söndag 31 maj 2015

Den där grejen med karaktärer

Det fanns en tid när livet var enkelt och svart och vitt och alla var antingen onda eller goda. På den tiden kunde jag plocka upp en bok, läsa den och prompt bestämma mig för att den var dålig eftersom huvudpersonen var osympatisk och svår att tycka om. På senare år har jag lärt mig uppskatta en större spridning av karaktärer, men jag tänkte inte så mycket på det förrän jag häromdagen läste en recension av Kiera Cass nya bok the Heir.

Recensenten pratade om hur boken var omöjlig att tycka om eftersom huvudpersonen var en fruktansvärd person som fattade korkade beslut och behandlade andra människor som skit. Innan jag läste recensionen var jag inte särskilt intresserad av att läsa boken, men efteråt? Effekten på mig var att jag blev omedelbart nyfiken, och det var ungefär då jag insåg att jag har börjat falla för otrevliga huvudpersoner.
22918050

Varför? Svårt att sätta fingret på, men jag skulle tro att det är för att jag älskar karaktärsutveckling. Jag vill se karaktärerna lida, inse sina misstag, sona dem eller raka i ryggen äga dem. Om huvudpersonen redan från början är snäll och omtänksam och perfekt är det svårt att skriva en intresseväckande utveckling, och om man inte aktar sig kan karaktären rent av bli tråkig. Det bästa exemplet jag kan komma på just nu är Divergent. När jag började läsa den avskydde jag Tris och hennes fruktansvärda sätt att se på feghet, mod, styrka och svaghet, men hennes utveckling till att lära sig vad verkligt mod innebär gjorde boken till en av mina favoriter.

“She taught me all about real sacrifice. That it should be done from love... That it should be done from necessity, not without exhausting all other options. That it should be done for people who need your strength because they don't have enough of their own.” 
― Veronica RothAllegiant

Dessutom är osympatiska karaktärers sätt att tänka och se på världen ofta väldigt annorlunda och fascinerande. Två karaktärer jag älskar men absolut inte gillar är Jorg från Broken Empire trilogin och John Cleaver från I am not a serial killer. De är båda sociopater och att läsa deras tankar är både skrämmande och fascinerande, men jag skulle aldrig vilja vara nära dem i verkligheten. Men de ger en ny infallsvinkel till verkligheten och man kan verkligen tvingas fundera över saker som man i vanliga fall inte så mycket som tänker på, och kan dessutom hjälpa en förstå varför personer gör som de gör i verkliga situationer.

“There's a slope down toward evil, a gentle gradient that can be ignored at each step, unfelt. It's not until you look back, see the distant heights where you once lived, that you understand your journey.” 
― Mark LawrenceEmperor of Thorns

“I'm a good person," I said, "because I know what good people are supposed to act like, and I copy them.” 
― Dan WellsI Am Not A Serial Killer


En karaktär behöver såklart inte vara sociopat för att vara intressant. Jalan från Prince of Fools är en fegis, bedragare och svikare, men jag älskar honom för hans humoristiska röst och stundtals djupa insikt.

“Bravery may be observed when a person tramples one fear whilst in secret flight from a greater terror. And those whose greatest terror is being thought a coward are always brave.” 
― Mark LawrencePrince of Fools

Men det jag egentligen älskar mest är karaktärer som är mänskliga. De har goda och dåliga sidor. Hjälten kan ha gjort vedervärdiga saker och skurken kan ha räddat liv. Böcker där alla gör saker och ting helt enkelt för att de är antingen är goda eller onda är både tråkiga och orealistiska. Om du också gillar den här typen av böcker rekommenderar jag, utöver de jag nämn ovan, titlar som Partials, Skulduggery Pleasant, Hungerspelen, Immortal Rules, Gone, Mortal Engines och the Inferior.

“Of course I want to kill you," said Skulduggery. "I want to kill most people. But then where would I be? In a field of dead people with no one to talk to.” 
― Derek LandyKingdom of the Wicked

Men när går det för långt? När är det omöjligt att tycka om en osympatisk karaktär? Personligen skulle jag säga att det hänger på hur de porträtteras. Om karaktären är ett svin som slår sin flickvän men porträtteras som en perfekt hjälte kommer jag förmodligen bränna boken. Om han istället hatas av alla på grund av det han gjort och genomgår en utveckling där han inser att han är ett svin och/eller blir en bättre människa kommer jag förmodligen älska den.

Så, show, don't tell. Om du visar en karaktär som är vidrig men säger att han är underbar kommer jag inte vara särskilt förtjust.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar