torsdag 18 december 2014

Annihilation av Jeff VanderMeer


17830944

Titel: Annihilation
Serie: Southern Reach Trilogy #1
Författare: Jeff VanderMeer
Genre: rysare, science fiction
Betyg: 2/5


Rekommenderas till: dig som vill ha något annorlunda och obehagligt

Rekommenderas inte till: dig som vill ha någon form av svar över huvud taget









Area X has been cut off from the rest of the continent for decades. Nature has reclaimed the last vestiges of human civilization. The first expedition returned with reports of a pristine, Edenic landscape; all the members of the second expedition committed suicide; the third expedition died in a hail of gunfire as its members turned on one another; the members of the eleventh expedition returned as shadows of their former selves, and within months of their return, all had died of aggressive cancer.

This is the twelfth expedition.

Their group is made up of four women: an anthropologist; a surveyor; a psychologist, the de facto leader; and our narrator, a biologist. Their mission is to map the terrain and collect specimens; to record all their observations, scientific and otherwise, of their surroundings and of one another; and, above all, to avoid being contaminated by Area X itself.

They arrive expecting the unexpected, and Area X delivers—they discover a massive topographic anomaly and life forms that surpass understanding—but it’s the surprises that came across the border with them, and the secrets the expedition members are keeping from one another, that change everything.


Det här är en hemskt frustrerande bok. Den är skriven i dagboksform (mer eller mindre, alla deltagare i expeditionen måste föra en journal och det är en av dem vi följer) och berättaren, biologen (vi får aldrig veta några namn) är fruktansvärt duktig på att undanhålla information. Vi presenteras med ett antal frågor om Area X, och allteftersom bokens fortsätter får vi se mer av area X och allt fler frågor dyker upp. Det är både stämningsfullt, läskigt och annorlunde och jag vill verkligen veta vad som pågår.

Får jag det? Nej. Istället får jag massor av ointressanta svar om biologens bakgrund, hennes sönderfallande äktenskap, hennes fattiga föräldrar, osv. Visserligen är detta viktiga saker för att vi ska lära känna henne, men när jag bara vill veta vad det är för fruktansvärt otäcka saker som har ihjäl folk och allt hon pratar om är en ovanlig sjöstjärna hon stirrade på för några år sedan känner jag mest för att skrika. Efter sista sidan kändes det som att jag visste allting om biologen (utan hennes namn) men ingenting om handlingen eller något jag faktiskt ville veta. Jag slår vad om att författaren sitter därute någonstans och skrattar år min frustration.

Vad gäller karaktärerna så var det i stort sett bara biologen som hade någon personlighet. De andra fick helt enkelt inte tillräckligt mycket screen time för att jag skulle hinna lära känna dem. Jag tyckte om biologen och kunde verkligen relatera till hennes problem med att öppna sig för andra, och hennes vetenskapliga nyfikenhet, men hatade att hennes personliga problem överskuggade hela handlingen. Förresten, vem skriver en vetenskaplig journal på det viset? Tror hon verkligen att hennes chefer vill läsa om hennes barndom?

Plus för otäck stämning och kreativitet, minus för världens frustration. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar