torsdag 11 juni 2015

Emperor of Thorns av Mark Lawrence


15985373
Titel: Emperor of Thorns 
Serie: The Broken Empire #3
Författare: Mark Lawrence
Genre: postapokalyptiskt, science fiction, episk fantasy
Betyg: 5/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en komplex och otroligt intressant (men inte särskilt sympatisk) huvudperson, dig som gillar en unik mix av fantasy och sci-fi

Rekommenderas inte till: dig som har svårt för blod, ondska och allmän grymhet, dig som vill ha en bok som fokuserar mindre på karaktärer, värld och språk och mer på handling

Spoilervarning om du inte läst de tidigare två delarna i serien: Prince och Thorns och King of Thorns!


King Jorg Ancrath is twenty now—and king of seven nations. His goal—revenge against his father—has not yet been realized, and the demons that haunt him have only grown stronger. Yet no matter how tortured his path, he intends to take the next step in his upward climb.
   Jorg would be emperor. It is a position not to be gained by the sword but rather by vote. And never in living memory has anyone secured a majority of the vote, leaving the Broken Empire long without a leader. Jorg plans to change that. He’s uncovered the lost technology of the land, and he won’t hesitate to use it.
   But he soon finds an adversary standing in his way, a necromancer unlike any he has ever faced—a figure hated and feared even more than himself: the Dead King.


Om det är något Lawrence kan så är det att skriva utmärkta karaktärer. Broken Empire är visserligen en fantasy som innehåller både krig, lönnmördare, tusenåriga gåtor och "quests" tvärsöver medeltidsaktiga länder, men handlingen får egentligen inte speciellt mycket fokus. Boken är ganska långsam och känns ganska mycket som en karaktärsanalys; vi får bit för bit veta vem Jorg är och vad som driver honom.

Och Jorg är en väldigt, väldigt fascinerande huvudperson. Han har gjort fullständigt oförlåtliga saker och fortsätter att göra dem utan att ångra sina brott. Det är liksom inte det boken handlar om; det är ingen historia om återupprättelse och bättring, för det Jorg har gjort kan inte förlåtas. Det är bara en skildring av hans liv, både goda och onda stunder. Tack vare den här vinklingen, hur boken aldrig försöker få det han gör att verka okej men heller inte vad som definierar honom, fungerar det att ha en psykopat som huvudroll. Man fäster sig vid honom och tycker synd om honom och i visst mått till och med förstår honom, och i slutet grät jag för honom trots alla hans synder.

Utöver hur fascinerande han är så är Jorg dessutom en underhållande berättare. Han har en makaber svart humor som får en att skratta samtidigt som man förfäras, och det lyfter upp en annars väldigt mörk bok. Han är smart, charmig och har ett väldigt annorlunda sätt att se på saker och ting som annars lätt tas för givet, och trots att det skrämmer mig tyckte jag om att befinna mig i hans huvud. Om du läser den här serien kommer du tvingas reflektera över obehagliga, jobbiga saker du förmodligen helst inte vill tänka på, och om det inte är något för dig kommer du avsky boken.

Utöver Jorg är trilogins starkaste sida världen, vilken fick en viktigare roll här i den sista delen. I de tidigare böckerna var den lika unik men liksom bara där, utan att betyda något. En av anledningarna till att det här är min favoritdel av serien är att här tar den större plats. Fler förklaringar och ledtrådar ges och det kändes lite mindre som typisk fantasy och lite mer som supercool sci-fi/postapokalyps, vilket det trots allt är. Förklaringarna till hur "magin" skapats var verkligen annorlunda, och jag gillade att vi fick se mer av världen utanför Europa.

Mycket lite att klaga på här. Jag är fortfarande inte helt förtjust i blandningen av tidslinjer, men det fungerar. Definitivt en serie som växt från första boken, vilken kändes mer som generisk fantasy.

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • En av de saker som verkligen retade mig var att när det väl dök upp en levande Builder (något jag väntat på sen bok ett) så fick han inte en enda replik och var bara med i två scener. Snacka om besvikelse!
  • Aha, så det var därifrån du fick pistolen, Jorg!
  • Slutet när Jorg återupplevde sin barndom och de få handlingar han verkligen ångrade gjorde mig helt tårögd, och stunden när han bad någon att döda honom och inte ens Rike ville göra det... gode gud...
  • Misstänkte ganska tidigt att William var the Dead King, men gillade definitivt hur det hanterades.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar