söndag 6 december 2015

Adventskalender - dag 6

Något av ett tidshopp här; det utspelar sig ungefär två veckor senare.



Kapitel 5 - diverse takrelaterade aktiviteter

Jasmine gillar inte solen. Hon var inte överdrivet förtjust i den innan hon blev biten av en demon heller, för så fort den kom fram från sitt nästan konstanta gömställe bakom molnen väntade sig folk att hon skulle lämna sitt arbete och gå ut och få frisk luft. Som om den på något vis är mindre frisk när det är regnigt. Mimmi brukade fråga om hon tagit en promenad i parken eller åtminstone cyklat till universitet istället för att ta bussen (som var betydligt snabbare och dessutom lät henne läsa på vägen in), och sedan fick hon den där besvikna blicken när det kom fram att nej, Jasmine hade inte varit ute längre än fem minuter i streck den senaste månaden.
   Anledningen att hon inte gillar solen nu beror mer på vad den faktiskt gör än hur den ger andra människor dumma idéer. Hon blir inte solbränd – men så var hennes hud inte särskilt solkänslig ens innan den gick från ljusbrun till askgrå – men hon blir närmast förblindad om hon går ut utan solglasögon. 
   Inne i huset håller killarna alltid en låg ljusnivå, och hon har nästan utan att tänka på det dragit ner skärmintensiteten på både dator och mobil, men det finns inte mycket hon kan göra åt ett gigantiskt atomdrivet gasklot 150 miljoner kilometer från Jorden. Solglasögon och keps är den enda hjälpen hon har, och inte ens det skulle egentligen störa hennes särskilt mycket om de inte var så svåra att hålla på plats när hon hoppar mellan hustak.
   Skorna trummar mot betongen och ögonen fokuserar på kanten tre meter bort. Hon ser den, tittar upp, mäter mentalt avståndet och gör justeringarna som krävs. Stegen blir aningen kortare, musklerna spänns under huden. Hon når fram i exakt rätt läge, trampar ifrån med fotsulan alldeles på takkanten och flyger över det fem meter långa gapet. Det suger till i magen och hon måste gripa tag kepsens skärm för att hålla den på plats, men landningen är perfekt. Det rusar i hela kroppen och när hon fortsätter springa utan att musklerna klagar kan hon inte hålla tillbaka ett förtjust skratt.
   Nästa byggnad är högre och står åtminstone sju meter bort. Hon landar med fingrar och tår mot väggen, smäller nästan ansiktet i stenen och känner skinnet skrapas upp mot den skrovliga ytan. Lukten av metall och aska får henne att dra efter andan och huden att pirra, och under den mikrosekund som passerar innan gravitationen skiftar runtomkring henne hinner hennes hjärta tredubbla hastigheten.
   Hon stannar på husväggen några ögonblick, drar flåsande efter andan och känner varmt blod rinna från händerna ner längs armarna. Det känns som om hon ligger mot en lutad yta, inte som att hon hänger från fingrar och tår på en horisontell vägg. Upplevelsen av hur själva Jordens dragningskraft vänder och vrider sig efter hennes behov är fortfarande förvirrande, men hon älskar känslan.
   Vad hon älskar mindre är att hon inte har någon som helst förklaring för det annat än magi.
   Men om det är någonting hon lärt sig från labbet så är det att det är omöjligt att hitta lösningar utan att först utföra praktiska experiment; se vilka möjligheter som finns och var begränsningarna ligger.
   Hon drar händerna neråt och fötterna uppåt tills hon står lutad mot händer och knän snarare än fingrar och tår. Därifrån gör hon ett litet hopp, mindre graciöst än hon skulle önska, och med ens har hon nästan all sin vikt på fotsulorna. Hon lutar sig bara en aning mot händerna, och sedan lyfter hon även dem från väggen.
   Det känns som att stå på en smal spång högt över marken. Fötterna dras fortfarande mot väggen på samma sätt som hon borde dras mot marken, men hon är vingligare än tidigare, som att hon kommer välta baklänges om hon börjar vingla.
   Jasmine hummar för sig själv medan hon långsamt höjer sig till en upprätt ställning. Känslan av obalans blir större ju längre hennes viktcentrum befinner sig från väggen, men hon tappar inte greppet.
   Istället tappar hon balansen.
   Hon tjuter till när hon lutar sig en liten aning för långt bakåt och plötsligt inte kan räta på sig längre. Armarna vevar av sig själva och hon staplar att steg bakåt, neråt, men det går inte att stoppa rörelsen. Hon faller, inte neråt utan baklänges, med ryggen före rakt in i väggen.
   Smällen får luften att gå ur henne och hon är för distraherad från att hindra sig själv från att fortsätta falla, med fötterna först den här gången, som en vansinnig hjulande clown. Det är bara av ren reflex som hon sätter handflatorna mot teglet och kröker hela kroppen, och plötsligt landar hon med fötterna före istället för att smetas ut som en pannkaka en andra gång.
   Hon står som en fräsande katt, med krökt rygg och spända muskler, och det är först när hon inser att hon fått tillbaka balansen som hon klarar av att tänka igen. Snabbt rätar hon ut sig och flyttar sitt viktcentrum så nära väggen som möjligt, trots att hon vet att det egentligen inte är nödvändigt. Därifrån fokuserar hon på att hämta andan, men kan inte hejda sig från att snegla ner mot den övergivna gränden som ligger långt nedanför. Inte riktigt tio våningar den här gången, men mer än tillräckligt för att hon, halvblodsdemon eller ej, skulle brytas ner till en klimpig blöt pöl vid landning.
   När hon klättrat upp till taket sitter hon en stund med korslagda ben och stirrar på sina handflator. Den uppskrapade huden har redan börjat läka, men koagulerat svart blod klibbar fortfarande fast vid henne. Hon gnuggar lite av det mellan fingrarna. Konsistensen är den samma som vanligt blod, och koagulationsprocessen verkar vara likadan, om än extremt accelererad. Men lukten är annorlunda. Sotig.
   Hon undrar om hennes mamma kommer tro att hon börjat röka nästa gång de träffas.
   Sedan slår det henne att hennes mamma nog kommer vara mer upprörd över de svarta ögonen och hornen som redan börjat växa ut. De är fortfarande för små för att hon ska kunna fila ner dem utan att riskera att skada skinnet runtom, och om hon stryker undan luggen går de knappt att se. Men hon kan känna dem när hon drar med fingrarna över pannan. De är så vassa att de skulle kunna sticka hål på fingertopparnas hud.
   Hon har dokumenterat hela förvandlingsprocessen så långt. Huden var snabbast. Den ljusbruna nyansen hon haft hela sitt liv hade skiftat till mörkgrå inom ett dygn. Hon ser ut som ett svartvitt fotografi, eller som om hon är fruktansvärt sjuk. Hon kan inte låta bli att vara en aning tacksam att hon inte är vit som sin mamma; förvandlingen skulle fått henne att se om som en gengångare.
   Efter huden kom ögonen. Irisen hade börjat bryta i svart inom några timmar, men det tog nästan fyra dagar innan det spridit sig över hela vitan.
   Nu, när det gått nästan två veckor, syns det att naglarna håller på att bli förändras de också. Utväxten närmast nagelbandet är hårdare och bläcksvart, och hennes avlägsna praktiska sida undrar hur hon ska klippa dem i framtiden. Samma fil hon använder till hornen? Hennes tänder ser fortfarande likadana ut, men killarna har varnat henne för att hon kommer tappa dem. Inte alla, tack och lov; kindtänderna stannar där de är. Men fram- och hörntänder kommer stryka med en i taget och nya kommer växa ut. Som att tappa mjölktänderna en andra gång, men istället för att uppgradera från småbarn till liten vuxen går hon från människa till rovdjur.
   Det finns andra förändringar också, som hur hon kan sitta på det här blåsiga taket en tidig oktoberdag utan att frysa, och hur hon kan hjula och slå volter och klättra på väggar. Dessa är mer svårmätta. Killarna äger inte ens en termometer (tydligen blir de aldrig sjuka).
   Däremot har de ett privat gym. Det stora rummet hon snubblade in i sin första dag och var för distraherad för att titta närmre på tjänstgjorde för länge sedan som kallager, men är idag konverterat till kombinerat garage och träningsrum. Det finns ett faktiskt vapenskåp, med svärd och kastknivar (vilka Ash blivit förbjuden att bära) och andra klassiska kampsportvapen som Jasmine inte kan identifiera. De har moderna saker också, som en boxningssäck och en bänkpress, men de är inte fullt lika fascinerande.
   Det var där hon utförde sina första experiment. Hon har aldrig tidigare varit stark nog att så mycket som öppna en syltburk, men nu. De känns som om det inte finns någonting hon inte kan göra, vilket självklart är inbillning. Magi eller ej, det finns alltid regler. Hon måste bara hitta ett sätt att definiera dem.
   Vilket vore enklare om killarna inte var så paranoida och gick med på att låta henne lämna huset.
   Hon knyter händerna och rycker till när det svider i det ännu inte helt läkta skinnet. De kommer bli glada.

Ash vankar fram och tillbaka i vardagsrummet när hon kommer tillbaka – det verkar vara hans sätt att hantera stress. Jasmine står ljudlöst alldeles utanför bakdörren och kan, tvärsigenom flertalet väggar och under det lågmälda susandet av staden, höra hur han stamp-stamp-stampar från enda änden av rummet, hejdar sig, muttrar någonting, och sedan upprepar proceduren åt andra hållet. Kevin hör hon inte ett pip från, däremot. Hon undrar om han är ute och letar efter henne.
   Hon gillar inte den tanken alls.
   Ljudet av Ashs stampande fötter tvärtystnar när hon låser upp dörren. Hon kliver in, plockar av sig skor och glasögon och förbereder sig mentalt på att bli utskälld av en sextonåring.
   Han kommer rusande in i garaget samtidigt som hon låser ytterdörren, och hon kastar nyckeln till honom, både som en distraktion och för att hon nog borde ge tillbaka den efter att ha stulit den ur ett skåp i köket tidigare. Hon ville inte bli tvungen att knacka när hon kom tillbaka. Han fångar den utan att blinka och glor på henne, mörk i ansiktet. Jasmine kommer på absolut ingenting att säga, och efter en lång stunds tystnad ger hon honom bara en liten nickning och börjar röra sig mot vardagsrumsdörren. Den jobbiga situationen får det att krypa i skinnet på henne.
   ”Är det inte meningen att du ska vara vuxen?” frågar Ash när hon nästan är jämsides med honom.
   Hon hejdar sig och sneglar på honom, tacksam över att de svarta ögonen gör det nästan omöjligt för honom att avgöra vart hon riktar blicken. ”Jag förstår inte frågan”, svarar hon. ”Jag skulle vilja säga att min status som vuxen är ganska uppenbar.”
   ”Vad tänkte du?” Han gestikulerar mot henne, mot dörren, mot henne igen. Jasmine förstår fortfarande inte exakt vad han är ute efter.
   ”Jag var försiktig”, säger hon långsamt. ”Gick inte dit det kunde finnas människor, hade keps och solglasögon och luva på mig hela tiden så att ingen skulle känna igen mig även om de hann få en skymt. Jag riskerade ingens säkerhet.”
   ”Vi är i en stad!” utbrister han. ”Det finns alltid människor överallt!”
   ”Uppenbarligen inte, eftersom jag inte mötte en enda.”
   Han ser rasande ut och hon inser att det där förmodligen lät ganska arrogant, trots att hon bara angav rena fakta. Hon blundar och andas långsamt ut. Han stirrar på henne och hon vill bara gömma sig någonstans tills allting blåst över, men det känns inte som ett gångbart alternativ.
   ”Jag undvek de stadsdelar där det vanligtvis är mycket folk, bytte riktning om jag hörde någon i närheten och höll mig uppe på hustaken; det är aldrig någon där uppe.”
   ”Vi mötte dig på ett hustak!”
   ”Och under alla de åren jag hållit till där uppe har jag aldrig sett en annan människa.” Hon räknar inte Ash, Kevin och demonerna; de kom bara dit eftersom de följde efter henne, och är tekniskt sett inte ens människor.
   ”Du är inte osynlig bara för att du är på ett hustak. Klättrade du på väggarna? Du gjorde det, eller hur?” Hon rycker på axlarna. Han väser. ”Tänk om någon tittade ut genom ett fönster och såg dig? Tänk om någon tog en bild!”
   ”Även om någon gjorde det tvivlar jag på att deras första förklaring skulle vara demon. Och även om det hade varit deras första förklaring skulle ingen trott på dem.”
   ”Du vet inte det!”
   Hon stirrar på honom och undrar i sitt stilla sinne varför folk envisas med att säga så löjliga saker till henne. ”Jo, det gör jag. Det finns hundratals, tusentals bilder online på saker som är underliga och som påstås ha övernaturliga förklaringar, och de enda som tar dem på allvar är konspirationsteoretiker och folk som tror de kan böja skedar med tankekraft. En bild på en tjej på en husvägg kommer inte skapa kaos. Förmodligen skulle de tro att det är nån ny extremsport.” Vilket inte är helt inkorrekt, nu när hon tänker på saken.  
   Ash tar ett steg närmre och hugger med ena pekfingret mot hennes ansikte. Jasmine ryggar automatiskt undan, men känner hur den där nya aggressiviteten rör sig alldeles under huden. Hon tvingar undan den och önskar mer än någonsin att han bara kunde lämna henne ifred, sluta stirra på henne.
   ”Du kan fortfarande springa på någon och skada dem!”
   ”Osannolikt.”
   ”Det finns demoner kvar där ute!”
   ”Och risken att jag skulle råka stöta ihop med en av dem är ännu mer osannolik.”
   Vid det här laget är hela hans ansikte hopskrynklat i ilska och varenda muskel på helspänn. Jasmine rynkar pannan och studerar honom noga, går igenom samtalet igen, ord för ord. Hans argument var svaga ända från början, och nu griper han efter halmstrån, men han beter sig fortfarande som om det är den viktigaste saken i världen att hon lyssnar på honom.
   Den viktigaste saken i världen att ett halvblod inte blir sett och igenkänd för vad den är.
   ”Ni gömmer er för någon”, andas hon.
   Ashs ansikte blir likblekt – verkligen likblekt – och han backar undan från henne. Ljuset glimmar i hans ögon och hon inser att han undviker hennes blick.
   ”Vi gömmer oss för alla”, säger han med hård röst.
   ”Nej.” Hon skakar häftigt på huvudet. ”Jag menar jo. Jag menar, ni gömmer er för alla och någon specifik, någon som skulle känna igen en demon om de såg en.” Vem skulle känna igen en demon vid en blick? Hon rannsakar alternativen. ”Någon ni känner? En annan demon? Den som skapade er, i brist på bättre ord?”
   Hennes tankar snurrar, men pusselbitarna är för många för att hon ska kunna bilda en fullständig bild av situationen. Ash har backat undan ytterligare, och hans ansiktsuttryck säger henne att hon är något på spåren.
   ”De är därför ni är så fruktansvärt skygga. Jag kan se varför ni skulle vilja hålla er verkliga situation hemlig, men det borde ändå gå att leva ett relativt normalt liv. Skola, jobb, vänner. Inte bara… det här.” Hon ser sig om i garaget, som nu när hon ser det som det självutnämnda fängelset det är plötsligt är mycket mindre hemtrevligt.
   Ash stirrar på henne med munnen öppen. Han har något vilt i blicken, och för ett ögonblick oroar hon sig för att han kommer tappa kontrollen och attackera henne.
  Tack och lov avbryts den eventuellt livsfarliga situationen av ljudet av en anländande motorcykel. Några sekunder senare glider porten upp och garaget fylls av avgasstank och mullrande motorer. Jasmine grimaserar olyckligt och kämpar mot impulsen att slå händerna över öronen. Hon förstår inte hur killarna står ut med att åka omkring på de där monstren.
   Kevin har sparkat upp stödet och svingat sig av motorcykeln innan hon hunnit så mycket som blinka och drar av sig hjälmen samtidigt som han kliver fram mot henne.
   ”Var det någon som såg dig?” frågar han med stora, oroliga ögon.
   ”Vem är det som letar efter halvblod?” kontrar hon.
   Kevin tvärstannar och stirrar på henne med öppen mun. Sedan flyttar han blicken till Ash, som bara slår ut med armarna och spottar: ”Titta inte på mig, jag sa inget.” Kevin vinklar huvudet åt hennes håll och hon försöker avgöra om han tittar på henne eller inte.
   ”Ash överreagerar”, säger han lugnt. ”Det är ingen som letar efter halvblod, vi var bara oroliga att du skulle råka illa ut. Som du vet så finns det demoner där ute.”
   Den här gången kan hon inte hålla tillbaka en väsning; ljudet är oväntat men tillfredställande, och hon gillar hur det får Kevin att rynka på pannan. ”Jag är fullt medveten om deras närvaro.”
   Det är en av sidoeffekterna med att vara ett halvblod: man känner när ett fullblod är nära. Känslan har varit med henne ända sedan hon vaknade på soffan för två veckor sedan: en konstant förnimmelse av obehag någonstans i bakhuvudet, omöjlig att sätta fingret på och förmodligen något hon skulle skrivit av som huvudvärk och utmattning om Kevin inte förklarat orsaken. Han och Ash är ute och letar efter dem nästan varje natt, men har fortfarande inte lyckats komma dem på spåren.
   ”De brukar inte hålla till här”, säger han, som om han inte gav henne den här informationen hennes första dag som halvblod. ”De passerar ibland och vi dödar dem. Vi har aldrig sett fler än två tillsammans tidigare, och bara det är ovanligt, och de har aldrig letat upp oss eller aktivt gömt sig för. De vet att vi är här och de blir fler.” Han höjer ögonbrynen mot henne och hon blänger på honom. ”Bara det borde vara anledning nog att hålla låg profil, håller du inte med?”
   Hon säger ingenting, går bara noga igenom han sagt. Det är svårt att tänka när hon kan känna hur deras blickar vilar på henne, men om hon undviker att titta på dem och håller ögonen riktade mot taket går det.
   Hon håller med om att demonerna är ett hot att ta i beaktande – efter mötet hon hade med dem för två veckor sedan vore det dåraktigt att tro något annat – men hon är övertygad om att killarna inte är lika oroade över deras närvaro som de försöker få henne att tro. Om en av dem närmade sig skulle hon känna det, och om en hel grupp gjorde det skulle det vara som att ha en konstant ringklocka i huvudet. De försöker fortfarande dölja något för henne, men varför?
   Förståelse slår ner i henne med tyngden av en slägga. För att hon är en främling. Hon är ett problem de drog på sig och nu känner sig ansvariga för. Hon har brakat rakt in i deras hemliga liv, är inte det minsta tillmötesgående och behandlar dem som barn, och nu står hon här och väntar sig att de ska dela sina hemligheter med henne.
   Fånigt.
   Hon tvingar fram ett leende och nickar. ”Självklart. Du har rätt. Det var dumt av mig att gå ut.”
   Kevin ler tillbaka, men stirrar på henne på ett sätt hon inte riktigt kan tolka. Han är bara arton år, fem år yngre än henne, och har mer ansvar på sina axlar än Jasmine någonsin haft. Under de år som gått sedan hon flyttade hemifrån har hon knappt kommit ihåg att äta dagliga mål, men Kevin och Ash har inte bara hållit sig vid liv utan dessutom gömda och redo att möta demoniska hot. Om hon är skyldig dem något så är det hennes respekt.
   Det finns saker de inte tänker berätta för henne, och hon måste acceptera det.
   Leendet svajar på hennes läppar; att medvetet ge upp information gör nästan fysiskt ont.
   Hon vänder sig om så att hon står med sidan mot dem och gestikulerar mot vardagrumsdörren. Den här situationen är mer än hon klarar av och om hon inte får lite andutrymme snart kommer hon implodera. ”Jag borde…”
   ”Jasmine”, avbryter Kevin, och han ser tveksam ut. Jasmine avbryter sig i sin påbörjade flykt och iakttar honom vaksamt. ”Jag fattar att det är jobbigt för dig att vara instängd här, det gör jag. Jag och Ash är liksom vana, men för en vanlig person…”
   Hon ger honom ett tröstande leende i ett försök att dämpa hans skuldkänslor. Hon vill inte att han ska känna sig skyldig för hennes situation, och hon vill inte att han ska tro att hon lider, för inget av det är sant. Det var hon själv som gick rakt in det okända, och det är inte som att hon lämnat ett aktivt socialt liv bakom sig att tråna efter. Visst ser hon fram emot att kunna återvända till universitet och återuppta sina studier, men hon tror inte att hon kommer kunna skaffa sig framtiden med ett labb och vit rock som hon planerat i vilket fall. Inte nu när hon vet så mycket, och vet hur mycket hon inte vet.
   Men det är jobbigt att vara instängd. Hon har en helt annan sorts energi nuförtiden; det räcker helt enkelt inte att sitta på ett hustak några gånger i veckan och tänka på stjärnbilder och utomjordingar. Hon behöver springa. Hon behöver andas.
   ”Det är okej”, säger hon milt. ”Jag är bara lite stingslig.”
   ”Jag tänkte”, säger Kevin, ”om du behöver komma ut –”
   Ljudet av Ash som drar häftigt efter andan avbryter honom. ”Nej”, säger han. ”Nej nej nej.
   Kevin höjer på ögonbrynen. ”Har du några bättre idéer?”
   ”Vi kan låsa in henne i en garderob?” föreslår Ash hoppfullt.
   ”Äger ni ens en garderob?” säger Jasmine. Det är en ärlig fråga; de flesta av deras kläder ligger utspridda på diverse stolar och i tvättkorgar.
   ”Vi låser inte in gäster i små mörka utrymmen”, säger Kevin torrt, och Ash sjunker ihop. När Kevin vänder blicken tillbaka mot Jasmine har glimten i hans ögon återvänt. ”Du måste öva på att vara ute utan att försöka attackera folk, och vi måste leta efter demoner. Varför inte slå ihop två underhållande aktiviteter till en enda?”
   ”Faktiskt så tror jag att jag gillar den här planen”, säger Ash. Han ger Jasmine en vass blick. ”De kanske har ihjäl varandra och sedan är vi av med båda problemen.”
   ”De vet bättre än att försöka döda oss i dagsljus i befolkade områden.”
   ”Är du säker? För de ser ganska jävla dumma ut i mina ögon.”
   ”Ja”, säger Jasmine högt. Båda killarna vänder sig mot henne och hon blir varm i ansiktet. Tänk innan du pratar. ”Jag menar, ja, det är en bra idé.”
   ”Då är det bestämt då.” Kevin strålar.
   ”Det här kommer sluta med skrik och blod”, varnar Ash.
   ”Allt slutar med skrik och blod runt oss. Seriöst, du behöver inte ens lämna huset.”
   De fortsätter att gnabbas fram och tillbaka, och Jasmine drar sig tyst undan. Hon känner sig helt utmattad, både från takhoppandet och samtalet, och hon vet inte riktigt om hon borde kategorisera dagens händelser som positiva eller negativa. Vad hon behöver just nu är ett lugnt, tyst hörn att sitta ner i och sortera sina tankar. Och förmodligen något att äta. Och en dusch. Och motivation nog att köra igång en tvättmaskin så hon har någonting att ta på sig efter duschen.

   Det är underligt, hur vissa saker aldrig förändras.




Det blir mer Jasmine, upptrappade hot och prat om mytologier i morgon. Checka in då!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar