lördag 19 december 2015

Adventskalender - dag 19

Nytt kapitel, vilket kommer bli en enda tågkrasch av katastrofer om saker och ting går enligt mina planer, och dessutom lär bli ganska långt och uppdelat i massor av småbitar.



Kapitel 10 - poängen med alkohol 

Vilken annan dag som helst skulle Mimmi varit något generad över att en vanlig veckodag innan klockan ens är sju sitta vid en bar med en drink i händerna. Det är inte ens en speciellt trevlig bar, och drinken hon beställde är den billigaste de har. Andelen juice mot alkohol är mindre än hon skulle önska; hon minns fortfarande precis varför hon gick hit.
   Det sitter en kille i handklovar i hennes vardagsrum och påstår sig vara en demon.
   Hon lyfter glaset och tömmer det i ett svep. Bartendern – som ärligt talat inte har mycket att göra så här tidigt på kvällen och förmodligen tror att hon just sumpat åtminstone tre tentor och en pojkvän – är omedelbart där och hämtar glaset. Mimmi ler automatiskt mot honom och beställer en drink till – den smakar bättre än den första, och hon dricker den långsammare. Allting är fortfarande skit, men så länge glaset framför henne inte är tomt har hon en ursäkt att inte gå hem.
   Någon slår sig ner på barstolen bredvid henne. Hon tittar inte upp från bardisken men kan se ett par grova händer i periferin.
   ”Dålig dag?” frågar en låg, raspig röst.
   ”Du har ingen aning”, mumlar hon, mer riktad till sitt glas än till främlingen.
   ”Jag tänkte det”, säger han. ”Såg dig från andra sidan baren och tyckte att du såg ut som någon som behöver muntras upp.”
   Mimmi lutar huvudet lite i sidled för att kunna titta på honom utan att behöva röra på sig mer än nödvändigt. Han ser ut att vara något äldre än henne, kanske tjugofem, med kort skäggstubb och blont hår som faller fram över de ljusa ögonen. Hon ler mot honom; kanske kan ett samtal med en vanlig, trevlig människa distrahera henne där alkohol misslyckats.
   ”Du är välkommen att försöka”, erbjuder hon. ”Men jag varnar dig: jag har inga planer på att gå härifrån med någon annan än mig själv.”
   Han skrattar åt det, lättsamt, inte hånfullt, och får inte den där glimten i ögat killar brukar få när de tar hennes varningar som en utmaning. Mimmi andas ut i en mjuk, lättad suck.
   Hon har lärt sig att det är bättre att tidigt visa att hon inte är intresserad på det sättet och diskret avlägsna sig om den andra parten tar det på fel sätt, än att vänta för länge och sedan försöka förklara konceptet av att vara asexuell för någon som tror att hon bara spelar svårflörtad. Det är inte rättvist, för även om hon varit kapabel att känna sexuell attraktion skulle det på inget sätt gett någon rätt att känna sig berättigad till hennes kropp. Hon tycker om att prata med folk, och hon borde kunna göra det utan att oroa sig att samtalet kommer avslutas med att de förolämpar eller hotar henne.
   ”Verbalt sällskap, då”, säger mannen och sträcker ut handen mot henne. ”Isak.”
   Hon rätar på sig för att ta hans hand när någon plötsligt dyker in mellan dem och nästan slår omkull hennes ännu halvfulla glas. Ljusröd vätska skvimpar över kanten och hon lyckas på något sätt fånga det utan att göra saken värre. Hon ger nykomlingen en ilsken blick, beredd att ta ut all sin uppbyggda frustration på honom eller henne, men hejdar sig när hon ser vem det är.
   ”Mimmi!” säger Sam med alldeles för hög röst och ett alldeles för brett leende. Mimmi kan känna de andra kunderna stirra åt hennes håll utan att ens vända sig om.
   ”Sam”, svarar hon sammanbitet. ”Så trevligt att du kunde komma hit. Det här är Isak.”
   Hon slår ut med handen mitt framför Sams näsa för att kunna visa upp sin irritation och introducera Isak i en enda rörelse. Hon tycker att hon lyckas ganska bra.
   ”Öhm. Hej.”
   Hon rycker till vid Isaks plötsligt stela röst och tittar från Sam till honom. Hans ansikte har slutit sig, och han har ena handen innanför sin mörkbruna skinnjacka.
   ”Trevligt att träffas hej hej.” Sam lägger båda händerna på hennes axlar och hon måste gripa tag i bardisken för att inte ramla av stolen. ”Vi har tyvärr lite bråttom jag är säker på att ni kan prata senare.”
   Han rycker i hennes axlar. Mimmi håller sig envist kvar i bardisken.
   ”Jag har inte druckit upp min drink”, pressar hon fram mellan hopbitna tänder. Sam tvekar bakom henne, men flyttar inte på sig. ”Sam.” Hon snurrar runt ett halvt varv och slår undan hans händer. Den här gången släpper han, men han backar fortfarande inte undan.
  ”Vad är ditt problem?” Isak lutar sig närmre, och Sam ger honom en sådan oerhört misstänksam blick att Mimmi med ens blir varse om att någonting pågår ovanför hennes huvud.
   ”Sam”, mumlar hon, ”är det-”
   ”Officiella polisärenden.” Sam gräver runt in sin onödigt stora uppsättning fickor och skiner upp när han hittar vad han letar efter. Om Isak sett spänd ut tidigare så är det ingenting gentemot när han får en polisbricka upptryckt i ansiktet. Trots vad som tydligen är en allvarlig situation kan Mimmi inte låta bli att himla med ögonen.
   ”Ursäkta”, säger någon bakom dem.
   Mimmi vänder sig om och stelnar omedelbart till. Killen som dykt upp har solglasögon på sig. Kvällstid. Inomhus.
   ”Är du-” börjar han, men blir avbruten av att Isak reser sig upp så fort att barstolen skulle ha vält om den inte satt fastspikad i golvet.
   ”Jag var på väg”, väser han. ”Jag skulle ordna det, men så dök han upp-” Han gestikulerar vilt mot Sam, som har tagit ett litet steg åt sidan och nu står mellan Mimmi och killen med glasögonen. ”Jag ska fixa det, okej? Ge mig för fan lite tid bara.”
   Glasögonkillen stirrar på Isak (det är åtminstone vad Mimmi antar att han gör, men han skulle kunna dansa samba med ögonen och ingen skulle märka det). ”Seriöst?” säger han till slut, och det låter inte som att han ägnar sig åt samba på något vis. ”De använder sig av vanligt folk nu?”
   Isak backar ett steg och ser plötsligt väldigt förvirrad och lite rädd ut. ”Vänta. Du är inte…”
   Killen ler, ett litet leende som inte är mer än en glimt av vita tänder, och ser så hotfull ut som någon överhuvudtaget kan göra med halva ansiktet gömt bakom löjligt stora solglasögon och löjligt långt hår, vilket är förvånansvärt mycket. ”Nej, jag är inte. Du borde sticka härifrån nu.”
   Och Isak sticker, utan ett ord. Mimmi skulle förmodligen varit mer imponerad om hon inte varit livrädd. Killen närmar sig henne och Sam. Han är inte lika blek som Jasper, men ger samma känsla av att ha klivit ut ur ett svartvitt foto, och till skillnad från Jasper ser han inte ofarlig och oskyldig ut.
   ”Mimmi Park?” frågar han.
   ”Vi är beväpnade”, hasplar hon ur sig, och han tvärstannar mindre än en meter bort.
   ”Eller, jag är beväpnad”, rättar Sam. Han lutar sig lite framåt och ser så ivrig ut att Mimmi känner för att slå honom, bara för att påminna honom om att det här är en allvarlig situation och inte rätt läge att visa sin inre fanboy. ”Är du en demon?”
   Case in point.
   Killen öppnar munnen och det är egentligen det enda svaret som behövs när man har huggtänder. Mimmi glider av barstolen och börjar släpa med sig Sam runt killen mot dörren och friheten.
   ”Jag är inte en demon”, viskar han och ser sig om, som om han väntar sig att präster med vigvatten och krucifix kommer hoppa fram från under borden, beredda att utföra en exorcism på ett ögonblicks förvarning.
   ”Halvblod då?” frågar Sam. Han går baklänges och skulle förmodligen stannat helt om Mimmi inte haft hans arm i ett fast grepp och ett klart mål att sikta på.
   ”Jag tänker inte- hur vet du ens- du borde inte veta det här.
   ”Kevin eller Ash?”

   Han gapar mot dem. Mimmi ryser vid den öppna visningen av spetsiga tänder. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar