tisdag 23 december 2014

Gratuitous Epilogue av Andrea K. Höst


12913528
Titel: Gratuitous Epilogue
Series: Touchstone #4
Författare: Andrea K. Höst
Sidor: 126
Genre: science fiction, romantik
Betyg: 4/5


Rekommenderas till: dig som älskar Touchstonetrilogin och vill veta vad som händer sen, oavsett hur vardagligt det är

Rekommenderas inte till: dig som vill ha action och monster och fler svar







What happens when the plot ends? A relentless barrage of weddings, babies, and planetary colonisation! 
   Meandering through the two years following the conclusion of the Touchstone Trilogy, this self-indulgent collection of family reminiscence is more saccharine than dramatic, with the most action to be found in snowball fights. For those who truly just want to know what happens next, no matter how mundane, read on for the everyday, ordinary lives of psychic space ninjas playing house.

Touchstone trilogin är en av mina favoritserier och jag han knappt lägga ner sista boken innan jag plockade upp Gratuitous Epilogue. Den är en novell på lite drygt hundra sidor som berättar vad som händer på en period av ungefär två år efter sista boken för att ge svar på diverse olika frågor.

Hittade de någonsin tillbaka till Tare och Kolar?
Ännu viktigare, hittar de Jorden och Cass familj?
Hur blir det med Cass och Kaorens lilla familj och alla barn?
Resten av Setarin då? Vilka slår sig ner och gifter sig och vilka fortsätter slåss mot monster?
Vad hände med Ghost?
Solaris och Channa?
Parasitvärlden?
Och vad i hela världen var länken mellan Jorden och Muina?

Epilogen fokuserade mest på de personliga frågorna. Vem gifter sig med vem, familj, jobb, hus osv. Jag har fortfarande inte fått några direkta svar på Muina-Jorden frågan, eller vad hela grejen var med parasitvärlden. Dock har jag lite bättre förståelse för Cass talang nu, vilket är trevligt.

Men trots att jag inte fått konkreta svar på allt och trots att det är en nästan helt actionbefriad novell så tyckte jag väldigt mycket om den. Under trilogin gång har jag fäst mig fruktansvärt mycket vid Cass och de andra karaktärerna och älskade att få veta mer om deras lugna familjeliv, hur lugna de än var. Det om något är väl ett bevis på Hösts förmåga att skriva bra karaktärer.

Dessutom älskade jag att äntligen få träffa Cass familj, och jag önskar så smått att de fått delta tidigare i serien. Speciellt Jules, Nick och Alyssa. Hade varit så kul att se dem hantera en utomjordisk värld!

måndag 22 december 2014

The Sea of Monsters av Rick Riordan


28186

Titel: The Sea of Monsters
Serie: Percy Jackson and the Olympians #2
Författare: Rick Riordan
Genre: mytologiskt, fantasy, äventyr,
Sidor: 288
Betyg: 3/5


Rekommenderas till: dig som vill ha ett snabbläst fantasyäventyr med modiga hjältar

Rekommenderas inte till: dig som föredrar mörkare eller seriösa böcker








Percy Jackson’s seventh-grade year has been surprisingly quiet. Not a single monster has set foot on his New York prep-school campus. But when an innocent game of dodgeball among Percy and his classmates turns into a death match against an ugly gang of cannibal giants, things get . . . well, ugly. And the unexpected arrival of Percy’s friend Annabeth brings more bad news: the magical borders that protect Camp Half-Blood have been poisoned by a mysterious enemy, and unless a cure is found, the only safe haven for demigods will be destroyed.
   In this fresh, funny, and hugely anticipated follow up to The Lightning Thief, Percy and his friends must journey into the Sea of Monsters to save their beloved camp. But first, Percy will discover a stunning new secret about his family—one that makes him question whether being claimed as Poseidon’s son is an honor or simply a cruel joke.


Percy Jackson verkar vara en av de där serierna som alla andra älskar men som jag bara inte kan förstå mig på. Jag läste första boken för flera år sedan, tyckte den var meh och kom mig inte för att ge resten av böckerna en chans förrän jag hittade dem på Storytel. Och, ja, den är spännande, den är rolig, men jag kan fortfarande inte se varför halva bokvärlden dreglar över den här serien.

Världen Riordan byggt upp är en ganska typisk hemlig-magisk-undre-värld som vi ofta ser i urban fantasy, men här med grekiska gudar och mytologiska varelser istället för vampyrer och änglar, vilket är roligt. Man lär sig mycket om grekisk mytologi (vilken är väldigt färgstark, minst sagt) samtidigt som man får ett roligt äventyr. Jag gillar hur den urgamla magiska världen vävs ihop med vår moderna verklighet, och jag har alltid varit förtjust i mytologi, så det var var definitivt nog för att hålla mitt intresse uppe.

Karaktärerna är alla väldigt hjältemodiga. Det är självuppoffringar hit och svärdsstrider dit och jag måste säga att Riordan lyckas bra med att göra Percy till en modig hjälte utan att han blir tråkig eller saknar personlighet. Samma sak gäller Annabeth, och jag är väldigt förtjust i hur de flesta huvudpersonerna har ADHD och dyslexi. Tummen upp till representation!

Men trots att den är spännande och rolig saknar boken det där lilla extra. Humorn är lite väl juvenil för min smak, och handlingen rätt så förutsägbar (vilket gjorde det väldigt irriterande när huvudpersonerna inte förutsåg någonting och fastnade i alla fällor). Det fanns heller inget direkt djup och gränserna mellan gott och ont var väldigt tydliga och nästan helt utan gråskalor, något jag alltid tycker är lite tråkigt.

Jag vet inte, blir det bättre längre fram eller är jag helt enkelt för gammal för Percy Jackson?


Trailer till filmatiseringe

söndag 21 december 2014

Endgame: Kallelesen av James Frey


Endgame: Kallelsen

Titel: Kallelesen 
Originaltitel: The Calling
Serie: Endgame #1
Författare: James Frey
Förlag: Bonnier Carlsen
Genre: science fiction, fantasy, äventyr
Betyg: 2/5


Rekommenderas till: dig som gillar blod, pussel och gåtor och vill ha en snabbläst, spännande bok

Rekommenderas inte till: dig som vill att handlingen ska hänga ihop och vill ha karaktärer som liknar människor istället för pappfigurer






Twelve ancient cultures were chosen millennia ago to represent humanity in Endgame, a global game that will decide the fate of humankind. Endgame has always been a possibility, but never a reality…until now. Twelve meteorites have just struck Earth, each meteorite containing a message for a Player who has been trained for this moment. At stake for the Players: saving their bloodline, as well as the fate of the world. And only one can win.
Endgame is real. Endgame is now. Endgame has begun.
Redan innan den släpptes fick Endgame utstå en hel del kritik eftersom den på många plan är så väldigt lik Hungerspelen: ett gäng ungdomar från tolv olika "familjer" ska mötas i ett spel på liv och död där bara en kan leva. Jag brukar som regel undvika att döma en bok innan jag läst den, och eftersom Endgame ändå lät spännande bestämde jag mig för att ge den en chans.

Det var en väldigt irriterande bok.

För det första var det alldeles för många karaktärer, och trots att Frey valde att skriva ur allas synvinkel lyckades han helt undvika att ge dem personlighet eller karaktärsutveckling. Jag kunde knappt skilja dem åt och brydde mig inte om vad som hände med någon av dem, och trots att det sades saker som "den här karaktären är ond" eller "den här karaktären är god" så blev jag över huvud taget inte övertygad och de kändes mest som en och samma person. När han sedan försökte dra in romantik och till och med ett triangeldrama i leken kände jag mest för att dunka huvudet i väggen.

För det andra hade han en jobbig tendens att ge helt orelaterad fakta. Eftersom jag lyssnade som ljudbok kunde jag inte bara skumma de bitarna och fick bland annat lyssna i två minuter medan en jävla massa decimaler till pi radades upp. Att lyssna på siffror i två minuter är inte kul. Det ska finns någon form av gåta för läsaren att lösa i boken, och detta kan säkert vara en av ledtrådarna, men går det inte att väva in dem på ett mindre irriterande vis? Det förstörde verkligen flytet.

Det enda jag faktiskt gillade med den är att den var spännande och ibland valde att ta mörkare och mer oväntade vändningar en jag trott (dock fanns det ingen kraft i de mörkare, sorgligare stunderna för jag brydde mig inte ett skit om någon av karaktärerna). Hela idén med "skapare" var också intressant, och jag funderar faktiskt på att läsa uppföljaren bara för att jag är nyfiken på hemligheterna och undrar Frey har nån plan på att binda ihop den rätt så ologiska handlingen.

lördag 20 december 2014

Wool av Hugh Howey


18626815
Titel: Wool
Serie: Silo #1
Författare: Hugh Howey
Sidor: 550
Genre: dystopi, post apokalyptiskt
Betyg: 4/5


Rekommenderas till: dig som vill ha en bra, realistisk postapokalyptisk bok med intressanta karaktärer

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mycket romantik och drama









This is the story of mankind clawing for survival, of mankind on the edge. The world outside has grown unkind, the view of it limited, talk of it forbidden. But there are always those who hope, who dream. These are the dangerous people, the residents who infect others with their optimism. Their punishment is simple. They are given the very thing they profess to want: They are allowed outside.

Postapokalyptiskt och dystopiskt hör, som många säkert vet, till mina favoritgenrer, men vanligtvis läser jag nästan enbart böcker riktade till unga vuxna. Wool är, till skillnad mot vad jag är van vid, en vuxenbok, och jag måste säga att det märks. Det finns inga love triangels eller onödigt drama, och inga karaktärer fattar förhastade beslut bara för att de är upprörda eller svartsjuka. Istället läggs mer fokus på handlingen, på mysteriet om silons bakgrund och hemligheter och karaktärernas strävan efter frihet, men utan att romantik helt utelämnas. Bevis på att det går att göra utan onödigt drama eller för mycket fokus!

Hela världen med människor som bor under marken i en silo för att skyddas från den förgiftade utsidan är skrämmande, fascinerande och väl genomtänkt. Hemligheterna avslöjas lite i taget genom flera olika karaktärers PoV, och denna metoden gjorde att det var svårt att sluta läsa för att jag ville ha alla svar. Själva världen är annorlunda och Howey beskriver den på ett sätt som gör att det verkligen går att se den framför sig. Vilket är en aning klaustrofobiskt, men definitivt bra.

Det finns som sagt många olika karaktärer, men den viktigaste är Juliette, en mekaniker/sheriff som vill ta reda på sanningen. Jag älskade henne! Hon är ett perfekt exempel på att det går att göra en kvinnlig karaktär "stark" på andra vis än genom att låta henne klå upp folk. Juliette är en överlevare och använder sina kunskaper och sin envishet att ta sig ur till synes omöjliga situationer. De andra karaktärerna var också bra, men Juliette var den enda som verkligen stod ut för mig.


Time Riders av Alex Scarrow


6773432
Titel: Time Riders
Serie: Time Riders #1
Författare: Alex Scarrow
Sidor: 425
Genre: science fiction, äventyr, tidsresor
Betyg: 3/5


Rekommenderas till: dig som vill en en äventyrlig sci-fi utan romantik och onödigt drama

Rekommenderas inte till: dig som är känslig för osammanhängande tidresor och platta karaktärer









Liam O’Connor should have died at sea in 1912.
Maddy Carter should have died on a plane in 2010.
Sal Vikram should have died in a fire in 2026.
   Yet moments before death, someone mysteriously appeared and said, ‘Take my hand ...’
   But Liam, Maddy and Sal aren’t rescued. They are recruited by an agency that no one knows exists, with only one purpose—to fix broken history. Because time travel is here, and there are those who would go back in time and change the past. That’s why the TimeRiders exist: to protect us. To stop time travel from destroying the world.


Jag är alltid aningen skeptisk mot böcker om tidsresor, mest för att jag är väldigt petig mot allt vad plot holes heter, speciellt sådana som är helt ologiska och tenderar dyka upp i den här typen av böcker där författaren vill skriva sci-fi äventyr utan att sätta sig in i vetenskapen runt det. Vilket är fallet också här.

Scarrow gör ett halvhjärtat försök att få sina tidsresor att hänga ihop, t.ex. genom att skapa regeln att små förändringar fixar sig själva eftersom tiden "vill" gå en viss väg. Bara större saker orsaker riktiga förändringar. Jag kan köpa detta, även om det är en aning långsökt, för annars skulle boken helt enkelt inte gå att genomföra. Det skulle räcka med att de går nerför gatan i en tid som inte är deras egen för att små saker ska förändras och eskalera till något större.

Det är när det kommer till mer uppenbara saker som går helt utan förklaring som jag inte riktigt klarar det längre. Vid ett tillfälle förändras historien så mycket att inga av våra karaktärer ens borde ha fötts, men de traskade ändå runt utan att oroa sig för att försvinna in i icke-existens. Vid ett annat tillfälle försvann mobiler ur historien, men våra huvudpersoner hade ändå kvar sina (men täckningen försvann). Och hur är det meningen att de ska kunna lokalisera alla förändringar som kan tänkas ske via datorer? Tänk om någon åker flera tusen år bakåt och förändrar tiden där? Och hur kommer det sig att de i vissa tillfällen kommer ihåg den "ursprungliga" historien, vid andra inte?

Jag kan gå på i dagar om alla ologiska saker, så jag tar och släpper det för stunden. Om jag stänger av hjärnan går det ända att njuta av åkturen, för jag måste säga att den är både kreativ och spännande och på sina ställen även ganska mörk (på ett bra sätt). Den lyckas definitivt väcka min nyfikenhet och behålla spänningen hela vägen. Handlingen bytte helt riktning flera gånger och jag kunde aldrig förutse vad som skulle hända.

Vad gäller karaktärerna var det ingen jag direkt ogillade. De var alla modiga och smarta och allt det där, men efter att jag läst boken känner jag inte att kan direkt beskriva någon av dem. De kändes.. platta. Förhoppningsvis utvecklas de mer i resten av serien. Den enda karaktären jag verkligen gillade var fienden. Han var karismatisk och lite galen och stundtals riktigt otäck, trots att Scarrow helt missade ett antal stora möjligheter gällande honom, speciellt vad gäller slutstriden.

Spännande och kreativ men kunde ha varit mycket bättre. 


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Känns inte som att Liam var det bästa valet som den som reser bakåt i tiden för att fixa saker. Bob var ju den som ordnade allt medan Liam mest hade panik hela tiden...
  • Vill verkligen veta mer om den där varelsen som dödat den tidigare gruppen tidsresenärer.
  • Synd att Scarrow helt missade chansen att skapa en fiende som var mer gråskala än rent ond. Han kunde ha varit ute efter att döda Hitler (som jag först trodde) och sedan ändå behövt stoppas för även den goda handlingen skulle orsakat katastrofartade förändringar i nutiden. Istället samarbetade han med Hitler och sprängde sedan hela världen i luften. Visst, läskigt, men också väldigt typisk ond fiende som vi sett hundratusen gånger tidigare. 

fredag 19 december 2014

Caszandra av Andrea K. Höst


13111788
Titel: Caszandra
Serie: Touchstone #3
Författare: Andrea K. Höst
Genre: science fiction, övernaturligt
Sidor: 308
Betyg: 4/5

Spoilervarning om du inte läst de två första delarna i serien, Stray och Lab Rat One!

Rekommenderas till: dig som vill ha en unik, fascinerande science fiction med en nördig tjej i huvudrollen

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar böcker i dagboksformat, dig som inte gillar att hålla koll på många karaktärer eller nya, märkliga världar och regler





Since Cass was rescued from the abandoned world of Muina, the Aussie teen has proven more than useful to the people of Tare. Expeditions to their home world no longer end in slaughter. The teaching city of Kalasa has been unlocked. After years of searching for answers, they are starting to make progress.
   But space is tearing itself apart. Ionoth attack in ever-greater numbers. And "the useful stray" has been injured so many times that the Tarens hesitate to use her for fear of losing her.
   With one particular Taren now her most important person, Cass is determined to contribute everything she can - and hopes to find some answers of her own. What is the link between Muina and Earth? Why are the reclusive Nurans so interested in 'rescuing' her? And what role in the crisis do the inhuman Cruzatch play?

Efter att ha älskat det två första böckerna har jag nu äntligen avslutat Touchstone trilogin och placerat den som en av mina favoritserier. Den innehåller helt enkelt för många saker som jag älskar för att någonting annat skulle kunna hända. Där finns en blandning mellan superavancerad science fiction (nanoteknologi, datorer i huvudet, rymdresor) och övernaturligheter (superkrafter, monster, andra "dimensioner"), lagom mycket romantik, en huvudperson med personlighet och karaktärsutveckling, världens coolaste world building och, med huvudpersonen Cass egna ord, Psychic Space Ninjas. Jag kunde inte förutse handlingens vändningar, det finns inga direkt "goda" och "onda" karaktärer och det är jämnt uppdelat mellan supercoola både manliga och kvinnliga karaktärer. Plus åtminstone en drake. Det är i för mig i stort sett den perfekta boken.

Höst har skapat en värld som väldigt lätt skulle kunna tolkas som dystopisk, med monsterattacker, barn som tränas stenhårt till soldater, mer eller mindre kameror i ditt huvud som kan övervaka allt du gör, men vinklat det på ett sätt som istället får det att kännas äkta. Det som görs är nödvändigt för att världen inte ska gå under och alla ska dö.

Ja, det finns monsterattacker, men ledarna gör allt för att stoppa dem.

Ja, det finns kraftiga restriktioner mot barnafödande, men bara för att planeten redan är överbefolkad.

Ja, soldaterna (psychic space ninjas) har mycket lite frihet, men det är nödvändigt för att de ska kunna rädda världen.

Precis som i vår värld finns det både bra och dåliga saker, men det betyder inte att revolution är nödvändigt, vilket kändes fräscht och gav boken chansen att fokusera på nyare saker, samtidigt som det dåliga inte ignorerades.

Om Höst valt att göra Cass en superupprorisk karaktär hade handling lätt gjort en helomvändning och handlat om att göra uppror mot ledarna, men Cass var en logisk och smart person som såg att hon i vissa fall var tvungen att ge upp saker eftersom tusentals liv hängde på det. Hennes utveckling från att i första boken bara vilja hitta hem till att nu aktivt försöka hjälpa är enorm, och jag blev riktigt rörd när hon pratade om hur hon var beredd att dö för de vänner hon skaffat. Att läsa i dagboksform gör att man kommer henne väldigt nära, och trots att det under långa perioder inte händer så mycket gör hennes smått sarkastiska och nördiga berättarröst, samt den alltid lika intressanta världen, att det aldrig blir tråkigt att läsa. Även de mest vardagliga saker blir fascinerande för de är så annorlunda från vår verklighet.

Inte för att serien är helt utan brister. Personligen tycker jag att de svar vi gavs i många fall var lite väl vaga, speciellt vad gäller "fienderna" (vill inte säga mer om dem pga spoilers). Den kändes också aningen antiklimatisk gällande dessa fiender, eftersom vi inte fick veta tillräckligt mycket om dem.
   Jag har även kluvna känslor gällande Cass relation med Kaoren. Jag älskade att den saknade allt onödigt drama och att de uppenbart älskade varandra, men var inte överförtjust i hur snabbt deras relation växte efter att de väl blivit ihop.

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Vad var hela grejen med parasitvärlden och photoshop gudarna? Höst, du kan inte bara slänga in så stora saker och sedan aldrig låta oss se dem ordentligt!
  • Var aldrig riktigt säker på hur allt med Lira hängde ihop. Projicerade hon en "ny" kropp åt sig själv, eller var den Lira som överlevde bara en kopia som blev kvar när den riktiga Lira dog?
  • Vad var bandet mellan Jorden och Muina? Om vi skapat Muina, som Cass trodde, vad var då meningen med att skapa ytterligare en värld? Och om vi inte skapat Muina, fanns det då alls något samband? 

torsdag 18 december 2014

Annihilation av Jeff VanderMeer


17830944

Titel: Annihilation
Serie: Southern Reach Trilogy #1
Författare: Jeff VanderMeer
Genre: rysare, science fiction
Betyg: 2/5


Rekommenderas till: dig som vill ha något annorlunda och obehagligt

Rekommenderas inte till: dig som vill ha någon form av svar över huvud taget









Area X has been cut off from the rest of the continent for decades. Nature has reclaimed the last vestiges of human civilization. The first expedition returned with reports of a pristine, Edenic landscape; all the members of the second expedition committed suicide; the third expedition died in a hail of gunfire as its members turned on one another; the members of the eleventh expedition returned as shadows of their former selves, and within months of their return, all had died of aggressive cancer.

This is the twelfth expedition.

Their group is made up of four women: an anthropologist; a surveyor; a psychologist, the de facto leader; and our narrator, a biologist. Their mission is to map the terrain and collect specimens; to record all their observations, scientific and otherwise, of their surroundings and of one another; and, above all, to avoid being contaminated by Area X itself.

They arrive expecting the unexpected, and Area X delivers—they discover a massive topographic anomaly and life forms that surpass understanding—but it’s the surprises that came across the border with them, and the secrets the expedition members are keeping from one another, that change everything.


Det här är en hemskt frustrerande bok. Den är skriven i dagboksform (mer eller mindre, alla deltagare i expeditionen måste föra en journal och det är en av dem vi följer) och berättaren, biologen (vi får aldrig veta några namn) är fruktansvärt duktig på att undanhålla information. Vi presenteras med ett antal frågor om Area X, och allteftersom bokens fortsätter får vi se mer av area X och allt fler frågor dyker upp. Det är både stämningsfullt, läskigt och annorlunde och jag vill verkligen veta vad som pågår.

Får jag det? Nej. Istället får jag massor av ointressanta svar om biologens bakgrund, hennes sönderfallande äktenskap, hennes fattiga föräldrar, osv. Visserligen är detta viktiga saker för att vi ska lära känna henne, men när jag bara vill veta vad det är för fruktansvärt otäcka saker som har ihjäl folk och allt hon pratar om är en ovanlig sjöstjärna hon stirrade på för några år sedan känner jag mest för att skrika. Efter sista sidan kändes det som att jag visste allting om biologen (utan hennes namn) men ingenting om handlingen eller något jag faktiskt ville veta. Jag slår vad om att författaren sitter därute någonstans och skrattar år min frustration.

Vad gäller karaktärerna så var det i stort sett bara biologen som hade någon personlighet. De andra fick helt enkelt inte tillräckligt mycket screen time för att jag skulle hinna lära känna dem. Jag tyckte om biologen och kunde verkligen relatera till hennes problem med att öppna sig för andra, och hennes vetenskapliga nyfikenhet, men hatade att hennes personliga problem överskuggade hela handlingen. Förresten, vem skriver en vetenskaplig journal på det viset? Tror hon verkligen att hennes chefer vill läsa om hennes barndom?

Plus för otäck stämning och kreativitet, minus för världens frustration. 

Asylum av Madeleine Roux


13597728

Titel: Asylum
Serie: Asylum #1
Författare: Madeleine Roux
Genre: rysare, övernaturligt, mysterium
Betyg: 1/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en mysteriebok med inslag av det övernaturliga och obehagliga

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en sammanhängande handling, sammanhängande karaktärer, eller sammanhängande någonting









For sixteen-year-old Dan Crawford, New Hampshire College Prep is more than a summer program—it's a lifeline. An outcast at his high school, Dan is excited to finally make some friends in his last summer before college. But when he arrives at the program, Dan learns that his dorm for the summer used to be a sanatorium, more commonly known as an asylum. And not just any asylum—a last resort for the criminally insane.

As Dan and his new friends, Abby and Jordan, explore the hidden recesses of their creepy summer home, they soon discover it's no coincidence that the three of them ended up here. Because the asylum holds the key to a terrifying past. And there are some secrets that refuse to stay buried.


Asylum började så, så lovande. Den utspelar sig på ett övergivet mentalsjukhus som ryktas ha utfört hemska experiment på sina patienter/fångar, där finns inslag av det övernaturliga och en mordgåta att lösa. Mycket lockande handling, absolut. Även karaktärerna började lovande.

Sedan började allt sakta kollapsa.

Det började smått. De till en början helt okej karaktärerna tappade lite av sin personlighet eller gjorde/sa saker som inte alls överensstämmer med hur de först porträtterades. Det dök upp saker i handlingen som kändes helt ologiska, men självklart kommer allt få en förklaring.

Nej. Nej, jag fick inga förklaringar.

Det kändes som att Roux hade tio olika idéer på bokens handling, och istället för att välja en eller två slängde hon in allihop och försökte inte ens avsluta hälften av dem. De som fick någon form av avslut kändes halvhjärtade, fortfarande fulla av hål, och de förklaringar som gavs hängde inte ihop över huvud taget. Dessutom var det fruktansvärt förutsägbart; jag visste vem som var skyldig nästan omedelbart, och detta tog bort all spänning och känsla av fara i mysteriet.

Det andra stora problemet var karaktärerna. Huvudpersonen Dan började porträtteras som fruktansvärt blyg och inkapabel i sociala situationer (han gick hos psykolog för att få hjälp, hade svårt att skaffa vänner, sa ofta helt fel saker eller ingenting alls, osv), men efter bara något kapitel försvann detta helt. Han vågade bjuda en tjej på dejt efter att bara känt henne i ett par dagar, snäste åt servitörer och andra saker som sjukligt blyga personer inte gör, åtminstone inte utan en hel del nervositet och stress. Bikaraktärerna var antingen platta eller lika inkonsekventa.

Tvivlar starkt på att jag kommer läsa del två.

onsdag 17 december 2014

The Faceless ones av Derek Landy


4893390
Titel: The Faceless ones
Serie: Skulduggery Pleasant #3
Författare: Derek Landy
Förlag: Harper Collins
Sidor: 395
Genre: fantasy, humor, mysterium
Betyg: 4/5

Spoilervarning om du inte läst de första två böckerna, Skulduggery Pleasant och Playing with Fire!

Rekommenderas till: dig som gillar humoristisk, blodig fantasy i modern tappning med en supercool hjältinna och ett eldkastande skelett

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar fantasy eller vill ha mer seriösa böcker





Do panic. They're coming.

Någon mördar teleportörer och detektiven och det levande skelettet Skulduggery Pleasant är fast besluten att ta reda på vem. Till sin hjälp har han Valkyrie Cain, en tonårig tjej som försöker balansera ett vanligt liv med magi, brott och onda gudar. 
   Tillsammans upptäcker de att de morden döljer någonting värre än en vanlig seriemördare, och nu måste de samarbeta med en kaxig teleportör med urlöjligt hår för att stoppa fienden innan den öppnar vår värld för de Ansiktslösa, uråldriga onda gudar som i stort sett bara vill utrota oss alla. 

The Faceless Ones är den tredje boken i min favoritserie, Skulduggery Pleasant, som jag spenderat hösten med att läsa om från första boken till sista. Eftersom det fortfarande är ganska tidigt i serien är den ganska kort och väldigt snabbläst, och saknar de mer intressanta fiender som hamnar mer i gråzonen som dyker upp i de senare böckerna. De fiender Valkyrie står inför här är mer rakt igenom onda, och trots att detta tar bort en del av djupet hos dem är de ändå rätt skräckinjagande (de är GUDAR som vill DÖDA och FÖRSLAVA det mänskliga släktet). Efter att de första två böckerna byggt upp dem så mycket var slutstriden här en riktigt tillfredsställande höjdpunkt som jag väntat på länge.

Valkyrie har vid det här laget lärt sig en del magi och kan försvara sig i ett slagsmål, och har en alltmer aktiv roll i handlingen (till skillnad från första boken där hon är mer tag-along-kid). Hennes relation med Skulduggery fortsätter också att utvecklas och är lika delar rolig och rörande. De två utgör en perfekt brottsbekämparduo och har perfekta, sarkastiska berättarröster. Jag älskar också teleportören Fletcher som dyker upp för första gången i den här boken (hans roll blir större ju längre serien lider). Han är till skillnad från i stort sett alla andra karaktärer, en ganska vanlig kille som inte är intresserad av att slåss och rädda världen, och det är både intressant och roligt att se honom tampas med sin nya verklighet.

Jag tänker inte säga så mycket mer om The Faceless Ones, eftersom jag redan pratat så mycket om hela serien i tidigare recensioner. Men den är spännande, rolig och actionfylld och håller sig på ett ordentligt avstånd från onödig romantik och drama. Om du inte redan gjort det borde du definitivt läsa den här serien.

tisdag 16 december 2014

Bloodlines av Richelle Mead


8709527

Titel: Bloodlines
Serie: Bloodlines #1
Författare: Richelle Mead
Förlag: Razorbill
Sidor: 421
Genre: övernaturligt, mysterium
Betyg: 3/5


Spoilervarning om du inte läst Vampire Academy serien!

Rekommenderas till: dig som läst Vampire Academy och vill veta vad som händer efteråt, dig som gillar vampyrer och en smart huvudperson

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en mer actionfylld bok





Sydney is an alchemist, one of a group of humans who dabble in magic and serve to bridge the worlds of human and vampires. They protect vampire secrets - and human lives. 
   When Sydney is torn from her bed in the middle of the night, at first she thinks she's still being punished for her complicated alliance with dhampir Rose Hathaway. But what unfolds is far worse. Jill Dragomir - the sister of Moroi Queen Lissa Dragomir - is in mortal danger, and the Moroi must send her into hiding. To avoid a civil war, Sydney is called upon to act as Jill's guardian and protector, posing as her roommate in the last place anyone would think to look for vampire royalty - a human boarding school in Palm Springs, California. But instead of finding safety at Amberwood Prep, Sydney discovers the drama is only just beginning.

Vampire Academy är en av mina favoritserier och jag har länge varit nyfiken på spin-off serien Bloodlines, så när den dök upp på Storytel var jag självklart inte sen att hoppa på tåget (ett par år efter alla andra VA-fans).

Det första jag kan säga om boken är att den är ingen VA, men den är fortfarande bra (om än inte lika bra). Utan den passionerade, impulsiva Rose i huvudrollen saktar handlingen ner betydligt och fokuserar mer på att långsamt nysta upp ett mysterium än på att hugga huvudet av strigoi. Den var lite väl långsam för min smak, och det var väldigt lätt att lista ut vem/vilka som var skyldiga, men den lyckades ändå hålla mitt intresse upp och jag var nyfiken på att se hur alla trådarna skulle bindas ihop. Tillräckligt många frågor lämnas obesvarade för att jag definitivt tänker läsa uppföljaren när jag får tag på den.

Huvudpersonen Sydney är i stort sett så olik från Rose som det är möjligt. Hon kan inte slåss utan löser istället sina problem genom att använda hjärnan. Jag måste säga att jag tycker riktigt bra om henne och hennes logiska tankesätt, även om jag retade mig lite på hennes tendens att ljuga för/manipulera sina vänner i ett dåligt försök att hjälpa dem. Det finns mycket utrymme för karaktärsutveckling och jag är nyfiken på vad Mead kommer göra med henne, speciellt vad gäller hintarna om att hon kanske har en ätstörning. Det är inte något man ser ofta i paranormal-genren trots att det är ett så viktigt ämne, och jag är försiktigt optimistisk till hur det används här.

Vad gäller övriga karaktärer var det mest Adrian som gjorde ett intryck på mig - han är lika älskvärd som i VA och ger boken en mer humoristisk sida. Resten av bikaraktärerna var helt okej, men jag velar mellan om jag ska tycka att Jill var bra porträtterad femtonåring eller bara stundtals fruktansvärt irriterande och barnslig.

Sist men inte minst är jag tacksam att Mead valde att vänta med att dra in Sydney i nån romans. Det finns lite hintar av att den kommer dyka upp senare i serien, och jag applåderar att hon valt att faktiskt bygga upp den med tiden istället för att slänga ut en ny insta-love. Bra jobbat!


Boktrailer 

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Så det var ju inte alls supertydligt att Adrian och Jill hade ett spirit bond. Tack och lov att Mead inte drog ut på att avslöja det för länge. 
  • Misstänkte ett tag att det var tatuerarna som dödade moroi för att få tag på vampyrblod. Blev förvånad över att det var Lee, även om jag övertygad om att det var något väldigt skumt med honom.
  • Undrar om det är Sydneys fallenhet för magi som gör att hennes blod smakar illa?


söndag 14 december 2014

Long time no see

Hej där, det var länge sen! Över en månad, tror jag. Tänkte bara titta in och säga att ja, jag lever fortfarande. Efter att skolan slutade ramlade jag rakt in i heltidsjobb, vilket var stressigare än väntat, och dessutom närmade sig min gradering i kung fu med stormsteg vilket betydde att jag inte fick missa några träningar (ni skulle se mina blåmärken...). När jag dessutom kombinerade detta med NaNoWriMo gick allt vad bloggande heter rakt in i väggen och jag kände att jag var tvungen att ta en paus.

Jag lyckades inte vinna NaNo, men jag skrapade ihop över 40 000 ord vilket är mer än jag vanligen lyckas med på ett halvår. Tyvärr kollapsade jag en aning när november väl var över, men jag försöker komma igång med skrivande igen nu när jag hämtat mig lite. Vid det här laget har jag mer eller mindre bestämt mig hur jag vill att Girl-serien ska se ut, men den är fortfarande långt ifrån färdig. Men om någon skulle vilja läsa ett lite t utdrag, säg till så lägger jag upp det på bloggen!

Nu när NaNo är över och graderingen avklarad (jag blev godkänd!) tänkte jag ge bloggandet ett försiktigt försök igen. De senaste månaderna har jag knappt hunnit läsa alls, men tack vara Storytel har jag istället tagit chansen att lyssna på ljudböcker. Alltså har jag en hel hord med böcker som jag verkligen borde sätta igång och recensera. Det kommer nog bli en hel massa minirecensioner, men några av fullängd borde jag kunna klämma in.