onsdag 16 december 2015

Adventskalender - dag 16

Inte korrekturläst, så varning för stavfel och blod (mitt schema håller på att krascha aaah)

Del 3 av kapitel 9



Kapitel 9 - deductions

De behöver inte gå långt förrän de hör morrningar och skrik från en av de övergivna fabrikslokalerna. Det låter inte som människor, snarare som katter i slagsmål, och Jasmine har svårt att se hur någonting kan tvinga det ljudet ur en mänsklig strupe. Men lokalens ena vägg är nästan helt infallen – taket på den sidan är insjunket och skevt på ett farligt sett – och genom fåtalet fortfarande upprätta väggreglar kan de se figurer röra sig fram och tillbaka. De gömmer sig bakom en utbyggnad som inte är mer än en stor hög plockepinn med taktegel och krossat glas inslängt för effekt och iakttar, noga med att inte ha vinden i ryggen. 
   När hon ser dem så här, bland sin egen sort utan människor i närheten, kan hon inte förstå hur de någonsin lyckas passa in i mängden. De rör sig så snabbt att de är svåra att följa med blicken, stundtals på alla fyra, stundtals upprätt, ibland studsande mellan väggar och tak. Vissa individer ser ger intrycket av att inte riktigt veta hur en mänsklig kropp ska användas. De rör sina leder på ett ryckigt sätt, som dockor på trådar, går från blickstilla till attack som väntande ormar.
   Jasmine blir påmind om första gången hon såg dem, hur de krälade upp på hennes tak och hur hon först inte kunde placera dem som något tillnärmelsevis mänskligt. De såg ut som spindlar, ser fortfarande ut som spindlar.
   De slåss med varandra. Tre av dem far runt och morrar och klöser efter varandra, medan ytterligare två står på en bits avstånd och iakttar. Jasmine försöker observera, försöker se de små sakerna, men de rör sig för snabbt. Hon längtar så innerligt efter en kamera att det gör ont.
   Känslan av närvaro och varning rör plötsligt på sig inuti henne, och en ny figur dyker upp från ingenstans. Paret som iakttagit slagsmålet drar sig omedelbart undan från nykomlingen, men de andra tre verkar inte ens lägga märke till dess ankomst. Jasmine sträcker på sig och drar sig instinktivt närmre.
   Nykomlingen skriker någonting – eller morrar, eller vrålar, det är svårt att avgöra – och kastar sig rakt in i striden. En av de tre blir omedelbart inkastad i en betongvägg hårt nog att komma ut på andra sidan. Till och med på avstånd kan Jasmine se den lilla publiken rycka till i respons.
   De två kvarvarande slagmålskämparna har definitivt märkt nykomlingens närvaro nu. De slutar slita i varandra och attackerar i gemensam front. En av dem får samma behandling som den första. Den tredje får halva armen avsliten och överkroppen uppriven från axeln till höftbenet, innan nykomlingen griper den om halsen och slungar den tvärsigenom lokalen. Tjockt, svart blod är överallt. Jasmine håller andan och vågar inte blinka.
   Det lugnar ner sig efter det. De två som blivit kastade genom väggar plockar upp sig själva, rullar med huvudena och ser ut att mer eller mindre ha återhämtat sig, samtidigt som publiken verkar skratta åt hela spektaklet. Nykomlingen inte så mycket som stampar som flyter runt, hötter med fingret åt bråkmakarna och ser ut att vara farligt nära att starta ett eget slagsmål. Varningskänslan har lagt sig, men är fortfarande starkare än vanligt.
   Jasmine håller uppmärksamheten på den svårt skadade individen. Hon hade tur i det att den landade utanför lokalen, närmre än de andra demonerna. Den är tillräckligt nära för att hon ska kunna se att kroppen är manlig, och att skadorna på överkroppen sluter sig inför hennes ögon. Som att dra upp en dragkedja. Det ser inte ens ut att bli något ärr.
   Halvblod läker också snabbt, men inte på den här nivån. Inte ens i närheten. Platsen på hennes överarm där hon tog en kniv har ett smalt, vertikalt ärr, och muskeln som den blonda monsterkvinnan tog en tugga utav har fortfarande en liten grop täckt av skrovlig ärrvävnad. Ashs ena ögonbryn är kluvet och både han och Kevin har små märken på armarna som de inte nämnt om men som uppenbarligen kommer från sprutor (blodprov kanske, eller vaccinationer).
   De läker, men det tar tid och energi, och det lämnar spår.
   Den skadade demonens överkropp är hel nu, och den vänder uppmärksamheten mot armen. Det är intressant. Medan rivsåren slöt sig förblev armstumpen, avsliten alldeles nedanför armbågen, i samma skick. Den slutade inte ens blöda. Nu upphör floden av bläckliknande blod omedelbart, och Jasmine väntar sig halvt om halvt att se ben och muskler växa ut som blomblad i en av de där snabbspolade naturfilmerna. Något säger henne att det är vad som skulle hända, om demonen valde att lägga en halvtimme eller så på läkeprocessen. Istället lyfter den på huvudet och skäller något åt den lilla gruppen. En av dem plockar upp den avslitna armen och kastar över den. Demonen fångar den ur luften med handen som fortfarande sitter där den ska och lägger upp de två stumparna jämsmed varandra.
   Den har inte hållit armen på plats i mer än ett par sekunder när nykomlingen kommer (flyter) över och sparkar den hårt på knäet. Demonmannen morrar till och tappar sin arm, vilken redan är delvis fastvuxen och nu hänger och dinglar på ett sjukligt vis. Jasmine kan inte sluta stirra medan de två demonerna grälar om någonting.
   Ögonblicket den skadade demonen blev distraherad upphörde helandet. Det är ingen naturlig process, utan någonting de själva åstadkommer med viljekraft. Demonmagi.
   ”Det är därför halshuggning fungerar”, andas hon. Ash armbågar henne i sidan och hon biter sig själv i kinden för att inte fortsätta mumla sina idéer högt.
   Demonerna är inte fysiska (själ ande spöke) och behöver en behållare (blod kött kropp) för att kunna agera i den här fysiska världen, men den här världen har inte magi. Den är en del av dem själva, eller någonting de tar med sig från sitt hem, men för att den ska fungera i det här fysiska universumet behöver den styras av någonting fysiskt.
   De behöver en hjärna för att kunna utnyttja sin magi.
   Förstör hjärnan, eller separera den från kroppen, och de har fortfarande bränslet men ingen ratt att styra med. Kropparna de stulit slutar leva och återgår till att vara lik. Varelser utan fysisk massa kan inte existera här, och demonerna kastas tillbaka dit de kommer ifrån och måste vänta på en ny chans att smita igenom.
   Så varför har halvbloden magi?
   Inte lika mycket som fullblodsdemonerna, uppenbart, men fortfarande en betydlig mängd jämför med andra människor.
   Går inte ihop.
   Någonting händer i lokalen. Jasmine försöker fokusera på vad som är rakt framför henne, men måste gräva in naglarna i handflatorna för att helt tvinga sig själv tillbaka till verkligheten. De snurrande teorierna i hennes huvud drar sig klagande undan.
   Nykomlingen har schasat ihop fyra av demonerna till en liten grupp och ser nu ut att ge dem order. Gruppmedlemmarna ser inte särskilt nöjda ut. De står tätt ihop utan att faktiskt röra vid varandra, spända över hela kroppen med fötterna brett isär och huvudena hotfullt sänkta. När nykomlingen, som mer och mer ser ut att vara ledaren, pratat färdigt blänger den på dem i tur och ordning och gör sedan en otålig gest utåt. Gruppen backar undan och försvinner i kvällsmörkret så snabbt att Jasmine tvivlar på sina egna sinnen. Varningsklockan minskar ännu mer i styrka när de är borta, tills den nästan är tillbaka på sin vanliga nivå. Bara två demoner är kvar i lokalen.

   ”Vi kan ta två”, viskar Ash.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar