måndag 21 december 2015

Adventskalender - dag 21

Del tre av kapitel tio, med en hel del blod och våld och en väldig massa demoner



Kapitel 10 - barfight

   Han gapar mot dem. Mimmi ryser vid den öppna visningen av spetsiga tänder. Ytterdörren är mindre än fyra meter bort, men det är inte längre Sams omedgörlighet som hindrar henne från att fly. Hon släpper hans arm och kliver runt honom.
   ”Var är Jasmine?” frågar hon lågt.
   Kevin-eller-Ash står mitt framför henne, så nära att hennes spegelbild stirrar tillbaka från den blanka, mörka ytan på hans solglasögon. Hans adamsäpple guppar när han sväljer, och Mimmi är frestad att ta ett steg närmre, rakt in i hans personliga utrymme, bara för att göra honom mer obekväm. Demon, påminner hon sig själv. Förmodligen inte bra att stå inom bitavstånd.
   ”Jag inser”, börjar han, så tyst att Sam måste luta sig fram över Mimmis axel för att höra, ”att du inte har någon som helst anledning att lita på mig. Men någon vill skada dig och jag vill se till att det inte händer, så om du bara ville följa med mig härifrån vore det jättebra.”
   ”Du väntar dig att jag bara ska gå härifrån med dig?” säger Mimmi misstroget. ”Att jag bara ska låta mig kidnappas?”
   ”Det är inte en kidnappning om du kommer frivilligt”, lirkar han. Ju mer han pratar desto mindre farlig ser han ut. Håret är blött och stripigt och har börjat locka sig allteftersom det torkar, och han kan inte hålla händerna stilla.
   ”Du väntar sig att du ska kunna säga något sådant och inte bli arresterad?” tillägger Sam. Killen rynkar pannan och droppar vatten på golvet.
   ”Va?”
   Sam fumlar runt i fickorna igen och håller triumferande upp sin bricka över Mimmis axel. ”Polis.”
   ”Skojar du?” säger killen, men han backar ett steg och får något spänt i sin hållning.
   ”Jag förstår inte varför jag får den reaktionen hela tiden.” Sam stoppar tillbaka brickan och trots att hon Mimmi inte kan se hans ansikte kan hon riktigt känna hans leende. ”Så, vad säger du om att följa med oss och svara på lite frågor?”
   ”Jag…” Killen sneglar mot krogens fönster och ser ut att vara en jobbig fråga ifrån att kasta sig rakt igenom glaset och fly för sitt liv.
   Kall luft blåser Mimmi korta hår framåt när ytterdörren öppnas bakom henne, och vad som låter som en grupp av människor kliver in. Veligheten försvinner ur killens ansikte och hållning, och plötsligt står han bredvid Mimmi, blöt och utstrålande en onaturlig värme. Hon tjuter till och försöker backa, bara för att gå rakt in i Sam som svarar genom att dra sin pistol med ena handen och slita undan Mimmi med den andra. Han håller den lågt, dold mellan sig själv och killen, och trots att varenda barbesökare stirrar på dem vid det här laget är det ingen som börjar skrika om vapen.
   ”Du kan vilja rikta den där åt andra hållet”, säger killen, med ens väldigt farligt igen. ”Huvudskott kanske funkar, om du har tur.”
   ”Du skrämde bort vårt husdjur, halvblod.”
   Mimmis instinkter börjar skrika åt henne som om någon tryckt på en knapp. Hon gör ett nytt försök att backa, men killens hand skjuter bakåt och fångar hennes handled.
   ”Ni vill inte göra det här”, säger han, utan att ge någon som helst indikation på att någon försöker bända hans fingrar ur led.
   ”Faktiskt så tror jag att det kan bli roligt. Det grämde mig att låta en människa göra det åt mig, men se, jag hann hit själv!”
   Mimmi ger upp sina försök att bli fri och tittar istället upp mellan Sams och solglasögonkillens axlar. Det står tre personer framför dem. Ingen av dem har mer färg i huden än ett blankt A4 papper, och med undantag av kvinnan som står i mitten bär alla solglasögon. Hon är lång och slank och blond, med vad som ser ut som bläckfläckar på kläderna. Trots att det är kallt ute har hon ingen jacka på sig, och hennes linne och jeans har revor som ser mer olycksaliga än trendiga ut. Hon möter Mimmis blick med glittrande svarta ögon.
   ”Mimmi Park! Jag var rädd att vi inte skulle få chansen att träffas.” Hon ler och ser ungefär lika välkomnande ut som en spindel är kärleksfull.
   Mimmis händer börjar skaka, och killen kramar om hennes handled en gång. ”Det är okej”, mumlar han, och det är först nu Mimmi inser hur ung han är.
   Bakom henne hörs stampande steg. Den blonda kvinnan höjer blicken och blänger på personen som närmar sig.
   ”Hej”, säger en röst som Mimmi vagt känner igen som bartenderns. ”Är det ett problem här? Behöver jag hämta vakten?” Han kliver in mittemellan de två grupperna med den sortens självsäkerhet och irritation som bara går att uppnå genom att i flera år be fulla personer att snälla lugna ner dig och lämna lokalen innan du kräks på golvet. Mimmi stirrar fastfrusen på honom, kan inte röra sig, kan inte varna honom.
   ”Varför gör du inte det?” säger kvinnan sockersött. ”Jag är verkligen rätt så hungrig.”
   Bartendern vänder sig mot henne och öppnar munnen, men hejdar sig när hon fortsätter le brett och blinkar med sina svarta ögon. Istället för att helt rationellt skrika huvudet av sig och fly scenen drar han ett stärkande andetag och rör sig för att schasa gruppen ut genom dörren.
   ”Jag vet inte vad ert problem är, men ni får ta det utanf-”
   Killen, som fortfarande har Mimmis handled i ett fast grepp, tjuter någonting samtidigt som personen till vänster om kvinnan kastar sig fram mot bartendern. Mimmi har inte mycket val annat än att snubbla efter när även killen rör sig, men istället för att ge sig efter bartendern griper han tag i en tung, snidad stol och kastar den rakt på den attackerande demonen. Bartendern hoppar undan och någon, antagligen Sam, griper efter Mimmis fria hand, men hon blir släpad framåt för snabbt för att stoppas. Krogen viner förbi henne, människor och demoner faller som käglor under deras framfart, och plötsligt slår regn och avgaslukt mot hennes ansikte.
   Killen saktar ner och världen kommer ikapp igen. Hon önskar att världen stannat kvar bakom henne.  
   Två motorcyklar står parkerade mitt på trottoaren med motorerna på, och framför dem slåss två personer med svärd, faktiska svärd längre än Mimmis arm, mot en obeväpnad man större än de båda tillsammans. Bilar har stannat på vägen och grupper med människor står samlade på andra sidan gatan, hopkurade i grupper och flämtandes och skrikandes varje gång ett svärd faller. Mobiltelefoner glimmar i deras händer, men mellan det dåliga ljuset och fortfarande fallande regnet kan de inte lyckas fånga mycket av värde.
   En av de två svärdbärarna, en tonårig kille med hår slickat av vatten, svingar sitt svärd mot den enorme mannen. Mannens försöker inte ens ducka utan blockerar med sin arm och klingan träffar och fastnar och istället för att svimma av smärta eller åtminstone skrika lite fortsätter mannen framåt som en bulldozer. Pojken försöker slita loss svärdet men mannen vinklar sin arm, sin spetsade arm, uppåt så att klingan närapå rycks ur pojkens händer. Hans fötter glider över asfalten och han faller rakt in i en knytnäve stor som ett barnhuvud. Den andre svärdbäraren, dold under en enorm regnkappa, kliver in från sidan och sticker sitt vapen rakt in i mannens mellangärde. Det kommer ut på andra sidan, tillsammans med en gejser av blod.
   Kanske två sekunder har passerat. Mimmi har fullständigt glömt hur hennes ben fungerar, och när glasögonkillen svingar henne runt och bort från dörren måste han fånga henne med en arm runt midjan för att hon inte ska kollapsa. Han vinglar till under hennes vikt men anpassar sig snabbt, och när Erin dyker upp i dörröppningen reagerar han omedelbart och sparkar henne rakt i bröstkorgen. Hon flyger rakt in i garderoben, drar med sig ett halvdussin jackor ner på golvet och skrämmer den stackars flickan som står där inne att skrikande gömma sig under disken. Kevin-eller-Ash smäller igen dörren och leder med sig Mimmi, fortfarande med en arm runt hennes midja, ut på trottoaren.
   De hinner ungefär tre steg innan dörren bokstavligt talat flyger av gångjärnen.
   Killen släpper Mimmi – som på något vis lyckas hålla sig upprätt – och använder båda händerna för att dra ett svärd från under sin knälånga kappa och svinga det mot Erins bröstkorg. Klingan sprättar upp kläderna från höger axel ner till sidan av magen, och det tar Mimmi en stund att inse att även köttet snittats upp, snyggt och prydligt. Svart vätska sprutar genom luften och Erin morrar genom hoppressade tänder och tillbakadragna läppar.
   Killen hugger efter henne igen och kliver samtidigt åt sidan för att placera sig själv mellan Erin och Mimmi. Erin klöser efter hans ansikte. Han duckar. Mimmi står blottad och stirrar rakt in i Erins svartfläckiga ansikte, oförmögen att springa och oförmögen att tala. Sedan rätar pojken på sig, skickar en armbåge mot Erins trasiga bröstkorg och smäller till henne rakt på näsan med svärdsfästet. Erin snubblar bakåt, men ser förvånad snarare än plågad ut. Två figurer dyker genom den öppna dörren och ut på gatan bakom henne.
   En hand griper tag om Mimmis handled och än en gång släpas hon framåt. En liten, resonlig röst försöker säga något i hennes huvud, men hon kan inte höra vad. Hon låter pojken leda henne rakt in i kaoset.
   Han skriker något. Det går inte att avgöra vad. Det låter som ett namn, men det är inte Mimmis namn så hon bryr sig inte om att försöka tolka det. Hon ser pojken med det slickade mörka håret ta ett till knytnävsslag rakt i ansiktet som får hans solglasögon att flyga av. Ögonen är kolsvarta. Han besvarar attacken genom att hugga sitt svärd rakt i armen på anfallaren. Det fastnar någonstans i mitten, men den här gången lyckas han slita ut det igen. Den sårade kvinnan vrålar och biter efter pojkens ansikte, och när hon lutar sig framåt skär han henne tvärs över halsen med en kniv inte större än Mimmis hand.
   Blod sprejar över hans ansikte och han ryggar bakåt. Kvinnan ruskar på sig. Blodet slutar spruta. Hon kastar sig framåt igen och stupar när Kevin-eller-Ash halshugger henne.
   Åh herre gud.
   Åh. Herre. Gud.
   Det ligger ett huvud på trottoaren. Mörkblont hår klibbar över ansiktet och ögonen stirrar vidöppna upp i kvällshimlen och kroppen faller till marken som en docka med avklippta trådar. Mimmi försöker skrika men inget ljud kommer ut.
   Någon tar tag i hennes axlar och ruskar om henne. Kevin-eller-Ash lutar sig framåt, ropar något till henne.
   ”Lita på honom”, säger han. Mimmi vet inte vem han menar med honom. Hon bryr sig inte. Allt det här är helt galet och hon vill bara gråta och skrika och blunda tills allting försvinner.

   Killen låter henne inte göra det. Istället närapå lyfter han henne upp på en av motorcyklarna och lägger hennes armar runt någonting, säger till henne att hålla i sig. Hon inser att det är någons midja. Hon sitter lutad mot en annan människa, någon som otåligt varvar motorn och verkar nästan omedveten om hennes närvaro. Under henne vrålar motorn ut sitt raseri, och fordonet slungas framåt med sådan hastighet att Mimmi inte kan göra annat än att hålla i sig. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar