fredag 18 december 2015

Adventskalender - dag 18

Ytterligare ett pyttekapitel, del fem (eller? jag minns knappt vilken del igår var) av kapitel nio.



Kapitel 9 - samtal med en demon

   ”Ser ni det här?” säger demonen med en förvånansvärt samlad, len röst. Det är först nu, när den står stilla och nära och ger ifrån sig annat än vrål och morranden, som Jasmine inser att det är en kvinnas kropp. Håret är kort och blont och under de fläckiga, sönderskurna kläderna är hon slank och senig, som en långdistanslöpare. Fingrarna som håller mobilen är lika sotsvarta som Jasmines, men också långa och smala.
   ”Om jag skickar det är hon död”, fortsätter den.
   ”Du bluffar”, säger Ash, men det finns tveksamhet i hans röst. ”Jag har ingen aning om vem den där tjejen är; hon kanske inte ens existerar.”
   ”Klart att ni inte vet vem hon är”, fnyser demonen föraktfullt. ”Ni skulle inte känna igen era egna mödrar om de stod mitt framför er. Nej, det här är för flickan som gömmer sig i smutsen bakom mig.”
   Jasmine rycker till och kastar blickar omkring sig, men det finns inte en människa inom vare sig syn- eller hörhåll.
   ”Åh”, säger hon. Hett blod rusar upp i hennes ansikte och kinderna måste bli ännu mörkare än de vanligtvis är.
   ”Det är okej”, säger demonen, och det går att höra leendet i dess röst. ”Kom fram du. Jag är inte mycket till hot just nu, i vilket fall.”
   Det går inte att möta varken Kevin eller Ashs blickar genom bråtet, men de ser förskräckta ut. Jasmine överväger att göra som dem verkar vilja och förbli gömd, men det verkar rätt meningslöst i nuläget. Hon kramar om sitt svärd igen och reser sig långsamt upp. Kall vind blåser mot henne när hon är ute ur skyddet och huden knottrar sig, trots att hon inte fryser.
   Demonen flyttar inte på sig, vrider bara huvudet en aning så att den kan snegla mot Jasmine över axeln.
   Det är som att vara tillbaka i trappuppgången för tre veckor sedan. Deras blickar möts och Jasmine är ett bytesdjur, frusen som ett rådjur framför en strålkastare. Demonen ler mot henne.
   ”Kommer du inte ihåg mig?” frågar den, och det är den mänskliga rösten som får chocken att släppa och Jasmine att reagera enligt en instinkt inpräntad i själva ryggmärgen.
   ”Ursäkta”, säger hon. ”Jag är fruktansvärt dålig med ansikten. Har vi träffats?”
   Demonen kastar huvudet bakåt och skrattar. Jasmines ansikte är hett igen.
   ”Lilla människa”, mumlar den. ”Så ung, så naiv. Kommer inte ens ihåg vem som omvände henne.” Den ler igen, brett, den här gången, så att tänderna syns tydligt.
   Blont hår. Jasmines ögon vidgas. ”Du”, andas hon, och leendet blir ännu bredare.
   ”Jag”, håller den med. ”Erin, om du undrade.” Den gestikulerar sedan mot sig själv med sin fria hand. ”Eller, hon var Erin, om du är kinkig med detaljer. Min sort ser inte mycket mening med namn innan vi kommer hit, så jag lånade hennes.”
   ”Och jag är säker på att hon förstår.” Ash pekar med sitt svärd mot Jasmine. ”Backa undan. Jag tänker döda den.”
   ”Ash”, säger Kevin varnande. Han rör sig ett steg närmre Ash.
   Demonen snurrar nittio grader så att den står i sidled mellan Jasmine och killarna och sträcker ut mobilen åt Jasmines håll. ”Mimmi Park”, säger den. ”Trevlig flicka. Väldigt idealistisk. Är ute just nu, på den där smaklösa krogen inne i centrum. Ensam.”
   På mobilens skärm är en sms-tråd öppnad, med demonens tumme svävandes ovanför skicka-knappen till ett redan färdigskrivet meddelande. Det är kort och koncist, men väldigt lättförtåligt.
   Döda Mimmi Park.
   Jasmines mun är torr. Hon öppnar den men inga ord kommer ut, bara ett lågt, strypt läte.   
   ”Vi hade tänkt spara henne lite till”, säger demonen med rösten hos någon som vunnit över en väldigt korkad men fruktansvärt irriterande motståndare. ”Bygga på oss lite mer folk och använda henne för att locka fram er när vi var redo. Men men.” Den rycker på axlarna. ”Jag gillar den är kroppen, och gudarna vet när en ny kommer bli tillgänglig. Vore synd och skam att låta den gå till spillo.”
   ”Vad tror du om att vi kallar det här oavgjort, okej?” Kevin ler sitt avväpnande leende. ”Vi går och ett håll och du åt ett annat. Ingen behöver bli skadad.”
   ”Säg det till de dussintals av min sort ni lemlästat.” Hon låter inte arg, och leendet hon skjuter åt Kevins håll är roat mer än något annat. ”Missförstå mig inte, jag är inte upprörd. De som blivit så oförsiktiga att ett par halvblod kan besegra dem förtjänar inte bättre. Men ingen demon med självaktning kan låta två barn tro att de ostraffat kan ge sig på min sort. Ta det inte personligt.”
   ”Vi slog dig”, säger Ash trotsigt, som om det rör sig om en juvenil verbal sparrningstävling och inget annat. Demonen ser på honom med en blick som är lite nedlåtande och lite generad å hans vägnar.
   ”Men jag är fortfarande vid liv, är jag inte? Ingen har besegrat mig förrän jag ligger död på marken. Eller”, den gestikulerar mot sig själv igen, ”det här ligger dött på marken. Det är något av ett irrelevant koncept för mig.”
   ”Du kan hur som helst inte döda oss nu”, säger Kevin ”Det bästa du kan komma undan med är att vi låter dig leva. Ingen mening att dra in någon annan.”
   ”Du gör misstaget att tro att ni har övertaget. När jag skickar det här kommer din lilla vän-” Hon kastar en blick på Jasmine och blinkar, ”vara död inom tio minuter. Tro mig när jag säger att jag har mer kamp än så kvar i mig. Ni kommer låta mig gå härifrån, även om jag precis satt en dödsdom på stackars, oskyldiga Mimmi Park. En förtjusande svaghet, omtanke, om jag får säga det själv.”
   Kevins käke är hårt hopbiten och ögonbrynen hopdragna. ”Varför ens prata med oss om du ändå tänkte skicka det hela tiden?”
   Den rycker på axlarna. ”Nyfikenhet.”
   Den skickar meddelandet. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar