onsdag 2 december 2015

Adventskalender - dag 2

Dag två och än så länge följer jag schemat. Ny berättare idag, och hon är väldigt annorlunda från Jasmine. Detta kapitel är också betydligt kortare, för av någon anledning blir jag alltid betydligt mer långrandig när jag skriver som Jasmine.

Kapitel 2: de oväntade riskerna med one-night-stands

Lori vet aldrig riktigt hur hon kommer att hantera en situation förrän efter dådet är gjort. Därför, när hon lämnar den lilla studentfesten och vandrar efter paret in i skogen, gör hon det avslappnat och utan några egentliga planer på vare sig våld eller blod. Hon har heller inga planer på vänskapligt småprat, och om hon har ett svärd gömt under sin knälånga kappa så har hon inga planer på att vare sig använda det eller låta bli det. Det är en av tjusningarna med livet, har hon upptäckt; att kunna göra vad hon vill utan krav åt vare sig ena eller andra hållet.
   Paret – en demon i en tjugoårig brunetts kropp och en ung man med dimmig blick – ger inga tecken på att ha märkt Loris närvaro. Demonen har trugat med sig mannen åtminstone en kvarts promenad bort från den upplysta stugan innan den går med på att stanna. De låter ingen tid gå till spillo. Lori kan höra kyssar och blixtlås som knäpps upp långt innan hon hinner inom synhåll. Hon iakttar från där hon gömmer sig bakom några tätvuxna träd och funderar på vad hon ska göra. Demonen verkar inte heller ha några direkta planer, ser mest ut att göra vad den känner för. Just nu råkar det vara något mannen inte har något emot. Om fem minuter kan det vara något som involverar blod och inälvor.
   Det rycker en aning i Loris fingertoppar. Hon har tråkigt. Framför henne hörs en lätt duns när demonen kropp knuffar omkull mannen på marken. Den knastrar av granbarr och torr mossa under honom, men han verkar inte lägga märke till det. Istället skrattar han nervöst när demonen drar skjortan över huvudet på honom och sätter sig gränsle över hans höfter. Månljus silar ner genom lövverket och faller över dem i ett ojämnt, silvrigt mönster som får bilden av den unga mannen som blickar upp mot demonen i en vacker kvinnas kropp att se romantisk ut. Ansiktet över demonen är porslinsblekt och blankt, läpparna målade intensivt röda, och mannens ögon är blanka när han tittar på det. Demonen rör på sig ovanför honom, och mörkt hår rinner som vatten över dess axlar. Lori kan höra hans andhämtning bli ojämn och raspig och hjärtat slå snabbare från där hon står flera meter bort. Hon överväger att gå därifrån; hon är uttråkad, inte pervers. Men hon är inte övertygad om att demonen inte har andra idéer, och hon är nyfiken på vad de är.
   Den har fortfarande solglasögon på sig och byxorna knäppta, och när mannen sträcker sig efter dess gylf fångar den hans hand i sina slanka fingrar och för den upp till sitt stulna ansikte. Dess händer och hår blockerar Loris sikt och hon kan inte helt se vad den gör med mannens hand, men han ser ut att uppskatta det. Åtminstone tills den morrar lågt och sänker tänderna djupt ner i hans kött.
   Loris näsvingar fladdrar när hon känner lukten av blod, följt av någonting mer exotiskt. Tungt och klibbigt, med en underton av aska.
   Hon är inte särskilt förvånad; hela situationen involverade för mycket gemensam njutning för en demon. De är som regel mer själviska.
   Mannen tjuter och försöker knuffa varelsen av sig, och det måste vara ungefär nu han inser alla har ljugit för honom om riskerna med oskyddat sex. Demonen trycker ner honom på marken med en hand mot hans bröstkorg och fortsätter tugga på hans handled, oberörd av de desperata sparkarna han skickar åt dess håll. Han gör ett försök att slå den i ansiktet och den duckar, men inte utan att han snuddar vid den. Solglasögonen flyger åt sidan och fastnar i det mörka håret, och den redan upprörda mannen blir nu panikslagen. Han ropar på hjälp, hotar och trilskas, men mest bara skriker han, vilket är förståeligt med tanke på vad som sitter fast i hans arm. I vilket fall spelar det ingen roll. Musiken i den lilla stugan var hög nog att spränga trumhinnor. Paniken stiger och Lori andas in lukten av den. Skarp, tjock och så kvävande att den dränker skogslukterna av fukt och röta.
   Hon överväger sina alternativ. Hon bryr sig inte särskilt om vad demoner gör med sin tid, och hon bryr sig inte särskilt om människorna de involverar heller, men hon har tråkigt. Det var veckor sen hon mötte någon form av utmaning, och om inte annat skulle det vara kul med lite sällskap.
   I den nu bloddränkta mossan har mannen gett upp sina försök att knuffa demonen av sig. Istället lägger han sin nu ganska dimmiga fokus på att fumla runt bland granbarren och kottarna efter… någonting. Lori misstänker att han inte har en aning om vad han letar efter, men hon känner för att ge honom tummen upp när hans fingrar sluter sig runt en knytnävsstor sten och han dänger den rakt in i demonens huvud.
   Smällen är inte särskilt kraftfull men oväntad nog för att demonen ska förlora balansen och vingla åt sidan. Den tappar greppet om mannens arm med ett imponerande högljutt slitande, knastrande ljud, och han skriker så högt att Lori börjar tvivla på att människorna i stugan kanske inte kommer höra ändå. Han slår igen, men den här gången verkar demonen minnas att den borde ha en viss självrespekt som monster och fångar hans hand istället för att bli träffad en andra gång. Den morrar och lutar sig framåt, och Lori kan inte annat än skaka på huvudet mot hur den är helt blind för allt som inte bokstavligt talat befinner sig mitt framför näsan på den. Människor kan vanligtvis inte göra så mycket skada med huvudet (åtminstone inte utan att knocka sig själva av bara farten). Det är armar och ben man måste hålla koll på, och demonen är så upptagen av att blänga på mannens ansikte att den inte märker hur han svingar sin armbåge rakt mot dess haka.
   Den här gången träffar han, och demonens käke slår ihop med ett blött, smackande ljud som får Lori att grimasera. Lukten av färskt blod mättar luften och svart vätska rinner ut mellan dess klarröda läppar. Huggtänder är inte fullt så roliga om du glömmer att de är lika vassa för din egen tunga som för människors skinn. Demonen ser ut att vara chockad av den plötsliga smärtan och slår båda händerna över nedre delen av ansiktet. Mannen utnyttjar dess svaghet med en knuff och en spark rakt i varelsens mage.
   Lori måste erkänna att hon är imponerad av hans livsglöd, men hon är också djupt besviken över demonens inkompetens. Det är uppenbart av mannens sätt att röra sig att han inte vet ett dugg om hur man slåss, och baserat på hans allmänna panik misstänker hon att han aldrig varit med om något mer smärtsamt än ett blodprov tidigare. Demonen har tillräcklig fysisk styrka att krossa hans huvud mellan handflatorna. Att bli nersparkad på det där viset är inget annat än löjligt. Den måste vara yngre än den mänskliga kroppen den bär och fortfarande för distraherad av alla nya intryck för att tänka klart. Att lära en läxa och skicka den tillbaka dit den kommer ifrån vore att göra alla en tjänst.
   Demonen verkar hålla med om att dess beteende är pinsamt, för den står upp innan mannen fått fötterna under sig och sparkar honom så hårt att han flyger rakt in i ett träd. Lori fattar ett beslut.
   Hon visslar när hon drar svärdet ur skidan. Demonen vänder sig om och stirrar med vidöppna, becksvarta ögon. Den slappnar av en aning när den ser Lori, och stelnar sedan till igen när den upptäcker svärdet. Bakom den gör mannan ett försök att vingla därifrån, men hejdas av att det börja rycka spastiskt i hans muskler. Han faller omkull i en hög på marken och där blir han kvar, våldsamt skakandes med halvöppen mun.
   Lori ger demonen en blick. ”Du är slarvig.”
   ”Dra åt helvete”, svarar den med en tunga som redan läkt. ”Jag var här först. Han är min.”
   Demoner. Alltid så besatta av ägande. Lori skulle tycka att det var lustigt om hon inte hade liknande tendenser själv.
   ”Ta det lugnt. Jag bara passerar. Tänkte jag skulle se vad du har på gång.” Hon lutar sig lite åt sidan för att få en bättre glimt av den ryckande mannen. Han är halvklädd, med skor och byxor fortfarande på plats men med naken överkropp. Han ser ut att kunna besegra en tioåring i armbrytning, kanske, men ungefär där borde hans gräns gå. Lori rynkar på näsan. ”Inga höga krav, har du?”
   Demonen visar tänderna. ”Jag är upptagen”, svarar den. ”Antingen sticker du härifrån eller så kan du göra honom sällskap.”
   Den bär inte kroppen med samma elegans och förföriska svängande som tidigare. Hållningen är framåtlutad och axlarna uppdragna, och håret faller inte längre i glänsande vågor utan klibbar ihop i blodiga tovor. Det är svårt att urskilja den färglösa, likbleka tonen på huden, för månljuset får allting att se färglöst och blekt ut, som gamla ben i en uppgrävd grav.
   Ingenting med den här varelsen är imponerande. Ingen finess, ingen stil, ingen kontroll.
   ”Jag tror inte att jag gillar dig”, säger Lori lättsamt. ”Du är oartig.”
   Hon höjer svärdet och känner ett rus av välbefinnande. Om det är något som gör sig väl i månljus så är det blankt stål. Det är inget speciellt svärd, men det är skarpt och välanvänt och ligger stadigt i hennes händer. Demonen missar helt Loris fint och duckar rakt in i bladet. Det förtjänar inte ens att kallas för strid.
   Mannen är fortfarande vid medvetande när Lori torkar sitt svärd rent av den svarta sörjan på demonens billiga topp. Han flämtar och rycker men lyckas fästa blicken på henne när hon närmar sig. Hans handled är en röra av sönderslitna senor och muskler men blöder förvånansvärt lite. Kanterna av skadan har börjat anta en gråsvart färg.
   ”Hjälp”, andas han. Pupillerna är så stora att irisen nästan helt blockerats ut, och svart hår klibbar i svettiga testar mot hans ansikte. Huden är blek och så genomskinlig att de mörka blodådrorna lyser igenom som ett massivt spindelnät på hans bara överkropp.
   Lori rycker på axlarna och andas in hans smärta. ”Inte mycket jag kan göra”, säger hon. ”Ledsen grabben, men du är rätt körd. Om det får dig att må bättre så kommer du förmodligen överleva.” Han stirrar förvirrat på henne och Lori, eftersom hon inte har något bättre för sig, fortsätter prata. ”Det kommer vara ett par otrevliga tjugofyra timmar, och du kommer antagligen döda några människor inom den närmsta framtiden, men hej, det kunde vara värre.” Hon ler med spetsiga tänder. ”Grattis.”
   ”Kommer jag- kommer jag bli en- vampyr?”
   Lori stönar för, allvarligt talat? ”Vad är det med folk och vampyrer nuförtiden? Nej, du kommer inte bli en vampyr, men du kommer bli farlig.” Hon kommer att tänka på något och överväger alternativet. ”Jag skulle kunna döda dig”, föreslår hon. ”Om du absolut inte vill bli farlig. Jag kommer förmodligen äta upp dig efteråt och bränna resterna, men det är inget personligt.” Hon rycker på axlarna. Mannen ser inte ut att helt ha uppfattat allt hon sagt.
   ”Hjälp”, upprepar han. Lori himlar med ögonen och höjer sitt svärd. Hans ögon vidgas och han lyckas skaka på huvudet mellan ryckningarna i musklerna. Lori ger honom en irriterad blick och sänker det igen.
   ”Vad?” säger hon. ”Jag kan inte stoppa det här, grabben. Som jag sa; du är körd.”
   ”Stanna?”
   Hon stelnar till. Det fanns något bönfallande i hans röst. Hon mår en liten aning illa och tar ett steg bakåt. ”Jag tänker inte sitta här och hålla dig i handen.”
   ”Stanna?” säger han igen, och den här gången skakar han så våldsamt att han knappt kan forma ordet. Han kommer slockna snart, men det betyder inte att han inte kommer känna hur hans mänsklighet kommer brytas ner i grunden och byggas upp till något annat. Minnena av det finns fortfarande kvar i Loris huvud. Hon knuffar besvärat undan dem; de är för personliga för att hon ska kunna dra näring från dem.
   ”Lyssna”, säger hon. ”Jag behöver ingen side-kick, jag är inget trevligt sällskap och jag bor i framsätet på en bil. Jag har inte tid med det här.”
   Hans ögon rullar bakåt i hålorna. Hon petar på honom med tån på sina kängor utan att få någon respons.
   ”Helvete”, muttrar hon.
   Lukten av död demon är överhängande och kväljande. Lori sneglar på den huvudlösa kroppen och kastar sedan en blick mot den vagt upplysta delen av skogen där de festande studenterna håller till. Hennes bil står parkerad där, noggrant placerad så att den blockerar vägen ut för åtminstone tre andra förare. Det finns både spade, bensin och tändstickor under en presenning i bagageutrymmet, men det här är inget bra ställe att gräva ner de sotiga resterna av en död och uppbränd kropp. Killen kommer bli eftersökt när det upptäcks att han aldrig återvände från festen och eventuella nedgrävda lik i stugans direkta närhet kommer troligen hittas av bara farten. Hon kommer bli tvungen att hitta ett annat ställe att ta hand om smutsgörat.
   Hon blänger på mannens medvetslösa form och sedan på demonen. Hon svär. Hon kommer bli tvungen att gå två turer till bilen för att få dit allt, och hon kommer få göra det släpandes på två kroppar och ett huvud.

   Hon hatar att promenera. 



Lori och Jasper är därmed introducerade (även om jag inte gav Jaspers namn i texten, men whatever). Jag försöker göra de olika berättarnas röster så olika som möjligt; Jasmine är menad att låta väldigt klinisk och korrekt, men något manisk, och Lori är bara allmänt kortfattad, brutal och sarkastisk. Vet inte hur bra jag lyckades, men det övning ger färdighet (förhoppningsvis).

Checka in imorgon för kapitel 3 och återbesök av Jasmine!

Update: klicka här för kapitel 3!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar