onsdag 9 december 2015

Adventskalender - dag 9

Del två av kapitel 6, i vilket en otrevlig typ återvänder (på sätt och vis)



Kapitel 6 - nätet har alla svar

Sam lovar att vara där inom en halvtimme, men trettio hela minuter känns som en evighet att vänta. Mimmi vandra runt i lägenheten en stund, plockar undan högen med räkningar dit den är inte fullt lika synlig, ställer upp skorna i hallen i symmetriska rader och samlar upp alla klädesplagg som ligger utspridda över diverse möbler. När hon tittar på klockan har det gått tre och en halv minuter.
   Hon faller ner på stolen framför datorn och känner hjärtat slå hårt i bröstet. Hela hennes kropp säger till henne att hon måste göra någonting, vad som helst, men hon är för spänd för ta tag i och ägna sig åt något produktivt. Till slut slår hon bara på datorn och letar upp en artikel om Jasmines försvinnande för att ge sig själv någonting att göra.
   Självklart har hon redan läst alla artiklar som finns att läsa, trots att hon försökt hålla sig på avstånd från allt som påminner henne om händelsen. Just den här skrevs dagen efter försvinnandet, bara några timmar innan Jasmine själv ringde och fixade allting. Tonen i de nyare artiklarna är optimistisk och lugnande, men den här tidigare upplagan är mer orolig och lägger långt mycket mer betoning på blod och skrik. Där finns till och med ett par rader om Mimmis inblandning, trots att den var minimal och hon aldrig nämns vid namn. Det var inte ens hennes larmsamtal som först nådde fram till polisen; grannarna hann ringa långt innan hon gjorde det.
   Trots att det är skrämmande läsning kommer hon på sig med att gå igenom artikeln flera gånger om. Vid varje läsning försöker hon se den ur en ny vinkel, försöker hitta någonting hon missat tidigare. De nyare skrifterna bryr hon sig inte ens om att titta på. Om det hon innerst inne misstänker stämmer finns det ändå ingenting vettigt att hämta i de texterna.
   Den åttonde gången hon läser artikeln bläddrar hon ner till kommentarfältet. Hittills har hon alltid hållit sig undan från allt vad kommentarer heter, men den här dagen får henne allt mer att känna sig som om hon sprungit med huvudet före rakt in i en tegelvägg. Hon behöver en ny vinkel, och hon behöver den nu.
   Som väntat finns det inte mycket att hämta bland kommentarerna. De flesta ojar sig över samhällets förfall och säger hur mycket de hoppas att kräket som gjort det åker fast. Något fåtal verkar ha skrivit till fel artikel eftersom de bara pratar om hur tidigt hösten har kommit i år och belyser vikten i att köpa bra vinterkläder.
   När hon först ser det lilla inlägget skrivet av en Adam Svensson tror hon att hon måste ha läst fel. Den där tjejen är helt jävla galen, skriver han. Förtjänar vad hon än dragit på sig. Därefter följer ett antal skällsord som gör Mimmi illa till mods, speciellt som de är riktade mot Jasmine.
   Det är förmodligen ingenting. Det finns horder av killar därute som hittat en eller annan anledning att hata tjejer. Att den här Adam valt att trakassera just Jasmine behöver inte betyda någonting. Men ändå. Hans kommentar känns inte som något man bara spottat ur sig till en tjej vilken som helst. Det känns personligt, och Jasmine är verkligen inte typen som går runt och personligen retar upp killar som känner att de måste bevisa sin manlighet genom att skrika könsord i versaler på en nyhetssida.
   Mot bättre vetande följer hon hans namn till en Facebookprofil, och där fortsätter hon att fatta dåliga beslut genom att gå igenom alla hans bilder och statusrapporter från flera månader tillbaka. Ingenting av det rör Jasmine på något sätt. Killen verkar överhuvudtaget inte våldsam, även om han ger ett väldigt tydligt intryck av någon som är mer än en aning hög på sig själv. Slutligen bevisar hon sin förmåga att göra fruktansvärda val genom att skicka en vänförfrågan till honom.
   Han svarar inom ett par minuter, och därefter går det knappt trettio sekunder innan han skickat ett privat meddelande till henne. Mimmi grimaserar och täcker ögonen till hälften när hon öppnar meddelandet, bara ifall han skickat en bild på vissa delar av sig själv som hon inte känner något som helst behov att titta på. När det visar sig vara ett ofarligt tja sänker hon handen men behåller garden uppe.
   Hälsningen följs snart av ytterligare ett meddelande, och snart är Mimmi mitt uppe i ett samtal som gör henne mer och mer obehaglig till mods. Den här Adam är inte särskilt diskret av sig, och det är ganska uppenbart vad han är ute efter. Medan Mimmi letar efter ett oskyldigt sätt att föra Jasmine på tal blir han allt mer påflugen.
   Har du pojkvän? skriver han när hon för tionde gången graciöst dansat runt frågan om hon vill träffa honom. Innan hon hunnit svara dyker en ny textrad upp. Om du har det är det lugnt ingen behöver veta. Han följer upp det hela med en blinkande smiley.
   Mimmi suckar och masserar sina tinningar. Hon vet inte vad hon var ute efter när hon slog på datorn, men det var då rakt inte det här. Det är inte som att hon aldrig har haft en pojkvän. Faktum är att hon haft flera, och en flickvän också för den delen. Inget av förhållandena gick särskilt bra. Det finns vissa saker så gott som alla vill ha som Mimmi helt enkelt inte ser någon poäng med, hur kär hon än är, och det dröjer sällan länge förrän pojk- eller flickvännen tröttnar på hennes så kallade ”prydhet” och hittar någon som inte hör till en obskyr sexuell läggning som gör allting tio gånger mer komplicerat än det borde vara.
   För stunden planerar hon att vara singel tills hon kommit underfund med livet och sig själv, och kanske till och med hittat någon som är beredd att acceptera henne som hon är. Detta är så klart ingenting hon tänker berätta för Adam, åtminstone inte förrän hon fått ur honom informationen hon behöver. Asexuell eller inte, hon har ändå tillräckligt mycket erfarenhet i flörtandets konst för att mer än hålla sig flytande.
   Jag är singel, svarar hon, och det är trots allt inte en lögn. Jag är bara lite spänd är allt.
   Jaså minsann, skriver han. Jag kanske kan hjälpa dig att slappna av. Han avslutar det hela med ytterligare en blinkande smiley, vilken Mimmi diskret ignorerar.
   Det var min kompis som försvann för ett par veckor sen, skriver hon, som om hon är både blind och döv för Adams envishet. Jasmine Segerbrant. Har du hört om det?
   Den här gången dröjer det längre innan han svarar. Hon iakttar spänt skärmen, men när hans meddelande till slut dyker upp stönar hon frustrerat. Jobbigt. Vill du att jag ska trösta dig?  Men han dröjde med att svara. Någonting måste hon ha kommit åt.
   Jag är så orolig för henne. Jag kan inte göra någonting. Om jag bara visste om hon lever skulle jag kunna gå vidare, träffa kompisar och killar och sånt igen.
   Hon undrar om hon är för genomskinlig, men Adam verkar ungefär lika skicklig på att läsa mellan raderna som en tioåring. Såg nån tjej som absolut såg ut som henne för ett par veckor sen. Definitivt vid liv.
   Mimmi vågar inte andas. Han kan hitta på det här ord för ord som han skriver det, men hon kan inte låta bli att sätta viss tilltro till det. Om inte annat är detta det största för att inte säga enda framsteg hon haft sen Jasmine försvann. Var? frågar hon ivrigt, och han ger henne en adress hon aldrig hört förut. Omedelbart vill hon överge deras lilla samtal för att leta upp en karta, men hon hejdar sig. Det här är löjligt. Även om han inte ljuger finns det ingen garanti att tjejen han såg var Jasmine.
   Hur såg hon ut? frågar hon. Alla artiklar Mimmi läst har utan undantag använt samma bild: Jasmines profilbild från Facebook, vilken inte blivit utbytt på över tre år.
   Typ svarthårig och mörkhyad, svarar Adam.
   Hur långt hår?
   Kort som en killes.
   Det är ett bra tecken. På bilden har Jasmine hår ner till hakan, men de senaste åren har hon skaffat som vana att raka av det fullständigt så fort det blir långt nog att vara i vägen. Mimmi hade blivit chockad första gången det hände, för hon hade inte fått någon som helst förvarning, men Jasmine såg ut som om någon lyft en enorm tyngd från hennes axlar. Innan hon försvann hade det hunnit växa i ett par månader, så det var ganska långt och ostyrigt, men fortfarande kort nog att inte hänga ner i hennes ögon. Den som inte sett henne utöver det enda fotot skulle förmodligen anta att hon fortfarande har relativt långt hår. Visserligen är det inte så mycket svart som väldigt mörkbrunt, men killen överdriver säkert.
   Mer?
   Seriöst jag minns inte. Tror hon var rätt kort, medelsmal. Spelar det nån roll? Polisen säger att hon lever.
   Mimmi tror inte att hon kommer få något mer ur honom, så hon struntar i att svara och öppnar ett nytt webfönster för att fortsätta läsa nyhetsartiklar. Adam å andra sidan är envisare än hon trott, och efter tio minuters envist plingande från nya meddelanden klickar hon sig irriterat tillbaka för att blockera honom. Mot bättre vetande ögnar hon igenom det han skrivit, bara utifall att det finns något av värde där.
   Under hennes frånvaro har han snabbt arbetat upp sig och gått från trögfattad och flörtig till förolämpad sjuåring med chockerande ordförråd. Mimmi har sett tillräckligt av hans typ för att veta att de är ungefär som hundvalpar. När du ignorerar dem blir de omedelbart upprörda, men så länge du håller dig på tillräckligt avstånd för att undvika att bli biten och inte ger dem någon uppmärksamhet kommer de att tröttna.
    Hon har fingret på ’blockera’ knappen när ytterligare ett meddelande droppar in. Trots att det är dumt sneglar hon på det, och där hejdar hon sig.
   Din kompis är fan död ändå. Var alldeles blodig när jag såg henne och det kom nån kille och släpade bort henne. Säkert den där pojkvännen alla tidningar skriver om. Hon ligger säkert på botten av en flod nu, som slampor som ni alla borde göra.
   Hon stirrar på texten. Han ljuger, säger hon till sig själv. Han är bara arg och vill skrämma dig. Hon upprepar det flera gånger i huvudet, och sedan några gånger högt bara för att vara säker på att de sjunker in.
   ”Han ljuger, han ljuger, han ljuger.”
   Datorn plingar igen och hon sneglar på skärmen. Adam har gett henne en vidrig beskrivning på vad han skulle göra med Jasmine om det var han som kidnappat henne.
   Om det där du såg är sant borde du gå till polisen. Hon inser knappt att hon skickat ett nytt meddelande förrän hon ser det blinka upp under Adams harang. Det var dumt av henne, men nu när skadan redan är gjord finns det ingen mening med att fortsätta ignorera honom. Du kan bli arresterad för att du undanhållit information. Man kan åka i fängelse för sånt.
   Hon vet inte om det där sista är sant, men för personer som Adam borde det vara det.
   Jovisst, hånar han. Som om jag skulle hjälpa en hora som hon.
   Var hon skadad när du såg henne? Såg du henne ens alls? Mimmis fingrar skriver av sig själva och hennes nya meddelande lyser upp skärmen. Svärande drar hon sig undan från tangentbordet. Hon gör precis vad Adam försöker provocera henne till men kan inte hjälpa det. Till hennes förvåning svarar han inte på hennes förhastade ord. Hon väntar i några sekunder till, men ingenting händer.
   Adam? skriver hon.
   Adam är det sant??
   En liten flagga dyker upp i hörnet av skärmen. Han har blockerat henne.
   Hon sitter en lång stund och bara stirrar på datorn. Hon vet att det han sa med allra största sannolikhet var rena påhitt, men ändå…
   Tänk om det inte var det?
   Varje sekund hon ägnar åt att stirra på de vidriga orden på skärmen mår hon mer och mer illa, tills hon måste resa sig upp och vandra bort till köket för att hämta ett glas vatten. Hon står en stund och stirrar på vattenglaset istället, men inget svar dyker upp bland de små luftbubblorna. Efter en stunds kontemplerande drar hon sig tillbaka till datorn och bläddrar motvilligt igenom den nu inaktiva konversationen tills hon hittar adressen Adam gett henne. Det är inget husnummer utan bara ett gatunamn hon aldrig hört förut. Hon tror nästan att han hittat på det, men när hon gör en snabb sökning upptäcker hon att den faktiskt finns på riktigt. Det gör henne inte lugnare.
   Gatan ligger i en industridel av staden, långt från alla bebodda områden. Hon gör ytterligare några sökningar och upptäcker att många av lokalerna står tomma eller bara används som lager. En arg artikel i lokaltidningen kräver att polisen ska ta tag i de bråkiga ungdomar som samlas där för att ”klottra, förstöra och ta droger”. Några optimistiska hemsidor gör försök att lyfta upp de industrier som finns där, men de drunknar i notiser om graffiti, bilrace, rån och nerskräpning.
   Det är definitivt den typ av plats dit en förbannad expojkvän kan tänkas ta sitt blivande mordoffer. Han kan ha låst in Jasmine i nån gammal lagerlokal och slagit ihjäl henne med en kofot utan att några förbipasserande hört skriken. Förutom Adam då, men han är ungefär lika användbar som vittne som en död katt.
   Mimmi ger upp sitt sökande och tittar uppgivet på det hon hittat. Hur hemskt det än är verkar Adams teori om den kidnappande expojkvännen mer och mer rimlig.
   Men det stämmer inte. Om Jasmine haft en hemlig pojkvän, vilket bara i sig är otroligt nog, skulle hon avslöjat sig på något sätt. Den tjejen har pokerface som en femåring påkommen med fingrarna i kakburken. Mimmi har sett henne nervös och rädd, trots att hon alltid försökt dölja det. Hon börjar fingra med sina kläder, vrida händerna om varandra, säga konstiga saker bara för att avbryta sig mitt i och vandrar omkring utan mål. Och allt det där var för ofarliga småsaker som stör hennes rutin, som ett oförberett prov eller en fest Mimmi övertalat henne att följa med på. Hennes beteende under dödshot skulle förmodligen inkludera plötsliga, panikslagna gapskratt och spontana svimningsanfall, men hon lät helt som sig själv när hon ringde, om än något stressad (men när är Jasmine inte stressad?).

   Det ringer på dörren och Mimmi är nära att spilla sitt vattenglas över hela tangentbordet. Hon svär och ställer undan glaset, på ordentligt avstånd från datorn, och går för att släppa in Sam.



Checka in i morgon för kaffe och samtal med Sam!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar