söndag 2 november 2014

The Amulet of Samarkand av Jonathan Stroud


59267

Titel: The Amulet of Samarkand
Serie: Bartimaeus Sequence #1
Författare: Jonathan Stroud
Genre: fantasy
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill han en rolig, spännande fantasy med massor av originalitet

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en perfekt huvudperson, dig som inte gillar sarkastisk humor












Den unge Nathaniel är en magiker i träning, men trots hans talang och ambitioner går saker och ting inte alls som han tänkt sig. Hans mästare och tränare är nedlåtande och inte mycket till lärare, och om Nathaniel vill lära sig någonting får han göra det på egen hand. Värre blir det när Nathaniel förolämpar den högaktade Simon Lovelace och blir bestraffad på ett förnedrande vis. 
   Han svär hämnd, och för att lyckas med detta åkallar han den 5000 år gamla djinnin Bartimaeus och beordrar honom att stjäla Lovelaces dyrbara ägodel, Samarkands amulett. Det känns som den perfekta hämnden, åtminstone tills konsekvenserna kommer ikapp honom och han inser just vilken knipa han just försatt sig själv och Bartimaeus i. 

Än en gång läser jag en älskad och känd bok långt efter alla andra, men efter att ha fått den rekommenderad kunde jag inte hålla mig borta. Jag är alltid lite skeptisk mot fantasyböcker, mest för att de tenderar vara väldigt lika varandra och falla in i uråldriga klichéer, och inget av detta är något som passar mig det minsta. Men The Amulet of Samarkand lyckades förvåna mig med sin originalitet.

För det första utspelar den sig inte i någon typisk fantasyvärld med medeltidsstuk och riddare och drakar och allt det där (se Sagan om Ringen, Eragon, osv), men inte heller i en "magisk undre värld"som blivit så populärt på senare tid (se i stort sett alla urban fantasy som finns). Istället har Stroud skapat en ny variant, en form av nästan nutida samhälle där magiker är överklassen som styr över de vanliga medborgarna med järnhand. Det hela har lite dystopikänsla, och kanske är det därför jag gillar den så mycket. Själva magin är också annorlunda: istället för att vifta med trollspön åkallar magikerna demoner av olika slag.

För det andra är huvudpersonerna, Nathaniel och Bartimaeus, riktigt härliga. Nathaniel är ingen typisk helyllehjälte utan en självupptag och humorlös tolvåring som begår misstag på misstag, men han han lär sig också av tidigare nämnda misstag och han försöker verkligen göra rätt för sig. Men min favorit är definitivt Bartimaeus, en femtusen år gammal djinn med världens mest sarkastiska berättarröst. Han och Nathaniel är varandras motsatser och deras samtal är guld.

Den trilogin väckte mitt intresse på ett sätt som få böcker gjort på sistone. Den skippar helt vad gäller romantik (yay!) och fokuserar istället på humor, originalitet, en cool värld och huvudpersoner som är roliga att följa. Den faller lite på bikaraktärerna, som är ganska platta, och själva handlingen, som på sina ställen är rätt förutsägbar. Dock ges små hintar till en parallellhandling som kan växa i resten av serien, och de är jag mer nyfiken på.