tisdag 15 december 2015

Adventskalender - dag 15

Del två till kapitel 9. Allmän varning till eventuella läsare: har du problem med beskrivningar av blod och död kanske detta kapitel inte är för dig.



Kapitel 9 - ond bråd död

Det är inte så att Jasmine vill slåss mot demoner; hon har verkligen inte dödslängtan. Hon tycker om att leva, och planerar att låta döden vara det mysterium hon ger sig in i när alla andra är avklarade och sorterade i bokstavsordning. Vad hon vill är att hitta källan till känslan, och sedan iaktta på avstånd utan att bli upptäckt.
   De sista tre veckorna har hon pusslat ihop fler teorier än hela hennes tidigare liv sammanlagt, men hon har ingen tillförlitlig metod att testa deras riktighet; internet kan bara lära henne så mycket. Vad hon behöver är konkreta observationer, och hon har ingen aning om när en bättre chans kommer dyka upp.
   Hon önskar att hon hade kamera och anteckningsblock med sig, men antar att ett svärd kan komma att blir mer användbart.
   Det tar dem tio minuter att hitta demonernas gömställe. Känslan har inte dött bort när de kommer fram, och Jasmine är alldeles skakig igen. Hon är inte direkt rädd, eller ens nervös, men kombinationen av adrenalin och förväntan är tillräcklig för att hon ska bli pirrig i hela kroppen. Om det här går som det ska kan hon lära sig mer på tio minuter än vad hon annars skulle lyckas skrapa ihop på flera år.
   De var i utkanten av staden redan innan de fick ett mål, och efter tio minuters löpning är de mer utanför civilisationen än i den. Området de hamnat i är mer eller mindre övergivet, mörkt och omgärdat av rostigt stängsel. Jasmine kan inte särskilt mycket lokalhistoria, men hon tror att det brukade vara ett fabriksområde på åttiotalet, innan ägarna flyttade sin tillverkning utomlands. Idag är det ett sunkigt område som kommunpolitikerna verkar hoppas ska sjunka ner i marken och försvinna om de ignorerar det länge nog (vilket inte är helt omöjligt, beroende på länge de är beredda att vänta).
   Fläckar av klara färgar täcker de söndervittrade väggarna där gatuartister beväpnade med färgburkar vågat sig fram, och utspritt över den spruckna asfalten ligger hoptryckta ölburkar och trasiga glasflaskor. Jasmine hoppas att det har varit tillräckligt kallt och otrevligt de senaste veckorna för att de lokala tonåringarna ska ha letat upp ett torrare ställe att dricka på.
   De hittar, trots hennes förhoppningar, tre lik i ett skjul med skeva väggar och infallet tak. Lukten av död avslöjar dem lång väg, och Jasmine vet egentligen inte varför hon väntade sig att den skulle komma från någonting annat. Ruttet trä kanske, eller något stackars djur som gått och självdött. Oavsett vad kan hon inte andas när de hittar kropparna, och det beror inte enbart på lukten.
   Ash svär lågt och Kevin får något intensivt i blicken. Jasmine upptäcker att hon har ett fruktansvärt tryck över bröstet och tvingar sig själv att andas in. Lukten är vidrig, men syret får hennes kropp att koppla upp igen. Hon armbågar sig förbi killarna.
   ”Jasmine”, väser Kevin. ”Vad håller du på med?”
   ”Ge mig en minut”, mumlar hon, och duckar undan hans fumlande händer.
   Lukten i skjulet är så tjock att den känns som ett fysiskt ting, en dimma som klibbar fast mot hennes hud där den är blottad och lägger sig som en filt över kläderna. Smaken av röta är tung på tungan med varje andetag och hennes ögon tåras. Det är mörkt också, men när hon tar av sig solglasögonen ser hon bättre nattetid än hon brukade göra dagtid.
   ”Vi har inte tid med det här.” Ash, den här gången. Jasmine är egentligen för distraherad för att forma meningar, men misstänker att han kommer släpa henne därifrån om hon inte ger honom en väldigt bra anledning att låta bli.
   ”Nära nu”, mumlar hon samtidigt som hon knäböjer vid den närmsta kroppen. Det är en man, fortfarande lätt att identifiera som medelålders med vindbitet ansikte och ojämnt skägg. ”Kan hitta dem ändå.”
   De verkar förstå vad hon menar. Ingen säger något när hon försiktigt lyfter mannens arm. Hon läser inte för att bli läkare, men hon kan tillräckligt mycket biologi för att kunna göra några grundläggande observationer. Armen hon håller i är fortfarande stel; fingrarna är hopdragna till en lös knytnäve och armbågen går inte att böja. Han är klädd i en tjock, sliten jack och lössittande byxor, vilka hon varken vill eller hinner ta av, och om han har några skador är de dolda under kläderna. Han ser sliten och mager ut, men inte sårad. Om hon inte visste bättre skulle hon säga att han dött av naturliga orsaker.
   De andra kropparna är i sämre skick. Det är bara med stor vilja som hon klarar av att röra vid nästa för en snabb undersökning. Illaluktande ångor stiger upp i ett osynligt moln när hon tar tag i dess axel och häver den över från sidan till ryggen för att bättre kunna inspektera den. Armarna faller lealöst ner på marken och huvudet gungar fram och tillbaka på den smala halsen; den har passerat stadiet för likstelhet. Hon håller andan för att slippa de värsta kväljningarna och petar undan de lappade kläderna så mycket hon vågar. Huden är uppsvälld och fläckvis missfärgad, men hon hittar inga skador här heller.
   Den sista kroppen är var hon drar sin gräns. Hon tänker inte röra vid den alls, men känner fortfarande en skyldighet, ett behov, att gå nära nog att identifiera skadorna.
   Det är inte bara det att förmultningsprocessen har gått betydligt längre – huden är svartfläckig och sprucken och fläckvis täckt av mögel, och när hon tittar närmre kan hon se att naglarna släppt från nagelbädden – utan dessutom det faktum att den är vidrig misshandlad. Kläderna är strimlade, och under resterna av den tjocka vinterjackan kan hon se riv- och bitmärken, öppna sår och vassa ben som sticker ut genom huden. Stora stycken kött är bortslitna och magen uppriven, förmodligen med bara händerna, inte ett redskap. Vem som än gjorde det här måste varit på fruktansvärt dåligt humör.
   Eller utsvulten.
   Hon rättar på sig och backar undan.
   Kevin och Ash står kvar precis utanför när hon lämnar skjulet. Ash rynkar omedelbart på näsan och backar några extra steg, men Jasmine har inte tid att ta notis om honom.
   ”De två närmast dörren har förmodligen varit döda i två respektive fyra dagar. Den längst in är svårare att placera, men jag skulle säga runt fyra veckor.” Hon tar av sig handskarna av ren reflex, som om hon kommit ut från en laboration och inte ett skjul fullt med döda kroppar. ”Den sista var- det såg ut som om någon ätit på den.”
   ”De gör det ibland, när de inte tycker att det räcker att suga livsenergin ur en.” Kevins röst är låg och skrovlig. Jasmine trycker ner de fläckade handskarna i regnjackans fickor och svarar med en stel nickning.
   ”De var förmodligen uteliggare, baserat på kläderna”, säger hon. ”Personer som få eller ingen kommer sakna.”
   ”Det hade jag kunnat berätta härifrån”, muttrar Ash. Han har backat ytterligare ett steg och står nu med armarna i kors och axlarna uppdragna. Jasmine inser inte att hon stirrar på honom förrän han tittar upp med en ryckning och blänger på henne. Hon tittar hastigt bort.
   Båda killarna har sett lik förut, så mycket vet hon med absolut säkerhet. Av de tre demoner som attackerade dem på hennes hustak dödade de två, och var sedan tvungna att få kropparna (avhuggna huvuden inkluderade) därifrån innan polisen anlände. De begravde dem medan hon var medvetslös, en bit utanför staden. Efter vad Kevin berättat har de grävt ner tillräckligt många halshuggna kroppar i de omgivande skogarna för att de ska kunna filmas en dokumentär runt dem.
   Ash ser inte ut som någon som är van att hantera döden. Hon antar att demoner är en sak, halvruttna kroppar av människor man skulle kunnat rädda en annan.
   ”Kom igen”, säger han, och knycker med huvudet åt det hållet dragningen fortfarande kommer ifrån. ”Ifall ni glömt det så har vi monster att hitta.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar