lördag 5 december 2015

Adventskalender - dag 5

Kapitel 4 - förhör kräver munkar

Mimmi petar på långfingernageln, skrapar tills en flaga lila nagellack lossnar och klibbar fast sig på huden. Hon rynkar pannan åt den och gnuggar fingertopparna mot varandra. Flagan sitter envist kvar. Mimmi fortsätter gnugga tills fingertopparna blir röda och först då hejdar hon sig. Hon måste se så jävla skyldig ut. Snabbt gömmer hon händerna i knäet, knyter dem om varandra för att hindra sig själv från att omedelbart lyfta upp dem igen och fortsätta fiddla. Ett par minuter passerar. Mimmi blir medveten om att hon trampar en orytmisk stackatotakt mot golvet med ena foten och tvingar sig själv att slappna av.
   Dörren till förhörsrummet öppnas ungefär fem minuter senare och en polis med en bunt papper i ena handen och en vit pappkartong i den andra traskar in. Han ser inte direkt ut som en polis; det är inte bara det avslappnade leendet och det ostyriga blonda håret, utan något i hans sätt att röra sig. Armarna liksom slänger och ryggen är inte riktigt rak. Det tar Mimmi en stund att placera det, men till slut slår det henne: han har hållning och uttryck som en tonårskille, självsäker men malplacerad på den stela stationen. Hon ger honom en värderande blick men håller ansiktet blankt. Han besvarar blicken med ett leende, dumpar pappkartongen på bordet och sträcker ut högerhanden.
   ”Mimmi Park?”
   Hon tar emot handen och skakar den. Leendet och de sänkta ögonfransarna kommer av bara farten. ”Den enda. Och du är?”
   ”Sam Bauer.” Han drar ut stolen mitt emot henne och slår sig ner, fortfarande leende. Hon får en stark känsla av det krävs en ganska stor mängd brutala mord för att han ska sluta le, och hans tid inom polisyrket har ännu inte uppnått den kvoten. Eller så har han bara en väldigt morbid humor. ”Jag vet att du förmodligen har en del förutfattade meningar om polisförhör, men jag lovar att tv ljuger för dig; vi försöker undvika psykisk misshandel och manipulation av vittnen in det sista. Vi står dock inte över mutor.” Han öppnar locket på den vita kartongen och skjuter fram den mot henne. Mimmi stirrar på innehållet.
   ”Munkar?” säger hon. ”Seriöst?” De glaserade bakverken stirrar tillbaka på henne som ett gäng mångfärgade monsterögon. Hon inser att hon grimaserar och tvingar snabbt tillbaka ansiktet i ett avslappnat leende. Sam rycker på axlarna och drar tillbaka kartongen.
   ”Mer till mig.” Mimmi följer honom med blicken när han utan att titta väljer en chokladglaserad munk och glatt tar ett bett. Hela situationen känns surrealistisk. ”Så.” Han sväljer och torkar frånvarande bort lite glasyr från mungipan med tummen. ”Hur gammal är du?”
   ”Tjugotre. Jag skulle trott att det stod där nånstans.” Hon nickar mot pappren han lagt framför sig på bordet. Hon är hyfsat säker på att hon kan se sitt namn, men texten är liten (för att inte tala om upp och ned) och det är svårt att veta säkert.
   ”Jo.” Sam kastar en blick på pappren och tittar sedan kisande på henne, som om hon plötsligt blivit svår att urskilja. ”Jag hade bara svårt att tro på det; du är så liten.
   Mimmi blinkar en gång. ”Ursäkta?” Det bisarra påståendet kommer ikapp henne och hon blänger på honom. ”Jag är ledsen om min korthet förolämpar dig.”
   ”Inte alls. Jag skulle sagt att det passar dig, men ledningen skulle förmodligen hitta något stötande i det och få mig avstängd för sexuella trakasserier.” Han rycker på axlarna och ser ut att tycka att bli avstängd från jobbet är en ganska blasé sak och något han tröttnat på mest på grund av allt pappersarbete som följer med. Mimmi kommer inte på något att säga och stirrar istället på honom medan han skuffar det översta pappret åt sidan och sneglar på nästa. ”Så, Jasmine Segerbrant.”
   Mimmi vet precis varför hon är här, men trots det blir hon kall när hon hör Jasmines namn. Sam iakttar hennes reaktion, leendet fortfarande på plats, men nu finns det något vaket och uppmärksamt i hans ögon. Ingenting i hans hållning har ändrats och han håller fortfarande en chokladglaserad munk i ena handen, men plötsligt känns han inte alls som en tonåring och väldigt mycket som en polis. Mimmi börjar tro att hela situationen byggts upp specifikt för att få henne ur balans. Hon måste påminna sig om att hon inte har någonting att dölja.
   Sam håller sitt löfte; han ställer sina frågor och väntar på hennes svar utan att leverera några subtila hot eller manipulationer. De dåliga skämten fortsätter han dock med. Mimmi vet inte riktigt om hon borde vara upprörd över hans lättsamma sätt eller inte, men hon kan inte låta bli att le tillbaka och luta sig framåt över bordet. Det hjälper att han lyssnar uppmärksamt på det hon har att säga och verkar genuint intresserad av att hjälpa. De flesta andra poliser hon pratat med tycks redan ha bestämt sig för att sopa hela fallet under mattan. Tydligen har det en tendens att bli så när offret ringer och säger att hon vill bli lämnad ifred. 
   Hon berättar om det panikslagna, nattliga telefonsamtalet, om Jasmines fullständiga brist på fiender (eller hennes brist på mänsklig kontakt i största allmänhet), om att hon vet absolut ingen som skulle vara intresserad av att skada Jasmine. Hon berättar att det inte finns några expojkvänner att tala om och bara en tjej från första året i gymnasiet som inte var mycket mer än ett one night stand till att börja med. I det stora hela misstänker hon att hon inte är till särskilt mycket hjälp.
   ”När kontaktade Jasmine dig efter hennes försvinnande?” Sam har tonat ner sitt leende till något som är mer socialt acceptabelt vid ett officiellt polisförhör, men han ser fortfarande avslappnad ut.
   ”Tidigare idag, vid tretiden.”
   Fyrtio minuter sedan, för att vara exakt. För att vara mer exakt var hon också den sista att få samtalet, efter Jasmines mamma (vilket var förståeligt) och hennes handledare på universitetet (vilket var mindre förståeligt). Mimmi står på god fot med Jasmines mamma och har fått höra direkt från källan vad som sas i samtalet, vilket visade sig vara nästan exakt samma sak hon själv fick höra en timme senare. Hon har däremot inga kontakter på Jasmines universitet, och poliserna vägrar berätta exakt vad Jasmine såg viktigt nog att placera över Mimmi på sin prioriteringslista, men hon skulle kunna gissa.
   ”Berätta vad som hände.”
   Mimmi knyter händerna framför sig. Naglarna gräver in sig i handflatan. ”Hon sa att jag inte skulle oroa mig. Hon påstod att hon mött en kille som blivit besatt och hon var tvungen att gömma sig ett tag.”
   ”Jag är ledsen, men skulle du kunna vara mer specifik?”
   Mimmi fortsätter stirra på sina händer, rannsakar hjärnan och citerar: ”’Jag är okej, jag lovar. Jag är ledsen att jag skrämde dig men jag fick panik. Situationen är under kontroll nu, du behöver inte oroa dig, jag ska bara hålla mig under radarn ett tag. Det är en kille, han kan inte ta ett nej.’” Hon tar ett djupt andetag och öppnar sina händer. Den mjuka huden i handflatan har arga röda märken från naglarna. ”Jag försökte avbryta henne och få henne att förklara bättre, eller säga var hon är, eller vad som hände, eller vem han är, men hon bara pratade rakt över mig. Det lät inövat.” Hon sneglar mot Sam och samlar mod till sig. ”Du får ursäkta att jag frågar, men borde det inte gå att spåra samtalen? Jag menar, jag vet att numret var dolt, men det är väl ändå inte omöjligt att ta reda på det ändå?”
   ”Jag är ledsen, men jag är förbjuden att dela med mig av detaljer i fallet till utomstående.”
   ”Utomstående?” ekar Mimmi, och kan inte hålla en ton av irritation ute ur rösten. ”Jasmine är min vän, jag är ett vittne, det borde väl knappast räknas som utomstående?”
   ”Och om min chef fick veta att jag berättat om vårt arbete för ett vittne skulle jag bli degraderad till pappersarbete resten av året.” Han ger henne ett tröstande leende. ”Ledsen.”
   ”Jag förstår”, mumlar hon.
   ”Så.” Sam harklar sig. ”För att återgå till mina frågor. Du tror inte på Jasmine när hon säger att hon är, och jag citerar, ’okej’?”
   Mimmi skakar av sig besvikelsen och försöker se professionell ut. ”Inte för en sekund.”
   ”Du tror inte att hon skulle kunnat bli stalkad av en man med våldsamma tendenser?”
   Mimmi fnyser. ”Du skulle också varit skeptisk om det var dig hon ringde mitt i natten och skrek hysteriskt åt.” Hon rynkar pannan. ”Är detta vad ni kallar våldsamma tendenser, förresten? Efter vad jag hört fanns det tre insparkade dörrar, varav-”
   ”Varav en på taket, ja”, avslutar Sam. ”Vi misstänker att hon lyckades låsa ut gärningsmannen där och sedan fly innan han tog sig tillbaka in.  Vad det inte förklarar är hur han var stark nog att få upp den utan spår av redskap, för att inte tala om hur hon fick ut honom där till att börja med.”
   "Jasmine brukade sitta ute på taket på nätterna ibland", säger Mimmi lågt. "Det är nån vana hon har, jag fattade aldrig riktigt varför." Hon rycker på axlarna och låtsas att det fanns någon som helst mening i att berätta det där. När hon sneglar upp mot Sam iakttar han henne uppmärksamt.
   "Tror du att det kan ha varit någon form av mötesplats? För henne och den där mannen, alltså?"
   Mimmi rynkar pannan. "Jag antar att det är möjligt, men..." Hon ruskar på huvudet. "Du fattar inte; Jasmine, hon liksom, hon umgås inte mycket med folk. Speciellt inte killar. Om hon träffat någon skulle hon inte hänga med honom på ett tak mitt i natten. Förmodligen skulle de suttit på ett bibliotek eller skärt i döda grodor tillsammans."
   "Hon är antisocial?"
   "Inte direkt. Hon bara-" Mimmi vevar en hand i luften i ett försök att hitta rätt ord. "Människor betyder inte så mycket för henne. Det är som att hon glömmer av att man måste prata med folk, och när hon väl behöver någon blir hon liksom förvånad över att de flesta knappt vet vad hon heter. Det har gjort henne lite nojig." Mimmi hejdar sig, tuggar på underläppen och stirrar på sitt flagande nagellack. När hon fortsätter är hennes röst mjukare än tidigare. "På senare tid tror jag att hon undviker folk av ren princip, för att slippa jobbiga situationer."
   "Du tycker inte om att berätta det här för mig." Sam säger det som ett påstående, inte en fråga. Mimmi kan inte hålla tillbaka ett sardoniskt skratt.
   "Hon anförtror mig nästan aldrig saker, speciellt inte känslomässiga grejer, men hon är fruktansvärt lätt att läsa. Det känns lite som att jag läst hennes dagbok och nu berättar jag alla hennes hemligheter för dig."
   "Men det är för att hjälpa henne", påpekar Sam. Mimmi kastar sig över chansen till ett nytt samtalsämne.
   "Så du tror att hon behöver hjälp?"
   Sam rynkar pannan och lutar sig lite bakåt, som för att komma undan hennes desperat framkastade fråga. "Jag tror att hon behöver hjälp men vägrar acceptera det. Efter vad jag hört om henne har hon alltid försökt klara sig själv, även om hon inte nödvändigtvis är särskilt bra på det." Mimmi fnyser för sig själv men erbjuder ingen information.
   Jasmine är som en hundvalp; hon skulle med glädje leva en hel vecka på inget annat än choklad och sedan undra varför hon börjat kräkas upp sina inälvor. Mimmi har gjort som vana att rota runt i skafferi och kylskåp varje gång hon kommer på besök och sedan skriva ner allt som behöver köpas (vilket brukar vara bokstavligt talat allt med undantag av nudlar) på en post-it lapp som hon sedan klistrar fast på ett ställe som inte går att missa. Vanligtvis Jasmines panna. Under tentaperioder gör hon den extra ansträngningen att skicka ett sms framåt kvällen för att påminna om att man behöver mer än en halv chokladkaka och en talrik müsli dagligen för att hjärnan inte ska börja äta sig själv. Hon är fortfarande inte riktigt säker på om Jasmine medvetet låter bli att nämna hela arrangemanget, eller om hon på något vis inte insett exakt vad det är Mimmi håller på med.
   "Hon var så rädd", säger hon till slut. "Hon försöker alltid dölja vad hon känner, hur värdelös hon än är på det. Men inte den här gången. Det var som att hon helt tappat kontrollen."
   "Vi kommer inte lägga ner fallet." Sam sträcker sig fram över bordet och en sekund ser det ut som att han tänker ta hennes hand. Han hejdar sig i sista sekunden. Mimmi undrar hur många kurser han tvingats gå på för att lära sig att det inte är någon bra idé för poliser att ta sina vittnen i hand. "Oavsett vad Jasmine själv säger kvarstår faktum att det rör sig om överfall, skadegörelse och inbrott i det allra minsta. Personen som gjorde det måste ställas inför rätta."
   Mimmi blir alldeles mjuk inuti av lättnad. Hon hade inte insett hur ensam hon känt sig i allt det här förrän någon ställde sig på hennes sida. Ett leende sprider sig över hennes ansikte. "Tack."





Introduktionen av alla de viktigaste huvudpersonerna är därmed avklarad. Mimmi fanns med även i originalversionen av boken, men hon har här uppgraderats till en betydligt större roll. Även Sam har förändrats en hel del. 

Kan även säga omedelbart att det kommer INTE finnas någon romans mellan Sam och Mimmi. Min första version av Sam var en fjortonåring och trots att han nu är omskriven till en vuxen kommer han på sätt och vis alltid kännas som ett barn i mitt huvud, plus att han och Mimmi bara inte går särskilt bra ihop.

Checka in i morgon för mer Jasmine!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar