söndag 21 december 2014

Endgame: Kallelesen av James Frey


Endgame: Kallelsen

Titel: Kallelesen 
Originaltitel: The Calling
Serie: Endgame #1
Författare: James Frey
Förlag: Bonnier Carlsen
Genre: science fiction, fantasy, äventyr
Betyg: 2/5


Rekommenderas till: dig som gillar blod, pussel och gåtor och vill ha en snabbläst, spännande bok

Rekommenderas inte till: dig som vill att handlingen ska hänga ihop och vill ha karaktärer som liknar människor istället för pappfigurer






Twelve ancient cultures were chosen millennia ago to represent humanity in Endgame, a global game that will decide the fate of humankind. Endgame has always been a possibility, but never a reality…until now. Twelve meteorites have just struck Earth, each meteorite containing a message for a Player who has been trained for this moment. At stake for the Players: saving their bloodline, as well as the fate of the world. And only one can win.
Endgame is real. Endgame is now. Endgame has begun.
Redan innan den släpptes fick Endgame utstå en hel del kritik eftersom den på många plan är så väldigt lik Hungerspelen: ett gäng ungdomar från tolv olika "familjer" ska mötas i ett spel på liv och död där bara en kan leva. Jag brukar som regel undvika att döma en bok innan jag läst den, och eftersom Endgame ändå lät spännande bestämde jag mig för att ge den en chans.

Det var en väldigt irriterande bok.

För det första var det alldeles för många karaktärer, och trots att Frey valde att skriva ur allas synvinkel lyckades han helt undvika att ge dem personlighet eller karaktärsutveckling. Jag kunde knappt skilja dem åt och brydde mig inte om vad som hände med någon av dem, och trots att det sades saker som "den här karaktären är ond" eller "den här karaktären är god" så blev jag över huvud taget inte övertygad och de kändes mest som en och samma person. När han sedan försökte dra in romantik och till och med ett triangeldrama i leken kände jag mest för att dunka huvudet i väggen.

För det andra hade han en jobbig tendens att ge helt orelaterad fakta. Eftersom jag lyssnade som ljudbok kunde jag inte bara skumma de bitarna och fick bland annat lyssna i två minuter medan en jävla massa decimaler till pi radades upp. Att lyssna på siffror i två minuter är inte kul. Det ska finns någon form av gåta för läsaren att lösa i boken, och detta kan säkert vara en av ledtrådarna, men går det inte att väva in dem på ett mindre irriterande vis? Det förstörde verkligen flytet.

Det enda jag faktiskt gillade med den är att den var spännande och ibland valde att ta mörkare och mer oväntade vändningar en jag trott (dock fanns det ingen kraft i de mörkare, sorgligare stunderna för jag brydde mig inte ett skit om någon av karaktärerna). Hela idén med "skapare" var också intressant, och jag funderar faktiskt på att läsa uppföljaren bara för att jag är nyfiken på hemligheterna och undrar Frey har nån plan på att binda ihop den rätt så ologiska handlingen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar