torsdag 10 december 2015

Adventskalender - dag 10

Tredje och sista delen av kapitel sex.


Kapitel 6 - Murder and Mayhem

Sam tackar ja till kaffet. Han dricker det utan mjölk och grädde, men med fruktansvärt mycket socker, och Mimmi kan inte låta bli att rynka på näsan när han tar en klunk. Att göra iordning kaffet fick henne att lugna ner sig, och trots att hon ville kasta ur sig allting Adam sagt lyckades hon hejda sig själv. Hon hade ringt dit Sam för att berätta om Helena; Adams otrevliga meddelanden kan vänta i några minuter.
   ”Så hon sa att hon hette Helena Ojeda?” frågar han och ställer ner kaffekoppen på bordet. Den är rosa med slitna kanter, och matchar den rosa skjortan han har på sig. Sam i civila kläder ser mer än någonsin ut som en tonåring, och att ha honom sittande vid köksbordet känns underligt. Han ser avslappnad och lite sömnig ut, en väldig kontrast mot Helenas strikta uppenbarelse.
   ”Ja”, säger Mimmi. ”Hon påstod att hon var polis, men ställde exakt samma frågor jag redan svarat på och, jag vet inte, någonting med henne kändes fel.”
   ”Vi brukar verkligen inte göra oväntade hembesök.” Han höjer koppen och sänker den omedelbart igen med ett fåraktigt uttryck i ansiktet. ”Det här ögonblicket borträknat, naturligtvis. Jag är helt som en omsorgsfull medmänniska och inte som polis, för det vore mot reglementet att besöka ett vittne utan tillåtelse uppifrån.” Han tar en klunk av sitt kaffe och ser ut att vara väldigt nöjd med sig själv.
   ”Hade jag rätt då?” frågar Mimmi. ”Är hon polis? Har ni någon Helena på stationen?”
   ”Ärligt talat vet jag inte”, säger Sam. ”Vi är många och jag är urusel på namn.”
   ”Skulle en bild hjälpa?”
   ”En bild vore utmärkt, förutsatt att den är tagen med hennes vetskap och, framför allt, medgivande.” Han blinkar mot henne och Mimmi himlar med ögonen.
   ”Självklart”, muttrar hon och bläddrar fram fotot på mobilen. Det är inte särskilt skarpt och taget ur en dålig vinkel, men Helenas ansikte är ändå lätt att urskilja. Hon skickar över den till Sam och iakttar honom oroligt medan han studerar skärmen.
   ”Aldrig sett henne förut”, säger han till slut och lämnar tillbaka mobilen. ”Så antingen har ingen meddelat mig om den nya rekryten, vilket inte vore första gången, eller så är det här fallet underligare än det redan verkade.”
   ”Underligt hur då?” frågar Mimmi.
   ”Vi gick aldrig ut med ditt namn till media. Förutsatt att du inte berättat för någon, vilket du blev tydligt ombedd att inte göra, borde hon inte känna till din inblandning i fallet.” Han höjer frågande ögonbrynen mot henne och hon ger honom en förolämpad blick.
   ”Jag har inte berättat för någon.”
   ”Väldigt laglydig för någon som tar otillåtna bilder på poliser.” Han flinar och Mimmi brottas med impulsen att räcka ut tungan åt honom.
   ”Hade du föredragit om jag ritat en teckning?” frågar hon vasst.
   ”Jag bara påpekar att din syn på rätt och fel verkar vara aningen skev.”
   ”Så vem tror du att hon är?” frågar Mimmi i ett försök att styra samtalet tillbaka åt rätt håll.
   ”En journalist, kanske”, säger Sam. ”Även om det inte förklarar hur hon hittade dig.” 
   ”Jag vet inte”, säger Mimmi tveksamt. ”Hon kändes inte som en journalist. Skrev inte ner något jag sa, och spelade inte in samtalet heller, såvida hon inte hade en bandspelare gömd under tröjan.”
   Och hon kändes inte som en journalist, löjligt som det kan låta. Hon betedde sig inte som någon som ville ta reda på sanningen för sanningens skull, eller för sitt jobb eller ära eller ens pengar. Hon betedde sig som en lönnmördare som försökte gräva fram information om sitt offer.
   Mimmi vet inte riktigt hur hon ska uttrycka något av det där utan att låta som en paranoid galning. ”Och hon var för artig”, säger hon bara till slut. ”Pressade inte för mycket, ställde inte onödiga personliga frågor eller frågade mig hur det känns.
   Sam nickar vist. ”Väldigt o-journalistlikt beteende.”
   Hon blänger på honom. ”Jag är allvarlig.”
   ”Jag också.” Och med ens är han det, skalar av sig sitt lekfulla yttre som ett gammalt skinn, precis som han gjorde på stationen. ”Hon borde verkligen inte känt till dig. Att hon gjorde det oroar mig.”
   ”Hon visste annat också”, erkänner Mimmi.
   ”Vadå?”
   ”Att mobilen Jasmine använde saknar GPS-chip men har spårats till inom stadsgränserna, att saker försvunnit från hennes lägenhet, att hennes hyra betalats. Att det hittades blod från flera personer men det enda som gick att identifiera var Jasmines.” Hon säger det sista tyst, som om det kommer bli mer verkligt när hon säger det högt. Blod, det fanns blod.
   Sam sitter tyst och stirrar ner på sin kaffekopp. Mimmi klarar exakt fem sekunder innan hon bryter.
   ”Så vad betyder det?” frågar hon. ”Har ni en läcka på stationen?”
   ”Jag misstänker det”, mumlar han. ”Vilket, uppenbarligen, inte är särskilt bra.”
   ”Kan hon vara en av kidnapparna?” Tanken gör Mimmi torr i munnen. En av dem kan ha varit här, i hennes hem. Mimmi erbjöd henne kaffe.
   ”Det är möjligt.” Han tittar med ens upp och ger henne en skarp blick. ”Men vi borde inte dra några förhastade slutsatser.”
   ”Vad borde vi göra då?” kontrar hon lika skarpt.
   ”Jag kommer bli tvungen att dela den här informationen”, säger han motvilligt. ”Så att vi kan få ut en efterlysning på denna Helena.
   Mimmi sjunker ihop i sin stol. Hon vet inte vad hon väntat sig, men det var definitivt mer än det.
   ”Efter det vill jag att du ringer direkt till mig om någonting nytt dyker upp, så att inte någon utomstående får veta först.”
   Hon tittar upp med ett ryck och han ler mot henne.
   ”Jag menar, du gjorde det redan den här gången, så du borde inte behöva göra några större förändringar i dina vanor.”
   ”Jag kan göra det”, säger hon. ”Om du berättar vilka framsteg som görs i utredningen.”
   ”Som polisman måste jag självklart tacka nej till den dealen.” Mimmi sjunker ihop igen. ”Men är här utanför arbetstid, som en fullt civil person, och har därför inga problem med att säga ja.”
   Hon skiner upp. ”Verkligen?”
   ”Förutsatt att du inte berättar för min chef.”
   ”Jag tror jag kan göra det.”
   ”Då har vi en överenskommelse.”
   Hon rycker till när han sträcker handen tvärs över hennes lilla köksbord, men ler sedan och skakar den.
   ”Förresten”, frågar hon när han tömmer det sista ur sin kaffekopp. ”Vad menade hon med att bara Jasmines blod kunde identifieras? Fanns de andra bara inte med i ert register eller något?”
   Sam sänker långsamt sin kaffekopp. Han har fått något besvärat i blicken. ”Faktiskt gick det inte ens att identifiera det som mänskligt. Labbet tror att det spillts någon form av gift i det, eller att det rör sig om en helt ny drog. Allting var helt kontaminerat; vi lärde oss inte ett skit från det.”
   ”Åh.” Mimmi vet inte vad hon ska säga till det, så hon höjer långsamt sin kopp och tar en klunk. Kaffet är kallt och hon är nära att spotta ut det igen av rent äckel. Hon hostar till och ögonen tåras. Sam stirrar på henne som om han är beredd att utföra heimlichmanövern vilken sekund som helst.
   ”Är du okej?”
”Fint”, säger Mimmi och torkar tårarna ur ögonen. ”Faktiskt så har jag något mer jag borde visa dig. Om Jasmine, alltså.”
   Hon öppnar sin Facebook-app på mobilen, fortfarande något tårögd och med kaffesmak ända upp i näsan, och tar fram konversationen med Adam.
   ”Den här killen hade kommenterat på en av artiklarna om försvinnandet”, säger hon och lämnar över mobilen igen. ”Han verkade arg på henne av någon anledning.”
   ”Han verkar arg på dig också”, säger Sam. Han scrollar igenom raden med meddelanden och grimaserar. ”Jösses.” Mimmi känner hur hon blir lite röd i ansiktet.
   ”Jag inser att han förmodligen hittat på allting”, säger hon motvilligt. ”Men jag tänkte att ni kanske kunde prata med honom åtminstone, bara utifall att.”
   Sam nickar och tittar upp från mobilskärmen. ”Jag antar att du vet att det hänt en del på sistone?”
   ”Menar du mordet?”
   ”Inte bara det.” Han lämnar tillbaka mobilen och tar på sig sitt allvarliga ansikte igen. ”Jag borde egentligen inte berätta det här, men antalet larmsamtal har gått upp något enormt de senaste veckorna. Helt friska personer utan spår av droger i kroppen har svimmat på nattklubbar och fått hämtas med ambulans varje kväll de sista fem dagarna, och vi har fått in fler anmälningar om våld på gatorna den här månaden än vi brukar få på ett helt år. När vi väl anländer på platsen är förövaren alltid borta och offren för det mesta oskadda eller lindrigt skadade, men de pratar alltid om en eller ett par hotfulla personer som fick dem att känna sig som om de tömdes på energi eller någonting. Det hela är fruktansvärt konstigt.” Han rycker på axlarna och ger henne en blick. ”Vad jag försöker säga är att någonting underligt pågår…”
   ”…och om Jasmines fall inte låg på hyllan tidigare så gör det det definitivt nu”, avslutar Mimmi. Hon känner för att kasta sin kaffekopp i väggen. Istället stirrar hon på dem som om svaren på alla hennes problem ligger alldeles under ytan på den odrickbara vätskan.
   ”Vi har inte lagt ner det”, försäkrar Sam henne snabbt, ”men det jobbas inte på så mycket som det borde, det kan jag erkänna. Jag lovar att jag ska ta kontakt med den här killen, och jag lovar att jag inte ska ge upp, men jag kan inte ge fallet den fokus det förtjänar.”
   Mimmi tittar upp och när hon möter Sams blick ser han olycklig ut. ”Jag förstår”, säger hon. ”Jag menar, jag gillar det inte, men jag fattar.” Hon andas in och försöker ge honom ett leende. Det känns inte speciellt övertygande. ”Så vad tror ni att det handlar om? Gängbråk? Nya droger?”
   ”Det är de huvudsakliga teorierna, och labbet jobbar stenhårt med att hitta spår av tidigare okända droger hos de som kollapsat, men de har inte haft någon tur än. Än så länge är allting så konstigt att vi är beredda att acceptera nästan vilken förklaring som helst.” Han lutar sig framåt, sänker rösten och ser sig om som för att försäkra sig om att ingen tjuvlyssnar. ”Jag svär att vi har en kille på stationen som är övertygad om att det är första vågen i en utomjordisk invasion.”
   Mimmi frustar till. Hon vet inte om det han säger är sant eller bara ett försök att muntra upp henne, men i vilket fall fungerade det. Hon känner sig fortfarande redo att lägga sig på golvet och tjuta tills saker och ting går som de ska igen, men driften är inte fullt lika överväldigande längre.
   ”Och jag berättar självfallet detta med yttersta tillit i din förmåga att inte gå till tidningarna och starta stadsomfattande upplopp.”

   Mimmis leende är nästan naturligt den här gången. ”Självfallet.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar