fredag 13 mars 2015

Wyrms av Orson Scott Card


Titel: Wyrms
Serie: -
Författare: Orson Scott Card
Genre: science fiction
Betyg: 4/5



Rekommenderas till: dig som vill ha en smart sci-fi med fantasykänsla och coola karaktärer

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar filosofiska böcker eller mörka teman som mord, våldtäkt och berövande av fri vilja










The sphere is alien in origin, but has been controlled by man for millennia. A legend as old as the stars rules this constructed world; When the seventh seventh seventh human Heptarch is crowned, he will be the Kristos and will bring eternal salvation . . . or the destruction of the cosmos.
   Patience is the only daughter of the rightful Heptarch, but she, like her father before her, serves the usurper who has destroyed her family. For she has learned the true ruler's honor.
   Duty to one's race is more important than duty to one's self. But the time for prudence has passed, and that which has slept for ages has awakened. And Patience must journey to the heartsoul of this planet to confront her destiny . . . and her world's.


Wyrms är en science fiction som känns som en fantasy. Det finns inget bättre sätt att säga det på. När jag läste den glömde jag ibland av att det var en sci-fi alls eftersom det handlade mycket om kungar, lönnmördare, profetior, nästan-människor-men-inte-riktigt släkten (typ som alver och dvärgar, men tänk sci-fi istället för fantasy) och långa quests genom vildmarken. Den här miljön drog in mig så mycket att jag helt tappade fattningen när det plötsligt började pratas om talande huvuden konserverade i glasburkar, genetisk manipulation och rymdkolonisation. I det stora hela var det en väldigt unik miljö och en otroligt väl uppbyggd värld som jag aldrig tröttnade att lära mig mer om. Det enda jag kände saknades här var mer fakta om denna nya planets bakgrund och dess koppling till Jorden, samt vad som händer på Jorden nu.

(efter att ha läst författarens efterord och hur han inspirerades har jag mer att säga om världen, men det har inte så mycket med själva boken att göra som med skrivning så jag tänker ta det efter recensionen. Kolla där om du är nyfiken!)

Huvudpersonen Patience är otorlig badass. Hon är dels en iskall lönnmördare och fighter, men har också en mer filosofisk sida. Jag kan se hur den här filosofiska aspekten lätt kan bli tröttsam eller tråkig för er som inte är intresserade av utdragna samtal om moraliska frågor, fri vilja, religion osv, men för mig är det ett utmärkt sett att ge boken mer djup! Även de övriga karaktärerna var intressanta, och jag uppskattar hur Card gett oss flertalet asgrymma kvinnliga huvudpersoner (det är inte ofta vi har en tjej som den "utvalda hjälten som ska rädda alla").

Jag älskar hur Card inte gjorde någon rakt igenom ond eller god, inte ens fienden. Alla har motiv och tvingas göra svåra val som lätt kunnat porträtteras som onda, men istället visas som vad de är: realistiska. Livet är aldrig svart eller vitt, och Card lyckas beskriva detta på ett sätt som mycket väl kan vara det bästa jag sett, speciellt för en sf-bok. Ingen i boken går runt och gör saker för att de är "rätt" sak att göra; de försöker helt enkelt hitta sätt för sig själva och sitt folk att överleva på, även om det betyder döden för andra, och beroende på vilken sida du befinner dig på kan det antingen se gott eller ont ut.

Det enda jag egentligen kan klaga på är romansen. Den kom helt från ingenstans och utvecklades alldeles för snabbt och utan kemi, och det hjälpte inte alls att kärleksintresset var den i stort sett enda karaktären som helt saknade personlighet (och dessutom var alldeles för gammal för den 15-16 år gamla Patience). Det fanns också ett rätt så stort plot hole som jag verkligen försöker låta bli att tänka på, men jag vill inte spoila något så jag ska vara tyst nu.

Betyget är en mycket stark fyra utav fem (om jag orkade skulle jag tillverka en ny bild med fyra och en halv, men jag är för lat och har begränsat med tid)


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Det kan ha varit jag som helt missade något, men exakt varför var Patience så viktig? Jag menar jag fattar att Unwyrm ville ha det bästa mänskliga generna han kunde få tag på och att det av någon anledning var hennes, men boken skrevs som att hon var det absolut enda alternativet. Skulle det inte fungera med vilken annan kvinna som helst, om än inte lika bra? Om inte annat borde det varit oändligt mycket lättare att bara välja nån tjej som inte var så extremt viljestark. 
  • Blev helt förstummad när Patience i slutet tänkte över vad som gav människan rätt att överleva framför Unwyrms släkte. Det enda han ville var ju trots allt hitta ett sätt att låta sin avkomma leva vidare. Sättet hon plågades över att ha tvingats döda honom och kom fram till att det hon gjort egentligen bara sågs som "rätt" för att hon själv var människa, och därför kan hon inte låta människan utrotas till förmån för ett annat släkte, var en nivå av gråskala jag inte förväntade mig. Patience är inte en hjälte, Unwyrm är inte en fiende, de är bara två varelser som vill överleva till vilket pris som helst. Praise!
  • Vad hände med Jorden? Jag vill seriöst veta! De har bott på den här nya planeten i 7000 år, men vad fick dem att börja kolonisera i rymden? Har Jorden blivit obeboelig? Har de fortfarande någon kontakt med den? Om inte, varför? Ugh, jag hatar att inte få svar!


Lite tankar om Cards efterord och inspiration

Detta har inte mycket med något att göra, utan är mest jag som förundras över skrivkonst i allmänhet. 

I eftertexten berättade Card bl.a. om hur han fick inspirationen till Wyrms. Tydligen läste han om ett spelföretag som gjort ett fantasyspel och som reklam ville ha författare som kunde skriva böcker som utspelar sig i den världen. Card kollade upp spelet och kom fram till att världen var en Tolkien knock-off. Han började fundera på hur han kunde använda den här världen och göra den till något originellt. Fantasy blev sci-fi, goblins blev utomjordiska geblins, kungar blev före detta rymdskeppskaptener osv. 

Jag läste detta efter att hela boken tänkt detta känns som fantasy! och att få den här förklaringen var en mindre aha!-upplevelse (jag är lättpåverkad vad gäller aha!-upplevelser). Jag kan inte låta bli att fascineras av hur Card kunde ta ett tema som är så överanvänt och urvattnat, ändra det lite grand och skapa något helt unikt. 

I viss mån använder jag mig av den här metoden själv när jag skriver: jag plockar idéer från överallt och blandar ihop det till något eget. Att se att även professionella författare gör detta (om än på en mycket högre och mer lyckad nivå) kändes rätt så inspirerande. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar