fredag 11 december 2015

Adventskalender - dag 11

Ingen Jasmine den här gången heller; hon kommer inte komma tillbaka på ett par kapitel. Däremot är Lori här igen, och det introduceras en ny karaktär (som sedan inte kommer återvända förrän långt senare).



Kapitel 7 - No Rest for the Wicked

”Jag ser verkligen, verkligen inte poängen med all den här snön.” Lori lyfter foten och blänger med avsmak på den vitbruna sörjan som täcker kängan från sula och halvvägs till knäet. ”Det är inte ens riktig snö. Det är bara gegga som ligger mellan mig och vart jag än vill gå.”
   ”Sluta gnälla.” Alma ler mot henne när hon passerar och stampar lite extra med fötterna för att isiga droppar blötsnö ska skvätta högt upp på Loris ben. ”Om det stör dig så mycket kanske du borde skaffa lite riktiga kläder.” Hon kastar ett leende över axeln och vänder sig sedan framåt igen med en rörelse som får hennes blonda hästsvans att svänga som en piska.
   Lori gör en grimas mot hennes rygg. ”Ursäkta mig om jag har en känsla för smak och vägrar ha på mig vad det än är du har på huvudet.”
   Det finns verkligen inget ord för vad Alma har på sig. Det är en fluffig mössa som går ner över öronen, men istället för att nöja sig med ett par enkla öronlappar fortsätter den neråt i nästan en meter på varje sida och bildar en halsduk. Halsdukens ändar tjänstgör även som handskar, formade att se ut som djurtassar, och högst upp på huvudet sticker två triangelformade flärpar upp. Det är, utan konkurrens, det löjligaste klädesplagg Lori någonsin sett.
   ”Ursäkta mig om jag inte har den konstanta kroppstemperaturen av en vidbränd pizza.”
   ”Den har öron”, säger Lori torrt.
   ”Jag vet.” Alma vänder sig inte om, men det går att höra leendet i hennes röst. ”Är de inte söta?”
   Hon går, eller vadar, snarare, de sista meterna fram till ytterdörren och fumlar upp husnyckeln ur jackans innerficka. Almas hus är liten och kompakt, en stuga snarare än ett hus, med skamfilade rödmålade väggar och ett lågt tak. Lori hade rynkat på näsan åt den när hon först ramlade in för att hälsa på för ett par veckor sedan, men den har växt på henne sedan dess. Det är tveklöst trevligt ha ett privat ställe där hon inte behöver oroa sig för att bli upptäckt av Almas föräldrar eller många släktingar så fort hon kliver genom dörren, och hon är svag för den lugna miljön som automatiskt följer med att bo mitt ute i ingenstans.
   Värme rullar ut i vågor när Alma öppnar dörren, och Lori andas lättat ut.
   ”Så, har du haft roligare än jag idag?” frågar Alma medan hon hänger av sig sina många lager kläder på hängarna i hallen. ”Inte för att det skulle säga särskilt mycket om du har det, med tanke på hur min dag varit.”
   ”Vem är det som klagar nu?” Lori flinar mot henne och sparkar av sig de smutsiga kängorna så att halvsmält snö och lera skvätter över golvet. ”Och för din information, nej, jag har inte haft roligare än du. Jag vet inte om du har märkt det, men det finns absolut ingenting att göra här.”
   Lori lämnar hallen och kollapsar på soffan i vardagsrummet. Soffan i sig är inte mycket att ha, men det ligger ett renskinn över de slitna dynorna och Lori är inte över att erkänna att hon älskar materialet.
   Alma har, till skillnad från sina två ännu levande syskon, inte mycket intresse av att delta i familjens renskötsel, men bevis av den finns ändå utspridd i hela hennes stuga. Det är inte bara flertalet renskinn och köttet i frysen, utan också tavlor på väggarna och mönstren på filtar och dynor. Lori misstänker att hon inte så mycket ogillar renarna och kulturen som hon helt enkelt inte fullt kommit ur sin rebelliska tonårsfas, då hon ville göra raka motsatsen till vad hon än förväntades göra. När Lori först träffade henne – Alma var bara sexton då – hade hon haft tredubbla lås på sovrumsdörren, konstant utmaning i blicken och inte ett spår av sin familj i sitt sovrum. Stulna mobiler, smycken och smink trängdes i hemliga lådor och ett sett med låsdyrkar låg intryckt under sängen.
   Idag står en inramad bild av henne och tre syskon utanför en snötäckt kåta bredvid halvdussinet tv-spel, det hänger ordentliga utomhuskläder bredvid de rosa kjolarna i garderoben och på spiselkransen delar handtäljda träfigurer (gjorda av hennes mormor, om Lori minns rätt) utrymme med en modell av en brittisk blå telefonkiosk. Hon har inte stulit något sedan hon träffade Lori och fick lite riktig utmaning i livet, men låsdyrkarna ligger fortfarande dolda i en låda i köket. Lori kan inte låta bli att känna sig en liten aning stolt över det hela.
   ”Men det är fredag nu”, säger Alma och följer efter Lori in i vardagsrummet. Hon slår sig ner på soffan lutad mot Loris axel, och Lori lägger armen om henne. ”Vad säger du om utomhusdag i morgon? Jag skulle behöva öva på mitt skytte och du har din överdimensionerade kniv att jobba med.”
   ”Om jag inte minns fel så är det fortfarande snö ute.”
   ”Var inte en sådan mes.”
   De kommer inte fram till exakt vad de ska ägna sig åt på lördagen, men Lori är öppen till åtminstone ett par alternativ.
   Istället för att laga mat med grönsaker och rotfrukt som ansvarfulla människor mikrar de varsin fryst pizza och äter den framför teven för att titta på ett avsnitt av någon ny serie Alma börjat följa. Lori är inte särskilt intresserad av teveserier, vare sig de rör sig om absurt orealistiska brott eller personer i färgglada dräkter som räddar liv, men hon tycker om intensiteten i Almas ögon när hon följer händelserna på skärmen, och det är alltid roligt att kunna hänga med i vad hon pratar om när hon går in i någon lång harang om vad en viss karaktär gjort.
   Det är inte förrän avsnittet är över, eftertexterna börjat rulla och Alma än en gång sitter lutad mot Loris axel som teven verkligen fångar Loris intresse. Alma har fjärrkontrollen i handen och zappar utan någon större fokus mellan olika kanalerna, och landar av ren slump på en nationell nyhetssändning just som den blonda kvinnan i bild spottar ur sig ett bekant stadsnamn. Lori rätar på sig och lägger handen över fjärrkontrollen.
   ”Vänta”, mumlar hon.
   Någon har blivit mördad, vilket i sig inte är särskilt intressant, och Lori sitter på helspänn tills nyhetsankaret nämner stadens namn igen. Hon blundar och stönar högt när det visar sig att hon inte hört fel.
   ”Någon du känner?” frågar Alma.
   ”Inte offret, och om jag har tur inte mördaren heller.”
   Men ju mer nyhetsankaret berättar om mordet ju klarare blir det vad det rör sig om. En man utan kända fiender brutalt mördad bakom en nattklubb under en svensexa; klanten som gjorde de skulle lika gärna kunnat skriva DEMONAKTIVITET HÄR i stora bokstäver ovanför kroppen.
   ”Jag trodde att de som inte kan låta bli att döda brukade hålla till utomlands, eller åtminstone välja offer som inte kommer saknas.” Alma flackar med blicken mellan Lori och nyhetssändningen med en oroad rynka mellan ögonbrynen. ”Är det här ett problem?”
   Det är sant att Sverige inte är ett optimalt land för de demoner med störst blodtörst: för få människor. Blodiga mord blir mycket mer uppmärksammade här än de blir i mer tätbefolkade områden, eller platser där människorna själva gör så grymma saker att några demoners frosseri knappt ens märks. De få som håller till i Sverige gör det oftast för att de föredrar de långa, mörka nätterna, och håller sig till att ta lite här och lite där, och då och då suga livet ur någon uteliggare eller förrymd tonåring som ingen kommer att sakna.
   Trots det händer sådana här saker med jämna mellanrum, Lori vet det bättre än någon annan. Vad hon också vet är att de flesta är smarta nog att gömma kroppen. Saknade människor blir inte likade uppmärksammade som människor slitna i stycken.
   ”Vem som än gjort det är antingen en idiot, eller försöker ge ett meddelande till någon. Förmodligen både och.” Hon blänger på teven som om den personligen bär skulden för att ha förstört hennes leriga, norrländska semester. ”Tyvärr tror jag att jag vet exakt vem de försöker prata med.”
   ”Jag antar att du tänker åka dit.” Besvikelse och upphetsning slåss om övertaget i Almas ansikte.
   Om det var vilken annan stad som helst skulle Lori utan tvekan gjort just det. Meddelanden eller ej, hon gillar inte att någon oförsiktigt idiot riskerar hennes cover, och små äventyr som det här är vad hon lever för. Det känns ganska meningslöst att ha ett svärd utan någon att halshugga, och när hon slåss mot människor är hennes egen kropp ett långt mycket smidigare vapen än en halvmeterlång spetsig metallpinne.
   Men nu är det inte vilken stad som helst, och det gör beslutet både lättare och svårare. Hon måste göra något åt situationen, men om hon åker dit kan det sluta i katastrof.
   ”Jag vet inte”, erkänner hon motvilligt. ”Jag tänker låna din dator, okej? Se vad mer jag kan hitta om det här.”
   Resultatet ser inte lovande ut. Bortsett från den mördade mannen har stadens våldsdåd gått upp, och när hon letar ett par veckor tillbaka hittar hon en saknad kvinnan, Jasmine Segerbrant. Först tror hon att det är ytterligare ett demonoffer, som här hanterats lite mer subtilt – men det visar sig att kvinnan själv ringde sin familj dagen efter. Vi liv, alltså, eller åtminstone är hennes kropp fortfarande upprätt med ett bultande hjärta bakom revbenen.
   ”De är idioter”, säger hon med hög röst till Alma. ”Titta på det här! Vem som helst kan se att staden kryllar av demoner, men tänker de fly scenen? Nej, för om de gjorde det skulle demonerna inte ha någon anledning att stanna och hänga tillsammans, vilket de uppenbarligen har. Ergo: de gömmer sig fortfarande i nåt hål nånstans och tror att de är osynliga.”
   Hon backar undan från datorn och fortsätter glo på den på en meters avstånd. Det här kommer dra uppmärksamhet till sig, har oundvikligen redan dragit uppmärksamheten till sig. De kommer bli hittade, om inte en mobb uppretade demoner sliter dem i stycken först.
   Hon borde inte bry sig om det här, och vet egentligen inte om hon gör det. Hon är arg, så mycket vet hon, och irriterad, och frustrerad, och skulle förmodligen slagit sönder möbler just nu om de inte var Almas möbler köpta för Almas pengar från Almas skitjobb på bensinmacken. Istället för att ta sönder någonting sluter hon ögonen och andas långsamt ut och in. Alma låter henne tänka i tystnad.
   ”Jag måste ringa någon”, säger hon högt och lämnar rummet. Bakom sig kan hon höra Alma sucka teatraliskt.
   Hon byter mobiler ofta för att inte bli spårad, och de få personer hon kan tänkas ringa finns inte med i kontaktlistan. Att memorera ett nummer kräver lite ansträngning, men inte lika mycket som att hitta nya resurser om personen på andra sidan sifforna blir arresterad eller dödad. Att hitta någon som kan tillverka övertygande falska id-kort är inte så enkelt som att slå i telefonkatalogen.
   Hon måste ringa tre gånger innan Jasper svarar, och när han gör det låter han irriterad och yrvaken.
   ”Ja?”
   ”Jag hoppas du vet att det är oartigt att inte svara när det ringer.”
   Det blir tyst på andra sidan linjen i några sekunder innan Jasper säger ”Lori?” med hoppfull röst. Inte hoppfull som i att han vill att det ska vara hon. Hoppfull tvärtom.
   ”Bingo”, svarar hon och kan nästan höra honom sjunka ihop. ”Är du inte glad att höra från mig? För allt vad du vet skulle jag kunna vara död.”
   ”Inte särskilt troligt”, muttrar han, och Lori måste ge honom det. Det knastrar i hennes öra när han drar ett stärkande andetag. ”Inte för att jag inte är glad att veta att du lever och mår bra, men jag antar att du inte ringer för att vara trevlig. Mest för att du aldrig är trevlig.”
   ”Rätt antaget.” Lori lutar sig mot en köksbänk och överväger hur mycket hon kan berätta för honom. Hon kommer fram till att han inte behöver veta särskilt mycket. ”Jag vill att du hittar någon åt mig och ger dem ett meddelande.”
   ”Okej, jag kan göra det. Förmodligen. Kanske.” Hon kan höra honom röra på sig, förmodligen för att slå på sin dator. Stackars, naiva Jasper; som om hon inte kunnat be Alma om hjälp om allt som krävdes var färdigheter med en dator. ”Vad har de för personuppgifter?”
   ”Det är det som är kruxet.”
   Ett ögonblicks tystnad. ”Lori, jag kan inte hitta någon om jag inte har något att jobba med.”
  ”Överdriv inte”, säger hon. ”Klart att du har någonting att jobba med. Jag vet vilken stad de är i, så det minskar sökytan för dig, och jag vet vilken typ av område de förmodligen håller till i. Allt du behöver göra är att åka dit och göra lite gammaldags detektivarbete. Jag förslår att du letar efter en Jasmine Segerbrant; där hon är borde de vara. Killarna du letar efter heter Kevin och Ash; inga efternamn.”
   ”Jag hoppas att du är medveten om att du ber helt fel person om det här.”
   ”Skitsnack.”
   ”Hur ska jag kunna hitta henne om polisen inte kan?” trilskas han.
   ”Försök inte få mig att tro att polisen är bättre än du, det ser inte bra ut för någon av oss.”
   ”Jag har ingen aning om vilka de är”, utbrister han, och nu börjar han låta desperat. ”Varför gör du det inte själv? Jag är säker på att de skulle lyssna bättre på dig än mig.”
   Det är sant att Jasper inte är en särskilt respektingivande uppenbarelse, men det finns andra faktorer att räkna med här.
   ”Jag är i Umeå, Jasper”, säger hon kallt. ”Situationen har urartat totalt och det kommer ta mig åtminstone två dagar att ta mig ner dit; du, å andra sida, kan vara där på en timme. Jag är säker på att det ligger i dit intresse att rädda liv.”
   ”Men jag har två tentor nästa vecka.
   Hon säger ingenting till det, för hon kan höra på hans röst att han gett upp.
   ”Jag kommer ta mig dit så snabbt jag kan och ta över, men fram till dess vill jag att du letar upp dem och varnar dem. Säg- Jasper, lyssnar du?”
   ”Jag lyssnar, jag lyssnar”, spottar han. ”Säg vad?”
   ”Att det här inte är en strid de kan vinna. Säg att de måste sticka innan demonerna river hela staden i jakt på dem, och att de kommer dra oönskad uppmärksamhet till sig om de stannar.” Hon lägger extra betoning på oönskad, men är inte säker på att Jasper uppfattar det. Han är inte så bra på sådant.
   ”Demoner?” säger han svagt. ”Lori, jag vet inte…”
   ”Det finns halvblod också. Du har alltid gnällt om hur du vill träffa fler halvblod så varsågod, här är din chans.”
   ”Demoner, Lori.”
   ”Du kommer klara dig fint”, försäkrar hon. ”Men ta med dig macheten, för säkerhets skull, okej?”
   ”Jag hatar den där saken”, klagar han. ”Jag högg mig själv i foten senast jag använde den.”
   Det är sant; Lori var där när det hände (även om hon inte har en aning om hur han egentligen lyckades med den bragden). Men demonerna lär tänka en extra gång innan de ger sig på ett halvblod om han är beväpnad. Förhoppningsvis.
   ”Då förslår jag att du tar på dig skor med stålhätta. Klar att åka?”
   ”Vad, nu?”
   Hon himlar med ögonen. ”Nej, nästa vecka. Jag trodde jag var tydlig med att det är bråttom. Hopp hopp!”
   ”Jag hatar dig”, muttrar han.
   ”Känslan är ömsesidig.”
   Hon ger honom den lilla information hon har: stadsnamn, stadsdelar, ett fåtal personer värda att prata med och ett större antal definitivt värda att undvika. När Jasper lägger på låter han som en person som accepterat sitt öde. Han säger inte ens hejdå.
   Alma har kommit in i köket under samtalets gång och gått fram och tillbaka med odiskade tallrikar och kaffekoppar på ett distraherande sätt. Hon slutar vandra omkring och dumpar högen med disk på bänken med en smäll när Lori lägger på.
   ”Kan din skrotbil ta sig så långt?” Hon iakttar Lori med ett okynnigt glitter i sina bruna ögon. ”Jag skulle kunna ordna en ny åt dig, vet du.”
   ”Du kommer ha viktigare saker för dig.”
   ”Som vad då?” fnyser hon. ”Skanna löjligt dyra chokladbitar? Fylla på kaffemaskinen? Visa kunderna att spolarvätskan står på exakt samma ställe den stod på för fem år sedan?”
   ”Som att hjälpa mig ordna någonting jag inte kommer hinna själv.”
   ”Hörde jag inte precis hota Jasper att göra det du inte hinner?” Hon försöker låta neutral, men en blandning av iver och fasa bubblar upp i hennes röst. Alma har alltid tyckt om att höra Lori berätta om sina dödsföraktande äventyr, men hon har inte försökt initiera sitt eget sedan katastrofen som var deras första möte. Strider på liv och död kanske låter spännande, men när du befinner dig mitt i en blir plötsligt vardagslivet mycket mer lockande.
   För de flesta, åtminstone. Lori skulle inte klara en vecka.
   ”Jag skickade Jasper att påbörja mitt jobb, vilket jag tänker ta över så fort jag är på plats. Det du ska göra är mer av en plan b”, säger hon. Hon vet att hon låter vag, men det är för en gångs skull inte hennes avsikt. För stunden har hon knappt en plan a; plan b är bara ett diffust skimmer någonstans i bakhuvudet.
   ”Du tror inte att han kommer lyckas?” frågar Alma. ”Varför annars följa efter honom?”
   ”Jag tror att han kommer hitta dem, men jag tror inte för en sekund att de kommer lyssna på honom”, rättar hon. ”Han jobb är att hitta dem, så att jag slipper slösa dyrbar tid när jag väl kommit dit, och mitt jobb är banka lite vett i skallen på dem.”
   ”Och du behöver mig för att?”
   ”Ifall jag inte hinner.”
   Alma stirrar på henne och skakar sedan på huvudet så att det blonda håret flyger. ”Förlåt om jag missuppfattat något, men om du inte hinner kommer väl det inte spela någon roll längre? De kommer liksom redan vara döda.”

   ”Dubbla hot”, mumlar Lori. Hon kastar en blick på Alma och grimaserar. ”Jag har väldigt mycket att berätta för dig, och väldigt långt att åka. Jag föreslår att du antecknar, för jag kommer inte hinna säga det två gånger.”




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar