torsdag 17 december 2015

Adventskalender - dag 17

Del fyra av kapitel nio (det här stackars kapitlet blir fruktansvärt uppstyckat, men jag har skrivit labbrapport hela dagen och inte hunnit jobba med min lilla adventskalender).



Kapitel 9 - alternativa användningsområden för mobiltelefoner 

Jasmine är inte säker på att hennes röst kommer att hålla, eller att hon ens kommer klara av att viska, så hon nickar bara. Hennes vänstra hand letar sig in under regnkappan och kramar om svärdet. Om någon berättat för henne att hon någonsin skulle finna tröst i ett vapen skulle hon betvivlat den personens mentala hälsa, men här är hon, i ett övergivet fabriksområde, spionerandes på demoner och kramandes ett svärd.
   Mellan plockepinn-skjulet och lokalen finns ungefär tjugo meter sprucken asfalt, täckt av inblåsta höstlöv och envist ogräs och absolut inga gömställen som kan täcka två normalstora tonårskillar. Kevin och Ash rör sig istället parallellt med demonernas lokal, på händer och knän och duckandes bakom taniga buskar och högar med murbruk och tegel. Jasmine följer dem med blicken tills de svänger in bakom en mindre byggnad, fortfarande upprätt men i sämre skick än den deras byte befinner sig i. Då och då får hon en skymt av dem mellan väggreglar och utslagna fönster, men mest befinner hon sig i mörker om vad som är på väg att hända. Det börjar rycka i hennes vänstra ben, och när hon tvingar sig själv att sluta (hon vet inte hur uppmärksamma demoner är på ljud när de inte är upptagna med att döda varandra) upptäcker hon efter en minut att hon istället börjat trumma med fingrarna mot marken. Hon slutar med det också och måste bita sig i kinden för att inte börja humma istället.
   De två demonerna pratar fortfarande med varandra. Jasmine vet inte hur mycket tid som passerat, men det känns som för mycket. När hon sträcker på halsen och spanar mot den fallfärdiga byggnaden kan hon inte se dem någonstans. Hennes fingrar börjar trumma igen, och den här gången stoppar hon inte sig själv.
   Hon har börjat oroa sig för att hon kommer bli tvungen att leta efter killarna och hitta två lik i ett skjul när demonledaren plötsligt stelnar till. Det är en liten rörelse, axlar som dras bakåt och muskler som spänns, och Jasmine för några veckor sedan skulle inte ha märkt den. Nu bränns den in på hennes hornhinna som att titta på en solförmörkelse, bygger upp en fasansfull känsla av förväntan i hennes kropp. Demonen bryter sin förstelning med en morrning samtidigt som killarna sveper in från varsitt håll med dragna svärd.
   Jasmine kan inte andas. Trycket byggs upp i hennes bröstkorg medan hon iakttar Kevin och Ash kasta sig över varsitt monster.
   Demonerna är uppenbart både starkare och snabbare, men nu när hon ser dem i kontrast mot killarna upptäcker hon att de inte har någon direkt koll på hur man egentligen slåss. De har aldrig behövt det, inser hon. Mot vanliga människor är de så vansinnigt fysiskt och mentalt överlägsna att korrekta tekniker knappast spelar någon roll, så att lägga ner tid på att lära sig dem skulle kännas meningslöst, och de flesta mänskliga värdkroppar kommer inte med inbyggd kampsportsexpertis.
   Hon hatar tanken på vad en demon med den kunskapen skulle kunna göra.
   Men Kevin och Ash är inte vanliga människor, och även om de inte befinner sig på demonernas galna kraftnivå så är de inte så långt ifrån. De är snabba och smarta och beväpnade, och framför allt vet de exakt vilken sorts fiende de står inför.
   Jasmine försöker hålla ögonen på de två separata striderna samtidigt, men det visar sig vara omöjligt, speciellt som de rör sig in och ut ur hennes synfält. Kevin och demonledaren försvinner in bakom ett ännu upprätt stycke vägg, och sekunden senare skakar hela väggen till. Bitar av murbruk faller till marken och damm formar bolmande moln i nattluften, och hur mycket Jasmine än spanar kan hon inte avgöra om det är Kevin eller demonen som råkat illa ut.
   Hennes försök att följa Kevin gjorde att hon missade första halvan av Ashs strid, och när hon vänder blicken tillbaka mot honom är han täckt av svart blod. Trycket i hennes bröstkorg släpper när hon drar häftigt efter andan, och sedan inser hon att det inte är hans blod; han rör sig för obehindrat för att vara skadad. Demonen ser också oskadd ut, så hon antar att den redan hunnit läka, men attackerna den försöker sig på är veliga och halvhjärtade. Den måste ha underskattat honom till at börja med och nästan blivit skuren itu, och nu, ovan att behöva oroa sig för sin egen säkerhet, vet den inte hur den ska agera. Ash hugger framåt och den ryggar bakåt, och Jasmine minns vad han sa om att demoner är fegisar.
   Hon är beredd att säga emot det påståendet när den kastar sig framåt och, innan Ash hinner reagera, spetsar sig själv på svärdet. Det går in genom solar plexus och ut alldeles under skulderbladen, och plötsligt har Ash inget svärd.
   Han reagerar snabbt, det måste hon ge honom (kanske är det här en standardattack hos demoner) och hugger demonen i halsen med en kniv från den oändliga vapenarsenalen han gömmer under regnkappan. Den är inte lika liten som kastkniven han satte i Jasmines arm, men den är fortfarande inte kraftig nog att kapa nackkotorna i ett enda svep. Istället ser den ut att fastna i dem, blod överallt och demonens huvud vinglande betänkligt från ena sidan till den andra.
   Demonen reagerar också snabbt, om än inte på ett särskilt produktivt sätt. Den ryggar bakåt, bort från Ash och hans överraskningsvapen, och frigör på så vis svärdet igen. Han rycker det bakåt och svingar det genom luften i en enda rörelse, och samtidigt som demonen sliter kniven ur sina nackkotor skär svärdseggen genom dem.
   Kniven faller mellan dess fingrar. Huvudet rullar bakåt och landar utan att studsa. Kroppen kollapsar en hundradels sekund senare.
   Någonting händer med den då, i ögonblicket mellan liv och död. Det är första gången Jasmine bevittnar det, och om någon annan beskrivit känslan det ger hade hon avfärdat det. Känslan av att kunna se livet försvinna och kroppen bli inget mer än så mycket kött, trots att hon ser absolut ingenting. Inget ljus, ingen själ. Bara en vetskap om att någonting, från en sekund till en annan, är fundamentalt annorlunda.
   Hon skulle vilja göra mätningar på det, se vilka skillnader det finns hos en människa som dör och en demon som tvingas släppa taget om kroppen den stulit, men inser att även om hon hade utrustningen och möjligheterna att använda den skulle det inte anses humant. Även om det gjordes mot en demon.
   Ash tar sig inte så mycket som tid att torka blodet ur ögonen. Han försvinner in i dammolnet bakom den murade väggen och med ens är ljudet av morrningar och vinande svärd det enda som avslöjar för Jasmine att de inte allihop klivit genom ett maskhål och försvunnit spårlöst. Hon ligger fortfarande på mage på den blöta, grusiga marken, men stöder sig snart på händerna och sträcker sig uppåt som en säl. Hon är inte längre ordentligt dold, men det finns ändå ingen där att upptäcka henne. Hon vill ducka tillbaka ner och rusa fram för att se vad som händer på samma gång, och de kluvna känslorna håller henne frusen på plats. Små stenar gräver sig in i hennes handflator och svärdet känns tungt vid hennes höft.
   Väggen skakar slutligen till en sista gång och en figur snubblar ut från dess skugga. Blont hår klibbigt av blod faller i stripor över ansiktet och svarta ögon flackar omkring. Jasmine duckar ner så snabbt att det känns som hon lämnat kvar bitar av sig själv fyra decimeter uppe i luften.
   Demonen verkar tack och lov inte ha sett henne; den är för upptagen med att överleva. Den snubblar en gång till och börjar sedan springa, redan återhämtad från vilka skador killarna än utsatt den för. Den bygger upp farten och är ute ur lokalen, ute på den öppna ytan, femton meter från Jasmines gömställe, tio meter, fem meter-
   Någonting silvrigt virvlar ut från mörkret under det inbuktande taket, rakt mot demonen. Jasmine kan inte mycket om knivkastning, men hon vet att det här är ett imponerande kast. Det måste det vara, för att träffa en flyende fotleden i ankeln och fälla den till marken.
   Förmodligen är det knappt mer än en skråma för en demon, men det finns fortfarande lagar den måste följa när den använder en människas kropp i en människas verklighet. Den sliter kniven ur benet och från sitt plötsligt väldigt närliggande gömställe kan Jasmine se kött och muskler knytas ihop på ett par sekunder.
   Det är otroligt snabbt, men inte snabbt nog att låta den fortsätta sin flykt. Kevin och Ash är redan ute ur fabrikslokalen, och demonen tvekar med kniven i handen när den ser dem närma sig. Istället för att kasta sitt vapen mot dem eller ge sig in i en sista desperat strid släpper den helt sonika kniven på marken. Jasmine blinkar förbluffat och gör en människas misstag att tro att den tänker sträcka upp händerna i luften och be om nåd. Hon undrar vad killarna skulle göra om det hände. Hon tror inte att de är förberedda på den situationen.
   Men det här är inte en människa och den ger inte upp. Den svingar sig istället tillbaka upp på fötter samtidigt som handen som tidigare höll i kniven letar sig in i innerfickan på den strimlade skinnjackan den har på sig. Den kommer ut igen med något platt och rektangulärt mellan fingrarna. Jasmine kopplar inte att det är en mobiltelefon förrän demonen sträckt ut den framför sig för hela världen att se.
   Killarna saktar ner och stannar på ett par meters avstånd, förvirrade och uppenbarligen inte förberedda på den här situationen heller. Demonen står fortfarande med ryggen mot Jasmine, på bara tre meters avstånd, nu, och allt hon kan se av mobilens skärm är hur dess ljus lyser upp killarnas ansikten med ett blåvitt sken.
   ”Ser ni det här?” säger demonen med en förvånansvärt samlad, len röst. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar