måndag 7 december 2015

Adventskalender - dag 7

Andra delen av kapitel 5, i vilket Jasmine visar upp sin maniska sida.



Kapitel 5 - Big Damn Guns

Trots att killarnas hus inte längre används som lager går det ändå att se överallt vad det var i sitt tidigare liv. Garaget och träningsrummet har märken i golv och tak där det brukade stå hyllor, och spår på golvet som förmodligen lämnats av truckar. Vardagsrummet är för stort för att ha varit konferenssal, så Jasmines gissning är att det brukade användas som ett mindre lagerutrymme, och köket ser ut som ett klassiskt lunchrum med märken utefter ena väggen som måste lämnats från åtminstone halvdussinet mikrovågsugnar. Det finns fyra stycken minimala toaletter, även om bara två av dem fortfarande fungerar, och två omklädningsrum med flertalet duschar i varje.
   Det finns också åtta stycken rum som är små och kvava och inte kan ha varit annat än kontor. När Jasmine flyttade in var bara två av kontoren i bruk – Ash och Kevin hade konverterat dem till sovrum. De sex kvarvarande rummen såg inte ut att ha öppnats på fruktansvärt många år, och de hade gemensamt fått ägna en hel dag åt att sopa ut spindelväv och damm ur ett av dem för att ge Jasmine någonstans att sova. Hon hade valt det mest avlägsna rummet, för att ge sig själv lite mer av ett privatliv. Hon har inte behövt dela bostad med någon sedan hon flyttade hemifrån för fem år sedan, och innan dess var det bara hon och hennes mamma. Att plötsligt bo tillsammans med två tonårskillar är stundtals överväldigande.
   Det är inte mycket till sovrum; killarna hade ingen extrasäng, så hon spenderar varje natt på en soffa, och trots att de riskerade ett besök till hennes lägenhet för att plocka upp några saker så känns hela rummet väldigt kalt och personlighetsbefriat. Hon har ett skrivbord och en snurrstol kvarlämnat från tiden när någon fortfarande arbetade här, båda gamla och skeva och med damm som vägrar lämna skarvarna. Utöver denna lilla arbetsstation har hon bara soffan och en byrå med kläder i ena hörnet.
   Trots att det är så litet föredrar Jasmine att hålla till där så mycket som möjligt när hon jobbar. Hon må ha bott i huset i nästan tre veckor nu, men hon känner sig fortfarande som en främling. Om hon är i vardagsrummet eller köket finns nästan alltid någon av killarna inom synhåll, och det får henne att känna sig som om hon brutit sig in i någons hus och de är för artiga för att be henne gå. Hon sitter på taket ibland, men tak har alltid varit hennes tillflykt, inte en arbetsplats. Att sitta med en dator eller textbok i knäet där uppe visade sig snart vara ett bra sätt att få ont i ryggen, och till och med med hennes nya förhöjda kroppstemperatur frös hon om fingrarna.
   Så rummet har blivit hennes tillflykt, och killarna brukar lämna henne ifred där inne. Det är inte så att hon helt isolerat sig – hon hjälper dem med städning och matlagning (vilket de visat sig vara lika värdelösa på allihop), spelar TV-spel med dem ibland och har till och med börjat träna med dem dagligen. Fysisk aktivitet brukade vara något av ett nödvändigt ont för henne, men det är annorlunda nu. Hon gillar ruset hon får av att veta att hon kan ducka om någon slår mot henne, och att hon kan slå tillbaka på rätt sätt.
   Där resten av huset tillhör killarna är rummet hennes, och både Ash och Kevin respekterar för det mesta när hon vill bli lämnad ifred.
   Just idag är tydligen inte en dag för att följa oskrivna regler.
   Det är vinddraget som snuddar vid hennes hud och det nästintill ohörbara ljudet av frasande kläder avslöjar för Jasmine att hon inte längre är ensam i rummet. Hon tar sig tiden att andas in djupt och placera doften av schampo och aska som Kevins. De luktar alla av aska, någonting hon svurit att en dag hitta anledningen till, men om hon känner efter kan hon skilja Ash och Kevin åt.
   Hon kan fortfarande inte sätta namn på alla de lukter som inte existerade för henne tidigare, och blir ibland frestad att se på dem som känslor. Inte friskt eller skarpt eller unket, utan glatt, uppmärksamt och sorgset. Kevin har alltid en underton av ren och klar, medan Ash är intensiv. Det är löjligt, så klart, och hon påminner sig själv om att det handlar om feromoner och svett och andra helt oromantiska fenomen som hon tidigare bara uppfattade undermedvetet eller inte alls. En känsla är någonting abstrakt och kan inte direkt ge upphov till någonting fysiskt uppfattbart.
   Under de svårplacerbara dofterna som hon valt att se på som bara Kevin känner hon ett ping av någonting annat, och hennes hjärna säger: nyfikenhet. Hon vill sätta ett annat ord på det, men kan på inget sätt placera den i en riktig kategori. Den är så svag att den knappt är en doft alls, bara något i utkanten av hennes uppfattningsförmåga som översätts till en känsla.
   Hon ger datorskärmen en frustrerad blick och önskar att han ska gå sin väg. Det finns så mycket att upptäcka och lista ut och den plötsliga närvaron av en annan människa är distraherande. Hon kan redan känna hur hennes glasklara fokus spricker i kanterna.
   ”Du har suttit här hela dagen.” Kevin strosar tvärs över rummet och stannar vid hennes axel.
   Jasmine anstränger sig för att blockera de konstanta ljuden av andetag, hjärtslag, de mikroskopiska rörelserna av hud mot tyg. Och hon tyckte att människor var distraherande tidigare. Det kliar i hennes hud och hon lutar sig nästintill omärkbart bort från hans överväldigande närvaro. Kevin påpekar det inte utan böjer sig istället framåt och tittar på datorskärmen. Hans ansikte lyses upp av kallt artificiellt ljus som får honom att se insjunken och sjuklig ut.
   ”’Änglar som porträtterade i Bibeln’. Låter spännande.”
   Hon kan inte avgöra om han är sarkastisk, uppriktig eller bara förvirrad, och väljer att behandla det som ord och inget annat. ”Enligt bibliska texter definieras en demon som en fallen ängel”, berättar hon.
   ”Och du tror att det stämmer?” Hans tonläge är lättare att avgöra den här gången; definitivt roat. Hon ger honom en blick.
   ”Just nu tror jag inte på någonting”, säger hon, kanske lite onödigt skarpt. ”Jag har liksom bara aldrig brytt mig om religion eller mytologi, inte när det finns så många verkliga fenomen vi fortfarande inte förstår. Men nu-” Hon börjar ivrigt klicka mellan de olika sidorna hon har uppe. ”Det finns en hel värld där ute som inte existerade för en månad sedan. Vi, ni, du och Ash”, hon gestikulerar tankspritt mellan Kevin och datorn, ”kallar de där varelserna för demoner, men vet ni säkert?”
   ”Det är den allmänna åsikten, men det är inte precis som att vi frågat en av dem.”
   ”’Allmänna åsikten’”, ekar Jasmine. ”Vems åsikt? Ni sa att det inte finns någon ’magisk undre värld’, så vem finns det att fråga?”
   Kevin ser besvärad ut och öppnar munnen för att svara, men Jasmine har fått upp farten och vill inte bli avbruten.
   ”Olika kulturer ser på demoner som helt olika varelser. Kristendomen talar om dem som fallna änglar, men det ursprungliga ordet kommer från det grekiska ’daimon’, vilka var en typ av goda naturandar. I många kulturer dyker ordet upp och beskriver några specifika varelser, vilka ofta är helt olika från varandra och i allmänhet inte har särskilt mycket alls gemensamt med våra demoner. Det närmsta jag kommit är en ande som kallas vetala; den är den enda som verkar vara intresserad av att ta döda kroppar i besättning istället för levande. Men de hör hemma i österländska mytologier. Här i Skandinavien däremot?”
   Hon slår ut med armarna och återgår till att blänga på datorn. ”Alla religioner och alla kulturer har egna monster för att förklara det oförklarliga; så långt hänger jag med. Men om det nu inte bara handlade om antika människor som försökte förklara konstiga läten och brutala mord, om det verkligen finns övernaturliga varelser, så verkar de vara territoriala, hålla sig till sin del av världen. Vad vi borde stå inför här är skandinaviska monster som, åh, jag vet inte.” Hon rynkar på näsan och önskar att hon lyssnat bättre när de pratade mytologi i grundskolan. ”Troll?” föreslår hon. ”Troll är väl skandinaviska? Och skogsrån?”
   ”Jag har ärligt talat ingen aning”, säger Kevin.
   ”Hur som helst”, säger Jasmine i ett försök att sopa över deras uppenbara okunnighet i inhemsk kultur, ”så finns det så gott som inga benämningar av just demoner, åtminstone inte innan kristendomen introducerades. Slutsats: om det finns demoner så borde de inte störa oss. Vi borde ha… troll. Och den där nakna typen som spelar fiol i vattendrag.”
   ”Dagens samhälle är mångkulturellt”, påpekar Kevin. ”Vad hindrar dem från att hoppa på ett flygplan och emigrera som resten av oss?”
   Jasmine kontemplerar idén. ”Jag antar att det är möjligt”, säger hon tveksamt. ”Men ändå. Vi borde ha andra varelser här också. Det borde i allmänhet finnas fler varelser än bara demoner, och jag förstår inte hur de lyckats hålla sig under radarn på det här viset.” Hon lutar sig bakåt och sparkar med fötterna så att kontorsstolen snurrar runt, runt. Kevins ansikte passerar upp och ned på ovanför henne och hon rynkar pannan åt honom. ”Jag har hittat en del sidor som använder benämningen demon på alla ondskefulla varelser, och ytterligare andra som använder den på alla övernaturliga väsen, goda och onda.” Hon sätter ner fötterna med en smäll. Stolen stannar och världen fortsätter att snurra. ”Tror du att de kan vara samma sak allihop? Att det bara finns en sorts övernaturlig varelse som är någon form av skepnadsskiftare, och demonerna vi ser är bara deras sätt att anpassa sig till det moderna samhället?”
   Kevin hummar lågt och trummar med ett finger mot hakan. Han stirrar rakt ut i luften på ett sätt som får Jasmine att önska att hon kunde läsa tankar. ”Har du hört talas om djinner?” frågar han långsamt.
   ”Är inte de den islamska motsvarigheten till demoner?”
   Kevin rynkar på näsan. ”Inte direkt.”
   Jasmine snurrar stolen ett halvt varv, plockar upp en penna från skrivbordet när hon passerar och stannar så att hon sitter riktad mot honom. Hon har alltid haft svårare att ta in information som ges till henne jämfört med den hon på egen hand måste leta upp och förstå; att hålla händerna upptagna brukar göra det lättare att fokusera. Hon snurrar pennan mellan fingrarna som en drillpinne i miniatyr och trummar men ena tåspetsen mot golvet. ”Så berätta för mig.”
   Kevin går i en halvcirkel runt henne och ställer sig lutad mot skrivbordet med armarna i kors och ansiktet väldigt nogsamt tömt på känslor. Det gamla träet beklagar sig högljutt under hans vikt. ”Jag minns ingenting från Egypten, men när jag var liten hade jag en… vän, som brukade berätta historier därifrån, för att jag inte skulle glömma min bakgrund. Jag var alltid extra förtjust i vad man skulle kunna kalla spökhistorier.” Han har huvudet framåtböjt så att det mörka håret faller över ansiktet och ögonen döljs, men Jasmine kan skymta ett leende i ena mungipan. ”Djinner var ett vanligt inslag. De är, utöver människan, den enda varelsen med både intelligens och fri vilja, och kan därför vara antingen goda eller onda. Där människan formades från lera formades djinnerna från rökfri eld, och de kan ta människor i besättning om de så önskar, men också vara osynliga eller fritt byta form och se ut som vad de vill. De lever ofta på avlägsna platser, som öknar eller berg, men hör egentligen hemma i en annan värld som de kan lämna för att vandra med oss.” Han ger henne en blick med höjda ögonbryn.
   ”Ett parallellt universum”, mumlar Jasmine för sig själv. Hon slutar snurra pennan och rör den istället i luften som om hon skriver ner ord på ett osynligt papper. ”En andevärld, av ett slag. Många kulturer talar om en sådan.” Hon hejdar pennan i luften och andas ut med ett långt, hummande ljud. ”Och rökfri eld skulle kunna vara plasma. Eller bara magi, antar jag.” Hon grimaserar.
   ”De flesta djinner är neutrala”, fortsätter Kevin, ”men de finns en viss djinn som kallades Iblis. Iblis och hans följare vägrade buga inför människan, Allahs nya skapelse, och Iblis har därefter fått namnet Shaytan, vilket enkelt sätt skulle kunna översättas som Satan. Jag är säker på att du känner till honom.”
   ”Det är i stort sett samma roll som de fallna änglarna och Lucifer spelar i kristendomen.” Jasmine rätar på sig och rotar mentalt igenom alla teologiska texter hon läst den här dagen. ”Så det finns inga änglar i islam?”
   ”Klart de gör; de är en separat typ av varelse från djinner och människor. Men de har inte fri vilja”
   Jasmine lutar sig bakåt igen och hummar för sig själv. ”Låter deprimerande.” Kevin bara rycker på axlarna. ”Så de håller till i en annan värld skild från vår, kan ta människokroppar i besättning och anta vilken form de vill. Det skulle faktiskt kunna röra sig om en enda typ av övernaturlig varelse som låtsas vara många, tack vare hela grejen med skepnadsskiftande.” Hon rör händerna i en hokus-pokus rörelse för att visa exakt vad hon tycker om idén med oförklarliga varelser som oförklarligt kan byta form. Kevin ler mot henne och hon blänger på honom. ”Men det förklarar fortfarande inte var de håller till nu för tiden.”
   ”Det finns fortfarande folk som påstår sig ha mött övernaturliga varelser”, påpekar Kevin.
   ”Men ingen tror dem! Och de är inte i närheten av lika många som för några hundra år sedan. Det går inte ihop!” Hon sparkar frustrerat till stolen som börjar rotera långsamt i protest. ”Med tanke på hur utbredd människan är och mängden övervakning som finns idag borde vi se dem oftare, inte tvärtom.”  
   ”Det kanske inte finns någon förklaring”, säger Kevin milt. ”Det kanske är meningen att vi ska acceptera det som det är eller bli galna i jakten på sanningen.”
   Jasmine hötter med pennan åt honom när hon snurrar förbi. ”Det är sådant tänkande som fick folk att tro att Jorden var platt. Det finns alltid en förklaring; jag måste bara hitta den.”
   ”Varför?”
   Hon ramlar nästan ur stolen vid Ashs plötsliga fråga. Hon tvärstannar snurrandet och stirrar på honom där han dykt upp från ingenstans i den fortfarande öppna dörren, och kastar sedan en blick på Kevin. Han ser inte det minsta förvånad ut. Jasmine stönar och lutar huvudet bakåt över ryggstödet. Precis när hon tror att hon fått förmågan att inte missa någonting så visar det sig att även en övernaturlig uppmärksamhetsförmåga kan bli distraherad av obesvarade gåtor. Ljuvligt.
   ”Varför vad då?” frågar hon bittert.
   ”Varför måste du veta?”
   Hon tittar upp på honom för att se om det är en seriös fråga. Han står fortfarande kvar i andra änden av rummet, lutad mot dörrkarmen, och skickar skeptiska blickar åt hennes och Kevins håll. Han ser inte det minsta oseriös ut och Jasmine stönar igen.
   ”Varför skulle jag inte vilja veta?”
   Ash verkar inte övertygad, och Jasmine inser att han är en sådan person där kunskap för kunskaps skull inte räcker som anledning. Hon överväger om hon kan träffa honom med pennan om hon kastar den (det kan hon, men hon behöver fortfarande något att distrahera händerna med) och börjar leta efter tillämpningar.
   ”Tänk på hur vi snabbt vi läker”, säger hon. ”Går det att använda vårt blod eller DNA för att skapa medicin? Och ni blir aldrig sjuka; skulle det gå att stoppa sjukdomar för gott? Och tänk om vi kunde ge superstyrka till vem som helst, eller åtminstone, jag vet inte, brandmän, eller poliser kanske.”
   ”Jag är säker på att det finns massor av psykopater som skulle älska att kunna slita huvudet av någon med sina bara händer”, säger Ash vasst.
   ”Man kan inte låta bli att forska inom ett ämne bara för att det finns idioter som kommer att utnyttja det. Tänk om de som uppfann bilen sa samma sak: ’Jag är säker på att det finns psykopater som skulle älska att ha ett jättelikt, mullrande plåtmonster att köra in i folk med.’” Hon glor utmanande på honom. ”Vi måste sträva efter framsteg och kunskap, men vara beredda på att det alltid finns puckon som kommer använda det till fel ändamål.”
   ”Är det din ursäkt?” utbrister han. ”Jag menar, om man ser på det på det viset antar jag att allting är helt okej. Visst, atombomben användes för att spränga folk i luften, men den är ju ett vetenskapligt framsteg.
   ”Atombomben användes för att stoppa ett världskrig.”
   ”Atombomben dödade hundratusentals människor!”
   ”Okej.” Kevin kliver in mellan dem med utbredda armar. ”Vad sägs om att vi släpper det här?”
   Jasmine rullar stolen åt sidan för att kunna fortsätta blänga på Ash. ”Jag antar att du tycker att vi ska avsluta all forskning då? Gå tillbaka till jägarstenåldern där folk kunde dö av ett myggbett?”
   ”Alltså…” säger Kevin och vevar planlöst med armarna.
   ”Jag tycker att vi inte behöver veta allt”, spottar Ash tillbaka. ”Hur tror du det kommer gå för oss om forskarna bestämmer sig för att de bara måste veta hur vi funkar?”
   Jasmine öppnar munnen för att argumentera tillbaka, men hejdar sig plötsligt. Hon stirrar på Ash, och han stirrar tillbaka, men när hon inte rört en muskel efter tio sekunder börjar han se obekväm ut. ”Skit i det”, muttrar han och vänder ryggen åt henne. Han stampar inte med fötterna när han går, som han brukar göra när han är upprörd, utan är mer dämpad. Jasmine följer honom med blicken när han lämnar rummet och försöker förstå vad exakt det är hennes hjärna försöker pussla ihop.
   ”Hur”, mumlar hon, och börjar snurra pennan igen.
   Kevin harklar sig bredvid henne. ”Så. Det där var spännande.”
   Jasmine hoppar till och tappar pennan. Hennes andra hand skjuter automatiskt ut och fångar den ett par decimeter från golvet. ”Nej”, rättar hon, ”det var informativt.”
   Någon stampar i golvet utanför rummet och Ash dyker plötsligt upp i dörröppningen igen. Han blänger på dem båda två och gestikulerar sedan med tummen mot vardagsrummet. ”Förresten borde ni komma och ta en titt på nyheterna.” Han fäster blicken på Jasmine och höjer hakan i en utmanande rörelse. ”Om din forskning inte är viktigare än ett mord, förstås.”

Mannen som hittades död bakom en nattklubb inne i centrum var 26 år gammal och ute på svensexa med en grupp vänner. Det visas inga bilder av liket, och den intervjuade polisen går inte in på några detaljer, men det är uppenbart att det rör sig om ett mord, och ett brutalt fall dessutom. Reportern ställer envist frågor om ledtrådar och misstänkta och mordvapen, vilka polisen undviker och kringgår så gott han kan och blankt vägrar att svara på när inget annat fungerar. Reportern ser helt oberörd ut och fortsätter intervjun med samma klarvakna, gälla intensitet.
   ”Kan resten av stadens invånare känna sig säkra med en mördare lös på gatorna?” frågar hon, och trycker mikrofonen närmre poliskvinnans ansikte.
   ”Jag kan försäkra er om att vi gör allt i vår makt för att hitta den skyldige, och att vi redan nu har sett till att öka säkerheten i olika områden runt om i staden för att hålla folk trygga.”
   ”Vet ni om mördaren kan tänkas slå till igen eller om det rör sig om ett enskilt fall?”
   ”Som det ser ut nu vet vi ingenting om mördarens motiv; det kan röra sig om ett dråp i stundens hetta eller ett noga planerat dåd, men risken att det ska ske igen på kort tid är mycket liten.” Hon kastar en blick över axeln och tar ett litet steg bort från reportern. ”Jag är rädd att jag inte har mer att berätta just nu, men vi kommer komma ut med fler uppgifter när vi känner till mer.”
   Hon försöker röra sig bort från kameran och in i tryggheten bakom polistejpen ett par meter bort, samtidigt som reportern ropar ut fler frågor och följer efter henne med mikrofonen utsträckt. Klippet bryts och ett lugnt nyhetsankare med perfekt hår och marinblå dräkt dyker upp i bild. Hon har händerna knäppta framför sig på bordet och en nogsamt anlagd mask av lugn över ansiktet.
   ”Offret har identifierats som tjugosexåriga Adam Karlsson, men polisen har ännu ingen misstänkt för brottet. Adam sågs senast i livet mellan tolv och ett inne på en nattklubb, då han var i sällskap med en ung kvinna. Polisen jobbar för tillfället med att identifiera henne. Det är inte säkert om hon är inblandad, men det är viktigt att polisen kommer i kontakt med henne då hon kan inneha avgörande information om fallet.”
   Hon pratar vidare en stund och lämnar sedan över till vädret. Kevin stänger av teven.
   ”Det är inte säkert”, säger han lågt.
   ”Nattklubbar är deras jaktmarker.” Ash stirrar på den svarta skärmen och pratar mellan hårt hopbitna käkar. ”Och med tanke på hur många de är och hur länge de varit här är det ett under att ingen av dem klantat sig tidigare.”
   ”De är inte vana att arbeta i grupp”, säger Jasmine, inte riktigt en fråga och inte riktigt ett påstående. ”Och de är inte vana att behöva dela jaktmarker med varandra. Att samlas i större antal och stanna på samma ställe på det här viset måste göra dem rastlösa.”
   ”De måste verkligen vilja döda oss”, säger Ash kallt.
   ”Igen, vi vet inte säkert”, envisas Kevin. ”De brukar inte döda folk; för stor risk för dem att bli upptäckta. Det skulle kunna vara ett vanligt mord av en vanlig människa.”
   ”Såg du den där polisen?” säger Ash. ”Han såg skitskraj ut. Jag skulle tro att killen de hittade var ganska söndersliten, blod överallt.” Han rycker på axlarna i ett försök att se nonchalant ut, men hans ansikte är fortfarande spänt.
   ”Vad jag inte förstår är varför de dröjer så. De måste vara ganska många vid det här laget; varför bara inte sluta gömma sig och få det överstökat?” funderar Jasmine.
   ”De vill förmodligen vara säkra på att de kan ta oss. Demoner är fegisar, de vill inte riskera att vi lyckas döda några av dem igen.”
   ”De väntar på ännu mer förstärkningar”, översätter hon.
   Kevin ser ut att vilja protestera, men stirrar istället tyst på teven. Jasmine kan se en muskel rycka i hans käke och önskar att hon visste vad som behöver sägas, eller att hon kunde kliva upp och ta någon form av ansvar som vuxen. Kevin och Ash är bara barn, hur mycket de än försöker bete sig som något annat, och att ha den här situationen hängande över sig är tillräckligt för att bryta vem som helst. Men hon vet inte tillräckligt mycket för att vara till särskilt mycket nytta, har aldrig varit bra på att hålla tal och inge styrka eller ens arbeta med andra människor, och trots att hon börjat öva på att slåss är det större risk att hon träffar sig själv än en demon om hon försöker använda ett svärd i strid.
   ”Vi kanske kan be om hjälp”, säger hon svagt, för Ash och Kevin ser ut att vara redo att gå ut och slåss på liv och död utan någon som ens vet om att tacka dem för deras offer. ”Ge polisen en varning, säga att det pågår att gängbråk eller något.”
   Ash vänder sig om och lämnar rummet utan ett ord, och Jasmine är för första gången beredd att ge upp en bit av sitt intellekt för förmågan att säga rätt sak vid rätt tidpunkt. Vetskapen att hon skulle kunna klona sig ett småsyskon om hon ville är inte särskilt tröstande när folk blir slitna i stycken på gatorna; hon har aldrig känt sig mer värdelös.
   Å andra sidan…
   ”Vad skulle vi säga till dem?” säger Kevin med uppgiven röst. ”’Lämna pistolerna hemma, mördaren kan bara dödas med svärd’?”
   ”Eller sprängmedel”, andas Jasmine.
   Kevin stirrar på henne. ”Va?”
   ”Jag skulle kunna hjälpa er förbereda er, om ni hjälper mig få tag på en del utrustning. Jag borde kunna beställa det mesta på nätet, men det behövs tillstånd för en del av kemikalierna. Vi kommer bli tvungna att stjäla det.”
   ”Jag vet inte riktigt vad du försöker säga.” Kevin ger henne en undrande och orolig blick, som om orden inte var talande nog.
   Jasmine skulle kunna förklara ingående, men det är så mycket som snurrar runt i huvudet just nu att hon inte skulle kunna sätta det i en sammanhängande mening; hon är så ivrig att händerna darrar. Hon behöver skriva listor och formler, göra uträkningar, hitta utrustning och sortera bort alternativ som inte går att implementera. Just nu far allting runt i en enda röra inuti henne och om hon inte får det ut i världen snart kommer hon börja tappa bitar. Hon vänder ryggen åt Kevin och skyndar tillbaka mot sitt rum.
   ”Vänta!” ropar han efter henne. ”Du får inte spränga vårt hus! Jasmine? Jasmine lyssnar du? Vi bor här, du kan inte spränga det!”
   Han fortsätter försöka fånga hennes uppmärksamhet, och trots att det bara är en liten del av henne som lägger märke till honom är det tillräckligt för att hon ska tappa delar av informationen som flyger runt i utkanten av hennes uppfattningsförmåga. Hon viftar frustrerat med armarna åt honom.
   ”En arsenal!” lyckas hon få ur sig. Hon har korsat hela det jättelika vardagsrummet och korridoren som gränsar till kontoren och tvärvänder precis på andra sidan tröskeln till sitt rum. Kevin tvärstannar mittemot henne och stirrar storögt på henne. Jasmine har aldrig sett sig själv när hon befinner sig i det här tillståndet – finns ingen anledning att slösa tid på speglar eller kameror när hjärnan praktiskt taget läcker i sömmarna – men Mimmi har berättat för henne att hon ser fullständigt besatt ut. ”Ge mig en timme”, säger hon och smäller igen dörren i Kevins ansikte.

   Hon öppnar den igen två timmar senare för att hämta kaffe, och lämnar sedan inte rummet på sju timmar.



Checka in i morgon för nytt kapitel och återbesök av Mimmi!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar