torsdag 3 december 2015

Adventskalander - dag 3

Detta är halva kapitel två - jag kom fram till att jag borde hålla mina uppdateringar på en vettig längd om jag ska ha en chans att klara mig december ut. Här är därför sex sidor Jasmine istället för tolv, och morgondagens update kommer också vara från hennes synvinkel istället för en ny karaktär (det kommer i huvudsak finnas tre berättare, misstänker att jag inte kommer hinna till den fjärde innan december är över då hon inte dyker upp förrän i slutet).

Detta kapitel är också väldigt likt originalet, men från och med kapitel fyra kommer förändringarna bli större. Bara en varning.

Kapitel 3 - egyptisk bomull är att föredra

Att vakna är aldrig en särskilt trevlig upplevelse, och för Jasmine blir den betydligt värre av insikten att hon inte har något som helst minne av att ha gått och lagt sig. Eller var hon gick och la sig, eller vad hon gjorde innan hon gick och la sig, eller särskilt mycket alls för den delen.
   Hon rör sig inte från sin hopkrupna ställning utan fokuserar istället all sin energi på att klargöra situationen. Hon minns taket, och männen i gränden, och den blonda monsterkvinnan. Hon minns blod och smärta och en väldigt dum idé. Det hela är fruktansvärt desorienterande
   Med varje andetag blir hennes kropp mer och mer vaken, hennes sinne mer och mer medvetet. Det är inte bara det att det är tyst runt om henne, det är som att hon kan känna tystnaden lika tydligt som hon i vanliga fall hör ljud. Hon har en underlig medvetenhet om att hon befinner sig i ett stort, öppet utrymme, men inser att den vetskapen måste vara inbillad. Huden är hyperkänslig och pinglande, som om hon skrubbats rå med stålull, och en fruktansvärd bild av skinn som faller av i strimlor tar plats i hennes huvud. För en stund är hon för rädd för att röra sig.
   Det tar henne ungefär två minuter att inse att hon är löjlig, säga till sig själv på skarpen och öppna ögonen.
   Hon blir både besviken och exalterad när hon ser att rummet hon befinner sig i mycket riktigt är stort. Persienner är fördragna för alla fönster i full eremitstil, något Jasmines sömndruckna ögon är absurt tacksamma över. Hon sätter sig upp och ser över rummet så kliniskt hon kan. Det ser ut som ett vanligt, om än löjligt stort, vardagsrum: storbildsteve mittemot soffan, två stora bokhyllor översvämmande av diverse böcker, pärmar och filmer, ett skrivbord i ena hörnet. Soffan hon legat på är grön och stor nog för åtminstone fem personer, fler om de inte breder ut sig och om alla de extra kuddarna tas bort. Där hennes fötter alldeles nyss befann sig ligger en skrynklig filt hopknölad. Det skulle varit rart att någon tänkt på henne, men det slås liksom ut av hela kidnappningsgrejen. Det skulle behövas minst tio filtar i egyptisk bomull och ett fat med kakor för att ens få vara med på bilden.
   Hon fryser ändå inte. Faktum är att hon misstänker att hon har feber. Huden är, utöver blodfläckar och överkänslighet, varm och klibbig av svett. Märkligt nog känns inte hettan det minsta obehaglig. Blodfläckarna däremot är aningen oroande.
   En blandning av nyfikenhet och absolut jävla fasa rör sig i henne, men hon påminner sig själv som hon alltid gör. Bäst resultat om du är avskärmad, iakttagande, tar in situationen utan att låta den påverka dig. Sortera dina intryck och kom fram till en handlingsplan utefter det. Om hon lät sig själv reagera instinktivt till alla skrämmande och/eller allmänt jobbiga lägen skulle det alltid sluta med att hon flyr så snabbt fötterna bär.
   Å andra sidan kanske inte den instinkten är så dum just nu.
   Hon tvingar ändå sig själv att sitt kvar och gå igenom vad hon vet, bara för att vara säker på att hon inte följer någon galet korkad spontanidé som verkar smart i stundens hetta. Som att klättra ut genom ett fönster på tionde våningen. Vilket tydligen är någonting hon gör nuförtiden.
   Hon bevittnade en misshandel i gränden nedanför sitt hus, vilken bröts upp av två underliga män. Ovan nämnda män fortsatte sedan med att knivhugga henne, förfölja henne upp till taket, och sedan initiera en svärdsstrid mot väggklättrande huggtandade monster. Därefter slog de in inget mindre än tre dörrar, varav två i hennes lägenhet, och följde upp med att slå sönder vad som lät som merparten av lägenheten själv. Hon fick den ljusa idén att klättra ut genom fönstret, vilket förutsägbart nog följdes av att hon närapå föll till sin död.
   Det är suddigt efter det. Hon har ett vagt minne av att monsterkvinnan kom tillbaka, men kan inte säga med säkerhet om det faktiskt hände eller om hon drömt upp det.
   Vad hon är säker på är att hyperkänsligheten inte gått över, och vad hon är relativt säker på är att den måst komma från någon sorts drog. Stelhet, ömhet, blåmärken, bulor och allmän smärta är fullt förklarliga symtom efter att ha blivit nerslagen och kidnappad. En sjukt spatial medvetenhet om exakt var hon och allting inom en tio meters radie befinner sig i den tredimensionella rymden är det inte.
   Enda anledningen hon kan se att droga henne är för att se till att hon inte rymmer – speciellt som hon är varken bunden eller inlåst i bagageutrymmet på en bil – men om så är fallet är henne kidnappare fruktansvärt inkompetenta. Om hon hade tillgång till universitets utrustning skulle hon kunna vispa ihop något som faktiskt fungerar på femton minuter blankt. Det här? Det är obehagligt och förvirrande men fruktansvärt underlägset ett gammalt hederligt rep när det kommer till att hålla fångar på plats. 
   Hon tittar ner på sin blodfläckade tröja, kontemplerar svärd och monster och insparkade dörrar och fattar ett beslut.
   Det finns flera dörrar som leder ut ur rummet, alla stängda, och hon tar sikte på den som ser mest sliten och bastant ut i hopp om att det är en ytterdörr. Resan dit är desorienterande. Vibrationerna från hennes steg och raspiga andetag är mindre jordbävningar – intrycken som studsar tillbaka mot henne är så många och så främmande att de bara tjänar till att göra henne illamående. Till råga på det får hon intrycket av att ha plockats upp från Jorden och dumpats på Månen. Gravitationen känns svagare, eller så har hon outgrundligt blivit starkare, för hon faller nästan framlänges flera gånger efter att ha lagt för mycket kraft i stegen.
   Hon når fram, fumlar efter dörrhandtaget och kommer inte att tänka på att det kan finnas någon på andra sidan förrän hon öppnat den. Hon krymper ihop, grimaserar och väntar sig det värsta.
   Kylig luft slår emot henne och axlarna faller neråt av lättnad. Rummet framför henne är tomt, enormt och påminner henne om ett övergivet lagerhus. Ljudet ekar på ett sätt hon skulle ha märkt även i vanliga fall. Som att stå i en artificiell grotta djupt under jorden.
   Det är ljusare här; trots att fönstren sitter högt över golvet och ser ut att vara täckta av dammiga nät från generationer av spindlar måste hon kisa.
   Det finns flera dörrar här också, men bara en sitter i en vägg med fönster. Den är i metall, stor nog för gaffeltruckar att köra genom, och på golvet runtom den ligger skor utspridda. Jasmine ser förhoppningsvist över dem, men hennes är inte där. Resten ser ut att vara åtminstone fem storlekar för stora; hon får nöja mig med att gå i strumplästen.
   Det första som slår henne när hon fumlat med låset och slängt upp dörren är att hon måste fått ett slag i bakhuvudet och skadat synnerverna. Hon hinner skymta vad som ser ut som en vanlig mulen dag, men ljuset är så skarpt att hon genast måst skyla ögonen med händerna. Hennes instinkter säger till henne att backa tillbaka in i det dunkla huset, men hon kommer fram till att hon föredrar migrän framför galningar med svärd och ger sig av i en stadig joggande takt. Hon skulle vilja springa snabbare, men hon måste kisa genom fingrarna mot marken rakt framför fötterna för att inte bli bländad och känner sig fortfarande ostabil. Motvilligt behåller hon sin långsamma takt och låtas inte om den stickande känslan i nacken som försöker övertyga henne om att hon är förföljd.
   Föga överraskande är det inget trevligt område hon hamnat i. Rökbolmande fabriker, tillplattade, gråa industrier och lagerbyggnader täckta av graffiti, omringade av gallerstängsel med taggtråd högst upp. Inga människor är ute och himlen är grådassig, så hon kan inte riktigt bedöma vilken tid på dygnet det är. Ganska tidigt på morgonen, skulle hon tro. De få bilar som passerar reagerar varken när hon först kryper ihop och trycker händerna över öronen eller när hon sedan tvingar sig själv att komma över hur plågsamt ljudet är och vinkar och ropar efter hjälp. Grindarna till industriområdena är ordentligt låsta och att försöka klättra över taggtråden slår henne som en dålig idé. Ingenting bortsett från lite kringblåsande skräp rör sig innanför gallren. Det känns som om hon är lika långt från hjälp som om hon befunnit sig mitt ute i skogen. Fingrarna känner automatiskt över byxfickorna. Ingen mobil. Den fulla insikten av att hon måste ta sig ur det här helt på egen hand känns överväldigande.
   Hon hör och känner det innan det rundar hörnet framför henne. Ett mummel av röster först, sedan en vibration som rör sig från trottoaren genom hennes fötter och ända upp i hårbottnen. Hon är omedelbart medveten om att det inte är en bil – för litet – men hon måste se dem innan hon kan koppla känslan med en sammanhängande tanke. En grupp killar, fem stycken kanske. De får syn på varandra samtidigt, och ingen hinner riktigt reagera. Jasmines fötter fortsätter springa och hon rasar rakt in i mannen längst fram i gruppen.
   Krocken får henne att ramla baklänges och landa tungt på rumpan. Hon tittar upp på gruppen, de stirrar ner på henne, och den kombinerade kraften av deras blickar gör henne helt tom i huvudet. Allting liksom smälter ihop till ett statiskt brus där hon varken kan ta in intryck eller fatta vettiga beslut; hon hatar när det händer.
   Mannen hon krockade med tar ett steg framåt och sträcker ut handen mot henne. ”Hej, är du okej?”
   Hon kan inte fokusera på honom, blinkar hastigt och glömmer hur han ser ut varje gång, men kan känna hans röst mot huden som om den är ett fysiskt ting. Lukten av cologne och deodorant blandat med illa dolt svett gör henne illamående, och hon undrar om alla killar luktar på det här viset eller om hon av någon obegriplig anledning aldrig lagt märke till det tidigare. Hon drar sig undan från killens hand och stirrar på honom mellan sina fingrar, tvingar sig själv att fokusera.
   Han är blek och mörkhårig, har ett ansikte fullt av acneärr och dagsgammal skäggstubb över kinder och haka. Nu när hon väl tittar kan Jasmine inte sluta stirra på honom, på hur pulsen slår i hans bleka hals och skinnet spänner över ben och mskler. Bakom honom rör resten av gruppen på sig, och någon säger ”Är hon hög eller?” medan någon annan pekar på henne och viskar någonting om blod. Jasmine rycker till och flyttar blicken mot rörelsen. Killen som pekat grimaserar och backar ett steg.
   Någonting rör vid hennes axel. En hand. Någon rör vid henne.
   Hon skriker, slungar sig framåt och brakar in i mannen med huvudet först. För förbluffad för att hinna reagera dråsar han i marken under hennes tyngd och plötsligt sitter hon gränsle över honom. Hennes händer sluter sig runt hans hals, kramar åt. Hon känner hans puls slå under fingrarna, frenetisk och snabb, och saliv rinner till i hennes mun.
   Slit honom i stycken, drick hans blod, DÖDA HONO–
   En spark träffar henne i bröstkorgen och hon faller bakåt, landar på rygg, rullar och kommer upp på fötter igen av bara farten. Hon väser, visar tänderna åt männen som står samlade framför henne.
   ”Din fucking bitch!” Mannen som rörde vid henne knuffar undan killarna som hjälpt honom upp. Han andas flåsande och är rödflammig över halsen. ”Jag ska fan döda dig!”
   Hon hör knappt vad han säger. Brusandet i öronen är för högt och den här känslan som rusar genom kroppen, den här blodlusten, för distraherande. Synfältet är rödaktigt och allt hon vet är att hon vill se deras blod, slita upp dem tills det sprutar överallt.
   Hon är knappt medveten om ljudet av en motorcykel som stannar vid vägkanten. Killarna drar sig automatiskt undan från nykomlingen och allt Jasmine kan se är en öppning. Hon morrar och kastar sig framåt.
   Och starka armar sluter sig kring henne och håller henne tillbaka. Hon skriker, sparkar och kämpar, gör allt hon kan för att ta sig loss, men det tjänar ingenting till. Nykomlingen är stark nog att lyfta hennes fötter från marken och hur mycket hon än slingrar sig är det ingenting emot hans rena råstyrka.
   En röst mullrar fram från bakom henne, hes som av återhållet raseri. ”Stick härifrån innan jag ringer polisen.”
   Jasmine kan se gruppen framför sig, kan avgöra hur mycket utrymme de tar upp och vem som ser svagast ut, vem som är det bästa offret att först sikta in sig på. Men hon kan inte fokusera på dem, kan inte tolka deras ansiktsuttryck eller avsikter. När en av dem öppnar munnen låter hans röst knappt mer än som ett tonlöst mummel i hennes öron.
   ”Det var hon som anföll oss.”
   ”Ja, det såg verkligen ut som att det var ni som fick stryk, inte som att ni sparkat ner en ensam försvarslös tjej. Dra för fan åt helvete, va.” Det går inte att ta miste på hotet i hans röst.
   Gruppen tvekar en sekund, kastar snabba, äcklade blickar på Jasmine och drar sig sedan långsamt bakåt. En av dem spottar på marken och flera av dem ropar hånfulla glåpord efter sig. Främlingens armar stelnar runt henne i takt med att gruppen avlägsnar sig. Jasmine kan inte avgöra om det är för att hålla henne tillbaka eller för att hålla sig själv i schack.
   Vilka hans intentioner än är så ger han inte efter för dem, utan håller kvar Jasmine i ett fast grepp tills killarna svänger runt ett hörn och försvinner. Hon ger ifrån sig ett ursinnigt skrik, sparkar och klöser och böjer ryggen i en båge, men de är borta och hon kan inte komma åt dem.
   Plötsligt lättar greppet, och hon blir så häpen att hon snubblar till när fötterna slår i marken. Genast försöker hon få in benen under sig, försöker rusa efter sina byten, men främlingen griper tag i hennes axel och slungar henne baklänges rakt in närmsta gallerstaket. Tänderna skallrar i hennes mun och hon morrar åt honom, men han verkar inte bry sig nämnvärt om hennes raseri. Istället griper han tag i båda hennes axlar och trycker ner henne på den kalla asfalten.
   ”Sluta.”
   Hon vill inte lyssna på honom. Hon vet knappt vad hon vill längre, men när han trycker upp sitt ansikte nära hennes är det som att hon får kortslutning. Det finns ingen svaghet i det där ansiktet, inte i de stenhårda ögonen eller de hopknipna läpparna eller den vassa näsan. Ingenting hon kan utnyttja, inget hon kan krossa och smula sönder i händerna.
   Och hon känner igen det.
   Ilskan rasar undan med häpnadsväckande hastighet och kvar blir bara rädslan, hopblandad med en mer än måttlig mängd utmattning.
   Ash.
   ”Släpp mig!” Hon sprattlar hysteriskt, men allt hon åstadkommer är att få hans grepp att hårdna. Paniken byggs upp inom henne tills det känns som att den måste läcka ut genom munnen som synlig, isig rök.
   ”Jag tänker inte göra någonting alls förrän du lugnat dig.” Han trycker hennes axlar lite hårdare mot gallret, som för att bevisa sin poäng.
   ”Jag–ja–ah–ha…” Det börjar bli svårt att andas. Halsen är så hopsnörd att det känns som att andas genom ett sugrör. Hon flämtar efter syre, ser hur det svartnar framför ögonen. Hon slutar kämpa och börjar darra när vågor av varmt och kallt drar genom kroppen.
   Ash säger något men hon kan inte höra honom, bara brusandet i sina egna öron. Sedan försvinner hans händer från hennes axlar och hennes huvud pressas ner mellan knäna.
   ”Djupa andetag, tjejen, djupa andetag. Du har en panikattack, det går snart över. Bara… andas.”
   Han låter förvirrad och oskyddad på ett sätt som inte alls passar det hon sett av honom tidigare. Hon försöker följa hans råd, men halsen är fortfarande för hopsnörd för att hon ska kunna annat än kippa efter andan. ”Jag kan inte”, flämtar hon. Två varma händer lägger sig över hennes axlar.
   ”Med mig”, säger Ash, och sedan drar han ett djupt andetag och andas ut luften genom munnen. Händerna på hennes axlar kramar åt och slappnar av i takt med hans andetag och Jasmine tar fäste vid dem, använder dem som ett ankare till verkligheten. När allting börjar kännas luddigt omkring henne och huden sticker över hela kroppen påminner de henne om var hon befinner sig och vad som är på riktigt.
   Det är hackigt först, men hon lyckas synka sig med hans andetag. Trycket över bröstkorgen lättar och efter några minuter kan hon andas utan förhinder igen. När hon slutar skaka tar Ash bort sina händer från hennes axlar och gungar bakåt på hälarna. Hon har virat armarna runt benen och nu sneglar hon försiktigt upp på honom mellan dem. Från sitt hukade läge kan hon se honom gunga fram och tillbaka på ett otåligt, eller kanske osäkert, vis. Han möter hennes blick med kolsvarta ögon.
   Den här killen försökte döda dig.
   ”Är du okej?”
   Hon tittar bort utan att säga något. Han vrider på sig framför henne.
   ”Jag menade inte att skrämma dig, men du hade tappat kontrollen, okej?” Han låter hätsk, som om han försöker rättfärdiga sig för henne.
   ”Du försökte döda mig”, viskar hon.
   Han hejdar sig och tittar på henne. ”Va?”
   Hon upprepar det, lite högre den här gången, utan att veta varför hon pratar alls.
   ”Du försökte döda mig.”
   Han ser förvirrad ut. ”Alltså, jag vet inte var du har hållit hus, men det var du som försökte döda –” Hon tittar upp på honom från mellan sina armar och han hejdar sig med ett litet, besegrat läte. ”Åh.” Han drar en hand genom sitt taggiga mörka hår. ”Det där var inte riktigt meningen heller. Och jag försökte inte döda dig.”
   ”Du kastade en kniv mot mig.”
   ”Du överraskade mig!”
   Hon överraskade honom. Han har svarta ögon och klättrade på lodräta väggar och slogs mot monster med svärd och hon överraskade honom.
   ”Vad är du?” frågar hon, för just nu känns det som den enda frågan värd att ställa.
   ”Tja…” Han tvekar. ”Det borde verkligen inte vara jag som förklarar det här. Kom igen, vi sticker tillbaka innan det kommer fler människor.”
   Han börjar resa sig och Jasmine stelnar till. Ash hejdar sig, tvekar ett ögonblick och dimper sedan tillbaka ner på gatan när han förstår att hon inte tänker följa med frivilligt.
   ”Lyssna, någonting har hänt, och du kan inte gå hem riktigt än.” Han pratar långsamt, väger varje ord noga innan han yttrar det. ”Du måste ha märkt det, precis nu. Du är inte likadan som igår.”
   Jasmine kan inte processa det han säger. Varför skulle hon vara annorlunda än igår? Hon är precis densamma som hon alltid varit.
   Världen vibrerar och surrar och skrattar åt hennes förnekelse. 
   När hon suttit tyst och stilla en stund sträcker sig Ash fram och lirkar försiktigt loss hennes händer från varandra. Jasmine stirrar på hans fingrar, medveten om den obehagliga, stickande känslan hon så gott som alltid får när någon rör vid henne, men drar sig inte undan. Hon vet inte om hon kan dra sig undan. Han lyfter hennes högra hand och särar på fingrarna så att de syns tydligt i det gråa morgonljuset.
   ”Titta”, säger han allvarligt,
   Hon tittar.
   Fingertopparna är svarta som kol, naglarnas bas blåsvart. Huden blir bitvis ljusare, och där den försvinner in under tröjärmen har den en sjukligt grå färg. Hon har alltid haft ljusbrun hud, en blandning från sin väldigt svenska mamma och en pappa hon aldrig träffat. Visst har det funnits tillfällen när hon varit sjuk och gråblek tidigare, hon får influensor precis som alla andra, men det här är på en nivå för sig. Hon är inte riktigt blek, bara färglös, som ett svartvitt foto, och händerna ser ut som om hon doppat dem i aska.
   Utan att vara riktigt medveten om Ashs blick drar hon till sig handen, håller den framför ansiktet och vänder den fram och tillbaka. Frostskador? Skin blir gråsvart när man förfryser det, om hon inte minns fel. Men hon kan röra på fingrarna utan problem, är varken kall eller stel, så hon tvingas snabbt stryka det alternativet. Om de injicerat henne med någonting som missfärgar huden skulle inte naglarna påverkas, åtminstone inte så här snabbt, och det känns inte som täckt hennes händer i någon form av färg. Trots det kan hon inte låta bli att gnida fingrarna mot varandra och halvt om halvt vänta sig att svärtan ska gå bort. Det gör den inte.
   Hon har ingen förklaring till det här.
   ”Vad har ni gjort med mig?” viskar hon.
   ”Inte vi”, säger Ash, ”demonen.”
   ”Demonen”, ekar hon, och han rycker på axlarna.
   ”Monstret, parasiten, blodsugaren, vad du än vill kalla den. Poängen är att den insåg att den tagit sig vatten över huvudet och använde dig som distraktion.”
   Logiskt nog. Jasmine bestämmer sig för att ifrågasätta demonbiten senare.
   ”Och vad är du?” Hon tittar ner på sin händer. ”Vi.”
   Ash grimaserar och faller tillbaka på hälarna. ”Som jag sa tidigare, det här är verkligen inte mitt fält. Kom igen.” Han reser sig upp igen och sträcker förväntansfullt fram handen.
   Jasmine slutar stirra som förtrollad på sina fingrar och kvicknar till lite. Hon litar fortfarande inte på honom och det måste synas i hennes ansikte.
   ”Vi har räddat ditt liv, flera gånger. Varför skulle vi ändra oss nu?”
   Jasmine är frestad att än en gång ta upp hur han använde henne som prickkastartavla, men kommer fram till att det vore lönlöst.
   ”Dessutom”, tillägger Ash glatt, ”skulle du inte komma särskilt långt om du försöker springa. Jag har en motorcykel och du har inte ens skor.”
   Hon måste ge honom det. När han erbjuder henne sin hand ytterligare en gång och frågande höjer ögonbrynen låter hon honom hjälpa henne upp.

   Avskärmad, iakttagande. Tänk efter och hitta den bästa handlingsplanen.   



Checka in i morgon för att höra Jasmines plan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar