måndag 14 december 2015

Adventskalender - dag 14

Riktigt kort uppdatering idag för wow, jag börjar få ont om text.

Jasmine är tillbaka och saker och ting börjar dra ihop sig till vad jag kallar "mittenscenen". Stor strid, många karaktärer som träffas för första gången, all that fun stuff. Häng med några dagar till bara.



Kapitel 9 - vädrets koppling till mental hälsa 

Jasmine har fått ett eget svärd. Det är tungt och vasst och gör hennes rörelser obalanserade, vare sig hon har det i handen eller undanstoppat i skidan. Hon har visat sig vara förvånansvärt bra på obeväpnad närstrid; hon behöver knappt tänka, bara reagera, kan känna musklerna hitta de bästa lösningarna innan hon hunnit tänka upp dem. Att slåss med ett svärd är någonting helt annat.
   Det är meningen att hon ska använda det som en förlängning av kroppen, men det känns bara som död vikt längst ut på armen. Hon vill göra någonting och svärdet kommer i vägen, förstör hennes balans eller används bara på rakt fel vis. Kevin har försäkrat henne om att det blir enklare med tiden, och i vilken respektabel kampsportsskola som helst skulle hon inte ens fått prova närkamp så här tidigt, än mindre hålla i ett svärd.
   Men det här är inte en kampsportsskola, och det har demoner att bekämpa.
   Inte för att de faktiskt planerar att hitta några demoner när hon är med; hon har inte dödslängtan. Men de är ändå där ute, utan att gömma sig, och letar efter spår, och det skadar inte att förbereda sig för det värsta. Även om det är större risk att hon skär av sin egen arm än en demons huvud.
   De första fyra gångerna de är ute hittar de absolut ingenting. De kan fortfarande känna demonernas närvaro, men inte sätta fingret på var de befinner sig, annat än att de måste vara nära. Kevin och Ash tycker att det är fruktansvärt frustrerande och förstår överhuvudtaget inte hur det går till. I vanliga fall när en demon anlänt till staden brukar de känna den tydligt, en obehaglig, stickande dragning dit den är, men inte den här gången.
   För det mesta.
   Ibland är det som om någon tagit den där känslan och stuckit in den i ett eluttag. Det varar bara i några minuter och så gott som alltid nattetid, och det driver killarna till vansinne. Det är det enda tillfället de har att verkligen hitta demonerna, men det är över så fort att de inte har en chans att utnyttja det.
   Där.
   Borta.
   För tillfället känner Jasmine inget annat än den lågmälda varningen som suttit i hennes bakhuvud enda sedan hennes första dag som halvblod; vid det här laget är hon så van vid den att hon knappt är medveten om dess närvaro. Det är dagtid, och de väntar sig egentligen inte att hitta någonting värt deras tid. Istället vandrar de runt på gatorna med svärden gömda under kappor och ögonen dolda bakom solglasögon och tränar på Jasmines people skills.
   Hon är extra förklädd med keps, uppfälld luva och för stora kläder, och hon misstänker att om hon mötte någon hon känner skulle de knappt känna igen henne som kvinna, än mindre som Jasmine. Det händer att någon ger den lilla gruppen en konstig blick, men ingen försöker prata med dem. Det funkar bra, enligt Jasmine. Hon är inte säker på att hon skulle kunna maskera sin röst, och att ha människor nära inpå är en helt annan sak än att passera dem på gatan.
   Människor är i allmänhet en helt annan sak att vara nära än halvblod. Det är något med lukten, något med deras sätt att röra sig, stelt och långsamt, som triggar henne. Kevin har förklarat det som svaghet. Även den starkaste människan är svagare än en ett halvblod, och demonblodet i deras ådror dras till svaghet. Hon är inte konstant frestad att slita upp strupen på Ash och Kevin eftersom hennes undermedvetna vet att de är jämbördiga eller starkare än henne.
   Demoner är förbannade fegisar, är hur Ash förklarar det.
   Hon vet inte vilken dag det är när saker och ting växlar upp till nästa steg – ärligt talat har hon alltid haft svårt att skilja en dag från en annan när hon inte har något stabilt, som föreläsningar, att använda som referenspunkt. Men det är kallt och fuktigt med regn i luften, och hon känner sig eländig i sin långa regnkappa. Trots att hon har keps på sig och kapuschongen uppfälld hänger håret i blöta testar över pannan och nacken, och solglasögonen immar konstant igen. För att göra det värre glömmer hon hela tiden av att kläderna är blöta, och varje gång hon försöker torka linserna rena gör hon allting värre. 
   Ingen av dem hade velat gå ut i det dåliga vädret, och de hade skjutit på dagens övningstillfälle ända till klockan sex, då Kevin prompt kastat en regnjacka i hennes ansikte och en känga i Ashs. Hon är, förståeligt nog, inte den enda som är på dåligt humör.
   ”Jag hatar det här”, säger Ash, som om hans klampande steg och dödsblick inte är talande nog. ”Jag hatar den här stan, jag hatar det här vädret, och jag hatar er.”
   ”Jag gillar din optimism”, säger Kevin.
   De går på varsin sida om Jasmine, beredda att fånga henne om hon tappar kontrollen och attackerar någon. Jasmine är inte alls förtjust i tanken att de mer eller mindre väntar sig att hon ska försöka döda någon, men måste erkänna att hon förstår varför. Hon önskar ändå att det fanns ett sätt att öva utan att andra måste bevittna hennes svaghet, men människors säkerhet står över hennes stolthet.
   En man med paraply passerar så nära att hans axel slår i Kevins, och Jasmine rycker till. Kevins fingrar snuddar vid hennes handrygg, och efter några djupa andetag lägger sig den våldsamma impulsen. Den försvinner inte helt – den gör aldrig det när hon är bland folk nuförtiden – men den är inte mer överväldigande än varningen som konstant ringer i bakhuvudet.
   Varningen som plötsligt känns som en mistlur som blåser rakt i hennes öra.
   De stannar alla tre. Jasmines fingrar darrar. Hon vet inte riktigt varför.
   ”De är nära”, mumlar Ash. Han har lyft ansiktet, som om han försöker sniffa fram sitt byte, trots att känslan är ett helt annat sinne. Han tvärvänder och småspringer åt det hållet dragningen kommer ifrån.
   ”Vänta!” Kevin rör sig som för att följa efter honom, vänder sedan en andra gång, tar tag i Jasmines handled och släpar henne med sig. Hon snubblar först, men så lämnar en liten bit av den överväldigande varningen hennes system och hon känner sig inte längre som om hon stuckit fingrarna i ett eluttag.
   ”Vi måste hitta dem innan de försvinner igen!” ropar Ash över axeln.
   ”Och Jasmine?”
   ”Jasmine kan ta hand om sig själv.” Hon rycker sin hand ur Kevins och springer ikapp Ash. ”Ni behöver båda vara närvarande för hantera det här, och jag är något av en risk när jag är ensam bland folk. Jag kan hålla mig undan om vi faktiskt hittar dem, och om det inte fungerar har jag de här.” Hon klappar på byxornas överdimensionerade fickor. Vänster för brandfarligt, höger för hudirriterande.
   ”Men…”, klagar Kevin från några meters avstånd.
   ”Kom igen!” Ash vänder sig inte ens om, ropar det bara högt nog för att folk ska titta efter honom med blickar som säger att han borde veta bättre än att höja rösten offentligt på det där viset. Jasmine drar kepsen lite längre ner i pannan och ökar steglängden.
   De hinner bara ett par meter innan Kevin joggar ikapp dem.
   ”Jag gillar inte det här”, säger han. Ash sträcker sig förbi Jasmine och klappar honom på axeln.
   ”Suger att vara du.”


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar