måndag 21 december 2015

Adventskalender - dag 20

Det här stycket hör egentligen hemma före det jag lade in igår, men mitt skrivande har varit lite okoordinerat de senaste dagarna, så det får bli som det blir. Det är Jasmine som är berättare igen, och vi får ytterligare ett första möte.



Kapitel 10 - beväpnad och livsfarlig

De låter den gå. Jasmine hade inte accepterat något annat. Sekunden demonen skickade meddelandet vände hon sig om och började springa, och varken hot eller böner från killarnas håll kunde få henne att stanna.    Hon känner till krogen demonen pratade om, har varit där några gånger med Mimmi, och ytterligare några gånger med gamla klasskamrater när de fortfarande gick i gymnasiet. Det var inte hennes grej; för mycket folk, för stimmigt, omöjligt att tänka. Främlingar kunde komma fram och prata med henne och vägra lämna henne ifred, försökte ibland till och med röra vid henne, och hon kunde aldrig riktigt avgöra om hon förväntades prata med dem hon var där med eller bara drunkna i musiken. Det hela var fruktansvärt utmattande och gav henne blixtrande huvudvärk vare sig hon drack eller inte.
   Mimmi däremot tyckte om det. Hon försökte övertyga Jasmine om att ifall hon inte kunde vara ute bara för att ha kul och umgås med folk så kunde hon åtminstone se det som en tillfällig distraktion, ett sätt att slappna av. Jasmine kan inte tänka sig en sämre metod för avslappning, men hon brukar försöka låta bli att säga det, för även om hon inte tycker om att vara ute så tycker hon om att bli tillfrågad. Hon vet att hon inte är den lättaste att umgås med och en person det är svårt att hålla kontakten med, och hon är okej med det, det är hon, men Mimmi kommer alltid tillbaka. Hon hälsar på även om Jasmine inte ringt, hon berättar om sin dag trots att Jasmine är inkapabel att ta in mer än hälften av det hon säger, och när Jasmine är frestad att sova mellan stolarna i föreläsningssalen under tentatider är det Mimmi som släpar henne därifrån och tvingar henne ut från campus.
   Mimmi är Jasmines distraktion, Jasmines avslappningsmetod. Mimmi är den som aldrig gick sin väg trots att hon fått så många chanser, trots att ingen förväntar sig eller kräver att hon ska stanna, trots att Jasmine har så lite att ge i gengäld.
   Mimmi är hennes vän.
   Någon säger hennes namn. Hon ignorerar det. Först när någon tar tag i hennes jackärm reagerar hon fullt ut och sliter sig loss, måste lägga band på sig för att inte attackera. Regn slår henne i ansiktet och folk stirrar på dem.
   Folk. Massor av folk.
   Hon börjar springa igen. Så länger hon springer och ingen står i hennes väg tror hon att hon kan förbli i kontroll.
   Killarna försöker inte stoppa henne igen utan springer istället jämsides med henne längs trottoaren. Människor flyttar sig ur vägen för dem och ett litet barn i rosa regnjacka pekar när de rusar förbi.
   Hon har inte varit nära så här mycket folk sedan innan hon blev biten, har inte vistats någon annanstans än i stadens utkanter. Det här är en av stadens huvudgator, kantad av butiker och restauranger, och även om hon inte precis var här ofta (så mycket smidigare att bara köpa det hon behöver på nätet) så brukade det vara familjärt område. Hon vet var busshållplatserna ligger, var det bästa kaffet finns, vart hon kan svänga in och andas lite om det blir för mycket folk.
   Det är inte familjärt längre; faktum är att det känns som att hon klivit in i en av de där underliga målningarna där allting är bara lite skevt, lite fel färgton, och plötsligt är allting främmande och abstrakt. Hon kan känna varje människa, varje fordon, och det skallrar runt i huvudet på henne tills hon tror att hon kommer att explodera om hon inte fortsätter springa.
   ”Vi behöver en plan”, flämtar Kevin bredvid henne. Hon svarar inte, och han säger hennes namn, lågt och påträngande.
   Han förväntar sig ett svar. Jasmine har glömt hur man formar ord.
   Han tar tag i hennes arm igen, tvingar hennes att stanna, och hon väser och försöker slita sig loss.
   ”Jasmine, titta på dig själv. Om du går nära någon när du är såhär kommer du skada dem!”
   Hon slutar kämpa mot hans grepp och står blickstilla på den glänsande våta trottoaren. Hennes andetag är snabba och bränner i halsen, men hon är inte trött. Musklerna surrar, fingrarna darrar, intryck vibrerar mot hennes feberheta hud. Hon andas in djupt, knyter händerna och andas ut igen. spänningarna försvinner inte, men hon är inte längre än hårsmån från att slå Kevin rakt i ansiktet och fortsätta ensam. När hon börjar springa igen låter han henne.
   ”Vi hämtar henne, tar henne någonstans säkert”, lyckas hon pressa fram.
   ”Jag känner henne inte”, säger Ash från hennes andra sida, ”men du tror inte att hon kommer ställa något av en scen när du dyker upp igen?”
   ”Om jag inte dyker upp kommer hon att dö.”
   En liten röd markis och varmt upplysta fönster har dykt upp i slutet av gatan; Jasmine ökar steglängden och saktar inte ner förrän hon är jämsides med fönstren. Hon försöker få en skymt av Mimmi genom glaset, men det plötsliga ljuset bländar henne och allt hon kan se är silhuetter av människor som sitter runt bord. När hon tittar bort dansar ljusfläckar framför hennes ögon. Hon ruskar på huvudet – inte för att det hjälper – och rör sig mot dörren.
   ”Okej, stopp, stanna.” Kevin kliver in framför henne med utbredda armar. ”Jas, de kommer känna igen dig.”
   ”Flytta på dig”, morrar hon.
   ”Du kommer attackera någon.
   ”Jag tänker inte låta dem döda min vän!”
   ”Låt mig hämta henne.”
   Hon slutar morra och stirrar storögt på honom.
   ”Jag har bättre kontroll över mig själv, och om en demon dyker upp innan vi hinner ut har jag bättre chans att kunna hantera den.”
   ”Är du inte riktigt klok?” Ash kliver upp jämsides med Jasmine och glor på Kevin. ”Du kommer skrämma livet ur henne!”
   Jasmines hjärta slår så snabbt att det inte går att urskilja ett slag från ett annat. Hur lång tid har det gått? Sju minuter? Erin gav dem tio.
   ”Jag bryr mig inte.” Hon ger Kevin en knuff och han snubblar mot dörren. ”Få ut henne därifrån, snälla.” Han nickar och vänder sig bort, och när han öppnar dörren strömmar det mjuka ljudet av röster ut tillsammans med den stickande lukten av alkohol och fet mat.
   ”Det är okej”, säger Ash. ”De måste ta sig förbi oss för att komma in. Vi fixar det här.”
   Visst. Självklart. De måste bara ta sig förbi den sextonåriga, melodramatiska killen som samlar på mangaböcker och tjejen som tre veckor tidigare aldrig slått ett enda knytnävsslag.
   ”Okej”, säger hon darrigt. ”Vi fixar det.”
   Människor fortsätter strömma förbi dem, gömda under paraplyer och regnkläder. Jasmine försöker höra vad som händer inne på krogen, men intrycken runtomkring henne är för överväldigande. Trottoaren vibrerar under henne när någon närmar sig med snabba, springande steg. Väldigt snabba.
   Hon tittar upp lagom för att se en svarthårig kille närma sig med blicken fäst på krogdörren. Han är helt oskyddad från regnet i bara en vanlig huvtröja, så dyblöt och fastklibbad att den ser ut som en våtdräkt. Han har också handskar och solglasögon på sig, och trots att huden är gulfärgad från gatlyktorna syns det att han är likblek. Jasmine börjar morra igen, och när hon tar ett steg mot honom tittar han bort från dörren och får syn på henne. Han blir om möjligt ännu blekare och tvärstannar så häftigt att rök skulle stigit från skosulorna om allting inte var så förbannat blött.
   ”Du vill verkligen inte gå in där”, säger Ash. Han drar inte sitt svärd men öppnar regnkappan för att visa att han har det. Blodet som fortfarande täcker honom i stora, utsmetade fläckar borde vara mer än nog för att visa att han är beredd att använda.
   Men killen tittar inte på Ash utan på Jasmine, och hon slåss mot två vitt skilda instinkter som säger åt henne att gömma sig eller gå till anfall.
   ”Jasmine”, säger han, och Jasmine är inte ens förvånad att bli igenkänd. Hon visar tänderna och hugger med pekfingret åt hans håll.
   ”Du skulle bara våga skada henne-”
   ”Nej, nej, nej”, avbryter han, och Jasmine står där och gapar med fingret i luften. ”Det här är perfekt! Utmärkt! Jag har letat efter dig. Jag heter Jasper.”
   Han sträcker ut armen och kliver nära nog för en handskakning, men Jasmine tänker inte röra vid någon av någon annan anledning än att lemlästa dem just nu. Hon drar tillbaka sin hand och blänger på hans, bara för att upptäcka att han har något som ser ut som ett metallarmband med en avsliten kedja dinglandes från det runt handleden.
   ”Är det där handklovar?” säger Ash misstroget. Jasper drar snabbt till sig handen igen.
   ”Jag har haft lite problem med polisen”, erkänner han. ”Ursäkta, men du råkar inte vara Kevin? Eller, öhm, Ash?”
   Ash stelnar till. ”Hur i helvete vet du-”
   ”Lång historia.” Jasper viftar bort Ashs ord och grimaserar när kedjan nästan träffar honom i ansiktet. ”Ni behöver inte blänga så på mig. Jag är ett halvblod, jag är här för att hjälpa.”
   ”Jo tjena”, muttrar Ash, men Jasmine kisar mot killen genom de immiga solglasögonen. Hon har fortfarande varningen av fullblodsdemoner i hjärnan, inte fullt ut mistlur men definitivt starkare än vanligt, och så vitt hon kan avgöra kommer den inte från Jasper.
   ”Jag tror inte att han ljuger”, säger hon, och han skiner upp som om hon erbjudit honom livslång vänskap och inte bara utryckt ett visst mått tvekan inför att döda honom.
   ”Hur hittade du oss?” frågar Ash, och Jasmines ord till trots så låter han fortfarande lika misstänksam.
   ”Faktiskt så letade jag efter din vän”, säger han med en gest mot Jasmine. Det lilla hoppet hon byggt upp grusas genast igen. ”Jag tror hon är i fara, så jag spårade hennes mobil hit.”
   ”Du spårade hennes mobil?” ekar Ash, och Jasper har åtminstone vett nog att se generad ut.
   ”Alltså, liksom, det var bråttom?”
   Slutet av meningen dränks av vrålet från en motorcykel. Ett blankt, blått monster med två personer på sadeln, ingen med hjälm och båda med solglasögon, blåser upp på trottoaren. Människor tjuter och kastar sig ur vägen och Jasper står inte längre en på en armlängds avstånd utan nära nog för att hans våtdräktströja ska snudda vid Jasmines arm. Hon överväger att knuffa ut honom i trafiken, men när han inte uppvisar något tecken på att vilja slita upp några halsar vänder hon uppmärksamheten mot motorcykelåkarna, som fått sällskap av ytterligare ett ekipage. En av förarna, bararmad och blodfläckad, är Erin.
   ”Grattis, ni hann hit först”, säger den, och lägger sedan huvudet på sned. ”Och ni har hittat en ny kompis. Jag visste inte att ni var så många, men lyft på en sten så hittar du en till, antar jag. Som kackerlackor.”
   Jasper darrar bredvid Jasmine och ser så innerligt skräckslagen ut att hon bestämmer sig där och då för att hon har tillräckligt med monster att oroa sig för utan att inkludera honom på listan.
   Erin och den andra föraren bryr sig inte om att stänga av sina motorcyklar, kliver bara av dem och sparkar upp stöden och lämnar dem att spy ut avgasar i luften. Människor som måste passera går till andra sidan gatan och bilar saktar ner när de kör förbi. De fyra demonerna verkar inte ens märka uppmärksamheten de drar till sig. Erin sträcker upp handen och klappar en av sina kumpaner på axeln.
   ”Om ni ursäktar så har jag ett jobb att utföra. Jag är säker på att James här kan hålla er sällskap.”
   Demonen som pekats ut är samma individ som fick armen avsliten tidigare. Den ser helt återhämtad ut nu (om än fortfarande klädd i trasiga kläder) och så här på nära håll är den nästan två meter lång och bara muskler. Lite av Jasmines trotsighet lägger sig. Hon och Ash drar sina svärd med synkroniserade rörelser och de iakttagande människorna drar efter andan och börjar viska. Någon måste otvivelaktigen ha ringt polisen vid det här laget.
   ”Jag är hemskt ledsen, men jag glömde min machete i Mimmis hall”, säger Jasper, och det är en sådan underlig samling ord att Erin hejdar sig med handen på dörrhandtaget och tittar på honom. Efter ett par spända sekunder flyttar den blicken till Jasmine och ler snett.
   ”Jag hade inte tänkt önska er lycka till, men ni ser verkligen ut att behöva det.”

   Den öppnar dörren samtidigt som James går till attack. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar