onsdag 23 december 2015

Adventskalender - dag 23

Del fyra av kapitel tio, och näst sista delen av adventskalendern. Om jag hinner skriva tillräckligt mycket kommer jag avsluta kapitlet imorgon, annars blir det cliffhanger. 




Kapitel 10 - återförening

Hon kan inte låta bli att stirra på honom. Det mörka håret har redan börjat torka och sticker upp på konstiga ställen och han lämnar blöta skoavtryck över hela golvet. Han kan inte vara mer än sexton, men det är något med hans ansikte som förvirrar henne. Trumpenheten i hans röst och den barnsliga tjurigheten i hans stampande visar på att han absolut inte är äldre än han ger sken av, men han har inte samma uppsyn som tonårskillar brukar ha. Trots sin uppenbara butterhet är han konstant på sin vakt, söker av rummet med blicken gång på gång och lutar huvudet från sida till sida som om han lyssnar på råttorna i väggarna.
   ”Vad handlar allt det här om?” frågar hon
   Han tittar bort från henne, men det är ändå för dåligt ljus för att hon ska kunna se hans ögon.
   ”Vad handlar vad om?” säger han med en röst tömd på känslor.
   ”Jag frågade inte om handlingen till Memento”, fräser hon. För mycket? Antagligen för mycket. Hon försöker dämpa sig själv en aning. ”Berätta bara vad som hände.”
   ”Du, tjejen, jag ville inte blanda in dig i det här, okej? Jag tänker inte säga någonting.”
   ”Du kan inte bara släpa hit mig och sedan vägra förklara!” Gäll röst, bryt på slutet. Hon drar in ett snabbt, hackigt andetag för ökad effekten.
   ”Det är precis vad jag kan göra.”
   Okej, ny taktik. Hon rör sig närmre med mjuka, svängande steg. ”Lyssna. Jag är förvirrad. Jag är rädd. Jag vill bara veta vad det är som händer.” Hon stannar på två meters avstånd och tittar på honom genom ögonfransarna. Hon och killen är nästan lika långa, så hon måste vinkla huvudet lite åt sidan för att kunna tittar upp mot honom. ”Snälla?”
   Han stirrar på henne som om han aldrig förut sett en tjej, och Mimmi börjar undra om han kanske är lite dum. För att vara säker på att budskapet ska gå fram plutar hon med läpparna och blinkar lite extra, trots att det får henne att känna sig som en skådespelerska i en b-film. Han fortsätter stirra på henne, och hon stirrar på honom, och sen brister han ut i gapskratt.
   ”Det där kommer inte funka på mig.”
   ”Jag… va?” Hon slutar blinka och rätar på sig. En liten glöd av indignation vaknar inuti henne, men kvävs snabbt av den överväldigande mängden ingenting som har spridit sig ända ut i fingertopparna.
   ”Jag sa att det där inte kommer funka på mig. Du är verkligen inte min typ.”
   ”Åh.” Ett par sekunder passerar. ”Åh.
   ”Åh”, håller han med. Han ser irriterande nöjd ut, som om han just avvärjt hennes hemliga vapen.
   Mimmi önskar att hon haft Sam med sig; han borde kunna flörta till sig information där tjejer inte räcker till. Fan, han skulle kunna flörta information ur straighta killar om han bestämde sig för det.  
   Hon korsar armarna och drar axlarna upp mot öronen. När hon öppnar munnen igen är rösten liten. ”Jag är bara rädd, okej? Jag är rädd och förvirrad och allt jag vill är att veta vad som just hände.” Hon blinkar, snabbare än tidigare, och ögonen blir fuktiga. ”Jag menar, de där människorna, de var inte människor. De hade svärd rakt igenom sig och bara fortsatte slåss som om inget hänt!” Orden som snubblar ur hennes mun i en enda röra, nästintill omöjliga att skilja åt. Killen ser förfärad ut och höjer händerna som för att värja sig från ett oberäkneligt djur.
   ”Whoa, okej, ta det lugnt. Du behöver inte vara rädd.” Han iakttar henne under tystnad, väntar på att hon ska bryta ihop fullständigt. Mimmi tar några darrande andetag, kramar hårt om sina armar och stirrar på golvet.
   ”Varför skulle jag inte vara rädd?” viskar hon. ”De var monster.” Hon tittar upp och möter hans blick med vidöppna ögon. ”De tänker döda mig, eller hur? De är ute efter mig och kommer inte ge upp förrän jag är död!”
   ”De är inte ute efter dig! Eller, inte egentligen. De ville bara hitta ett sätt att distrahera oss.”
   Mimmi stirrar på honom. Hennes läppar darrar. ”De tänker inte döda mig?”
   ”De kommer glömma vem du är så fort de inser att de inte kan komma åt dig.”
   Han döljer någonting. Eller, han döljer praktiskt taget allt, men det är något specifikt han inte vill att hon ska veta. Mimmi låtsas inte om det och vinglar istället till av lättnad, trots att hennes skor har fullständigt förnuftiga klackar.
   ”Tack och lov”, andas hon. Ett skratt bubblar upp i hennes hals och tårar fyller ögonen. Killen ser förfärad ut igen, tar ett steg mot henne och backar genast igen. Han säger något lugnande som hon knappt kan höra genom sina skratt-snyftningar, och kommer sedan närmre utan att backa.
   ”Du heter Mimmi, eller hur?” säger han.
   Hon tittar upp på honom genom tårfyllda ögon och nickar. ”Mhm.”
   ”Mimmi”, ekar han. ”Jag heter Ash, och jag lovar att du inte har någonting att vara rädd för.”
   ”Ash”, upprepar hon tyst, och rösten darrar inte längre. Hon gnuggar bort tårarna med handryggen och tänker tillbaka på hans utbrott tidigare. ”Du sa att det var Kev som skickade hit oss?”
   Ash ser så lättad ut över att hon slutat gråta att han svarar utan att tänka. ”Ja.” Grimasen som följer verkar vara automatisk.
   Hon fortsätter att gnugga sig i ansiktet tills huden svider och försöker sig på ett modigt leende. ”Så vad gör vi här? Inte för att jag inte gillar gamla nedgångna hotell, men…” Hon avbryter sig med ett skratt, vilket i sin tur blir avbrutet av en hickning.
   ”Det är ett mötesställe för nödsituationer.” Han iakttar henne vaksamt. ”Vi kan inte precis ta med oss vem som helst hem.”
   ”Så ni bor här? I stan?”
   Han rycker på axlarna. ”Ja.”
   ”Bara ni? Ingen… ingen annan?”
   Ash öppnar munnen för att svara och stelnar till. ”Du…” säger han långsamt. Mimmi vet när spelet är över. Hon försöker le, men hennes kinder gör ont så hon slutar.
   ”Vad var det du sa om att det inte funkar på dig?”
   Han ger ifrån sig ett argt läte och backar undan från henne.
   ”Du borde vara mer tacksam mot människorna som räddat dit liv”, fräser han.
   ”Jag skulle inte behöva räddas om det inte vore för er”, påpekar hon.
   ”Du kommer inte få något mer ur mig, okej?” Han höter med fingret mot henne. ”Inte ett ord. Inte ett ord.
   ”Skulle inte drömma om det”, säger hon torrt.
   De blänger på varandra tills det blir löjligt, och om någon ska bete sig vuxet här så lär det bli den faktiskt vuxna, inte den tonåriga killen med dålig attityd. Mimmi vill inte alls bete sig vuxet. Hon vill sätta sig på det smutsiga golvet och stirra in i väggen tills... tills ett bättre, mindre energikrävande alternativ dyker upp. Hon tittar bort ändå och kommer fram till att det är så vuxen hon klarar av att vara just nu.
   Hon suckar och höjer handen för att stryka en hårslinga ur ansiktet.
   Hela armen darrar. Fingrarna skakar så mycket att de studsar mot huden när hon rör vid sitt ansikte.
   ”Va-” börjar hon, men hinner inte längre innan benen viker sig. Knäna slår i golvet och hon tror att det gör ont, men allting känns fortfarande så dämpat och avlägset att hon inte är säker.
   Ash ropar något och står plötsligt bredvid henne. Någonting brännhett rör vid hennes överarm och hon rycker undan. Ash svär.
   ”Du är iskall!”
   ”J-jag f-f-fryser i-inte”, säger hon, men det kan inte vara lätt att tro på när hon hackar tänder, även om det är sant. Hon är varken varm eller kall, bortsett från fläcken där han rörde vid henne. Det känns som att hon kommer få en brännblåsa där.
   ”Du är i chock.” Han har börjat klänga av sig sin jacka och tröjan under och hon tänker att kanske borde hon oroa sig över det, men det låter för utmattande.
   ”Jag s-s-spelade”, säger hon. ”Är inte f-f-fakt-t-tiskt i c-chock.”
   ”All chock kommer inte med tårar.” Ash lägger sin huvtröja över hennes axlar och tar på själv på sig regnjackan igen. ”Bättre?”
   Mimmi knyter händerna runt tröjans fåll. Några vattendroppar sipprar ut ur tyget och rinner över hennes fingrar. Hon fryser fortfarande inte, men det har börjat bränna i huden, som när man värmer upp iskalla händer under hett vatten. Skakningarna är våldsammare är förut, så hon försöker inte ens prata.
   Demoner. Det finns demoner. Hon vill gråta igen, och den här gången är det inget spel.
   Ash rätar på sig och spanar mot de förbommade fönstren. Mimmi hör vad han lyssnar efter några sekunder senare, när en bil eller annat fordon svänger in på hotellets område och stryper motorn.
   ”Det är lugnt”, säger Ash. ”Bara Kev och-” Han hejdar sig och sneglar ner på henne. Mimmi drar tröjan tätare omkring sig och tar sig vingligt upp på fötter. Ash sträcker sig efter henne och hon drar sig undan.
   ”J-jag är okej.” Benen darrar också, men inte lika mycket som armarna. Om hon rör sig försiktigt borde hon kunna hålla sig på fötter.
   Dörren gnisslar och klagar och damm faller från taket. Fuktig luft slår mot hennes ansikte och två silhuetter dyker upp i dörröppningen. En av dem är asiatisk, lång och gänglig med spretigt svart hår. Det är också, utan någon som helst tvekan, Jasper. Den andra personen har en keps neddragen i pannan och en drypande blöt kapuschong uppfälld över huvudet.
   ”Varför tog du med honom?” Ash utstrålar ogillande som värme. ”Var är Kev? Om Kev är död säger jag upp mig.”
   ”Han är upptagen med att hålla den där blonda mannen vid liv”, säger personen i keps och luva med en ung kvinnas röst.
   Mimmis hjärta slutar slå, och just som hennes hjärna är på väg att dö av syrebrist kickar det igång igen med fördubblad hastighet.
   ”Vilken blond man?” säger Ash.
   ”Han är en polis”, svarar Jasper. ”Men inte särskilt bra på det, om jag ska vara ärligt.”
   ”Jasmine?” viskar Mimmi. Kepspersonen höjer hakan så att ansiktet inte längre ligger i skugga och ett par stora solglasögon blickar tillbaka mot Mimmi. Mörk hud med ett nästan omärkbart lager fräknar. Runda kinder, testar av mörkbrunt hår som sticker ner i pannan.

   Ash och Jasper tittar mellan dem och verkar som en komma fram till att vissa saker är det bäst att inte lägga sig i. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar