torsdag 18 december 2014

Asylum av Madeleine Roux


13597728

Titel: Asylum
Serie: Asylum #1
Författare: Madeleine Roux
Genre: rysare, övernaturligt, mysterium
Betyg: 1/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en mysteriebok med inslag av det övernaturliga och obehagliga

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en sammanhängande handling, sammanhängande karaktärer, eller sammanhängande någonting









For sixteen-year-old Dan Crawford, New Hampshire College Prep is more than a summer program—it's a lifeline. An outcast at his high school, Dan is excited to finally make some friends in his last summer before college. But when he arrives at the program, Dan learns that his dorm for the summer used to be a sanatorium, more commonly known as an asylum. And not just any asylum—a last resort for the criminally insane.

As Dan and his new friends, Abby and Jordan, explore the hidden recesses of their creepy summer home, they soon discover it's no coincidence that the three of them ended up here. Because the asylum holds the key to a terrifying past. And there are some secrets that refuse to stay buried.


Asylum började så, så lovande. Den utspelar sig på ett övergivet mentalsjukhus som ryktas ha utfört hemska experiment på sina patienter/fångar, där finns inslag av det övernaturliga och en mordgåta att lösa. Mycket lockande handling, absolut. Även karaktärerna började lovande.

Sedan började allt sakta kollapsa.

Det började smått. De till en början helt okej karaktärerna tappade lite av sin personlighet eller gjorde/sa saker som inte alls överensstämmer med hur de först porträtterades. Det dök upp saker i handlingen som kändes helt ologiska, men självklart kommer allt få en förklaring.

Nej. Nej, jag fick inga förklaringar.

Det kändes som att Roux hade tio olika idéer på bokens handling, och istället för att välja en eller två slängde hon in allihop och försökte inte ens avsluta hälften av dem. De som fick någon form av avslut kändes halvhjärtade, fortfarande fulla av hål, och de förklaringar som gavs hängde inte ihop över huvud taget. Dessutom var det fruktansvärt förutsägbart; jag visste vem som var skyldig nästan omedelbart, och detta tog bort all spänning och känsla av fara i mysteriet.

Det andra stora problemet var karaktärerna. Huvudpersonen Dan började porträtteras som fruktansvärt blyg och inkapabel i sociala situationer (han gick hos psykolog för att få hjälp, hade svårt att skaffa vänner, sa ofta helt fel saker eller ingenting alls, osv), men efter bara något kapitel försvann detta helt. Han vågade bjuda en tjej på dejt efter att bara känt henne i ett par dagar, snäste åt servitörer och andra saker som sjukligt blyga personer inte gör, åtminstone inte utan en hel del nervositet och stress. Bikaraktärerna var antingen platta eller lika inkonsekventa.

Tvivlar starkt på att jag kommer läsa del två.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar