tisdag 8 december 2015

Adventskalender - dag 8

Jag har i stort sett slut förberedda kapitel vid det här laget, och kommer lägga upp kortare texter. Kapitel 6 har delats upp i tre delar, alla ur Mimmis synvinkel, och jag ska börja jobba med kapitel 7 i morgon.

Kapitel 6 - konsten att spela oskyldig

Mimmi är en social person, det är hon, men folk borde veta bättre än att ringa på hos en student klockan halv sex en vardag. Hon kom hem från dagens sista föreläsning för mindre än tio minuter sedan, och huvudet är fortfarande tungt av flimrande fraser om juridik och samhällets grundläggande och mindre grundläggande lagar, samt olika kryphål för att undvika dem. Hon vill bara kollapsa på soffan, sova bort alla rester av kunskap och vakna pigg och fräsch om en timme eller två. Därefter kanske gå ut och ta en kvällsfika, umgås med några vänner och komma hem vid tiotiden för att sova hela natten utan en enda mardröm. Allra helst vill hon ignorera människan som envist ringer på hennes dörrklocka, eller skicka ut en lapp genom brevinkastet där det står ’upptagen med sömn, var god försök igen senare’.
   Som om.
   Hon har inte tid att sova och inte pengar nog att ta en fika en alldeles vanlig torsdag, för att inte tala om hur liten chansen är att hon ska få en ordentlig god natts sömn. Istället borde hon laga mat, städa och plugga, för att sedan ligga och vrida och vända sig halva natten innan hon lyckas slumra in. Vad hon absolut inte borde göra är att ta emot gäster och sitta och småprata med dem i flera timmar.
   Som den tillmötesgående människa hon verkligen försöker ge sken av att vara släpar hon sig fram till dörren, tar ett djupt andetag, ler, och öppnar.
   Kvinnan utanför är i äldre medelåldern med grå strimmor i sitt mörka hår. Den solkyssta olivfärgade hyn och de bruna ögonen får Mimmi att tänka på glada, dansande människor i medelhavsområdet, även om kvinnans utstyrsel är allt annat än livlig. Hon är klädd i strikta, affärsmässiga beiga byxor och en kavajliknande jacka, har håret tillbakadraget i en knut och händerna knäppta framför magen. Men hon ser vänlig ut, med små rynkor i ögonvrårna och runt munnen som skvallrar om många leenden. När hon möter Mimmis blick fyrar hon av ett av dem, och Mimmi kan inte låta bli att blinka i det plötsliga strålkastarljuset.
   ”Mimmi Park?” frågar kvinnan. Hennes röst är något raspig, men lika vänlig som leendet. 
   Mimmi harklar sig. ”Öh, ja?” Hon borde sträcka fram handen och hälsa ordentligt, och sedan bjuda in kvinnan på en kopp kaffe så att de kan diskutera vad det än är hon är där för att diskutera under ordentliga, vuxna former. Men tanken på tupplur och kvällsfika ligger fortfarande färsk i huvudet, och hon klänger sig kvar vid dörren och ger kvinnan föga övertygande leenden istället.
   ”Jag heter Helena Ojeda och arbetar för den lokala poliskåren.” Helena sticker ner handen i kavajens innerficka och plockar fram vad som visar sig vara en polisbricka – eller åtminstone vad hon tror är en polisbricka. Mimmi har ingen aning om hur polisbrickor ska se ut, och det skulle lika gärna kunna vara några snygga krumelurer på en bit metall. Har svenska poliser ens bricka, eller är det bara något man ser på CSI? Människan utanför dörren kanske är en mördare. I sina civila kläder ser hon i alla fall inte ut som en polis, men om någon som pratar och ser ut som en tonåring kan ges jobbet att hålla andra människor trygga så kan säkerligen även en kvinna i byxkostym vinna titeln.
   Mimmi rycker på axlarna och kliver åt sidan. ”Kom in. Jag antar att du är här angående Jasmine?”
   Hon är noggrann med att låta lugn och artig, trots att hon helts vill kollapsa i en hög på golvet, slå händerna över öronen och skrika tills kvinnan ger upp och går sin väg. Polisen har säkert ett register där det står allt om Mimmis heroinmissbrukande mamma och frånvarande pappa, för att inte tala om alla de fosterhem hon studsat runt på under sin uppväxt. Säkert väntar sig den här polisen-kanske-mördaren en trotsig, gnällig person som kedjeröker och pratar nästan enbart i slang och svordomar. Mimmi fortsätter le och när hon stänger och låser dörren, och när hon vänder sig om gör det ont i kinderna.
   ”Det är jag”, säger Helena. ”Har du någonting att berätta?”
   Mimmi skrattar till och hennes leende blir lite mer äkta. ”Du var rakt på sak.”
   Helena ler urskuldande. ”Jag har aldrig varit mycket för småprat när det finns liv att rädda.”
   ”En god nog anledning. Vill du ha kaffe?”
   ”Nej tack.”
   Mimmi hejdar sig. Hon har gått på autopilot och står redan med två kaffekoppar i händerna. Plötsligt känner hon sig vilsen i sitt eget kök, och porslinsskåpet verkar stå fruktansvärt långt bort. ”Te?” frågar hon, utan någon större förhoppning. När Helena tackar nej också till det suckar hon och ställer ifrån sig kopparna på närmsta tomma yta, bredvid en hög med räkningar hon borde betalat förra helgen. Så omärkligt som möjligt placerar hon sig framför de oöppnade kuverten. Mogna vuxna personer glömmer inte att betala sina räkningar. ”Jag trodde att Jasmines fall lagts på hyllan. Efter telefonsamtalen, alltså.”
   Helena nickar allvarligt. Hon har tagit av sig sina fotriktiga skor och står nu mitt i det lilla köket och ser fruktansvärt hemtam ut. ”De flesta av mina kollegor är av just den åsikten, men nerlagt är det inte, även om det inte läggs speciellt mycket fokus på det för tillfället. Men jag har alltid haft en tendens att ta den här typen av fall personligt.” Hon ler ett både generat och stolt leende. ”En kvinna måste stå upp för de sina, inte sant?”
   Mimmi nickar tankfullt. ”Sant. Men jag är rädd att jag inte har någonting att berätta som inte kom upp i förhöret.”
   Förhöret. Det får henne att låta som en brottsling. Hon håller tillbaka en grimas och önskar att hon använt ett annat ord.
   ”Visst var det dig Jasmine ringde alldeles innan hon försvann? Och det var du som larmade polisen?”
   Mimmi rynkar pannan och trots att det förmodligen är oartigt kan hon inte låta bli att påpeka en sak. ”Ursäkta, men jag har redan svarat på de här frågorna. Finns det inte inspelat eller nåt? Borde jag inte kallas ner till stationen om nya saker kommit upp?”
   Sam hade varnat henne för att chansen fanns att hon skulle kallas in till vidare förhör eller behöva delta som vittne vid eventuell rättegång, men hon hade antagit att hon åtminstone skulle bli kontaktad innan. Ingen nämnde någonting om plötsliga hembesök.
   ”Jag försöker bara vara noggrann”, säger Helena milt.
   ”Är det här någonting ni brukar göra?” frågar Mimmi innan hon hinner hejda sig. ”Komma på överraskningsbesök alltså, utan uniform och allt.” Nu när frågan väl är ute måste hon hindra sig själv från att grimasera och istället anlägga en lagom skeptisk men ointresserad min. Till hennes lättnad skrattar Helena lågt.
   ”Ingenting undgår visst dig. Jag kan erkänna att det här kanske är lite… utanför reglementet.” Hon rycker på axlarna. ”Som sagt tar jag den här typen av fall lite för personligt, och resten av avdelningen verkar nästan ha glömt av det hela efter telefonsamtalen.”
   En tanke går upp för Mimmi. ”Du blev över huvud taget inte hitskickad, eller hur?”
   Helena gör en rörelse med axlarna som ser ut att betyda både ja och nej. ”Man kan säga att jag är här på eget bevåg. Efter arbetstid. Utan någons vetskap.” Än en gång det både generade och stolta leendet. ”Jag hoppas att jag kan lita på att detta inte är något du tänker sprida?”
   ”Självklart”, säger Mimmi omedelbart.
   Samtalet som följer påminner nästan kusligt mycket om förhöret hon redan blivit utsatt för, och om hon ska vara ärlig är hon inte särskilt förtjust i det hela. Det är ”har du sett någonting konstigt” hit och ”även små saker kan vara viktiga” dit och allting leder bara till att påminna henne om att hon vet absolut ingenting och att Jasmine kanske är död. Helena verkar lika frustrerad av det hela, men ärligt talat, vad hade hon väntat sig? Att Mimmi suttit på svaren hela tiden och nu skulle reagera med ’åh nej, någon ställde exakt samma frågor en andra gång, nu måste jag erkänna allt’?
   Någonting känns inte rätt med det hela, och Mimmi kommer på sig själv med att bli allt mer skeptisk.
   ”Jag är ledsen”, säger hon till slut, ”men jag vet verkligen inget mer värt att att upp.”
   Helena nickar långsamt, men ser inte riktigt ut som att hon uppfattat Mimmis ord. ”Det har gått nästan tre veckor”, mumlar hon. ”Visste du att någon betalde hyran till Jasmines lägenhet i förgår? Att mobilen hon använde för att kontakta dig och två andra individer spårats till inom stadsgränserna men saknar GPS-chip? Att föremål, inklusive kläder och textböcker, har försvunnit från hennes lägenhet de senaste dagarna?” Hon lutar sig framåt med händerna bakom ryggen och ett nollställt uttryck i ansiktet. ”Visste du att det hittades blod från åtminstone tre individer i och kring hennes lägenhet, och det enda som gick att identifiera var Jasmines?”
   Mimmi stirrar på henne. Ett ekande ljud som gör det svårt att tänka susar runt i hennes huvud. ”Varför berättar du det här för mig?” viskar hon.
   ”För att jag vill att du ska veta att din vän lever, och att någon anstränger sig väldigt mycket med att hålla henne gömd.”
   ”Jag är ledsen”, säger Mimmi igen, ”men jag vet fortfarande ingenting.”
   Någonting är fel här, så, så fel. Helenas blick på henne känns som klibbig tjära.
   ”Jag borde väl gå då”, säger hon, och gör en rörelse mot hallen.
   ”Vänta!” utbrister Mimmi. Helena tvärstannar och ger henne en hoppfull blick. ”Jag kan ringa, om jag kommer på något, alltså. Om du har ett nummer?”
   Den besvikna minen kommer tillbaka, men hon ger Mimmi sitt nummer och Mimmi knappar in det i sina kontakter och när Helena sneglar åt ett annat håll höjer hon mobilen och tar en bild på den underliga kvinnan. Det kryper i henne när hon gör det, men hon kan inte tvinga undan känslan av att någonting inte stämmer. Hon behöver bevis på att kvällens händelser verkligen inträffat.
   ”Okej”, säger hon och hoppas att Helena inte märker hur hennes röst bryts. ”Jag lovar att ringa om jag kommer på någonting.”

   Helena nickar, säger hejdå och lämnar lägenheten. Mimmi står en stund i hallen och stirrar på dörren. Hon skulle vilja säga att hon överreagerar, och en del av henne tror verkligen att hon gör det, men hennes instinkter har sällan fel. Efter ett par minuters tvekan kramar hon mobilen i handen och slår Sams nummer. 



Checka in i morgon för att se Mimmi utföra detektivarbete!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar