söndag 13 december 2015

Adventskalender - dag 13

Nu har jag kommit in i läget där jag verkligen måste skriva dagligen för att hålla uppe schemat - jag har i stort sett slut på gamla scener att omarbeta och slänger ihop allting som det kommer, hinner knappt korrekturläsa och kastar ut det här på bloggen för hela världen att se.

Tack och lov är hela världen inte särskilt intresserad. Jag jobbar som jag gör nu mest för att övertyga mig själv att skriva ihop ett fullständigt utkast av boken, och så får jag göra något åt de ganska fasliga scenerna i efterhand. Så om du mot all förmodan läser det här och upptäcker att kvalitén börjat sjunka ordentligt jämfört med tidigare kapitel (jag har speciellt en tendens att vara både under- och övertydlig, upprepa mig, och skriva knasiga, osammanhängande meningar) så har du förklaringen där. Om du hatade redan första kapitlet har jag ingen ursäkt för det är en scen jag jobbat med i typ två år, och jag borde förmodligen ge upp min karriär som författare.

Hur som helst: jag ger er del två av kapitel 8

Kapitel 8 - förmågan att hantera det ohanterliga

Mimmi drar efter andan och backar ett steg.
   Sam ser hennes reaktion och tar omedelbart ett stadigare tag om Jaspers arm, vilket får Jasper att kvida till och försöka vrida sig undan.
   ”Sam…” andas Mimmi, men hennes hals är hopsnörd och namnet kommer ut som knappt mer än en viskning.
   ”Jag hoppas att du inte har något emot att sitta ner en stund”, säger Sam och släpar med sig en snubblande Jasper till soffan. Hans röst har återfått sin normala skämtsamma klang, men ansiktet är fortfarande vaket och spänt och greppet om Jaspers arm lättar inte förrän han dumpat honom på de slitna soffdynorna. ”Du ska sitta här, lugnt och stilla, tills min backup anländer. Sedan ska du följa med till stationen och svara på lite frågor, som varför du–”
   Han står med ryggen mot Mimmi, men hon behöver inte se hans ansikte för att veta att han upptäckt ögonen. Han backar ett steg och lägger handen på pistolen i vad som ser ut som en omedveten, intränad rörelse. Jasper flackar med blicken mellan Mimmi och Sam.
   ”Jag kan förklara det här”, säger han och ger dem vad som förmodligen ska föreställa ett lugnande leende.
   Han inser inte att han lett med tänderna förrän Mimmi ger ifrån sig ett ofrivilligt pip och slår händerna över munnen.
   Han har huggtänder.
   ”Jag fick precis väldigt många fler frågor”, mumlar Sam. Han kastar en blick över axeln och möter Mimmis blick. ”Skulle du vilja stänga dörren?”
   Hon nickar ljudlöst, backar tillbaka ut i hallen och stänger ytterdörren med ett klick. Någonting lägger sig över henne, någonting tungt och kvavt som gör det svårt att andas. För en stund känns det som att benen ska vika sig under henne, och hon måste ta stöd mot väggen för att inte kollapsa. Hon stirrar på sina fingrar mot den beigea tapeten. Det är en fruktansvärt ful tapet; urvattnad och färglös med ett mönster som kanske ska föreställa någon form av sädesslag, kanske bara är fläckar lämnade efter dussintals inneboende. Hon spänner handen för att tvinga skakningarna ur musklerna, gräver in fingrarna i fruktansvärda tapeten. Huden är glansig av svett och nästan vit mot den beigea bakgrunden.
   Hon stannar där tills det känns som att hon kan stå upprätt utan stöd. När hon släpper väggen syns ett fuktigt handavtryck på tapeten, och hela hennes kropp känns bortdomnad, men ingenting skakar längre och hon kan röra sig utan att vingla. Hon andas djupt några gånger och blir medveten om hur Sams röst svävar ut från vardagsrummet. Han pratar inte med henne – vid det här laget skulle han märkt att hon inte lyssnat.
   Han står lutad över Jasper när hon återvänder till vardagsrummet, men när han hör henne anlända rätar han på sig och backar undan. Han ler mot henne, men ser fruktansvärt spänd ut.
   ”Jag har alltid gillat spökhistorier”, säger han, ”men jag måste säga att den här killen inte är mycket till monster.”
   Ingenting tar en ur chock som dåliga skämt. Mimmi glor på honom, och på soffan se Jasper faktiskt generad ut. ”Är du allvarlig?” frågar hon.
   Sam grimaserar och drar handen genom håret. ”Tyvärr. Ögonen är på riktigt – inga linser, ingenting… annat. Tänderna ser också ut att vara äkta, men jag antar att han kan ha gjort något med dem.”
   ”Det har jag inte”, säger Jasper, och Mimmi hoppar till.
   Han sitter bara där och stirrar på dem, och plötsligt är hon arg på honom. Arg på hur han kom in i hennes lägenhet med vapen och lögner, på hur han fortfarande får henne att känna sig utsatt trots att det är han som sitter med handfängsel och har en polis redo att skjuta honom på ett ögonblicks förvarning. Hon tar ett steg närmre och hötter med fingret åt honom.
   ”Hur hittade du mig? Vad har du gjort med Jasmine?” Hennes hand skakar, och tecknet av svaghet gör henne ännu argare. Snabbt sänker hon armen och knyter handen vid sidan istället.
   ”Mimmi–” försöker Sam, men Jasper avbryter honom.
   ”Jag har ingenting att göra med Jasmines försvinnande, jag svär. Jag blev bara tillsagd att hitta ett par personer och fick tipset att bästa sättet att hitta dem var genom att hitta henne.”
   Mimmis ögon blir stora. ”Kidnapparna”, viskar hon.
   ”Jag vet inte! Allt jag fick veta var att jag skulle hitta en Kevin och en Ash och ge dem ett meddelande.”
   ”Vad för meddelande?” frågar Sam, och Jaspers ansikte sluter sig.
   ”Det är privat?” säger han hoppfullt, men det låter som en fråga, inte ett konstaterande.
   ”Sam, är din backup på väg?” säger Mimmi. Jaspers närvaro får det att krypa i skinnet på henne; hon vill ha honom ut ur lägenheten så snabbt som möjligt. 
   Sam harklar sig. ”Faktiskt så, öh…” Han tittar på henne och ser inte hur Jasper rätar på sig i soffan och plötsligt ser hoppfull ut igen.
   ”Du har inte ringt?” säger Mimmi, och när Sam bara svarar med en fåraktig blick tjuter hon frustrerat till och vänder ryggen åt hela den enerverande scenen. Hon vänder sig tillbaka nästan omedelbart; att ha ryggen åt en kille som bär runt på ett svärd i en sportbag slår henne som en fruktansvärt dålig idé. Det hindrar henne däremot inte från att blänga, och hon riktar sin fulla ilska mot Sam.
   ”Jag tycker bara att vi borde tänka oss för innan vi blandar in någon annan i det här”, säger Sam. ”Det här är uppenbarligen inte ett vanligt fall.”
   ”Det är precis ett vanligt fall!” utbrister Mimmi. ”Någon har blivit kidnappad, någon annan försöker dölja det. Bara för att han har skitläskiga ögon behöver det inte betyda att det handlar om- om något övernaturligt.” Hon spottar ut det sista ordet och flyttar blicken till Jasper. Han vrider besvärat på sig.
   ”Låt mig bara fråga ut honom, okej? Vi behöver inte dra in polisen riktigt än.”
   ”Du är polisen!”
   ”Ärligt talat är jag ingen särskilt bra polis. Jag ville egentligen skriva science fiction böcker.”
   Mimmi stirrar på honom och höjer sedan en hand för att peka på Jasper. ”Det där”, säger hon, med stor betoning på varje ord, ”är inte en utomjording.”
   ”Det är jag verkligen inte”, tillägger Jasper hjälpsamt.
   ”Det betyder inte att han inte kan vara någonting annat”, protesterar Sam.
   ”Han har väl någon ovanligt sjukdom eller något, inte vet jag.”
   ”Det finns ingenting naturligt som kan få någons ögon att se ut på det där viset.”
   Mimmi slår ut med armarna, men kommer inte på någonting att säga. Till slut stampar hon bara hårt i golvet en gång och tjuter till igen. Det hjälper inte särskilt mycket.
   ”Fint”, spottar hon. ”Ställ dina frågor.”
   Sam lyser upp som en sol och vänder sig tillbaka mot Jasper med en energisk lite piruett. ”Vad är du?” frågar han, och Mimmi gömmer ansiktet bakom händerna.
   Det slår henne, efter att ha stirrat på sina handflator en stund och lyssnat på Jaspers slingrande försök att förklara sig själv som ett så kallat ”halvblod”, att bara för att Sam är en idiot behöver hon inte vara det. Hon tar ner händerna från ansiktet, plockar upp mobilen ur fickan och slår diskret på videofunktionen.
   ”Halv vadå?” frågar Sam. ”Vampyr? Grekisk gud? Chupacabra? Var lite mer specifik, är du snäll.”
   ”Om jag berättar måste du lova att inte skjuta mig”, säger Jasper, och det låter ju inte alls olycksbådande.
   ”Jag kan lova att inte skjuta dig specifikt för att du berättat. Jag tänker hålla mig öppen för andra ursäkter.”
   Jasper ser inte ut att vara det minsta nöjd med den dealen, men suckar till slut uppgivet. ”Demon.”
   Sam är tyst en stund, och ruskar sedan på huvudet så att det blonda håret flyger. ”Om det är sanningen kan jag inte se varför du inte bara ljög. Allvarligt talat, vad som helst låter bättre än demon.”
   Jasper rycker på axlarna och ler sitt nervösa leende; han har återgått till att hålla munnen stängd när han gör det. ”Det känns som att det inte riktigt finns någon mening med att ljuga längre.”
   ”Då kan du börja med att berätta vad det är för meddelande du skulle leverera till de här Kevin och Ash, hm?” Jasper svarar inte omedelbart, och Sam kastar sig över hans tvekan som en hök över en mus. ”Om du inte hellre svarar på frågorna i ett förhörsrum bakom spegelglas och kameror, så klart.”
   Jasper sväljer och flackar med blicken. ”Jag skulle väldigt mycket uppskatta om det inte behövde gå så långt.”
   Ungefär här klarar inte Mimmi mer. Hon tar ett steg framåt så att hon står jämsides med Sam och backar sedan genast igen. ”Det här är löjligt, det är klart han ska in till polisen. Sam, du kan inte låta honom gå!”
   ”Jag har inte bestämt mig än”, säger Sam, och rycker sedan till under hennes blick.
   ”Det är inte upp till dig! Det är min lägenhet han kom in i med ett svärd, det är mig han hittade trots att han omöjligt borde känna till min inblandning. Jag vill veta vad det här handlar om, och jag kan lova dig att det inte har någonting med demoner att göra!”
   ”Faktiskt så är det en machete, inte ett svärd, och jag kan ha hittat dig genom att hacka mig in i polisens databas.” Jasper säger det med en grimas, och Mimmi kan inte låta bli att slå ut med handen mot honom i en indignerad rörelse.
   ”Hör du?” säger hon. ”Han erkände precis till ett brott. Ett vanligt, mänskligt brott, ingenting övernaturligt.”
   Sam vänder sig mot henne för att säga någonting, men hejdar sig när han får syn på mobilen i hennes hand. ”Filmar du?” frågar han misstroget.
   ”Tänker du stoppa mig?” utmanar hon, och han håller omedelbart upp händerna i en nekande gest.
   ”Jag tycker bara att vi borde vara öppna för nya möjligheter här”, säger han försiktigt. ”Magi, Mimmi!”
   ”Magi är inte på riktigt.”
   ”Hur förklarar du då det här?” Sam gestikulerar mot Jasper från huvud till tå, som om han är någon form av dyrbart konstverk och inte en brottsling.
   ”Du vet att jag inte kan det”, säger hon. ”Det är därför jag vill lämna över honom så att experterna kan hitta ett svar.”
   ”Det finns inga experter i det här!”
   ”Ursäkta?” säger Jasper, och de vänder sig båda mot honom så hastigt att han sjunker ihop mot soffkuddarna. Sam lyser upp igen och pekar på honom.
   ”Du skulle precis förklara. Meddelandet?”
   Jasper stirrar ljudlöst på golvet, men han ser ut att vara nära brytgränsen, så Mimmi låter killarna hållas. Till slut pressar han ihop ögonen och drar upp axlarna mot öronen och mumlar någonting som låter som: ”Hon kommer döda mig för det här.” Han öppnar ögonen igen och tittar upp på dem. ”Jag skulle varna dem för att stanna i staden eftersom demonerna försöker leta upp dem för att döda dem?”
   ”Demoner som du?” frågar Sam, och den här gången ser Jasper faktiskt lite irriterad ut.
   ”Jag är inte en demon, jag är ett halvblod. Jag har vissa av deras förmågor, men i grund och botten är jag fortfarande människa. En fullblodsdemon är en ond ande som tar döda kroppar i besättning och använder dem för att skada och döda levande varelser.”
   ”Det här är för vansinnigt”, viskar Mimmi. Sam kastar en blick på henne och backar sedan ett steg och lägger ena handen på hennes axel. Hon är fortfarande arg på honom och får en impuls att dra sig undan, men kontakten är förvånansvärt tröstande och hon känner sig nästan besviken när han släpper henne och vänder sig mot Jasper igen.
   ”Så du säger att de här två killarna du letar efter två killar som heter Kevin och Ash. Vad har Jasmine med allting att göra?”
   ”Jag är inte helt säker, men jag tror att hon kan ha kommit emellan dem och en eller flera demoner, kanske blivit smittad själv. Min kontakt visste inte, trodde bara att om jag hittade henne skulle jag hitta dem.”
   Mimmi utbrister ”Smittad?” samtidigt som Sam säger: ”Vem är din kontakt?” Hon ger honom en blick och kliver framåt, ut ur sin trygghetszon vid dörren. ”Vad menar du med smittad?”
   ”Som jag.” Jasper rör på armarna som om han försökte peka mot sig själv och precis blev smärtsamt påmind om sina begränsningar. ”Ett halvblod, alltså. Vi är lite instabila den första tiden, så det är bäst att hålla sig borta från människor. Det är möjligt att hon bor tillsammans med de jag letar efter, eftersom de också är halvblod, eller åtminstone vet var de är.”
   Mimmi känner sig skakig igen. Hon har vetat i flera veckor nu att någonting fruktansvärt hänt Jasmine, att hon kanske hålls fången eller till och med är död. Men att stå här och höra någon prata om smittor och demoner och hur Jasmine befinner sig mitt i det får allting att kännas fruktansvärt fejkat och fruktansvärt äkta på samma gång. Hon vill säga något mer, anklaga Jasper för att ljuga, men allt som kommer ur henne är ett raspigt, pipande ljud som hon skulle skämts för om hon inte varit en hårsbredd ifrån att börja gråta.
   Sam ställer sig jämsides med henne igen och kramar hennes hand. ”Vi ska hitta henne, jag lovar.” Mimmi kramar tillbaka, men säger ingenting. Sam riktar uppmärksamheten tillbaka mot Jasper men släpper inte hennes hand.
   ”Din kontakt?”
   ”Hon är också ett halvblod, men jag vet ärligt talat inte mycket om henne. Vi har inte ens pratat på ett och ett halvt år, och så ringde hon mig igår kväll och ville plötsligt att jag skulle gå in i en stad full av demoner för hennes skull.”
   ”Och varför gjorde du det?”
   ”Hon räddade mitt liv, hjälpte mig i början; jag tyckte att jag var skyldig henne det. Plus att jag inte vet vad hon skulle gjort med mig om jag vägrat.”
   ”Namn?”
   ”Lori. Jag har ingen aning om vad hon heter i efternamn. Mörkhyad, lång, hade dreadlocks sist jag såg henne. Borde vara runt sjutton år.”
   ”Sjutton?” ekar Sam, och till och med Mimmi kan inte hålla förvåningen borta från ansiktet. ”Hon är en tonåring.
   ”En väldigt farlig tonåring”, rättar Jasper. ”Och innan du frågar, nej, jag vet inte hur hon känner de här killarna. Jag vet praktiskt taget ingenting om henne, annat än att hon åker runt i landet med ett svärd och letar efter problem.”
   ”Jag–” Sam avbryter sig själv och stirrar storögt på Jasper. ”Jag har hört talas om henne. En tonårig tjej med svärd som setts mordplatser där offren nästan alltid är kriminella. Jag trodde hon var en urban legend, eller kanske en vigilant. Men det här…” Hans ögon praktiskt taget glittrar.
   ”Låt mig påminna dig om att vi pratar om en mördare här”, påpekar Mimmi torrt. Sam har anständigheten att se skamsen ut.
   ”Hur som helst.” Jasper vrider på sig och handbojorna klingar. ”Jag vill bara hitta Kevin och Ash, överlämna meddelandet och återvända till mitt liv. Går det att arrangera?”
   ”Nej”, säger Mimmi.
   ”Kanske”, säger Sam.
   Hon rycker sin hand ur hans och knuffar honom på armen. Han vinglar inte ens till.
   ”Du kan inte vara allvarlig”, säger hon.
   ”Han vill hitta Jasmine, vi vill hitta Jasmine, det är en vinn-vinn situation. Dessutom kan vi uppenbarligen inte lämna över honom till polisen.” Sam rynkar pannan. ”Resten av polisen, menar jag. Jag är cool.”
   ”Lämna över honom är uppenbarligen vad vi måste göra.”
   ”Det skulle inte ha en aning om vad de borde gör med situationen!”
   ”Du har inte en aning om vad vi borde göra med situationen. Du vill samarbeta med killen som påstår sig vara en demon!”
   ”Halvdemon”, rättar Jasper. Mimmi stampar med foten och han hoppar till.
   ”Det finns inga demoner!” nästan skriker hon. ”Det finns inga demoner, eller häxor, eller utomjordingar, eller magi. Jag fattar inte varför du tror på honom!”
   ”Jag säger inte att jag tror på honom, men jag…” Han lutar sig nära och viskar i hennes öra, så tyst att hon knappt hör det. ”Jag tror inte att han ljuger, heller. Han kanske är galen, men han vet någonting, och om jag tar med honom till stationen kommer ingen ta ett ord han säger på allvar.”
   ”Jag är inte galen”, säger Jasper, och de rycker båda två till. Mimmis mage drar ihop sig till en liten boll av iskall fasa.
   ”Jag är rätt säker på att du inte borde ha hört det där”, säger Sam. ”Inte helt säker, men rätt så.”
   ”Jag har väldigt bra hörsel”, säger Jasper urskuldande. ”Det är en halvblodsgrej.”
   Mimmi har fått nog. Hon backar ut ur rummet och slänger upp handen i luften när Sam försöker följa efter henne.
   ”Låt bli”, spottar hon, och han stannar.
   ”Mimmi…”
   ”Nej.” Hon möter hans blick och är stolt över att hon lyckas hålla tårarna borta. ”Bara… nej.” Hon backar ett steg till. ”Jag behöver lite luft.”
   ”Mimmi, snälla berätta inte-”
   ”Jag ska inte berätta för någon!” avbryter hon, och Sam ser sårad och lättad ut på samma gång. Hon drar sig undan och försöker hålla sig lugn. ”Jag måste bara komma ut lite, tänka igenom saker och ting.”
   ”Okej. Jag kan- okej.”
   Sam stirrar på henne som om han vill prata om det här, vill förklara och få henne att förstå, men Mimmi orkar inte. Hennes hem har blivit invaderat och hon vet inte vad hon borde göra, och hon har en tenta hon borde plugga till och allt hon kan tänka på är hur gärna hon vill dricka sig så full att allt det här känns som inget annat än en hemsk dröm.

   Hon lämnar lägenheten utan att säga ett ord till. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar