tisdag 22 december 2015

Adventskalender - dag 22

Del tre av kapitel 10, i vilket jag gett mig på att skriva en karaktär som befinner sig i chock, vilket är häpnadsväckande svårt. Än en gång, stresskrivet utan ordentlig korrekturläsning.
   Herrejösses, julen är snart över och boken är typ halvvägs (bortsett från de enorma mängder finputsning som kommer behövas, men det tar vi då).



Kapitel 10 - svarta hål

Först kan hon inte tänka. Hon bara sitter bakpå motorcykeln och gömmer ansiktet mot förarens rygg och ser scenen där kvinnans huvud separeras från kroppen gå på repeat. Blod som glimmade på svärdet, i luften, i kvinnans hår. Ögon som stirrade utan liv i sig. Den enorma, överväldigande känslan av att se något oåterkalleligt.
   Hon börjar mumla för sig själv. ”Inte på riktigt, inte på riktigt, inte på riktigt.”
   Ju mer hon säger det ju mer sant låter det. Folk blir inte halshuggna på gatorna. Demoner existerar inte. Det här händer inte. Händelserna smälter ihop i hennes huvud tills det känns som om hon precis vaknat från en mardröm där en sak inte går att särskilja från en annan, men allting lämnar dig med en vidrig, sjunkande känsla. Hon har dragit ihop sig, gömt sig inuti sig själv där bara vaga förnimmelser kan nå henne.
   Det som startar upp henne igen är lättretade bilförare. Någon tutar åt dem och ljudet är så högt att det skär rakt igenom hennes sköra bubbla. Hon drar efter andan och hostar ut avgaser och fuktig, rökluktande kvällsluft tills ögonen tåras och halsen svider. Det är inte avdomnat och avlägset. Det är väldigt, väldigt äkta och gör väldigt, väldigt ont.
   På riktigt. Det är på riktigt.
   Någon är död. Hon sitter med armarna runt en pojke beväpnad med svärd på väg gud vet var. Om hon försöker stoppa honom eller påkalla uppmärksamhet från förbipasserande bilar kommer de förmodligen krascha. Om hon helt enkelt släpper taget och kastar sig av kommer hon utan tvekan bli både sönderslagen och påkörd.
   Det är frestande att låta allting försvinna och gömma sig i en kokong av förnekelse igen, men det kommer inte förbättra hennes överlevnadschanser. Hon biter sig själv i kinden tills hon känner blodsmak. Hennes lemmar är fortfarande tunga och stela, men de känns inte som att de tillhör någon annan längre. När hon tittar upp från förarens jacka är hon vaken nog att urskilja sin omgivning och inse att de inte kommit särskilt långt alls. Ett shoppingcenter som inte ligger längre än tio minuter från krogen-
   svarta ögon svart blod skrik och död
   Hon biter sig själv i tungan igen och tvingar undan minnesbilderna.
   Inte länger än tio minuter från där hon var. Antingen var hon inte borta så länge som det kändes som eller så har de tagit en ord omväg för att skaka av sig eventuella förföljare. De sicksackar sig fram mellan den stillsamma kvällstrafiken och svänger in på en mindre så gott som övergiven väg. Små, självständiga butiker med galler neddragna framför skyltfönstren rullar förbi och de fåtalet bilar de möter kör förbi utan att sakta ner. Världen skiftar mellan kallt ljus och kallare monokrom allteftersom de passerar under gatlyktorna. Mimmi försöker reda ut sina tankar utan att faktiskt tänka på vad hon sett.
   Vad hon måste göra, det är vad hon borde fokusera på.
   Hon vet inte vem människan framför henne på motorcykeln är. Hon vet inte vem pojken som släpade ut henne från krogen är. Hon vet inte vilka Erin och hennes följeslagare är. Hon vet att de vill henne någonting, men inte exakt vad. Hon vet att Jasmine med allra största möjlighet är inblandad och att det kommer vända hennes världsbild upp och ned.
   Så – hålla ihop med pojken framför henne, eller göra allt i hennes makt för att fly?
   Hon vill fly. Hon vill verkligen, verkligen fly. Hon tycker inte ens om att titta på actionfilmer, och att faktiskt uppleva dem? Inte ett dugg kul. Allt hon vill är att glömma att detta någonsin hänt och återgå till sitt liv.
   Men Jasmine. Mimmi är så nära nu, och om hon tvivlar förut så är hon nu helt övertygad om att Jasmine behöver all hjälp hon kan få. Hon lutar sig fram över pojkens axel.
   ”Hej, vart är vi på väg?”
   Han vinklar huvudet lite åt sidan, så att hon precis kan skymta hans ögonfransar, mörka mot den bleka huden. Hon försöker minnas om hans ögon vart svarta, men hennes minnen är för hopblandade och att försöka reda ut dem gör det svårt att andas.
   ”En mötesplats”, ropar han.
   Hon vill skrika åt honom. En mötesplats? Och vad tänker du göra där då, bjuda mig på kaffe och förklara hela det här helvetet eller styckmörda mig? Kaffet skulle åtminstone vara en klar förbättring. En enda kopp skulle vara värt risken att bli förgiftad av galna motorcykelkillar.
   De vill förmodligen inte ha henne död. Kevin-eller-Ash placerade hela tiden sig själv mellan Mimmi och Erins huggtänder, och det känns som en fånig sak att göra för någon man ändå tänker döda. Om det Jasper sa var sant och pojken framför henne är en av killarna han letade efter är han på de godas sida. Åtminstone antar hon antar att det är den goda sidan, om den andra sidan huvudsakligen består av demoner.  
   När de svänger av från vägen mindre än två minuter senare har hon kommit fram till absolut ingenting annat än att hon hatar sitt liv.
   De befinner utanför vad som är allmänt känt som det ”gamla hotellet”. Trots att stället är äldre än Mimmis mormor (som är häpnadsväckande gammal) så är det en imponerande syn. Fönstren är stora och sirliga och fasaden var förmodligen djupgrön för sådär en åttio år sedan, men årtiondens solsken har blekt den till en vagt mossfärgad nyans. Två enorma pelare håller fortfarande uppe en sned balkong med till hälften raserade balustrader ovanför ingången, och portarna är så stora att Mimmi skulle kunna ställa sig på motorcykeln och fortfarande inte nå upp till dörrkarmen.
   Det har pratats om att renovera byggnaden så länge hon kan minnas, men det har stått övergivet för väder och vind i så många år att reparationerna skulle kosta en smärre förmögenhet. Samtidigt är det tydligen någon form av minnesmärke för stadens glansdagar på femtiotalet, så ingen har heller haft hjärta att riva ner det. Istället har det tvingats dö en långsam, sorglig död bakom ett trasigt gallerstängsel som inte skulle kunna hålla en femåring ute, än mindre än beslutsam tonårig kille på motorcykel och hans ovilliga följeslagare.
   Det finns ett hål tillräckligt stort för dem att köra rakt igenom på ena kortsidan, och nu pirrar det i Mimmi av en ny typ av obehag. Hon har inte för vana att bryta mot regler, och trots att hon såg ett mord begås för mindre än en halvtimme sedan är det detta som får henne att öppna munnen.
   ”Vi får inte vara här.”
   Hennes röst låter stadigare än hon väntat sig. Pojken stannar på hotellets spruckna uppfart och sneglar bak på henne. Hon rycker fåraktigt på axlarna och han fnyser innan han stänger av motorn. Sadeln slutar vibrera under henne och hon inser att hon kan släppa hans jacka utan omedelbar fara för sitt liv. När hon bänder upp fingrarna skjuter små pilar av smärta upp i armarna. Hon flämtar till och sticker in händerna i armhålorna. De är så kalla att hon tappar andan.
   Just det ja. Hon åkte just tvärsigenom stan på en motorcykel, i oktober, i regn, utan jacka eller vantar. Eller hjälm. Hon försöker minnas var hon senast såg sin jacka och kommer ihåg att hon lämnade den i krogens garderob. Som Lori demolerade.
   Hon väntar på hugget av panik som borde komma med minnet, men ingenting händer. Huh. Underligt. Hon kliver av motorcykeln och allt hon kan känna är den plågsamma men alldagliga förnimmelsen av tusen-nålar när blod återvänder ut i fingrarna. Killen kliver av han också, kastar en blick på henne och börjar leda cykeln tvärsöver en gräsmatta sedan länge övervuxen av låga ogräsplantor och taggiga buskar. Den första frosten kom för över en vecka sedan, och det mesta av växtligheten krasar torrt och faller samman under honom. Mimmi stirrar utan att röra på sig på stigen han lämnar efter sig.
   Hon skulle kunna sticka nu. De befinner sig visserligen i en relativt lugn del av staden, men åtminstone tre trötta kvällstrafikanter har krupit förbi sedan de svängde av gatan. Hon skulle kunna springa rakt ut på vägen, vinka och stoppa en bil.
   Bara tanken gör henne trött. Hon skulle bli tvungen att springa, ropa på hjälp, försöka förklara hela den här katastrofen till situation. Pojken skulle förmodligen komma ikapp henne och hugga henne i ryggen. Hon tittar ner på sitt turkosa linne och tänker avmätt att hon helst inte skulle vilja ha några hål idet. Utan att hon riktigt säger åt dem att göra det följer hennes fötter efter pojken över gräsmattan.
   Han har parkerat motorcykeln bredvid en normalstor dörr i hotellets kortsida, låst med ett hänglås som är mer rost än järn. När Mimmi kommer ikapp honom rotar han runt i fickorna och plockar fram något som ser ut som en nyckelring med ett halvdussin små metallpinnar på. Mimmi har aldrig sett ett liknande verktyg, men han börjar lirka in dem i hänglåset med övertygelsen hos någon som gjort det här förut och lyckats åtminstone 60 procent av gångerna. När låset efter ett par minuter klickar upp är Mimmi frestad att ge honom en uppmuntrande klapp på axeln.
   Dörren är skev och grinig, och när den till slut ger efter för pojkens beslutsamhet och svänger upp gör den det med ett högt klagande. Ljudet är dämpat i Mimmis öron, dränkt under ett högt brusande vars källa hon inte kan avgöra, men han verkar höra det alldeles utmärkt och ser sig hastigt om. Svarta ögon. Hon hade antagit det.
   Hotellets innanmäte är mörkt, men han tvekar inte innan han sparkar undan stödet och leder in motorcykeln genom öppningen. Halvvägs in verkar han upptäcka att hon inte följt efter och hejdar sig för att titta efter henne. De stirrar på varandra en sekund, som om han väntar på att hon ska titta bort. När hon inte gör det nickar han bara med huvudet in mot mörkret. Mimmi rör sig inte ur fläcken. Benen är för tunga under henne.
   ”Om du tänkt sticka hade du redan gjort det”, säger han, och trots att de inte längre är omgivna av fartvind och trafik har hon svårare att höra honom nu än tidigare. 
   ”Det vet du inte”, svarar hon.
   Han skrattar, men hejdar sig när hon inte så mycket som ler. ”Tjejer har ingen humor”, muttrar han, och även genom hennes brusande öron låter det definitivt som att han surar. ”Jag ska inte skada dig, okej?” säger han sedan med högre röst. ”Det vore lite väl onödigt att köra tvärs över hela stan för att rädda dig om jag tänkt lura in dig på första bästa mörka ställe och döda dig.”
   Mimmi sorterar igenom hans ord och kommer fram till att han kunde ha valt bättre. ”Du gör verkligen inte dig själv några tjänster”, säger hon.
   ”Vet du, glöm det.” Han vänder sig bort och fortsätter in i hotellet med klampande steg som får damm att regna från taket. ”Kev kunde ha gjort det här själv, men nej, han måste skicka mig. Jävla skitsnack är vad det är.”
   Mörkret omsluter honom och Mimmi står kvar utanför. Han har en poäng, tänker hon till sig själv. Om du tänkt sticka hade du redan gjort det. Hon kliver över tröskeln. Efter ett par steg stannar hon, vänder tillbaka och stänger dörren efter sig. Det slår hennes som den smarta saken att göra om beväpnade galningar far omkring på gatorna och letar efter henne.  

   Det är inte så mörkt som hon först trott. Fönstren är slarvigt täckta med plankor och stycken av plywood, men ljus sipprar fortfarande in i gliporna och lyser upp galaxerna av damm som svävar i luften. Pojken skapar våldsamma virvlar i dem där han klampar omkring. Svart hål, tänker hon.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar