onsdag 2 december 2015

Carry on av Rainbow Rowell


23734628

Titel: Carry On
Serie: -
Författare: Rainbow Rowell
Genre: fantasy, romantik, mysterium
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som gillade Rowells Fangirl, dig som gillar magi i internatmiljö, dig som vill ha supercoola huvudpersoner och bästa romantiken, dig som gillar Harry Potter (speciellt om du shippade Harry/Draco, vilket tydligen är en grej hrm)

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en bok med mer fokus på själva handlingen och motståndaren/monstret än på karaktärer/romantik/magisystem, dig som inte vill ha en fristående bok som känns som sista delen i en serie



Simon Snow is the worst chosen one who’s ever been chosen.

That’s what his roommate, Baz, says. And Baz might be evil and a vampire and a complete git, but he’s probably right.

Half the time, Simon can’t even make his wand work, and the other half, he sets something on fire. His mentor’s avoiding him, his girlfriend broke up with him, and there’s a magic-eating monster running around wearing Simon’s face. Baz would be having a field day with all this, if he were here—it’s their last year at the Watford School of Magicks, and Simon’s infuriating nemesis didn’t even bother to show up.


Låt oss börja med en förklaring av vad Carry on är: för några år sedan kom Rainbow Rowell ut med boken Fangirl. Huvudpersonen, Cath, var ett stort fan av den fiktiva bokserien Simon Snow (vilken i stort sett är den världens Harry Potter). Cath skrev en fanfiction vid namn Carry on i vilken huvudkaraktären Simon blir kär i antagonisten Baz. Rowell har nu själv skrivit och publicerat denna fanfiction av en fiktiv serie från en fiktiv bok. Do you follow?

Om inte rekommenderar jag att du läser Fangirl, för den är i vilket fall bra.

Även Carry On är väldigt bra. Huvudpersonerna Simon, Penelope och Baz (och Agatha, om om hon räknas som huvudperson) är alla övertygande och mångfacetterade och underhållande att följa. De gör misstag och ibland beter de sig dumt, precis som tonåringar brukar, men de är också smarta och ett jävla team och deras interaktioner är guld. Jag älskade hur viktig Penelope och Simons vänskap är, och hur den inte betyder mindre för att de inte är något romantiskt mellan dem, och jag älskade hur Simon och Baz gick från sarkastiska fiender till tveksamt allierade till galet förälskade.

(och självklart älskade jag hur vi äntligen fått en fantasybok där romansen inte är fokuserad mellan en tjej och en kille)

Jag är även väldigt förtjust i hur den magiska världen byggdes upp och hur magin beskrevs som kraft; den var inte bara något oförklarligt utan en naturkraft helt för sig, och det var riktigt roligt hur moderna fraser användes som trollformler eftersom de gamla förlorade sin makt när vanlig folk slutade säga dem. Vad som däremot är lite synd är hur vi fick pyttesmå glimtar av den här världen men ändå fick veta väldigt lite om den. Penelope har en rumskamrat som är en pixie, de besöker en nattklubb med vampyrer, en drake gör ett besök, men vi får aldrig riktigt undersöka världen på djupet. Speciellt hade jag velat veta mer om de "mörka" magiska varelserna och se Simon hantera det faktum att de behandlas som skit, speciellt som en av huvudpersonerna trots allt är en av dem.

Det är den här tendensen att liksom glida över viktiga detaljer som får det att kännas att Carry On egentligen är menad att vara sista delen av en serie. Den första tredjedelen kändes som en enda stor flashback, och det var inte förrän efter det som jag verkligen började fastna för handlingen, karaktärerna osv.

Men jag är ändå imponerad av hur väl Rowell lyckades binda ihop allting och djupet hon gett karaktärerna. Alla har motiv och går att relatera till, även "skurkarna", och moralisk gråskala som gör dig helt snurrig i huvudet och gör det omöjligt att bestämma vem som är god/ond är alltid värt ett plus i min bok.


2 kommentarer:

  1. Den här funderar jag på. Behöver man ha läst Fangirl först innan man läser den?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att läsa Fangirl kan vara bra, för den ger en del bakgrundsinformation som gör Carry on lättare att förstå. Dock tror jag inte att det skulle vara några större problem att strunta i det - den funkar rätt bra som fristående också, men var beredd på att vara lite förvirrad de första kapitlen.

      Radera