lördag 12 december 2015

Adventskalender - dag 12

Del 1 av kapitel 8, i vilket Mimmi är tillbaka som berättare och Jasper är fruktansvärt dålig på att göra sitt jobb.



Kapitel 8 - tre id-kort och ett svärd

Ett par dagar efter Helenas besök kommer Mimmi hem till att hitta en kille utanför sin dörr.
   Han ser ut att vara tjugo, kanske tjugoett, med svart hår som verkligen behöver klippas och en aura av nervös lättnad. Av någon anledning har han handskar och solglasögon på sig, och i trapphusets artificiella ljus ser han fruktansvärt blek ut, som om någon sugit ut färgen ur hans hud. En knölig sportbag hänger över ena axeln och får honom att stå lite skevt, lutad åt ena sidan.
   För en månad sedan skulle Mimmi blivit förvånad att se honom stå och hänga utanför hennes dörr, men hon skulle inte känt en omedelbar reflex att hugga honom i ögat med lägenhetsnyckeln och springa därifrån så snabbt hon kan. Han ser oskyldig ut, om än lite konstig, med en smal kropp som nästan försvinner i en mörkgrå vindjacka, och Mimmi tror allvarligt talat att hon är starkare än vad han är. Det räcker inte för att tvinga undan oron som får hennes mage att dra ihop sig.
   Hela den här röran har gjort henne paranoid.
   ”Öhm”, säger hon, för han står precis bredvid dörrhandtaget och ler mot henne med ett generat ansiktsuttryck och gör inget som helst försök att släppa förbi henne. Hon kväver snabbt impulsen att fly och ler tillbaka, samtidigt som hennes ena hand letar sig ner i handväskan på jakt efter någonting vasst.
   Killen reagerar som de flesta gör på Mimmis leenden. Han fryser till i någon sekund för att sedan snabbt räta på sig, se sig om över axeln (ifall hon i själva verket hittat en mer attraktiv vägg att le mot) och fortsätter med att prompt förlora åtminstone ett halvdussin hjärnceller.
   ”Hej”, säger han och vinkar. Hans handskar är i tyg, lägger hon märke till, och ser ut att vara gjorda för inomhusbruk snarare än kyliga höstdagar. Hon undrar vagt om hon kanske har något fruktansvärt utslag, eller kanske nagelsvamp. ”Du känner inte mig men jag, ah, jag heter- heter Jasper.” Han nickar ivrigt och stelnar sedan till. ”Jasper Segerström”, tillägger han.
   Mimmi stirrar på honom. ”Segerström?” ekar hon.
   Jasper, om det nu är vad han heter, ser ut att vilja sjunka genom jorden. ”Ja, ha.” Han gnuggar ena handen över nacken och ler igen. Det är ett konstig leende, lägger Mimmi märke till. Han öppnar aldrig riktigt munnen, drar bara ut läpparna på ett sätt som inte ser riktigt naturligt ut. ”Jag är ledsen om det är olägligt, men jag undrar om jag kanske skulle kunna få ställa lite frågor? Om Jasmine”, förtydligar han.
   ”Jasmine Segerbrant?” säger Mimmi, för att förtydliga lite till. Killen som påstår sig heta Jasper hostar till.
   ”Ja.”
   ”Okej då.” Mimmi låtsas att det inte alls går mot alla hennes instinkter, gräver upp nycklarna ur handväskan och kliver in nära nog att öppna dörren. Att det dessutom är nära nog att känna Jaspers kroppsvärme ser hon som ett plus, speciellt när han gör en ryckig rörelse för att sedan frysa fast, som om han inte vet vad som är värst: att stå kvar eller flytta sig. Det är en liten grej, men det får henne att känns sig en aning mindre maktlös.
   Han ger fortfarande inget som helst intryck av att vara farlig, och på så här nära håll kan hon att han utstrålar onaturligt mycket värme och luktar svagt av rök. Mimmi är inte den mest aktiva tjejen, och kanske föredrar hon aerobics framför löpning, men hon borde klara av att springa ifrån en spinkig kille med feber och rökarlungor utan problem.
   Så minns hon hur Sam först inte gett något som helst intryck av att vara en kapabel polis, för att bara ett par minuter senare visa sig vara den enda personen värdig titeln i hela stationen, och känner hur hennes nyfunna maktkänsla omedelbart förångas.
   Hon öppnar dörren men går inte in. Istället vänder hon sig om och blockerar vägen genom att luta sig mot dörrkarmen. Jasper sväljer igen när hon ger honom en lång, värderande blick.
   ”Varför ville du fråga ut mig, sa du?” Hon blinkar långsamt. Det är en förvånansvärt effektiv gest, har hon lärt sig, speciellt om hon lutar huvudet bara aningen framåt, sänker ögonbrynen lite och ler så lätt att det skulle kunna misstas för en ryckning i läpparna. Det är såklart aldrig någon som misstar det. Däremot är det många som har en tendens att glömma hur man formar ord med mer än en stavelse.  
   Jasper står två hela sekunder med figurativ rök ur öronen innan han lyckas pussla ihop vad som uppenbart är en lögn. ”Dagbladet”, kastar han ur sig. ”Skånska dagbladet. Vill ha en intervju. En intervju med dig. Om Jasmine.” Han nickar, som om det på något sätt skulle få allting att låta mer trovärdigt.
   ”Och hur hittade skånska dagbladet mig?” frågar Mimmi och kan inte helt hålla en ton av rädsla ur rösten. Allt polisen gått ut med är att Jasmine, förmodligen av misstag, ringde en bekant istället för polisen. Det finns inga namn, inga bilder, inga antydningar någonstans om att denna bekant skulle vara Mimmi. Hon fortsätter le och pressar undan rädslan någonstans djupt ner där den inte känns som mer än en obehaglig, virvlande hetta.
   ”Åh, bara lite detektivarbete”, säger Jasper, och den här gången snubblar han inte alls över orden; istället har han rätat på sig och när han ler sitt konstiga leende ser han stolt ut. ”Jag- vi är väldigt bra på det vi gör.”
   Hettan i Mimmi pulserar en gång och hon mår illa. ”Såklart”, säger hon, och flyttar sig sedan från dörröppningen. ”Kom in då. Vill du ha kaffe?”

Han blir inte upprörd så mycket som förvirrad när Mimmi låser in honom i vardagsrummet. Efter han klivit in och lämnat jackan och väskan i hallen hade hon erbjudit honom en plats i soffan och sedan lämnat rummet med kaffe som ursäkt. Så fort hon var ute ur rummet kilade hon fast dörren med en stol, och hon hörde hon honom inte pröva handtaget förrän ljudet av ytterdörren avslöjade att hon lämnade lägenheten.
   Jasper hade ropat efter henne en stund; först ett naivt påstående om att dörren måste gått i baklås, följt av bara hennes namn, flera gånger, för att sedan avsluta med lirkande försöka att övertyga henne att släppa ut honom.
   Åtminstone fem minuter har passerat sedan hon ringde efter hjälp, och hon har inte hört ett ljud från lägenheten på åtminstone två. Hon vet inte vad hon ska tro om det faktum att han aldrig gick över till hot när han insåg sin situation. Kanske var hennes första intryck av harmlöshet inte fel trots allt, och nu har hon en stammande journalist inlåst i vardagsrummet, eller så är han bara smart nog att inse att hot inte skulle hjälpa hans situation.
   Hon står i trappan till nästa våning nu, med mobilen hårt kramad i ena handen och Jaspers sportbag vid fötterna. Hon vet inte riktigt varför hon tog med sig den ut, men impulsen slog henne när hon passerade den i hallen och hon var för stressad för att tänka ut en anledning till att låta den vara.
   Tystnaden börjar tära på hennes nerver, och hon är rädd att hon kommer spräcka sin mobilskärm om hon inte lättar på greppet snart. Fingrarna känns stela när hon lirkar upp dem, och hon vill omedelbart krama om den igen. Hon sneglar ner på väskan, för att distrahera sig själv mer än någonting annat, och blir igen medveten om hur knölig den är. Den var tung när hon bar ut den, tyngre än vad hon väntat sig än så smal kille som Jasper skulle bära omkring på. Kamerautrustning? Det känns som något en journalist borde ha med sig.
   Hon knäböjer bredvid väskan och drar upp dragkedjan. Någonting blankt speglar hennes storögda ansikte tillbaka mot henne. Det tar henne ett par sekunder att inse att det är ett svärd.
   Hennes händer darrar när hon sträcker sig efter, och hon kommer först i sista sekunden på att hon förmodligen inte borde sprida sina fingeravtryck över en skum mans mordutrustning. Snabbt drar hon tröjans ärmar över händerna och lirkar sedan upp svärdet ur väskan.
   Den lilla delen av henne som hoppats att det var ett oäkta vapen skrumpnar ihop. Det är tungt men välbalanserat, med en klinga som är rundad på ena sidan och rak på den andra. Hon behöver inte röra vid eggen för att veta att den är vass. Varsamt lägger hon vapnet åt sidan och letar sig djupare ner i väskan. Hon hittar två laptops, fyra mobiltelefoner, en stor uppsättning elektronisk utrustning som hon inte kan sätta namn på och en påse saltlakrits. När hon öppnar ytterfacket finns där tre olika id-kort, inget med namnet Jasper Segerström.
   Hon drar sig undan från väskan och stirrar på den, oförmögen att forma en enda hel tanke.
   När hissen äntligen plingar till hoppar hon nästan ur skinnet.
   Sam kliver ut samtidigt som hon rusar tillbaka ner på rätt våning. Trots att hon stått stilla på en trappavsats i nästan tio minuter slår hennes hjärta fort-fort, och handflatorna är så klibbiga att fingrarna glider mot varandra när hon knyter händerna.  
   Sam kastar en blick på hennes härjade ansikte och lägger utan en sekunds tvekan en hand på hennes axel. ”Jag kom så fort jag kunde. Är han fortfarande kvar där inne?”
   ”Han har ett svärd”, hasplar hon ur sig.
   Sam öppnar, rynkar pannan, stänger munnen och öppnar den igen. ”Ett svärd?” ekar han.
   ”Jag vet att det låter fånigt, men jag hittade det i hans väska. Det och en del andra… saker.” Hon nickar mot trappuppgången hon gömt sig i. Sam ger henne en blick hon inte kan tolka och går sedan dit. Mimmi följer honom i hälarna och står alldeles bakom honom när han stirrar på föremålen hon spritt ut över trappan.
   ”Det där är ett svärd”, konstaterar han.
   ”Det finns tre olika id-kort också”, mumlar Mimmi.
   ”Och han är fortfarande kvar i din lägenhet?”
   Sam vänder sig tillbaka mot henne och de stirrar på lägenhetsdörren tillsammans. En sliten pappersetikett med orden ’ingen reklam tack’ skrivet med sneda, runda bokstäver stirrar tillbaka på dem. Den verkar inte ha någonting meningsfullt att säga om saken, och Mimmi inser att hon är tvungen att svara. Hon sväljer en gång men är fortfarande så torr i halsen att orden hon tvingar ur sig är knappt mer än en väsning.
   ”Jag tror det. Jag menar, han har varit tyst ett tag nu men han kan ju inte precis gått någonstans.” Hon får en impuls att lägga till ett ”eller” i slutet av meningen, men kväver ordet innan det sluppit ut. Han kan ju inte gått någonstans.
   ”Då så.” Hon kan inte låta bli att stirra när Sam drar sitt tjänstevapen. Det känns som att någonting kapabelt att ta ett liv utan ett ögonblicks förvarning borde vara större, tyngre, men vapnet ser nästan litet ut i Sams händer. Han fångar hennes blick och rynkar ögonbrynen i en bekymrad min. ”Finns det någon som helst chans att du kommer göra som jag säger om jag beordrar dig att lämna huset?”
   ”Inte det minsta.”
   Han grimaserar. ”Misstänkte det. Håll dig åtminstone bakom mig.”
   Det är knäpptyst när Sam låser upp och med ryggen mot väggen öppnar dörren en springa. Han kikar in och vad han än ser så måste han bedöma det säkert nog, för han använder foten för att knuffa upp dörren helt och glider sedan in i lägenheten.
   Han ger henne en blick över axeln och gör en gest med ena handen som förmodligen betyder att hon ska stanna. Mimmi väntar i exakt tre sekunder innan hon kommer fram till att om en man med pistol ska vara tillåten i hennes lägenhet så tänker hon åtminstone vara närvarande för att blänga på honom ifall han skjuter sönder hennes möbler. När Sam upptäcker att hon följt efter honom in i hallen gör han en axelryckning som inkluderar hela kroppen, inklusive håret och förmodligen även lilltårna, och vänder sig sedan mot vardagsrumsdörren.
   Stolen Mimmi placerade där tidigare står fortfarande inkilad under handtaget, orörd och oskyldig. Det börjar kännas som om hon inbillat sig alltihop, och när Sam flyttar undan stolen och öppnar dörren kommer rummet vara tomt på annat än hennes IKEA-möbler och en begagnad soffa och hon kommer slutligen bli tvungen att erkänna att världen drivit henne till vansinne.
   Så ser hon sig om i hallen och får syn på en överdimensionerad blå vindjacka bredvid hennes uppsättning höstytterkläder. Hon sträcker ut handen och rör vid den, bara för att vara säker. Tyget är glatt under hennes fingrar, men definitivt på riktigt. Precis som svärdet i trappuppgången.
   När hon tittar upp igen har Sam positionerat sig bredvid dörren och nickar mot henne att ställa sig bredvid honom. Hon skyndar dit och trycker ryggen mot väggen, och inser att det förmodligen ser ut som en scen ur en dålig spionfilm. Hon måste påminna sig själv om att det är allvarligt och att pistolen i Sams händer är laddade med riktiga kulor, bara för att ögonblickligen få kallsvettiga händer och rusande hjärta och önskar att hon låtit sig själv inbilla sig trygghet.
   Sam nickar mot henne och höjer sedan pistolen så att den vilar parallellt mot hans kropp, alldeles intill ansiktet.
   ”Det här är polisen!” ropar han. ”Jag tänker öppna den här dörren nu och vill se händer i luften! Jag är beväpnad!”
   Inte ett ljud hörs från vardagsrummet. Sam och Mimmi sneglar på varandra.
   Sam lyckas flytta stolen ur vägen nästan helt ljudlöst, men Mimmi väntar sig ändå att Jasper ska komma kraschande rakt igenom dörren ögonblicket den inte längre är låst. Det händer fortfarande ingenting. Sam lägger handen på handtaget.
   Saker och ting går väldigt snabbt efter det.
   Sam öppnar dörren och exploderar in i vardagsrummet. Mimmi hör rop och snabba steg och när hon väl hunnit fram till dörröppningen ligger det en kille med ansiktet ner i hennes inte särskilt rena matta. Sam har ena knäet på hans rygg och håller just på att koppla ett par handklovar runt Jaspers handleder. Mimmi känner sig lite yr.
    Solglasögonen Jasper haft på sig sedan han dök upp ligger nertryckta mot golvet de också, och när Sam griper tag om Jaspers arm och häver honom upp på fötter glider glasögonen långt ner på hans näsa. Mimmi ser hans ögon första gången, lite vinklade med mörka ögonfransar och fullständigt kolsvarta. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar