunar Chronicles. Inte bara utspelar sig serien helt utanför USA, vilket är ovanligt i sig, utan vi får dessutom färdas runt i hela världen: Bejing i Kina i första boken, Frankrikes landsbygd och Paris i den andra, Saharaöknen i den tredje och nu Månen i den sista. Det är otroligt varierade, vackra miljöer, och när man får höra att pesten och kriget hotar hela världen så känns det verkligen som att det hotar hela världen. Insatserna är högre och spänningen stiger automatiskt, plus att vi får stor mångfald bland karaktärerna.

Det andra stora pluset, karaktärerna, är något som verkligen vuxit på mig med tiden. Jag tyckte Cinder och Kai var okej men inte mer i första boken, men nu älskar jag dem, och även de andra karaktärerna är otroliga och unika. Jag älskar hur dynamiken mellan Cinder, Kai och Levana är motsatsen till vad vi vanligtvis ser: istället för att tjejen är den politiska och omtvistade parten mellan rikena faller den rollen på Kai (men utan att han blir passiv), medan Cinder är den aktiva revolutionsledaren. Och jag är så stolt över Cinder och hennes utveckling! Hon har gått från att hata sin Lunariska sida till att omfamna den och använda den för att rädda (och ta) liv, hon ger aldrig upp, hon vill verkligen rädda inte bara sig själv utan hela världen, och valet hon gör i sista kapitlet var så perfekt att jag inte ens vågat hoppas att boken skulle våga gå den vägen.

Jag älskar också hur varierade de kvinnliga karaktärerna är, hur ingen sägs vara "bättre". Det är okej att vara en mekaniker i cargobyxor, som Cinder, eller att älska dokusåpor, killar och skor, som Iko, det är okej att vara eldig och temperamentsfull, som Scarlet, eller mjuk och fredsälskande, som Winter, eller rädd och blyg och romantisk, som Cress. De är alla otroligt viktiga för gruppen men på helt olika vis. Om någon någonsin frågar mig hur man skriver starka kvinnliga karaktärer tänker jag peka på den här serien: de handlar inte om att skriva karaktärer som aldrig är rädda eller fysiskt starkare än alla andra, de handlar om att skriva dem varierade och visa att ingen personlighet är bättre än någon annan.

Jag gillar killarna också, och hur de också får lov att vara varierade, som den extremt maskulina Wolf som löser problem genom våld, och den diplomatiska Kai som löser problem genom att vara politiskt smart. Min favorit av dem är ändå Thorne; hans humor lyfter upp hela serien.
   Eftersom karaktärerna är så älskvärda älskar jag också de romantiska aspekterna, även om de i vissa fall får lite väl mycket fokus (mitt i en krigszon eller under en riskfylld infiltration är inte rätt läge för kärleksdeklarationer).

Boken tillåts vara realistisk samtidigt som den behåller sin sagokänsla. Karaktärerna tvingas då och då ta fruktansvärda beslut, och de slipper aldrig undan genom att säga att de är "bättre än så"; de måste verkligen göra saker som bryter ner dem mentalt. Det fanns så chockerande händelser att en av dem i slutet fick mig att säga åh herre gud rakt ut (har inte hänt tidigare). Vi får också chansen att se att alla inblandade är mänskliga, inte onda pappfigurer utan motiv. Alla försöker bara överleva i en hård värld.

Inte för att säga att boken är perfekt; det finns en del aspekter som nästan fick mig att sänka betyget till en fyra. Boken heter Winter och ska vara en retelling av Snövit, och där de tidigare böckerna varit perfekt hopvävda med sagorna de är baserade på så kändes de elementen här mest inslängda i eftertanke. Winter och hennes kärleksintresse Jacin kändes ofta som bikaraktärer snarare än huvudpersoner, medan Cinder återgått till att vara överlägset viktigast. Det var synd, för jag gillade verkligen Winter och skulle gärna sätt att hon fått en viktigare roll och blivit bättre invävd i storyn.

Den andra grejen kan jag inte riktigt prata om, because spoilers. Men tar upp det nedanför i min spoilersektion!

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Blev överlycklig när Cinder i slutet valde att upplösa Luna som monarki för att hon inte ville vara drottning och för att det för eller senare kommer dyka upp en ny kung eller drottning som behandlar folket illa och utnyttjar sin makt. Hade inte ens vågat hoppas att slutet skulle ta den riktningen, inte när sagor vanligtvis lägger så mycket fokus på kungligheter osv.
  • Va fan var poängen med att dra in Levanas utseende i slutstriden? Okej så jag var nyfiken på hur hon egentligen såg ut, men kunde inte Meyer ha hittat ett annat sätt att ge Cinder ett övertag? Att döma Levana för att hon var ärrad och inte ville att någon skulle se det kändes som att det gick helt emot hela seriens tidigare tema om hur det är okej att bry sig eller inte bry sig om sitt utseende. Hur som helst så borde Levana inte dömas för sitt utseende utan för att hon är en fruktansvärd människa.

2 kommentarer:

  1. Jag längtar efter att läsa den fjärde delen :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den är väl värd att vänta på :)

      Radera