torsdag 2 oktober 2014

Sword princess Amaltea av Natalia Batista



Titel: Sword princess Amaltea
Serie: Sword princess Amaltea volym 1
Författare: Natalia Batista
Förlag: Kolik förlag
Sidor: 176
Genre: fantasy, manga, äventyr
Betyg: 4/5


Rekommenderas till: dig som är trött på typiska könsroller

Rekommenderas inte till: dig som föredrar "klassiska" fantasyberättelser










Så länge någon kan minnas har modig prinsessor gett sig ut på äventyr för att dräpa drakar, rädda fagra prinsar i nöd och erövra nya drottningdömen. Men den unga Amaltea är inte så pigg på hela idén; om prinsen gått och blivit kidnappad kan han gott ta sig ur den knipan själv tycker hon. Tyvärr har hon inte mycket att säga till om i frågan, och snart är hon ute på vägarna iklädd rustning och med svärd i hand. 
   En klassisk fantasy som du aldrig har sett den förut!

Jag hade aldrig hört talas om Amaltea förrän jag traskade runt på bokmässan med ont i fötterna och tom plånbok. Trots att jag var så gott som pank släpade jag mig tvärs genom mässan och köpte den i sista sekunden innan det bar av hemåt, för jag kunde helt enkelt inte motstå idén. En klassisk fantasy, fast med omvända könsroller! Det är ju en skitkul idé som jag önskar att fler författare vågar använda sig av!

Med omvända könsroller menar jag verkligen omvända: de säger kvin istället för man, fruskapet istället för herrskapet, drottningdöme istället för kungadöme osv. Det är kvinnor som har står i nästan alla roller och kan var vackra och fula, unga och gamla, smarta och dumma, medan de fåtalet män som finns där ska vara snygga och räddas ur knipor. Jag skrattade rakt ut när en servitris ojade sig över att han var för vacker för att jobba och önskade att någon stilig, rik flicka kunde fria till honom. Det är först när man ser det från andra sidan som man verkligen inser hur löjliga våra klassiska könsroller kan vara, och hur centrerat allt, även språket, är kring män (se bara hur många gånger jag använd ordet "man" i den här enda meningen).

Användandet av könsroller är roligt snarare än predikande och karaktärerna är intressanta att följa utöver det feministiska budskapet. Jag gillade verkligen hur huvudpersonen Amaltea inte var någon perfekt hjältinna utan tilläts vara både naiv och självisk, samtidigt som hon också var modig, rolig och världens svärdskämpe.

Det enda riktiga klagomålet jag har är att handlingen känns lite väl överanvänd. Bortsett från könsrollerna är den nästan exakt detsamma som man alltid ser, speciellt hur relationen mellan Amaltea och prins Ossian utvecklades. Samtidigt känns det lite som själva poängen med boken: om den haft en haft en helt unik handling skulle inte skillnaderna i könsroller märkts lika mycket. Men nu när inledningen är avklarad hoppas jag att volym två vågar vara lite mer unik i fråga om handling och tvister.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar