fredag 4 december 2015

Adventskalender - dag 4

Andra delen av kapitel 3, extraspäckat med medicinska teorier och motorcyklar. 


Kapitel 3 - de vetenskapliga förklaringarna till magi och demoner

Det tog knappt ens fem minuter att köra tillbaka till lagerhuset från det lilla gathörnet, och Jasmine satt stel som en pinne hela vägen. Ash hade åtminstone lånat henne sin hjälm, även om det fick honom att se lite sur ut. Han hade kastat en blick på hennes korta, blodiga hår och sedan blängt både länge och väl på den blanka hjälmen, nästan som om han väntade sig att den skulle utveckla mun och stämband och protestera vilt mot hela idén.
   Om inte Jasmine redan då fasat inför den korta resan skulle hon ha erbjudit sig att åka utan, men det finns vissa risker hon inte är beredd att ta. Att sitta på en motorcykel utan hjälm tillsammans med en hetlevrad demon vid namn Ash är en av dem. Om hon vetat hur det mycket det instängda utrymmet skulle förstärka vibrationerna och mullret från motorn hade hon förmodligen tagit risken. Det känns som att hennes hjärna ångkokats.
   När Ash svängde av från vägen och stannade bakom en tillplattad lagerbyggnad täckt av graffiti och vägdamm hade hon först inte känt igen den. Hon hade haft så bråttom tidigare att hon knappt lagt märke till byggnaden hon flytt från. Insikten fick henne att tänka tillbaka på gruppen av män, av vilka hon minns exakt noll ansikten. Det retade henne, för hon har försökt lära sig själv att inte göra sådana misstag. Att glömma ansikten, namn och omgivningar om hon inte gör en medveten ansträngning att komma ihåg har en tendens att göra livet svårare för henne.
   Hon har förmodligen försummat alla sociala regler i boken också, men med tanke på sällskapet hon befinner sig i kan hon ha överseende med den detaljen. 
   De lämnade gatan och parkerade motorcykeln i ytterligare ett enormt övergivet rum som luktade skarpt av olja, och därefter hade hon följt efter Ash in i samma vardagsrum hon flytt från mindre än tjugo minuter tidigare.
   Nu är hon tillbaka på soffan och Ash går fram och tillbaka längsmed ytterväggen. Han säger ingenting, och trots att Jasmine har så många frågor att ställa kan hon inte öppna munnen. Det sitter en blockering mellan hennes hjärna och hennes röst, och hur mycket hon än försöker kan hon inte ta sig förbi den. Hon hatar när det händer, också. 
   Den jobbiga tystnaden bryts tack och lov av en ringsignal. Jasmine blundar och tackar alla gudar hon inte tror på, men som efter senaste event kanske existerar ändå.
   ”Ja, hon mår fint”, säger Ash med samma irriterade röstläge han alltid verkar ha. ”Ta och släpa dig tillbaka hit, jag vill inte sitta barnvakt längre än nödvändigt.”
   Det är tyst ett par ögonblick, och när Jasmine öppnar ögonen igen ser hon honom göra en grimas och lägga på utan att säga hejdå. Han blänger på mobilen och överger sedan sitt vankande för att falla ner på soffan en bit från henne, utbredd på ett vis killar verkar ha svårt att låta bli att göra så fort de sitter ner. Jasmine sneglar på honom och försöker studera honom utan att det är för uppenbart. Hon minns hur hans röst fått henne att reagera kvällen därpå, hur ung han lät. Nu när han äntligen sitter still och hon varken befinner sig i chock eller livsfara kan hon äntligen titta lite närmre på honom.
   Hans hår är mörkbrunt och den gråa huden något ljusare än hennes, och hon tror att han förmodligen är romsk. Ansiktet är kantigt och näsan vass, men det finns fortfarande något runt över kinderna och läpparna som skvallrar om att han är yngre än han låtsas om. Jasmine har aldrig varit bra på att gissa åldrar, men han ser ut att vara åtminstone fem år yngre än henne, förmodligen mer. Hon skulle vilja fråga men misstänker att det skulle vara oartigt.
   Ash flackar runt med blicken i rummet och vrider händerna om varandra. ”Gör du det?” frågar han plötsligt, och väcker Jasmine från hennes tankar. ”Mår fint, menar jag.”
   ”Fint är kanske att överdriva.” Hennes axlar sjunker ihop av lättnad när rösten inte bryts. Bredvid henne säger Ash något mer och hon inser att hon glömt lyssna. ”Ursäkta”, säger hon generat, ”vad sa du?”
   ”Det var väl knappast första gången du var i ett slagsmål”, upprepar han, och det är en sådan underlig sak att säga att Jasmine undrar om hon fortfarande inte hört rätt.
   ”Varför skulle det inte vara det?” frågar hon.
   Ash rycker på axlarna. ”De som inte slagits förut brukar liksom frysa upp när det gör ont, som om de inte väntat sig det. Du var bra på att reagera snabbt även om det gjorde ont.”
   ”Jag blev slagen medvetslös”, kan hon inte låta bli att påpeka. ”Och föll nästan ner från ett tiovåningshus.”
   ”Du lyckades också bryta min näsa”, säger han. ”Vilket, förresten, grattis. Ingen har lyckats med det på tre år.”
   Innan någon av dem hinner säga något mer, och Jasmine skulle verkligen vilja fråga om hans mirakulöst läkta näsa, öppnas dörren till garaget. Jasmine låtsas inte om hur hon stelnar till i hela kroppen och försöker se oberörd ut när hon och Ash vänder sig om och ser den andra killen komma in i rummet.
   Han har båda händerna nerkörda i fickorna på ett par mörka jeans och släntrar avslappnat fram mot soffan, men stannar när han fortfarande är på ett par meters avstånd. Han är lång, med vågigt svart hår som når ner till hakan och en grå hy som är ett par nyanser mörkare än Ashs men fortfarande ljusare än hennes. Han rör sig avslappnat och ledigt, men med en skärpa alldeles under ytan. Det känns fysiskt omöjligt att föreställa sig honom snubbla; Jasmine får intrycket att han snarare skulle flytta på självaste marken och landa på fötterna.
   Han ler mot henne, och Jasmine lutar huvudet åt sidan för att bättre se de spetsiga tänderna som precis skymtar mellan läpparna.
   ”Vi hann bli riktigt oroliga”, säger han, och tvingar hennes uppmärksamhet från examinationen.
   Jasmine upptäcker att hon stirrar, inser att hon inte har en aning om hur länge hon har stirrat och tittar snabbt bort. Bredvid henne andas Ash ut med ett läte hon misstänker är roat. Killen bakom soffan harklar sig. 
   ”Ursäkta”, säger han. ”Vi har inte gäster så ofta”, ytterligare ett roat läte från Ash, ”så hela den här situationen är något – ovan, för oss.” Jasmine sneglar mot honom lagom för att se honom sträcka fram höger hand, ta ett kliv framåt och säga: ”Kevin.”
   Hon påminner sig själv att förvara namnet bland saker hon faktiskt behöver komma ihåg, tillsammans med standardgränsvärden och att inte blanda aceton med svavelsyra. 
   Hon stirrar på handen en sekund, på den mörka, färglösa huden och de bläcksvarta naglarna. Sedan blir hon med ens fruktansvärt medveten om hur killarna iakttar henne, inväntar hennes beslut med en blandning av bävan och förväntan. Hon börjar svettas, slits mellan att verka rädd och oförskämd och det faktum att hon faktiskt är rädd och förmodligen ganska oförskämd också.
   Till slut ger hon sig själv en invärtes spark och tar Kevins hand tvärsöver soffryggen. Han ler mot henne, inte lättat eller förvånat utan som att han hela tiden väntat sig att hon skulle fatta det här beslutet. Någonstans i bakhuvudet registrerar hon att hans hud, precis som Ashs, inte känns kall, vilket betyder att hon antingen inte alls har feber eller att deras kroppstemperatur är lika hög som hennes. Hon slås genast av impulsen att slita sig loss.
   ”Jasmine”, hasplar hon ur sig. Vilket de uppenbarligen redan vet, men vissa vanor är svåra att slå ihjäl.
   Till hennes förvåning släpper han henne inte utan lägger även sin andra hand över hennes. Hon är ganska säker på att det inte är standardprocedur vid handslag.
   ”Jasmine”, säger han, och nu ler han inte längre. ”Jag förstår att det här måste vara fruktansvärt skrämmande och konstigt för dig, och lita på mig när jag säger att vi aldrig ville att det här skulle hända. Framför allt ville vi inte skrämma dig.” Han kastar en blick på Ash och han ansikte mörknar en aning. ”Men nu är det som det är och vi vill hjälpa dig.”
   Jasmine drar sin hand ur hans och är lättad när han inte håller emot. ”Allting är mest väldigt underligt”, erkänner hon. ”Jag menar, jag såg saker igår kväll – var det igår? – som borde vara omöjliga, som är omöjliga.” Hon kan känna hur hennes ögon vidgas och hur orden faller ur hennes i allt snabbare takt, men kan inte stoppa sig själv. Hon kan aldrig stoppa sig själv när hon väl släpper lös. ”Ögonen kan vara scleralinser och tänderna kan vara plastikoperationer, men väggklättrandet? Jag bryr mig inte om ni har häftlameller som jävla geckoödlor; det skulle omöjligt fungera genom handskar och skor. Ni borde inte kunna klättra på det där viset.” Hon knyter reflexmässigt händerna i knäet, känner naglarna gräva in i skinnet.
   Det måste vara en drog, det är enda förklaringen. Förmodligen satt den på bladet till Ashs kniv, och när hon trodde att hon såg väggklättrande demoner var det egentligen bara giftet som nådde hennes hjärna.
   Det verkar fortfarande inte vettigt, men vansinniga saker har hänt förut inom modern vetenskap. Kanske bara inte just så här vansinniga.
   ”Vad i helvete är häftlameller?” frågar Ash. Jasmines respons sitter i ryggmärgen.
   ”Mikroskopiska hårstrån som bildar kemiska bindningar mellan geckoödlans fötter och underlaget.”
   ”Självklart”, säger han, ”jag kan knappt tro att jag inte visste det.” Kevin smäller till honom i bakhuvudet och Ash försöker slå tillbaka, men Kevin backar graciöst undan och ställer sig alldeles utom räckhåll. Ash blänger mordiskt efter honom, men besväret att ta sig över soffan tycks vara för stort för att han ska agera på sin indignation. Kevin ser ut att vara helt oberörd av ilskan riktad hans håll.
   ”Magi”, säger han, som om det på något vis skulle vara ett acceptabelt svar.
   ”Det finns ingenting sådant som magi”, svarar Jasmine.
   ”Jasmine”, säger Kevin, och något i hans tonfall får henne att bli på sin vakt. ”Du måste ha märkt att du är… annorlunda?”
   En drog, vill hon säga. Hjärnskakning, chock, adrenalin. Vad som helst.
   Hon tittar ner och nickar långsamt.
   ”Jag ville döda de där killarna”, mumlar hon. ”De försökte hjälpa mig och jag ville döda dem. Jag hade ingen anledning till det, jag bara…” Hon rycker planlöst på axlarna och lyfter höger hand, stirrar på den med känslan av att den inte är en del av henne utan snarare någon form av ovälkommen utväxt. En mutation. ”Varför reagerade jag så?”
   ”Det var inte ditt fel”, säger Kevin snabbt.
   ”Det var hon som attackerade dem”, påpekar Ash. ”Jag menar, det var inte som att någon tvingade henne.” Kevin ger honom en trött blick och han gör en indignerad min. ”Vad?
   ”Vad jag försöker säga”, säger Kevin och vänder blicken tillbaka till Jasmine, ”är att du kommer reagera väldigt stark på dina egna och andras känslor ett tag framöver. Det kommer bli enklare, oroa dig inte.”
   Jasmine inser att han tror att hon är upprörd över vad hon nästan gjorde med de där killarna. Hon rynkar pannan och fortsätter stirra på sin hand. Den som kom ur bråket mest tilltufsad var hon själv – även om killen hon försökte strypa förmodligen har en del otäcka blåmärken – och hon kan inte riktigt se varför hon skulle må dåligt över det. Det bekymrar henne att hon inte hade full kontroll över sig själv, men hon kommer inte ligga vaken nattetid över att ha gett en kille blåmärken. Hon sliter blicken från sina sotsvarta fingrar och tittar på Kevin.
   ”Varför?”
   Han tar ett djupt andetag. ”Du är en halvdemon.” Han fortsätter inte, ser knappt ut att andas. Hon tror att han väntar på att hon ska reagera på något vis, men är osäker på hur.
   ”Demon?” ekar hon, för hon har aldrig hanterat tystnader särskilt väl.
   ”Halvdemon”, rättar Kevin. ”Jag vet att det låter fånigt, men skillnaden är viktig. Varelserna du såg på taket, de var demoner, riktiga demoner. Vi har bara… lånat vissa karaktärsdrag från dem.”
   Det här är löjligt. Jasmine skakar på huvudet. ”Kommer jag få en svans? Horn? Klövar till fötter?” Hon höjer ögonbrynen och väntar sig se Kevin bli irriterad över hennes attityd, men möts istället av en nästan generad blick. Hon stirrar. ”Du skojar.”
   ”Det är verkligen inte så illa som det låter–”
   Hon tittar ner på hans fötter, fortfarande i ett par skor och inte särskilt demoniska. ”Det där är inte klövar.”
   ”Vi har inte klövar”, säger Ash och låter rakt igenom äcklad. ”Allvarligt talat.”
   Jasmine höjer blicken igen och ser Kevin dra en hand över pannan och stryka undan sin lugg. ”Vi håller dem nedslipade”, säger han. ”Och har alltid hyfsat långt hår, för att ingen ska se.”
   Hon förstår inte vad han pratar om förrän han knackar alldeles nedanför hårfästet med pekfingret. Det ser ut som en sårskorpa, stor som en femkrona och placerad mellan tinningen och pannan.
   ”Du skojar”, upprepar hon.
   ”Vänta tills du ser svansen”, säger Ash. Han möter hennes granskande blick med ett nollställt ansikte. Jasmine fnyser och kasar sedan motvilligt närmre honom på soffan.
   ”Jag tänker titta på dina ögon”, säger hon, och lägger efter lite eftertanke till, ”om det är okej.”
   Ash ser sammanbiten ut, men nickar sitt medgivande.
   Hon lyfter ena handen men tvekar sedan med den ett par centimeter från hans ansikte. Det finns flera anledningar till att hon valde att studera biokemi framför att bli läkare, och även om alla av dem inte har med sociala problem att göra så är det omöjligt att blunda för att det påverkade hennes yrkesval en hel del. Att röra vid andra människor känns bara allmänt… fel. Det får det att krypa i huden på henne.
   Den största anledningen var att läkare inte får experimentera fram mer effektiva sätt att blanda ihop kemikalier till en fullt funktionsduglig rökbomb på arbetstid.
   Hon tar ett djupt andetag, påminner sig själv om att hon gör det for science och lägger två fingrar mot huden alldeles under Ashs vänstra öga. Han rör inte en muskel.
   Det blir lättare efter det. Hon drar skinnet neråt för att kunna inspektera slemhinnan, vilken visar sig ha en sjukligt grå nyans istället den röda färgen en levande människa borde ha. Om hon inte visste bättre skulle hon vilja säga att ett virus är mer levande än kille framför henne (och frågan om virus status bland de levande är vilt diskuterad) men han blåser med jämna mellanrum ut en pust varm andedräkt mot hennes handled, och hon kan fortfarande höra hans hjärta slå. Och hon tror att han stirrar på henne, men det är svårt att avgöra när hon inte kan skilja pupillen från resten av ögat.
   Det finns ingen som helst synlig gräns mellan det som borde vara den vita delen av ögat, irisen och pupillen. Hennes första förklaring var den mest självklara: scleralinser. De är dyra och obekväma men definitivt något som existerar, men till och med då borde hon kunna se vitan i ögonvrårna. Som hos en hund eller katt.
   Hon lyfter sin fria hand och knäpper med fingrarna vid sidan av Ashs ansikte och kan se hur hans ögon glimmar till när han rör sig för att följa rörelsen med blicken, men inte ens när han tittar åt sidan syns något annat än svärta. Det är som om hela ögongloben är becksvart.
   Vilket borde göra även tatuering omöjligt. Hon vet att det är möjligt att tatuera ögonvitan, även om hon omöjligt kan se varför någon skulle betala en främling stora summor för att sticka dem i ögat med en färgad nål, men hon vet inte var gränserna går. Är det möjligt att tatuera så långt in att ingen ögonvita syns? Hennes instinkter säger nej, men hennes instinkter sa också åt henne att klättra ut genom ett fönster på tionde våningen, så hon väljer att hålla möjligheten öppen.
   Det går inte att få något mer om ögonen utan vettig utrustning, så hon övergår till de så kallade hornen och sedan tänderna. Båda ser skrämmande äkta ut. Hon har sett bilder på människor som skaffat små horn genom plastikoperationer och filat tänderna skarpa, men det har alltid var synligt tillverkat. Ash ser ut som om han är född med huggtänder.
   Hon antar att hornen skulle kunna var äkta utan att vara magiska; det finns ett fåtal fall där personer fått utväxter i keratin som inte kan kallas annat än horn, men två stycken? Och perfekt symmetriskt placerade i förhållande till varandra?
   Hon blir inte riktigt medveten om den djupa tystnaden i rummet förrän hon sänkt händerna och backat undan på soffan. Både Ash och Kevin stirrar på henne, och hon undrar hur lång tid hon ägnat åt sin undersökning. Ett par sekunder tickar förbi innan Ash höjer ena ögonbrynet.
   ”Nå?”
   Hon rynkar pannan. ”Nå vadå?”
   ”Är du nöjd? Är jag på riktigt?”
   Han slår ut med armarna som en magiker på scen och Kevin himlar med ögonen. Han gör rörelsen med hela huvudet, rör det från ena sidan till den andra samtidigt som han höjer och sänker ögonbrynen och plattar ut munnen i ett rakt streck. Jasmine undrar om det är något han gör medvetet, eller om han automatiskt lärt sig det för att lättare bli förstådd. Det slår henne hur otroligt underligt allt det här är och hon blir alldeles kall inuti.
   ”Jag måste gå”, säger hon och reser sig upp. Ash ställer sig också upp, och Kevin går från irriterad till vaksam på en hundradels sekund blankt.
   ”Gå vart?” frågar han.
   ”Spelar det någon roll?” Hon tvingar sig själv att möta hans blick utan att rysa. ”Tänker ni tvinga mig att stanna kvar?”
   ”Det är inte säkert för dig att vara bland folk just nu.”
   ”Jag har saker att göra”, säger hon skarpt. ”Jag har tid i labbet i morgon, och ett mastersarbete att skriva, och två olika rapporter jag skjutit upp och vad det än är för skämt ni försöker genomföra så har jag inte tid med det.”
   Hon känner sig konstig, het och pirrig i hela kroppen. Världen verkar vibrera av intryck runtomkring henne, så många att hon undrar hur hon någonsin kunnat se tidigare och hur hon någonsin ska kunna se igen.
   Hon känner sig stark. Hon känner sig mäktig.
   ”Jasmine”, säger Kevin, och hon tycker inte om att höra honom säga hennes namn. Hon morrar och kliver mot honom, höjer händerna mot hans hals och kan redan innan hon rört vid honom känna hans puls mot fingertopparna. Han är rädd och förvirrad och osäker, och hon andas in det som om det vore en parfym.
   Ash drar tillbaka henne, håller hennes armar fastlåsta. ”Jag vill inte skada dig”, grymtar han när hon väser och försöker slingra sig loss, ”men jag kommer göra det om jag måste.”
   ”Ingen ska skada någon!” utbrister Kevin. Han kliver in nära, sträcker sig mot henne och drar sig sedan tillbaka igen när hon varnande slår ihop tänderna. ”Jasmine, andas. Tänk. Det är det här jag pratade om; du har inte full kontroll just nu.”
   Hon drar tillbaka läpparna och morrar så att hela bröstkorgen vibrerar, och det är först då hon inser att hon inte har en aning om vad hon håller på med. Hon har aldrig velat skada någon förut, aldrig velat slita ut deras hjärta och slicka blodet från fingrarna.
   Oh gud, hon ville verkligen –
   Ash släpper henne när hon slutar sprattla och morra, men står kvar obehagligt nära.
   ”Jag menade inte att göra det där”, viskar hon, och nu när hon kan tänka igen börjar kinderna genast hetta i skam.
   ”Det är det jag menar”, säger Kevin ihärdigt, men ser sympatisk ut snarare än arg. Hon är tacksam över det; just nu vet hon inte hur hon skulle reagera på den sortens intensiva känslor från någon annan. ”Tänker du sätta dig ner och låta mig förklara ordentligt?”
   Hon nickar stumt och sjunker ljudlöst ner på soffan. Ash förblir stående, med armarna korsade och blicken vaksamt fäst på henne. Åtminstone tror hon det; han överdriver inte sina ansiktsuttryck för hennes skull som Kevin gör, vilket gör det svårt att avgöra exakt vart han riktar blicken.
   ”Okej”, säger hon när deras blickar på henne börjar kännas kvävande. ”Förklara.”

Det visar sig vara svårt att förklara existensen av en ny, magisk art. Vid det här laget kan Jasmine inte annat än erkänna hon har blivit indragen i någonting som omöjligt går att förklara med konventionella medel, men att rucka på en livslång världsbild är svårt. Det blir inte bättre av att killarna egentligen inte vet speciellt mycket alls.
   Kevin påstår att demonerna livnär sig på mänskliga känslor, allra helst de negativa, som rädsla och hat, men kan inte förklara hur de bär sig åt för att transformera någonting abstrakt till fysisk näring. Han påstår också att de kommer ”någon annanstans ifrån”, och inte kan existera i den här världen utan att stjäla en kropp. Jasmine frågar om han menar ett alternativt universum, en plats där de grundläggande lagarna är skrivna annorlunda och tillåter levande organismer utan en fysisk kropp, och han bara rycker på axlarna med ett uttryck som säger att han inte riktigt förstod frågan till att börja med.
   Tydligen kan de bara ta sig in i den här verkligheten om någon annan öppnar dörren åt dem. Det var det demonen som bet Jasmine försökte göra: bettet smittade henne med någon form av magiskt virus, som efter att hon dött skulle guidat en annan demon till hennes kropp. Enda anledningen till att Jasmine fortfarande är i besittning av sin egen kropp är att hon har dugliga reflexer.
   Hon duckade när demonen attackerade, och istället för att få strupen uppsliten har hon nu ett hål i muskeln mellan halsen och axeln. Eftersom hon inte dog blev hennes kropp aldrig ledig, och nu är hon fast med demoniska superkrafter och en hunger efter andra människors lidande.
   Hon frågar om det finns andra sätt att öppna dörren för demoner, som seanser eller ouja-bräden. Kevin vet inte. Hon frågar om annan magi också är på riktigt och om hennes påstått synska moster faktiskt har sanndrömmar. Kevin vet inte det heller. Hon frågar om det finns andra övernaturliga varelser, eller en magisk undre värld. Ash bryter in och säger att om de finns så har de glömt skicka inbjudningskort till honom och Kevin.
   När Jasmine var ny på universitetet hade hon ett par dåliga upplevelser med första kurser. En del av dem rörde sig inom ämnen hon aldrig tidigare tacklat, och hon gav sig på dem med intentionen att börja från grunden och arbeta sig uppåt. Det visade sig vara svårt att förstå särskilt mycket alls utan en grund att bygga på; hon hade inte tillräckligt med ord för att ställa rätt frågor, eller organisera de svar hon fick. Det var som att försöka lära sig ett nytt språk från en textbok utan att först lära sig läsa alfabetet.
   Just nu känns det som om någon släpat henne fyra år bakåt i tiden och dumpat henne rakt tillbaka i den där obehagliga situationen. Hon vill ställa frågor men vet inte vilka, och misstänker att fruktansvärt mycket går rakt över huvudet på henne. För första gången någonsin önskar hon att hon lag mer av sin fokus på mytologi och det ockulta, så att hon haft något att jobba med nu. Men de ämnena hade aldrig slagit henne som viktiga tidigare, inte när det fanns så många oförklarade och fascinerande verkliga fenomen att fokusera på.
   Inte för att hon lät sig besegras av sina kurser: hon låste in sig i ett rum med ett halvdussin textböcker och ett antal termosar stark kaffe, och efter ett par veckor var hon på spår igen. Hon kan göra samma sak en gång till. Allt hon behöver är en dator med internetuppkoppling.
   Och tid, påminner hon sig själv. Tid hon inte har.
   ”Så vad väntar ni er att jag ska göra?” frågar hon till slut, när inga fler förklaringar verkar framkommande. ”Gömma mig i ett hål ett par månader? Jag vet att jag hade något av ett… freakout tidigare, men det jag sa var sant. Jag har ett mastersarbete att skriva, och två stycken rapporter, och en labbpartner som verkligen inte gillar mig och förmodligen kommer anmäla mig till ordningsnämnden om jag inte dyker upp nästa labbtillfälle.”
   ”Jag är säker på att det kan vänta”, säger Kevin lugnande.
   ”Och om det inte kan det”, tillägger Ash, ”kan du ju alltid gå tillbaka och sen försöka förklara för din labbpartner varför du just högg honom i ansiktet med ett provrör.”
   ”Jag tror inte ett provrör skulle fungera bra som vapen; för ömtåligt. Innehållet däremot…”
   Ash stirrar på henne igen. Hon harklar sig.
   ”Tar inte folk studiepauser hela tiden?” frågar Kevin i vad som är ett uppenbart försök att bryta spänningen. ”Kan du inte bara säga att någonting dök upp och att du kommer tillbaka efter jul eller nåt?”
   Jasmine grimaserar. ”Jag kan inte försvinna en halv termin och sedan förvänta mig hinna med när jag kommer tillbaka; jag skulle bli tvungen att gå om hela året.”
   Ash rycker på axlarna. ”Bättre än provrörsalternativet.”
   Jasmine sjunker ihop, för hon kan inte komma på några fler undanflykter och ju mer hon tänker på saken ju mer inser hon att de har rätt. Om hon går ut bland folk kommer det sluta med att någon blir skadad.
   Hon är tvungen att ta en time-out. Ta en paus, tänka över sitt liv. Hoppa av skolan. Tanken gör nästan fysiskt ont. Hon har arbetat sig igenom influensor och ångest och en labbpartner som tittar på henne som om hon är en ovanligt otrevlig blandning kemikalier han trampat i, och nu måste hon ge upp. Det känns svagt.
   Hon försöker se saken från den ljusa sidan. Hon är som Ash och Kevin nu: starkare och snabbare, med sinnen som en katt och en kropp som läker så snabbt att det inte borde vara möjligt. Vilket det inte är. Därav magin.
   Det är helt otroligt och rakt igenom fel på samma gång.
   ”Okej”, säger hon, ”jag–” Hon avbryter sig när en tanke slår henne, och med ens är hon alldeles kallsvettig. ”Mimmi.”
   ”Jag trodde att vi gjorde framsteg”, klagar Ash, ”och nu säger hon nonsensord igen.”
   ”Jag ringde Mimmi i gårkväll, sa att… ärligt talat minns jag inte vad jag sa, men det kan inte ha varit bra. Hon måste ha kontaktat polisen.”
   ”Jasmine, självklart är polisen inblandad.” Kevin ser ut att vara förvånad att hon inte insett det själv. ”Du försvann från din lägenhet under skrik och inslagna dörrar. Du efterlystes på nyheterna den här morgonen.”
   ”Åh.”
   Hon var med på nyheterna. Folk tror att hon är försvunnen, kanske värre. Killarna och demonerna ställde trots allt till en rätt så imponerande scen med en hel del blod, så det vore inte alltför långsökt av folk att anta det värsta.
   ”De kommer leta efter mig, och när jag kommer tillbaka kommer de vilja förhöra mig, och jag borde förmodligen berätta att jag har ett fruktansvärt dåligt pokerface.” Hon stirrar ner på sina händer och andas ut långsamt genom näsan. ”Plus att de nog kommer märka att jag ser… annorlunda ut.”
   ”Det där kan bli ett problem”, erkänner Kevin. Hon kan inte läsa några känslor i hans ansikte den här gången, och det om något säger henne att han tar mycket allvarligare på situationen än han vill erkänna. Hon är tyst en stund, tänker igenom situationen från början till slut. Efter ett par sekunder nickar hon för sig själv.

   ”Jag har en idé.”



Gissa vem som bröt Ashs näsa för tre år sedan. GISSA.

Also, teorierna Jasmine går igenom som förklaringar är faktiska saker som faktiskt existerar, och hon känner till dem alla för att både hon och författaren är nördar. (googla ögontatueringar, de är skitläskiga)

Checka in i morgon för polisförhör och nya karaktärer!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar