lördag 17 januari 2015

Never let me go av Kazuo Ishiguro


6334

Titel: Never let me go
Serie: -
Författare: Kazuo Ishiguro
Genre: dystopi, realism
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en sorglig, realistisk dystopi i lugnt tempo som ifrågasätter människans natur

Rekommenderas inte till: dig som vill ha dystopier med uppror och action










As a child, Kathy – now thirty-one years old – lived at Hailsham, a private school in the scenic English countryside where the children were sheltered from the outside world, brought up to believe that they were special and that their well-being was crucial not only for themselves but for the society they would eventually enter. Kathy had long ago put this idyllic past behind her, but when two of her Hailsham friends come back into her life, she stops resisting the pull of memory.

And so, as her friendship with Ruth is rekindled, and as the feelings that long ago fueled her adolescent crush on Tommy begin to deepen into love, Kathy recalls their years at Hailsham. She describes happy scenes of boys and girls growing up together, unperturbed – even comforted – by their isolation. But she describes other scenes as well: of discord and misunderstanding that hint at a dark secret behind Hailsham’s nurturing facade. With the dawning clarity of hindsight, the three friends are compelled to face the truth about their childhood–and about their lives now.


Never let me go är en bok jag velat läsa i flera år, ända sedan jag först fastnade för dystopigenren (sex-sju år sen vid det här laget) och den var en av få som fanns översatta till svenska. Men det dröjde innan jag tog tag i den, vilket jag är glad för, för jag har en stark känsla av att jag inte uppskattat den lika mycket när jag var yngre.

Till skillnad från de flesta dystopier som skrivs idag kretsar inte Never let me go kring att göra uppror mot staten och vinna sin frihet; faktum är att jag bara med tveksamhet kallar den dystopi alls eftersom jag inte vet vilken genre jag annars skulle placera den i. Istället kretsar den mer kring hur och varför vi luras in i dåliga samhällen utan att göra uppror. Samhället är inte så mycket framtiden som ett alternativt 90-tal och framåt, med vissa skillnader men i det stora hela väldigt likt vår verklighet. Världen lämnas väldigt vag, medvetet, skulle jag tro, och all fokus läggs istället på Kathy och hennes liv. Vi får följa henne när hon som vuxen minns tillbaka till sin barndom och uppväxt, och sakta avslöjas skillnaderna i hennes värld och vår (spoiler: det är fruktansvärt).

Ishiguro är väldigt duktig på att aldrig ge någon info-dumping, utan istället avslöja hemligheterna i små stycken genom dialog och handling, vilket gjorde även de mest alldagliga situationer och samtal blev inressanta. Kathys röst ger allt en vacker och nostalgisk känsla, även när det hon berättar är fruktansvärt sorgligt. Med vilken annan röst som helst skulle den här typen av historia känts bitter och deprimerande, men Kathy är en sån sympatisk karaktär att det fungerar. Den enda karaktär jag verkligen inte gillade var Ruth. Jag stod inte ut med hennes själviskhet och hur Kathy bara ursäktade hennes dåliga beteende. Ugh.

Never let me go är inte speciellt lång, bara lite drygt 200 sidor, vilket fungerar till dess fördel. En lång bok som är nästan helt utan action och bara kretsar kring fridfulla flashbacks skulle blivit tråkig, men den här är precis lagom och lyckades hålla mitt intresse uppe hela vägen. Anledningen till att jag är glad att jag inte läste den när jag var yngre är just att jag skulle blivit uttråkad och gett upp, och de djupare aspekterna om människans natur skulle gått rakt över huvudet på mig. Så läs den om du vill ha dig en tankeställare!


Trailer till filmatiseringen med samma titel