tisdag 1 december 2015

Adventskalender - dag 1

Hallå folket, visste ni att jag inte har uppdaterat bloggen sedan juni? (fullt förståeligt om ni inte visste, hade själv inte en aning förrän jag kollat datumet på senaste inlägget) Hursomhelst så har det senaste typ halvåret varit ganska kasst, men jag är förhoppningsvis på väg tillbaka upp på fötterna och har i processen lärt mig en viktig läxa om mig själv (läxa: jag är inte menad att läsa teknisk fysik. Det är som att få hjärnan stekt och hackad i omgångar).

I samband med att jag gav upp min lysande framtid som civilingenjör har jag också återgått med att peta på min döende Girl-series tills den återfick livet, och för att hålla den vid liv tänkte jag i år införa en adventskalender. Jag planerar att, december ut, publicera ett kapitel från den dagligen, för att hålla uppe skrivarglöden och inte falla för frestelsen att spendera all min fritid med att titta på teveserier.

Jag inser också att de flesta som följer mig gör det för bokrecensioner, och jag hoppas komma igång med dem snart också, men ger inga löften där (har ingen aning om hur stressnivån kommer se ut nästa år, så det beror på). Under tiden får ni välja om ni vågar utsätta era ögon för mitt skrivande eller om det är smartast att lyda den där lilla rösten i bakhuvudet som säger att det är en dålig idé och bara hålla er på avstånd.


Till er som brukade följa min Girl-series för länge, länge sedan så kan jag säga att jag har börjat om från början med en omfattande rewrite, och det första kapitlet (som dyker upp senare i det här inlägget, jag lovar) kommer likna det gamla, men med en del stora förändringar. En del karaktärer från originalet är inte längre där, men jag lovar att de dyker upp senare. Jag kände mig tvungen att omplacera dem då saker och ting inte riktigt funkade som det var. Huvudpersonen har också åldrats upp till 23, men killarna är överlag fortfarande tonåringar.



Kapitel 1: nära döden-upplevelser och andra fritidsaktiviteter 

Första gången Jasmine Segerbrant nästan dör är en onsdag, tolv minuter efter midnatt.

Jasmine är fullt medveten om hälsoproblemen som kan och kommer att förfölja personer med dåliga sömnvanor, men saker som dålig hy, minnessvårigheter och eventuella hjärtattacker har alltid känts avlägsna och i allmänhet inte alls så oroande som de borde vara. Hon är något av en expert på att låtsas att hennes problem inte existerar; just sömnbrist är lättare än det mesta att ignorera. Ju tröttare hon blir, desto enklare är det att bara zoona ut och tänka på något annat varje gång hon slås av hur mycket klockan är. Det är ju inte som att hon inte bara kan ta igen sin förlorade sömn genom att slockna på fredagskvällen och sedan inte bli kontaktbar igen förrän måndag morgon, och om även det råkar vara en något ohälsosam metod så låtsas hon inte om det heller. Universitet har trots allt tillräckligt mycket hänsyn att inte lägga föreläsningar på helgade dagar och hennes sociala liv är, som hon själv föredrar att uttrycka det, blygsamt, så hon kan inte se några större problem med sitt system.
   Så kom det sig att Jasmine skaffade sig den inte särskilt hälsosamma, men på något paradoxalt vis ändå väldigt avslappnande, vanan att sitta på ett tak, tio våningar från marken, mitt i natten, och låtsas som att hon inte alls har saker att göra om bara några få timmar. Saker som oftast involverar stor noggrannhet, gott minne och mycket väl kan komma att avgöra hela hennes framtid. Hon försöker att inte tänka på det, och ägnar sig istället åt inbilla sig att hon faktiskt kan urskilja stjärnorna bakom stadens ljus och dagdrömma om saker som aldrig kommer hända.
   Den specifika onsdagen Jasmine nästan dör ligger belägen mitt i september, just som sandaler åker in i garderoberna och täckjackorna kommer ut i takt med att folks envishet tvingas ge efter för deras ovilja att långsamt frysa till döds medan de väntar på bussen. Trots den bitande kylan har Jasmine ingen mössa på sig, och hon skulle vilja påstå att det är för att hon är envisare än de flesta och inte alls för hon glömde den på hatthyllan tillsammans med vantarna, vilka för övrigt skulle vara väldigt trevliga att ha just nu.
   Hon håller händerna framför ansiktet och blåser varm luft på dem. Det hjälper i ungefär en sekund, sedan klibbar fukten i utandningsluften fast vid hennes fingrar och gör hela saken värre. Hastigt gnuggar hon dem mot varandra och sätter sig sedan på dem med det vaga hoppet att det på något vis ska hjälpa.
   När hon hör ljudet av ett skrik tror hon först att hon inbillat sig. Hon rätar på sig där hon sitter med korslagda ben och lägger huvudet aningen på sned. Hon kan höra bruset av stillsam nattrafik, och om hon håller andan och vinden ligger på från rätt håll kan hon just urskilja ekot av röster från centrum. Inga skrik.
   Jasmine slappnar av och ska just till att vända blicken tillbaka mot himlen när ljudet av låga röster når henne. Hon stelnar till, för hon höll varken andan eller hade vinden i nacken. Samtalet kommer från gränden tio våningar nedanför henne. Hon reser sig upp, varsam utan att veta exakt varför, och tassar fram till takets kant.
   Hennes händer har tappat känseln vid det här laget, så hon känner inte hur metallen i brandtrappans räcke hungrigt stjäl hennes värmereserver när hon lutar sig mot det. En unken vind blåser upp från gränden, skuffar håret ur hennes ansikte och tar med sig det omisskännliga ljudet av hotfulla röster. Sedan en dov smäll, följt av ett ouff, vilket det tar henne ett ögonblick att registrera som början, eller kanske slutet, av ett väldigt orättvist slagsmål. Hon kisar ner i mörkret. Det är åtminstone fyra personer därnere, varav en ser ut att vara upptryckt mot väggen.
   Jasmines hjärta börjar slå snabbare. Hennes hjärna ägnar en lång sekund åt att försöka övertyga henne att nej då, det pågår absolut inte någonting misstänkt där nere och oj då vad klockan är mycket dags att gå och lägga sig kanske? Jasmines hjärna har som vana att säga många konstiga saker till henne, och därför har hon tagit som vana att ignorera den så mycket hon kan. Hon är osäker på om det kan anses vara en särskilt bra lösning till problemet, men det går inte att förneka att ger resultat. Om hon lyssnade på allt hennes hjärna kastade ur sig skulle hon förmodligen leva på kuponger och aldrig lämna sitt sovrum.
    Jasmine tvekar och spärrar upp ögonen, som om det på något vis skulle låta henne spontant utveckla mörkerseende. Brandtrappan börjar i en stege, fästad i väggen med bultar, för att sedan vindla sig neråt i en spiral. Hon har tittat på den förut – när det varit tillräckligt ljust för att det faktiskt ska vara någon mening med att titta på någonting alls – men hon har aldrig kommit så långt att hon faktiskt använt den. Det finns ett fåtal fall där hon anser det bäst att trots allt lyssna på det hennes hjärna har att säga, och situationer som rör sig om hennes direkta överlevnad är en av dem. Paranoid eller ej, henne hjärna har en sjuhelvetes överlevnadsinstinkt.
   Just den instinkten tjuter som ett brandlarm när hon vänder ryggen mot gränden och sätter foten på den första stegpinnen. Hon håller blicken fäst i väggen mitt framför sig och låter bli att andas tills hon kan känna den första plattformen under skosulorna. Därefter stirrar hon ner på gallertrappan och fokuserar på att röra sig så ljudlöst som möjligt.
   Du har bara inbillat dig, försöker hennes hjärna övertyga henne när hon når den åttonde våningen.
   Det är säkert bara ett vanligt bråk, ingenting att oroa sig för. Världen är ett skimmer av sidensvart och silver runt henne allteftersom hon tar sig ner. Hon passerar att fönster med fördragna gardiner och inser att hon kommit halvvägs.
   Vad det än är som händer kan du inte göra någonting åt det, säger hennes hjärna, för nu är hon så nära att det inte på något vis går att förneka att någon där nere håller på att bli slagen sönder och samman.
   Om du lägger dig i kommer du också hamna i fara.
   Hon har nått den näst sista plattformen när hon inser att det finns nackdelar med att ignorera det ens hjärna försöker säga till en. Hon har absolut inte en aning om vad hon ska göra. Trappan slutar ett par meter ovanför grändens asfalt, och såvida hon inte sänker ner ytterligare en stege kan ingen därnere ta sig upp till henne, vilket hon anser vara bra för hennes överlevnadschanser. Det betyder också att hon omöjligt kan ta sig ner utan att föra ett fasansfullt oljud, men det spelar egentligen ingen roll för om hon tog sig ner dit, med överraskning på sin sida eller inte, så skulle även hon bli slagen sönder och samman.
   Det enda hon kan tänka sig att göra – annat än att stå där och glo som en riktig otäcking och sedan gå ner och peta på kroppen med en pinne – är att ropa att hon ringt polisen och hoppas att de flyr sin väg.
   Det är ingen optimal lösning, för hon har trots allt inte ringt polisen och de skulle kunna syna hennes bluff. De skulle också kunna bestämma sig för att tro henne, snabbt skära halsen av sitt offer och sedan sticka, och då skulle hon stå där med en död kropp i alla fall och den skulle ligga åtminstone delvis på hennes samvete.
   Men saken är den att om hon bara står där och velar kommer offret förmodligen sluta som ett lik i vilket fall, och även då kommer det ligga delvis på henne. Hon öppnar munnen, beredd att skrika, hota, varna och kanske till och med beklaga sig lite över allt oväsen de för, när någonting får henne att hejda sig.
   Detta någonting visar sig vara två nykomlingar som smälter fram ur mörkret som vampyrer.  De tre brottslingarna hejdar sig också bland alla slag och sparkar för att stirra och skrika hotelser. Offret hejdar sig inte i sina försök att krypa ihop på marken och ta upp så lite utrymme som möjligt, förmodligen för att han inte kan. Nykomlingarna verkar inte ha några sådana fysiska förhinder, så Jasmine vänder blicken mot dem och väntar på att de också ska hejda sig.
   Det är här någonstans saker och ting börjar gå från ovanligt och otrevlig till riktigt jävla urspårat.
   De två nykomlingarna hejdar sig inte. Istället stormar de rakt in i den lilla gruppen och gör fullständigt slarvsylta av dem.
   Det ser ut som ett slagsmål från en film (om än med värdelös ljussättning och en kameraman som glömt att han ska rikta kameran som druckit för mycket vodka). Nykomlingarna rör sig snabbt, effektivt och aggressivt. Varje rörelse är utförd med största möjliga precision, och de duckar undan attacker som de vetat i förväg exakt vad motståndarna planerat att göra. Allting ser så korrigerat ut att Jasmine för ett ögonblick tvivlar på om hon kanske inte snubblat in på ett filmset, men det finns någonting i rörelserna som man aldrig ser på film. Ett mått av brutalitet, en önskan att skada. En kniv glimtar till och hon minns någonting hon hört, att man inte kan ge sig in i ett knivslagsmål utan att förvänta sig att bli skuren. Det bästa man kan sikta på är att bladet träffar i på ett relativt oviktigt ställe – säg, en arm – istället för att få det inkört till skaftet i ett organ. På film verkar knivar knappt ens räknas som vapen; hjälten blockerar dem alltid närmast automatiskt och kommer undan utan en skråma.
   Knivbäraren ger sig på den längre av nykomlingarna med en entusiasm som avslöjar att han är fullt medveten om statistiken i ett knivslagsmål där han har vapnet. Hans motståndare drar sig undan, rör sig i undvikande manövrer utom räckhåll. Jasmine håller andan.
   Nykomlingen rör sig framåt och knivbärarens arm skjuter fram med uppenbart mål i motståndares mage. Jasmines axlar drar sig upp mot öronen utan att hon är riktigt medveten om det medan hon väntar sig se inälvor spilla ut över asfalten. Men istället för att bli spetsad utför nykomlingen någon form av vridning bort från kniven och smäller sin underarm hårt mot misshandlarens vapenhand. Det är, efter vad Jasmine kan bedöma från sin mörka, upphöjda trappa, en närmast perfekt utförd rörelse, men bladet lyckas ända hacka fast i nykomlingens jackärm. Hon hör ett väsande av smärta, kort följt av klingandet av metall mot marken.
   Striden är över snabbt efter det. De tre skurkarna gör ett tappert försök att besegra nykomlingarna genom råstyrka och skrämseltaktiker. Det lyckas inte särskilt bra. Därefter testar de en taktik som ser ut att gå ut på att springa därifrån så snabbt de kan samtidigt som de ropar saker som skulle kunna vara glåpord – om det gick att urskilja över flämtningarna – efter sig. Det lyckas de bättre med.
   Jasmine befinner sig i en form av bortdomnad eufori hon tidigare bara erfarit vid stora vetenskapliga upptäckter. Det är tillräckligt för att hon helt ska glömma sin rädsla, oro och exakt hur kalla hennes händer är. Allt hon kan göra är att processa och häpna och hoppas att hon kommer ut på andra sidan utan att få en härdsmälta.
   Hon blir långsamt medveten om att hennes ben skakar. Någon gång under de senaste minuterna – hon kan inte minnas när, eller ens att, det hände – har hon hukat sig tills hon blivit närmast osynlig i skuggorna. Nedanför henne har saker fortgått utan respekt för hennes bristande uppmärksamhet, och hon försöker tvinga undan sina tankar för att istället återgå till att iaktta.
   Nykomlingarna ser ut att försöka ge offret första hjälpen. Den längre mannen – vid det här laget är Jasmine ganska säker på att det är en man – har en liten ficklampa som han försöker lysa i offrets ögon. Han är inte särskilt hjälpsam. Mest ägnar han sig åt att svära och vingla betänkligt fram och tillbaka, och Jasmine får en stark känsla av att det inte är första gången han befunnit sig i den här typen av situation. Förmodligen befinner han sig bakom knytnävarna lika ofta som framför. Hon skriver av honom som ointressant, tonar ut hans gnäll och fokuserar istället på de två räddarna.
   Den längre av de två påminner henne lite om en jouranställd på ett sjukhus akutavdelning – lugn och noggrann även om att alla runtomkring honom skriker och är täckta av blod, och på något vis alltid lika pedantiskt ren. Nu när han inte flänger omkring så mycket kan hon se att han har löjligt perfekt vågigt svart hår och är byggd som en tonårskille som just kommit ur en växtspurt. Armarna och benen är för långa under den yviga kappan och skorna ser ut ett vara åtminstone par storlekar större än vad en vanlig människa kan nödvändigtvis tänkas behöva. Jasmine skulle förmodligen inte nå längre än till hans axlar.
   Han frågar offret vad han heter, vilket år det är, hur många fingrar han håller upp, och reagerar inte nämnvärt när han får förolämpningar spottade i ansiktet som enda respons.
   ”Du vet”, säger han och virar en bit tyg runt vad som förmodligen är ett blödande sår på mannens överarm, ”jag tror vi har mött dig förut. Om jag inte minns fel åkte du därifrån i baksätet på en polisbil.” Han ger mannen en klapp på axeln som skulle varit helt vänskaplig om det inte vore för den illa bandagerade skadan mindre än en halv decimeter längre ner. ”Bra att se att du kommit upp dig här i livet.”
   ”Dra åt helvete”, säger mannen. Han har tagit ett steg åt sidan och försöker nu hålla sin skadade arm tryckt mot magen på ett tufft och manligt vis.  
   ”Åh, du behöver inte tacka oss, vi är alltid glada att stå till tjänst.” Hon kan riktigt höra det breda oskyldiga leendet i hans röst.
   ”Det är ju inte som att vi har bättre saker för oss eller så.” Den andra nykomlingen – som stått tyst på ett par stegs avstånd fram tills nu – lyfter hakan och blänger på offret. Han är kortare och bredare, byggd lite granna som en boxare men utan att förlorare auran av snabb smidighet, och har mörkt spikigt hår i en kortklippt frisyr. Och till Jasmines förvåning låter han ung. Fruktansvärt ung. ”Du borde dra härifrån”, säger han med en röst som är så överdrivet känslolös att Jasmine blir övertygad om att han överväger mord just nu.
   ”Jovisst”, muttrar mannen. ”Jag ska bara… halta härifrån då.” Han står kvar ett ögonblick, som han väntar sig att någon ska säga emot. När ingen gör det muttrar han något mer och lämnar gränden i ett vingligt sicksackmönster. De två räddarna står kvar och tittar efter honom tills han försvunnit ur synhåll.
   ”Han kommer förmodligen bli påkörd”, säger den längre med ett milt tonfall som föreslår att han pratar om en ovanligt irriterande nattfjäril han blivit vagt fäst vid och skulle föredra att inte se utsmetad över någons vindruta. 
   ”Förbannat slöseri med tid om han blir det.” Den kortare av de två har slutat spana ut från gränden och vänder sig nu istället runt i cirklar med blicken flackande uppåt. Jasmine håller andan när den når henne, men den passerar utan att hejda sig. Hon måste påminna sig själv om att börja andas igen. ”Kan du känna det?” frågar han. ”Den är nära. Den måste vara nära.”
   ”Känner du lukten av ondska?” säger den första lättsamt. Han drar ett djupt andetag och lyfter ansiktet mot himlen. ”Ah, jag kan känna det i min själ!”
   Det enda han får som svar från sin kamrat är ett strupljud som förmodligen är menat att låta irriterat, men mest ger intrycket av att han satt i halsen och försöker fråga om någon i hans direkta närhet råkar veta hur man utför heimlichmanövern. Den längre suckar.
   ”Jo, jag känner det, men det har gått upp och ner hela natten. Jag tror att den vet att vi är här och försöker gömma sig.”
   ”Hur fan då? Genom att tänka snälla tankar? Förresten vet de aldrig att vi är här.”
   Det är då, just som Jasmine börjat betvivla den mentala hälsan hos de två mystiska männen, som hennes ben bestämmer sig för att nu får det vara nog. Stela och iskalla vinglar de till under henne så att hon blir tvungen att ändra ställning för att inte ramla omkull. Brandtrappan, som måste ha väntat på exakt det här ögonblicket sen hon först satte fötterna på den, ger ifrån sig ett högt, gnisslande, skadeglatt läte. Jasmine drar ett djupt andetag som, i tystnaden som just uppstått, lika gärna kunnat vara tjutande mistlur.
   Hon hinner just uppfatta att den kortare mannen virvlar runt mot henne innan hennes vänstra arm brister ut i eld.
   Inte bokstavligt talat, så klart. Det vore fånigt. Men känslan är ungefär densamma.
   Det gör så fruktansvärt ont att hon inte ens kan skrika, och när hennes högra hand automatiskt söker sig upp mot skadan sticker något kallt och hårt ut ur hennes överarm. Hon kan inte andas. Lungorna drar ihop sig och vägrar expandera igen. Hennes hjärna påpekar att det kan vara bra att börja springa nu. Jasmine bestämmer sig för att kanske är just nu ett bra tillfälle att börja lyssna mer på den.
   Hon vinglar de första stegen, men få saker väcker liv i stela lemmar som panik. När hon mer eller mindre återfått balansen söker sig handen tillbaka till föremålet som sticker ut vänsterarmen. Det rör sig och skaver mot hennes nerver med varje panikslaget steg hon tar och hon griper desperat tag i det för att hålla det stilla. Handen passar utmärkt runt det, lägger hon märke till någonstans i bakhuvudet. Hon griper hårdare och drar sedan ut det med en enda rörelse som inte tillåter tveksamhet.
   Hon skriker inte den här gången heller, men ett ögonblick är hon farligt nära att tappa medvetandet. Synfältet flimrar till och när skärpan kommer tillbaka springer hon fortfarande, på autopilot mer än någonting. En liten del av henne försöker anmärka på att ingenting gör speciellt ont längre; mest känner hon bara en dov värk någonstans i djupet av benmärgen, men även den håller på att ge efter för en bortdomnad känslolöshet. Huvudet känns snurrigt medan benen surrar och hon kan riktigt känna hur icke-prioriterade system stänger ner ett efter ett för att hon ska kunna springa fortare. Inte för att hon tänker klaga; i vanliga fall skulle hon inte kommit halvvägs utan att behöva stanna och vila.
   När hela ställningen gungar till under henne samlar hon inte tankarna för att lista ut varför, och när en skugga flyger förbi på väggen bredvid trappan registrerar hon den knappt.
   Hon når taket snabbare än vad som borde vara möjligt, men också alldeles för långsamt. Hon vet att det är för sent redan innan hon hävt sig upp från stegen men kan inte stanna. Framför henne står, omöjligt, den kortare av de två männen. Hon hinner registrera att han har händerna framför sig, sträcker sig efter henne, innan hennes instinkter fullständigt tar över. Inga tankar över huvud taget, bara ett brus av ren panik, fyller hennes huvud när hon med båda händerna höjer det spetsiga föremålet som satt fast i hennes arm. Det är glatt och varmt av blod, men på något sätt lyckas hon rikta det åt rätt håll och behålla sitt grepp.
   Mannen som blockerar hennes väg märker omedelbart vad hon håller på med. Han ger ifrån sig ett förvånat ljud – som om han väntat sig att hon skulle kastat bort sitt enda vapen – och vrider sig undan i en smidig rörelse samtidigt som hans händer flyger upp och smäller till hennes vänstra arm hårt.
   Den här gången skriker hon. Efter den jämna, dova värken kommer den plötsliga intensiva spiken av smärta som en chock. Nerver rycker i spasmer och vapnet faller ur hennes händer. Bredvid henne stirrar mannen på sina nu blodiga fingrar med- med-
   De becksvarta ögonen är konstiga nog för att hon ska lägga märke till dem till och med genom dimman av smärta. Han lyfter blicken och fäster dem på henne, stirrar på henne med ohyggliga svarta ögon och halvöppen mun. Någonting brister i henne och ett litet, ovärdigt ljud undslipper henne för det här kan inte hända. När hon börjar springa igen vet hon inte ens att hon är på väg i rätt riktning förrän dörren till trapphuset dyker upp framför henne. Hon sträcker sig efter den, hinner precis känna ett litet hopp vakna under smärtan och paniken och fasan-
   -när en varm hand sluts runt hennes handled och rycker henne tillbaka. Den lilla lågan av hopp flammar upp till ett rasande bål av någonting. Hon kan inte sätta namn på det. Hon slår och sparkar och klöser i vansinne, men två armar virar sig hårt kring hennes överkropp tills hon inte kan röra sig. Tårar stiger upp i hennes ögon och hon vet att när som helst kommer hon känna det: ett knivblad mellan revbenen, över halsen, vart som helst där det kan tysta henne snabbt och ljudlöst.
   Vetskapen gör henne hysterisk. När hon inte kan slå omkring sig längre börjar hon darra okontrollerat, och när hon försöker sparka träffar hon ingenting trots att mannen står precis bakom henne. Hon kommer dö. Hon kommer dö precis här, precis nu och hur uppenbart det än är kan hon inte acceptera det. Hon kan inte dö. Inte hon. Det är inte möjligt.
   Hon har alltid varit här, alltid medveten och existerande.
   Hur kan det vara möjligt att bara- inte? Inte tänka, inte känna, inte finnas. Ingen mer Jasmine. Som om hon aldrig varit där.
   Genom röda dimslöjor ser hon någonting dyka upp framför henne. Hon kan inte fokusera på det, men hon kan känna hur två varma händer lägger sig över hennes kinder. Hon försöker ta sig loss men händerna tillåter det inte, tvingar henne att titta framåt och möta blicken i två svarta ögon.
   Någon säger något. Hon lyssnar inte. Istället lägger hon all kraft på att samla sig och vara stilla ett ögonblick. Greppet om henne lättar omedelbart en aning, tillåter henne att andas ordentligt. Hon räknar till tre, spänner musklerna och kastar sedan huvudet bakåt i en explosionsartad rörelse. Någonting krasar.
   Det gör inte ont just nu, men hela hennes bakhuvud känns bortdomnat och hennes synfält smalnar tills det känns som att hon står i en tunnel. Personen bakom henne – som uppenbarligen inte befinner sig i chocktillstånd – reagerar något starkare. Han tjuter till och, till Jasmines stora förvåning, släpper henne. Att plötsligt hålla uppe sin egen vikt kommer som en sådan överraskning att hon nästan faller ner på knä.
   Hon rätar på sig och ska precis göra ett flyktförsök när hennes hopp grusas. Mitt framför dörren står den längre av männen. Han har händerna höjda och pratar med henne, men hon kan inte registrera vad han säger. Hon backar undan från honom, krockar med den andra mannen och kastar sig åt sidan.
   Den kortare har en hand tryckt över näsan och hela nedre delen av ansiktet täckt av klibbigt svart blod. Han blänger öppet på henne. Folk blänger vanligtvis inte på Jasmine. Hon är en aning intetsägande, och när någon väl lägger märke till henne brukar det oftast vara för att de snubblat över henne och nu försöker lista ut hur de hamnat på marken.
   ”Du bröt min näsa”, morrar mannen. Han blänger fortfarande och Jasmine kan inte bryta ögonkontakten, något hon tycker är obehagligt även i vanliga fall. Om någon håller ögonkontakt med henne betyder det att hon blivit uppmärksammad, och om hon blivit uppmärksammad kan det leda till alla möjliga otrevliga situationer, som allmän social interaktion och prat om vädret.
   Hon måste erkänna att den här mannen inte ser ut som att han vill prata om vädret, eller om speciellt mycket alls som inte har att göra med blod och brutna ben (specifikt hennes blod och brutna ben, om det inte var klart nog. Han verkar rätt upprörd över synen av sitt eget blod). Han håller kvar sin ena hand över ansiktet och sträcker in den andra under kappan.
   ”Ash.”
   Jasmine hoppar till, och det gör även mannen. Han drar fram sin hand utan att ta med sig vad det än var han sträckte sig efter och kastar en frustrerad blick på sin kamrat. ”Hon bröt min näsa!” beklagar han sig.
   ”Jag kan se det.” Den längre låter inte nämnvärt imponerad. Han öppnar munnen för att säga något mer när det är som om någon byter kanal i hans huvud. Blicken blir ofokuserad – eller så ofokuserad den kan bli när det inte går att skilja pupillen från resten av ögat – och musklerna alldeles under huden spänns. ”Ash”, upprepar han, med ett helt annat tonfall den här gången. Ihärdigt och uppmanande. Ashs tjuriga uttryck försvinner lika snabbt som det dök upp och han ser ut att helt glömma bort sin nu ganska sneda näsa.
   Båda männen spanar mot takets kant med en hållning som påminner om två vargar framför en björn; redo att slåss till sista blodsdroppen. Ash sneglar mot henne men visar inget tecken på att han tänker göra mer än så.
   Jasmine vet att hon borde ta tillfället i akt och fly för sitt liv, men nu när den omedelbara paniken lagt sig börjar hennes nyfikenhet krypa fram. Bara att ta sig upp på brandtrappan från gränden borde varit omöjligt, eller åtminstone betydligt mer tidskrävande, men att hinna upp till taket först? Utan att passera henne på vägen?
   Hon tvekar, väger från fot till fot. Blicken söker sig från de båda männen till dörren och tillbaka igen. Hennes vänsterarm gör fruktansvärt ont och hon inser plötsligt att hon blivit knivhuggen. Knivhuggen.
   Någonting rör sig vid takkanten längst bort. Det är mörkt och i silhuett mot den blåsvarta himlen, och först tror hon att hon inbillat sig, för det hon ser kan omöjligt vara på riktigt. Men en väldigt verklig, väldigt solid figur petar hål på hennes verklighetsuppfattning genom att kräla upp på taket som om den vore en grotesk spindel. Den rör sig på alla fyra ett par meter och hejdar sig sedan. Det är först när den rätar på sig, rullar med axlarna och ställer fötterna axelbrett isär som Jasmine inser att det är en människa. Blont hår spiller fram över det gråa ansiktet, kolsvarta ögon iakttar henne och männen över en mun förvriden i ett vansinnigt leende. En hand till dyker upp över kanten, följt av ännu en kravlande individ, och ännu en. Framför Jasmine rör de båda männen på sig och drar fram inget mindre än varsitt svärd från under sina långa kappor.
   Du är en idiot, tänker Jasmine till sig själv. Sedan rusar hon de sista metrarna och sliter upp dörren till trapphuset.
   Dörren stängs bakom henne samtidigt som hon hör den kortare mannen, Ash, ropa något. Hon vet inte om det är riktat mot henne, och ärligt talat bryr hon sig inte. Med en låst dörr mellan henne och taket och ett blekt upplyst trapphus framför sig känns allting som precis hänt fullständigt omöjligt. Det enda som påminner henne om att det var på riktigt, verkligen på riktigt, är det bultande såret på vänster överarm. Hon stannar ett par steg nedanför avsatsen eftersom hon inte kan uppamma tillräckligt med styrka att fortsätta.
   Med ens kan hon inte stå upp längre. Benen skakar så kraftigt att hon bara precis hinner ta emot sig mot väggen och sedan sitter hon där, hukad på golvet och flämtande efter luft trots att det är över nu. Ett hysteriskt skratt undslipper henne och hon viker sig dubbel. Det är bara så typiskt; här får hon en första glimt av någonting annat, någonting som verkar oförklarligt, och vad gör hon? Stänger en dörr mellan sig själv och möjligheterna. Bokstavligt talat.
   Hon skrattar fortfarande när en kropp flyger genom dörren i fråga och splittrar den i ett oräkneligt antal träflisor. Jasmine tjuter högt och kasar neråt i trappan. På avsatsen ovanför henne yr kroppen runt i en röra av lemmar och lyckas ta sig upp på fötter. Hon kan känna den skarpa lukten av blod och höra ljudet av brutna ben som krasar mot varandra men den står ändå upp.
   Jasmine har mer eller mindre ålat sig ner till slutet av trappan innan den lägger märke till henne. De stirrar på varandra, och om Jasmine tidigare försökte skylla allt det omöjliga på att det var mörkt så måste hon ge upp det nu. Ljusrören i trapphuset är inte starka, men det färglösa ljuset är mer än nog för att hon ska se den blonda kvinnans kolsvarta ögon och gråa hud klart och tydligt. Det ser ut som att hon rullat runt i aska: skinnet är helt färglöst, någonstans mellan grått och vitt.
   Kvinnan lägger huvudet på sned och synar Jasmine uppifrån och ner. Jasmine stirrar tillbaka, om inte annat så av den instinktiva reaktionen som säger henne att om hon vänder bort blicken kommer hon bli uppäten. Blondinen verkar inte ha samma oro – vilket är förståeligt – för hon sneglar ut genom dörröppningen och ler ett litet leende.
   Det är svårt att placera kvinnan i någon form av kategori. Hon skulle kunna vara i tjugoårsåldern, men färglösheten, de gråsvarta läpparna och ringarna under ögonen gör det svårt att avgöra. Hon skulle kunna vara vacker, men de omänskliga ögonen och sjukliga huden överskuggar allting som skulle kunna räknas som attraktivt. Mest ser hon bara sjuklig ut, men sjuka personer rör sig inte som hungriga rovdjur och reser sig inte upp efter att ha blivit kastade genom bastanta dörrar.
   Hon slickar sig om läpparna. Till skillnad från huden i ansiktet har tungan fortfarande normalt pigment; den ser onaturligt rosa ut mot de bleka läpparna.
   Jasmine bestämmer sig för att hon förmodligen kommer bli uppäten vare sig hon står kvar eller flyr, och kommer snabbt fram till flyendet åtminstone är värt ett försök. Hon och monsterkvinnan börjar springa exakt samtidigt.
   Om det inte vore för Jasmines dåliga vana att lämna dörren till sin lägenhet olåst under sina nattliga eskapader på taket skulle hon dött där och då. Som tur är för hennes fortlevnad har hon svårt att bryta vanor, och nu hinner hon öppna dörren och låsa den innan kloförsedda händer får tag i henne.
   Inte för att det gör någon större skillnad. En enda spark från andra sidan är tillräckligt för att öppna sprickor så stora att hon kan skymta blont hår ute i korridoren. Hon snubblar bakåt och ser sig desperat om efter ett vapen, trots att hon vet att det farligaste hon äger är ett avbrutet skohorn där ena änden är lite vassare en vad som är önskvärt hos ett vanligt skohorn. Om hon har tur kanske hon hinner rispa kvinnans ansikte innan hon blir sliten i stycken. Tröstande tanke att ta med sig in i döden.
   Innan hon hinner hitta sitt skohorn avbryts hon av ett väldigt liv ute i korridoren. Någon – förmodligen kvinnan – skriker och morrar och, om Jasmine bedömer ljudet rätt, blir kastad in i åtminstone två olika väggar. Tredje gången flyger hon rakt in i dörren. Det räcker inte för att den ska lossna från gångjärnen, men hela affären trycks inåt så mycket att den nästan går i två delar. Jasmine överger skohornet och låser in sig i sitt kombinerade sov- och vardagsrum.
   Efter att ha knuffat sängen framför dörren och tryckte upp sig i det mest avlägsna hörnet, vilket inte är speciellt långt bort alls, kommer Jasmine fram till att hon är ganska körd. Det börjar bli svårt att tänka igen, och när blicken landar på mobilen som ligger på nattduksbordet kan hon bara tänka ’varför inte?’.
   Händerna darrar något våldsamt när hon plockar upp den, och trots att hon gör ett tappert försök att slå larmnumret lyckas hon på något vis ramla in på kontaktlistan. Någon – eller någonting – kolliderar med sovrumsdörren så kraftigt att sängen hoppar en hel decimeter framåt. Jasmine rycker till och hennes fingrar landar på ett slumpmässigt valt namn.
   Någon attackerar dörren igen. Jasmine sparkar desperat sängen tillbaka på plats och sätter sig med ryggen tryckt mot den. Som en eftertanke kommer hon ihåg att lyfta mobilen till örat. Signalerna går fram, knappt hörbara under ljudet av ett rasande slagsmål i Jasmines pyttelilla hall. Någon svarar efter sjätte signalen.
   ”Jasmine?” säger en hes röst. ”Har du någon aning om vad klockan är?”
   ”Mimmi!” andas Jasmine. Av alla namn på listan som hon skulle kunnat trycka på – vari hennes tandläkare och ett antal snabbmatsrestauranger finns med – är det här förmodligen det bästa hon kunnat välja. ”Jag behöver hjälp!”
   Bakom henne skallrar dörren och försöker knuffa både henne och sängen ur vägen. Hon pressar envist tillbaka och känner hur blåmärken blommar upp över skulderbladen.
   ”Jasmine, vad är det som händer?” Mimmis yrvakna röst är med ens borta. Hon har lag sig till med tonen hon använder mot efterhängsna killar och hysteriska klienter, den som säger samla dig för helvete och lyssna på vad jag säger.
   ”De är i min lägenhet!” Jasmine pressar mobilen hårt mot ansiktet och viskar fram orden med väsande röst. Monstren vet precis var hon är och hon vet att de vet, men instinkten som säger att om hon bara sitter väldigt stilla och väldigt tyst är stark nog för att hon inte ska våga höja tonen.
   ”Vilka dem?” frågar Mimmi utan ett uns av panik i rösten. ”Jasmine, har du ringt polisen? Jasmine?”
   Det sista ordet kommer från mattan, för någon har sparkat dörren med tillräckligt mycket kraft för att kasta Jasmines obalanserade, darriga form med ansiktet före ner i golvet. Mobilen flyger ur hennes hand och fortsätter ropa hennes namn från ett par meter bort.
   ”Ta det lugnt där inne!” ropar någon från andra sidan dörren. ”Jag hanterar det här!” Det följs av ljudet av något som far i golvet med ett kras och Jasmine kommer fram till att slagsmålet förflyttat sig från hallen och in i det något rymligare köket.
   Hon höjer blicken, får syn på sitt fönster och får den sämsta idén i hela sitt liv. Tyvärr är det också hennes enda idé, bortsett från sitt-stilla-var-tyst grejen, och en dålig idé är bättre än ingen idé. Förhoppningsvis.
   Hon häver sig upp på fötter, ignorerar mobilen där den fortfarande ropar på henne och snubblar fram till fönstret. Den iskalla luften som slår henne i ansiktet när hon öppnar det är tillräckligt för att hon ska klarna till en aning och inse hur fullständigt vansinnigt det här är. Det är däremot inte tillräckligt för att hon ska komma på en bättre idé, så hon vägrar envist att titta neråt och klättrar upp på fönsterkarmen.
   Hennes grannes balkong ligger ganska exakt fyra meter till vänster. Fyra meter är inte särskilt långt. Det spelar ingen roll att det är tio våningar ner till marken, för det är ingen sträcka hon planerar att färdas.
   En smal list löper från både fönstrets överdel och underdel till balkongen, på nästan exakt rätt avstånd för att hon ska kunna ställa fötterna på den undre och knipa åt med fingertopparna om den övre. Hon måste lägga kinden platt mot väggen kasa fötterna framåt istället för att lyfta dem, men om hon blundar går det att låtsas att hon inte klamrar sig fast på utsidan av ett hus.
   Hon har hunnit nästan halvvägs när det omisskännliga ljudet av en dörr som splittras når henne. Automatisk försöker hon vända blicken från balkongen till sovrumsfönstret för att få en glimt av vad som händer. Rörelsen tvingar henne bort från väggen, om så bara med ett par centimeter, och ett fasansfullt ögonblick känns det som att något gripit tag om hennes midja och försöker dra henne ner i avgrunden. Hon flämtar till, gör en instinktiv rörelse med höften och nästan faller in i väggen igen. Fingrarna och fötterna darrar, och vänsterarmen gör så fruktansvärt ont att hon inte vågar tänka på hur det kommer kännas när hon försöker sänka den igen. Hon öppnar ögonen samtidigt som någon lutar sig ut genom fönstret. Deras blickar möts.
   ”Herre gud”, säger vad som visar sig vara den längre av de två männen. Jasmine försöker övertyga sig själv om att fortsätta men kan av någon anledning inte röra sig. ”Bara- stanna där, okej?” Han håller upp händerna mot henne som om han försöker lugna en hysterisk hund. ”Jag kommer och hämtar dig.”
  Han sätter en fot på fönsterkarmen och Jasmine får så bråttom att hon nästan faller ner från kanten. Han drar sig snabbt in igen och hon återfår balansen. De stirrar på varandra. Ingen rör sig.
   ”Jag sa till dig att stanna”, säger han, men låter mer förtvivlad än arg. Plötsligt vidgas hans ögon. Jasmine blir medveten om att hon fortfarande kan höra ljudet av ett slagsmål inifrån rummet, och samtidigt som mannen vänder sig om knuffar någonting honom åt sidan och klättrar ut genom öppningen.
   Den blonda kvinnan inte så mycket klamrar sig fast vid väggen som hon bara lutar sig mot den. Det ser lätt ut. Som spider-man. Det enda som verkar störa henne är hur vinden piskar det lösa håret mot hennes ansikte. Hon stryker undan det, håller sig på plats med bara tåspetsarna och en hand, och får syn på Jasmine på andra sidan fönstret. Ett rovdjursleende klyver hennes ansikte.
   Mannen som knuffades åt sidan fortsätter att luta sig ut och ropar nu om vartannat åt både Jasmine och kvinnan. Ytterligare en figur klättrar ut, den här gången utan att knuffa undan honom. Monsterkvinnan hejdar sig när hon ser att Ash gjort henne sällskap och överger Jasmine för att istället klättra mot taket.
   ”Strunta i dem, bara kom tillbaka hit, okej?” Mannen i fönstret sträcker sig efter henne men gör inget nytt försök att klättra ut. Jasmine stirrar på honom och han stirrar tillbaka med bedjande blick. ”Jag lovar att vi inte kommer skada dig. Snälla, kom tillbaka hit.”
   Och av någon anledning gör hon det. Om någon frågade hennes efteråt skulle hon inte kunna ge ett konkret svar på varför, eller ens minnas vad hon tänkte just då. Hennes huvud är bara tomt. Kortslutet. Härdsmälta. Se tillräckligt mycket saker som bryter mot de grundläggande fysikaliska lagarna så blir det liksom lite svårt att resonera logiskt sen. Upp kan betyda ner, trygghet kan betyda fara. Det enda hon kan göra är att agera och hoppas att det inte resulterar i hennes omedelbara död.
   Fötterna kasar långsamt längsmed listen tillbaka dit hon kom ifrån. Mannes ansikte lyser upp men mörknar lika snabbt igen när tegeldamm singlar ner ovanifrån och lägger sig i ett tunt lager över Jasmines hår och axlar. Hon lutar reflexmässigt huvudet bakåt för att se vad som pågår.
   ”Hej!” Mannen knäpper med fingrarna och hon fäster blicken tillbaka på honom med ett ryck. ”Blicken på mig, okej? Titta inte upp. Kom igen nu.” Han sträcker sig uppmanande efter henne. Jasmine är så nära att hennes fingrar skulle snudda vid hans om hon vågade släppa listen med ena handen.
   Hon kasar ett steg längre fram. Mannen lutar sig så långt ut att han ser ut att vara nära att falla framstupa. Jasmine tar ett djupt andetag, bänder loss högerhandens fingrar från listen och sträcker sig efter honom. Hans hand sluter sig om hennes i ett icke förhandlingsbart grepp och hon överkoms av den ögonblickliga paniken man ibland får av att sitta fast i greppet hos någon som eventuellt vill knivhugga en. Någonting suger åt i magen, hjärtat slår ett dubbelslag och hon rycker instinktivt bakåt. Han släpper inte taget men försöker heller inte dra henne närmre.
   ”Det är okej”, säger han och hans blick vägrar släppa hennes. Jasmine försöker minnas om hon någonsin haft ögonkontakt med någon så här länge tidigare innan hon slås av att det här förmodligen inte är rätt ögonblick att fundera över saken. ”Jag hjälper dig, okej?”
   Han försöker se uppmuntrande ut, men hans blick flackar uppåt och bryter den hypnoslika kontakten. Någonting morrar, och sedan hörs något som påminner om ljudet av klor mot sten. Det lugnande uttrycket ersätts blixtsnabbt av panik och han sliter henne framåt.
   Jasmine kan känna vinddraget när en kropp faller alldeles bakom henne, och det är som att tiden saktar ner för trots att personen färdas i fritt fall kan hon svära att hon känner hur fingrar fumlar efter hennes hår, axlar, midja, byxor. Letar efter grepp i en omöjlig hastighet.
   Och sedan griper en hand tag om hennes fotled.
   Jasmine slits med neråt, faller under ett fasansfullt ögonblick fritt och tvingas sedan in i ett abrupt stopp. Hennes fria arm – den som hade en kniv i sig för vad som känns som en timme sedan – vevar hysteriskt i luften trots att hon vet att hon rent logiskt sett omöjligt kan hitta något att hålla fast i. Det enda som hindrar henne från att falla är två händer om hennes handled och en man som ser ut att vara nära att svimma. Jasmine får slut på luft och det är först i tystnaden som följer som hon inser att hon skrikit hela tiden.
   ”Ash!” Mannen står dubbelvikt över fönsterkarmen, upplyst bakifrån av ljuset från hennes rum. Jasmine är inte säker på om hennes ögon tåras av att stirra rakt in i ljuset med vidöppna ögon, eller om det är något i själva situationen som möjligtvis kan ha triggat det. Hon sträcker sin fria arm uppåt men är inte ens nära att nå. Den gör inte ont, men så fort armen når över axelhöjd går det inte längre, som om någon klippt av alla hennes trådar.
   ”Håll i er!” Ash kasar förbi och om han inte befunnit sig på fel sida skulle hon sträckt sig efter honom. Han tittar på henne när han passerar, men det går för snabbt för att hon ska hinna tolka hans ansiktsuttryck (om hon nu haft intresse av att göra det samtidigt som hon håller på att bli sliten i två delar). Men han rör vid henne på vägen ner: en fingerlätt kontakt mot hennes rygg, och Jasmine känner sig en liten, liten aning tryggare.
   Hon följer honom med blicken och slås av en våg av illamående när hon för första gången ser exakt hur högt upp de är. Gatlyktorna nedanför ser små och ofarliga ut, som eldflugor, och en står placerad nästan direkt under henne. Om hon skulle till att falla skulle hon förmodligen slå i den och bryta ryggen innan hon nådde marken.
   Kvinnan håller fortfarande kvar sitt dödsgrepp runt Jasmine fotled, men ser inte ut att behöva det längre. Hon är tillbaka i sin pose lutad mot väggen och använder inte Jasmine som stöd: hon försöker aktivt dra ner henne mot sin död. När Ash når henne övergår hon till att försöka knuffa ner honom istället, men hon släpper fortfarande inte sitt grepp.
   ”Lite snabbare vore bra!” Jasmine tittar upp och möter blicken hos mannen i fönstret. Han skiftar sin fokus från Ash – som verkar omedveten om uppmaningen – till henne. ”Det är okej, vi ska få upp dig.” Jasmine vet inte vad hon ska tro om det för situationen är uppenbarligen inte okej, och om han ljuger om det vill hon inte veta vilka implikationer det ger löftet om att få upp henne.
   Hon avbryts i sina hysteriska tankar av att greppet om hennes fotled lättar. Det är sekundsnabbt och knappt märkbart, men hon reagerar omedelbart genom att rycka benet uppåt samtidigt som hon sparkar med all sin kraft mot de sårbara fingrarna med sin fria fot. Handen försvinner och det är som om någon bänt loss henne från en rävsax: vidrigt plågsamt och en sådan lättnad att hon nästan börjar gråta. Under henne morrar kvinnan, men Jasmine lyfter båda fötterna så mycket hon kan och hoppas att hon är utom räckhåll. I fönstret använder mannen någon form av omänsklig styrka till att dra in henne, och när hon känner listens blanka material under fingertopparna börjar hon faktiskt gråta.
   Hon hjälper till så mycket hon kan, men benen är otympliga och hon är fortfarande oförmögen att lyfta vänsterarmen över armbågshöjd. Fötterna skrapar mot ytterväggen utan att göra särskilt mycket nytta alls. Mannen verkar inte lägga märke till hennes verkningslösa ansträngningar: han har lirkat ena armen under hennes arm och runt hennes rygg och lyfter nu in henne som om hon inte väger någonting alls. Hennes fötter letar sig över fönsterkarmen och plötsligt faller hon in i rummet och landar med ansiktet före i hans bröstkorg. Hon virar armarna om honom och knyter händerna i hans kappa och känner absolut inget behov av att flytta sig den närmsta tiden.
   Han gör ett försök att lirka loss henne men kommer snabbt fram till att det är lönlöst. Istället lägger han en arm om hennes rygg, lyfter henne så att fötterna är alldeles över golvet och förflyttar sig i sidled tillbaka till fönstret. Hon kan känna när han lutar sig utåt, förmodligen för att spana efter Ash.
   ”Låt den vara!” ropar han. Hans bröstkorg vibrerar under Jasmines ansikte. ”Ash, bara låt den sticka!”
   Ash ropar någonting tillbaka. Jasmine kan inte avgöra vad, men hon är relativt säker på att det följs av ett aggressivt morrande. Hennes händer knyts instinktivt hårdare om mannens kappa och han hostar till.
   ”Om du kanske skulle kunna – ” Hans händer har letat sig upp till hennes axlar och han pressar henne bakåt, försiktigt men ihärdigt. Det rycker i Jasmines fingrar exakt en gång innan hon inser vad hon håller på med och släpper honom så snabbt att hon ramlar omkull.
   Det är ingen speciellt trevlig känsla, att sitta på sitt sovrumsgolv bredvid en omkullvält säng och vad som ser ut som resterna av ytterligare en söndersparkad dörr medan en underlig man med demonögon och ett svärd gömt någonstans under kappan stirrar på en. Jasmine öppnar munnen och ett litet ljud kommer ut. Hon har ingen aning om vad hon just försökte säga. Faktum är att hon inte har någon aning om speciellt mycket alls just nu, men för stunden är det åtminstone ingen som försöker döda henne så hon ser ingen anledning att klaga.
   Det lilla ögonblicket av lugn avbryts plågsamt snabbt av ytterligare ett rop från Ash. Det är kort och skarpt, och Jasmine är inte den enda som uppfattar varningen i det. Mannen vänder sig mot fönstret alldeles i tid för att få en känga i ansiktet när monsterkvinnan svingar sig tillbaka in. Det kan inte ha varit särskilt mycket kraft i sparken, inte när den kom från en så oläglig vinkel, men bara överraskningen är tillräckligt för att få honom ur balans. Kvinnan följer upp med ett snabbt slag mot hans hals och en svepning mot knäna och sedan skakar golvet och mannen kraschlandar i en hög av träflisor och åtminstone ett sentimentalt gosedjur från Jasmines säng.
   Sedan vänder kvinnan sig om och fäster sina svarta ögon på Jasmine.
   Jasmine är inte riktigt säker på vad som händer efter det. Hon hinner uppfatta hur kvinnan rör sig framåt, till vilket Jasmine självklart reagerar genom att försöka kasta sig ur vägen. En kropp kolliderar med hennes, dunkar hennes huvud mot väggen, och under ett ögonblick känner hon inget annat än obehag. Inte som i ett-monster-försöker-döda-mig obehag, utan obehag av en mer alldaglig sort. För-guds-skull-rör-inte-vid-mig sorten, den hon brukar känna om någon sitter för nära henne på bussen eller om ett handslag varar lite för länge.
   Det är ganska löjligt, inser hon samtidigt som vassa tänder gräver sig in i muskeln alldeles nedanför axeln. Att bli upprörd över känslan av en främlings andedräkt och klibbiga fingrar mot huden när hon för inte en minut sedan klängde sig fast vid en underlig man som om hon spontant skulle implodera om hon släppte taget. Sedan tänker hon inte mer för kvinnan lutar sig bakåt och sliter med sig ett stycke hud och muskler av bara farten och det är blod överallt.
   Inga tankar alls, bara skrik och blod och så mycket smärta att hon knappt är medveten om hur hon kollapsat på golvet och grävt ner ansiktet i mattan.
   ”Åh gode gud…”
   Någon rullar över henne på rygg och stora ögon svävar in i och ut ur fokus ovanför henne och hon vill skrika åt honom att jag dör jag dör jag dör och åh gode gud…
   ”… jag vill inte dö.” Bubblande blod sipprar upp i mungiporna.
   ”Ash! Kom tillbaka hit!”
   Hon försöker hålla sig vaken, försöker tvinga ögonen att vara öppna. Hon får inte somna, får inte dö, vill inte dö. Tårar rinner och världen blir svart och röster simmar runt henne i ett delirium. Det borde inte kännas så här. Det var bara ett bett; ett fruktansvärt, vidrigt bett, men inte mer än så. Det borde inte kännas som om någon skjutit upp henne med frätande syra som långsamt äter upp henne inifrån. Hon försöker säga någonting, försöker be om hjälp, men läpparna har helt tappat känseln och ansiktet är hett och kallt om vartannat.
   Händer mot kinderna, varma och grova. Någonting som trycker mot det blödande, pumpande såret på axeln. En överväldigande lukt av metall och rök och sedan…
  
Ingenting.





Jag ger er Jasmine, vår huvudperson, samt Kevin och Ash. Tidigare läsare kanske känner igen dem och nyare läsare önskas välkomna. Checka in imorgon för ett nytt kapitel (och en ny berättare).

Update: kapitel 2 finns nu att läsa här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar