fredag 25 december 2015

Adventskalender - dag 24

Det visade sig att julafton inte är en bra dag för skrivande, så jag hann inte avsluta kapitlet. Istället blir det en kort uppdatering för det är mitt i natten, jag är trött och om jag måste skriva mer kommer jag slå sönder datorn med en hammare.

Så här kommer del fem av kapitel tio. Också, hur fan skriver folk liknelser? Jag är värdelös på liknelser. Det börjar bli ett problem.



Kapitel tio - sammanbrott

   ”Du lever”, säger Jasmine – för det är definitivt Jasmine. Spårlöst försvunna Jasmine, skrikandes efter hjälp mitt i natten, här.
   Här.
   ”Mår du bra?” säger hon. ”Du blev väl inte biten?”
   Mimmi gör sig inte besväret att svara. Hon stampar sig tvärs igenom det dammiga rummet, förbi Jasper som studsar ur vägen och rakt upp till Jasmine. Jasmine är egentligen inte särskilt lång, men Mimmis panna är bara ungefär i höjd med hennes näsa och hon måste titta upp för att se henne i ögonen. När Mimmi kliver in i hennes utrymme backar hon ett steg och slår ryggen i dörren. Ett moln av damm och träflis yr upp och kittlar i Mimmis hals.
   ”Du”, spottar hon. Inga fler ord uppenbarar sig för henne, så hon trycker bara sitt pekfinger mot Jasmines bröstkorg, alldeles nedanför nyckelbenen. Jasmine rycker till men har ingenstans att ta vägen.
   ”Är du inte okej?” säger hon och låter genuint förvirrad. Någonting slår över inuti Mimmi.
   ”Du ringer mig, mitt i natten, helt hysterisk, och försvinner sedan spårlöst, utan att ge någon som helst förklaring. Nej, jag är inte okej.
   Jasmines mun är halvöppen; hon saknar åtminstone tre tänder och Mimmi vill inte ens tänka på hur det gick till. Hon tittar upp över Mimmis axel, men när ingen är galen nog att erbjuda henne hjälp vänder hon tillbaka blicken igen.
   ”Är du… är du arg på mig?”
   ”Vem fan skulle inte vara arg? Du har varit borta i en månad-”
   ”Tre veckor och två dagar”, rättar Jasmine lågt.
   ”-utan at säga ett ord om vart du tog vägen. Du hade lovat mig att hjälpa till med loppmarknaden för två veckor sedan! Jag fick stå i kassan själv i fem timmar! Tänkte du ens på det innan du gick och grävde ner dig i nåt hål, va?” Hon hugger med fingret och Jasmine rycker till igen. ”De pengarna skulle gå till behövande barn. Tror du att de är mindre behövande bara för att du känner för att leka med svärd?”
   Hon vill fortsätta skrika om ingenting, för att faktiskt skrika om någonting slår henne som omöjligt, men Jasmine har tagit på sig sitt sorterar-ord ansikte. Läpparna är särade och pannan rynkad, och det är precis så hon brukar se ut när hon blir tvungen att socialt interagera med andra människor och måste lista ut rätt respons till rätt ord. När hon inte gör det har hon en tendens att ta figurativa uttryck som absoluta, skämt och sarkasm missar hon helt och så finkänsliga saker som känslor går henne rakt över huvudet. Om hon inte får sin tid att sortera kan man i allmänhet vänta sig att få ett svar som har absolut ingenting med frågan att göra, eller så flyr hon bara scenen och gömmer sig på en toalett någonstans.
    ”Du var orolig”, mumlar hon. Mimmi säger ingenting. Hon har lärt sig skilja på vilka ord Jasmine riktar mot andra människor och vilka som bara slipper ut utan att hon märker det. ”Det fanns aldrig någon anledning att vara orolig”, säger hon, och nu är rösten högre och blicken höjd igen. ”Jag var aldrig i fara. Jag… jag ringde till och med, för att berätta.” Hon ser förvirrad ut. Mimmi vill skrika.
   ”Hur fan skulle jag veta att du var okej? Baserat på ett telefonsamtal? Där du berättade absolut ingenting?”
   ”Jag…” Jasmine avbryter sig själv; det ser ut som att hon fått härdsmälta. Hon står upptryckt mot dörren med käkarna spänt hopbitna och axlarna uppdragna.
   ”Du vad?” kräver Mimmi. Jasmine ger ifrån sig ett litet, gällt ljud och slår en handskbeklädd hand över munnen.
   ”Ash!” ropar hon, dämpat genom fingrarna, och för en sekund är Mimmi fruktansvärt nära att slå till henne.
   ”Ash”, fräser hon tillbaka, och Jasmine kvider igen och trycker sig närmre väggen.
   Två händer lägger sig över Mimmis axlar och drar henne bakåt. Så fort hon får lite utrymme ilar Jasmine undan och ställer sig i rummets mörkaste hörn. Mimmi virvlar runt och slår undan Ashs händer. ”Rör mig inte”, spottar hon, och han höjer händerna på var sida om ansiktet med en oskyldig uppsyn.
   ”Lägg ner, va. Såvida du inte vill bli biten i ansiktet?” Han höjer på ögonbrynen. Påståendet är så underligt att åtminstone en del av Mimmis indignation pyser ut, som luft ur en hoppborg nedtyngd av överviktiga barn.
   ”Va?” säger hon, och Ash nickar mot Jasmine.
   Mimmi vänder sig tillbaka mot henne och grimaserar. Jasmine har börjat humma tonlöst för sig själv, något hon bara gör när hon är djupt försjunken i sitt arbete eller försöker distrahera sig själv från något överväldigande obehagligt. Hon vandrar också runt i en snäv cirkel och drar händerna upp och ner längs armarna, som om hon egentligen vill gräva in naglarna i huden men inte kan på grund av handskarna. Mimmi tror inte att hon personligen lyckats utlösa den reaktionen tidigare, och trots att hon fortfarande är varm i ansiktet av ilska kan hon inte låta bli att känna sig skyldig.
   Men bita folk i ansiktet?  
   ”Jag fattar inte”, säger hon. Ash stelnar till bredvid henne och hon blänger på honom. ”Vad?”
   ”Inte bra”, mumlar han, och först då märker hon att Jasmine slutat vanka och står blick stilla med ansiktet höjt och händerna knutna över överarmarna. Även Jasper har rätat på sig och ser sig om från sida till sida.
   ”Någonting är fel”, säger han.
   ”Jo tjena.” Ash tar tag i Mimmis handled och drar henne med sig bort från dörren. Hon sliter sig loss så fort han stannat bredvid Jasper och blänger på honom utan att få någon respons. ”Jas, kom hit. Vi har besök.”
   Jasmine börjar humma igen och drar sig närmre; hon stannar på Ashs andra sida och håller blicken fäst på dörren, utan att så mycket som snegla på Mimmi.
   Bromsar gnisslar utanför. Bildörrar, åtminstone två, öppnas och stängs. Gallret rasslar. Torrt, dött ogräs krasar under skor.
   Mimmi håller andan. Det enda som rör sig inne i hotellet är damm som långsamt virvlar i luften och råttorna i väggarna.

   Dörren öppnas. Erin kliver in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar