måndag 1 september 2014

The Dying of the Light av Derek Landy


18131799

Titel: The Dying of the Light
Serie: Skulduggery Pleasant
Författare: Derek Landy
Förlag: Harper Collins
Sidor: 605
Genre: fantasy, humor
Betyg: 5/5

Enorm spoilervarning för dig som inte läst de första åtta böckerna!!!

Rekommenderas till: dig som vill ha en serie som är lika blodigt brutal som den är rolig med underbara karaktärer

Rekommenderas inte till: dig som inte vill att de underbara karaktärerna ska vara med om fruktansvärda saker

Varning för lång recension...




Stephanie. Valkyrie. Darquesse. Världen är inte stor nog för alla tre.

Valkyrie har förlorat sitt inre krig mot Darquesse och är nu monster på heltid. Skulduggery har slagit sig ihop med Valkyries oberäkneliga spegelbild Stephanie för att hitta henne, men de vet inte riktigt vad de ska göra när de väl står framför henne. Stephanie vill förgöra Darquesse innan hon bränner ner hela världen, men Skulduggery har ännu inte helt gett upp hoppet om att rädda Valkyrie. 
   Den sista striden är här, och om de ska ha en chans att rädda världen en sista gång måste alla vara beredda att offra allt. 

Skulduggery Pleasant-serien är för mig vad Harry Potter är för många andra. Jag började läsa den när jag var relativt ung (tolv eller tretton) och har sedan åldrats tillsammans med den i takt med att karaktärerna blev allt äldre och böckerna allt tjockare. Den har gått från spännande och rå till fullständigt hänsynslösa blodbad under sin gång på nio böcker, en mellanbok och x antal mellannoveller, och för varje bok blev jag mer och mer förälskad. Och nu är det över.

Jag tror att jag är i lika mycket chock som bokens karaktärer.

För att få lite struktur på en recension som annars skulle vara nästan enbart fangirlande börjar vi med den viktigaste punkten: karaktärerna. I den här typen av blodiga fantasyböcker med mer betoning på action än på romantik är huvudpersonen i nittionio procent av fallen kille, speciellt om författaren är det. Ni anar inte hur glad jag är att Landy vågat bryta den trenden, och jag hoppas verkligen att massor av killar där ute plockar upp böckerna och upptäcker att tjejer kan vara annat än kärleksintressen.

Jag älskar Valkyrie, och jag älskar hur hon kan porträtteras som otroligt stark men ändå inte utan brister. Hon var inte mentalt stark nog att besegra Darquesse. Hon tvingas göra fruktansvärda, fruktansvärda uppoffringar och hon har stunder när hon förlorar tålamodet och beter sig som den artonåring hon faktiskt är. Hon bryter ihop och gråter och hon ger upp, hon blir arg och gör förhastade beslut. Men hon är modig, smart och självuppoffrande och till skillnad från många andra YA hjältinnor därute har hon sina prioriteringar på rätt spår. Jag älskar hur hennes och Fletchers förhållande porträtteras och hur Landy visar hur din första tonårsförälskelse in behöver styra ditt liv, och att du fortfarande kan vara vän med killen efter att förhållandet tagit slut.

Men framför allt älskar jag hennes och Skulduggerys relation. Det är så fruktansvärt ovanligt med en tjej och en kille i en bok som kan spendera hela serien utan att bli något annat än vänner, men ändå visar hur otroligt viktig vänskap är. Skulduggery och Valkyrie är nästintill allt för varandra.

Det finns självklart mängder av andra karaktärer i boken, men jag har inte en chans att hinna prata om allihopa. Men jag kan säga att jag älskar dem och att Landy gjort dem till riktiga personer och inte bara tvådimensionella bakgrundsfigurer. Stephanie har gått från ett tomt skal till ett monster till en av mina absoluta favoriter, och mot all förmodan ville jag gråta för lönnmördare. Till och med Darquesse har en personlighet utöver "ond". Landy vet vad han håller på med.

Under seriens gång har otroligt många karaktärer och trådar etablerats, och ärligt talat förstår jag knappt hur Landy lyckats hålla koll på dem alla. Det finns en del som lämnas lite väl löst, men med tanke på hur mycket som löser sig perfekt kan jag inte klaga. Handlingen är en perfekt blandning av underbar humor och fruktansvärd skräck, upplandat med ett mer än rågat mått av yttersta tragedi som fått mig i förnekelse om vad som faktiskt hänt. Vem vill inte ha det?

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken. Jag menar det. EXTREMA SPOILERS NEDAN.

  • Jag tycker om att Darquesse på sätt och vis aldrig blev helt besegrad. Att inte ens hela magisamhället tillsammans lyckades döda henne visar verkligen hur otroligt kraftfull hon är. 
  • Stephanie och Fletcher dejtade! De var kära! Jag var ganska meh över Valkyrie och Fletcher som par men han är perfekt tillsammans med Stephanie!
  • Och sedan dog hon.
  • Jag var i förnekelse över det halva boken. Jag menar, Landy kan väl ändå inte döda Stephanie?
  • Men hon är död. 
  • Hon är verkligen död. 
  • Precis när hon skulle få det hon ville ha och chansen att leva ett normalt liv med sin familj.
  • Fan också.
  • Det är ju typiskt att just som Darquesse bestämde sig för att hon kanske kunde vara god ändå så skulle hon gå och bli utsugen ur sin kropp och helt tappa hoppet om mänskligheten. 
  • Jag blev helt förstörd när Valkyrie var tvungen att döda Alice. Det är nog första gången jag läst om en karaktär som tvingats fatta ett sådant beslut utan att den antingen hittat ett annat sätt eller porträtterats som ett monster efteråt.
  • Jag blev förvånansvärt förkrossad när Sanguine gav sitt liv för Tanith och hon inte ens kom ihåg att han älskar henne.
  • Så hur fungerade hela grejen med spegelbilder egentligen? Tydligen ska de ju inte kunna komma tillbaka efter att de dött eftersom alla bara har en spegelbild, men Stephanie dog ju i typ andra eller tredje boken. Varför kunde hon komma tillbaka då men inte nu? Tekniskt sett så kan hon ju komma ut ur andra speglar än den hon brände i Valkyries rum så det kan inte vara problemet. 
  • Hela sidohandlingen med den andra dimensionen kändes lite oavslutad, men jag antar att gänget har mer än nog att göra med att rädda en värld. 
  • Väntade mig lite halvt om halvt att Danny och Valkyrie skulle bli kära, men tyckte ändå väldigt mycket om att få den där lilla glimten in i framtiden. Och det är just typiskt att Valkyrie skulle döpa sin hund till Xena.
  • Tack och lov att Skulduggery inte dog. Det var vackert och sorgligt och allt det där, men jag hade aldrig förlåtit Landy om han verkligen gått igenom med det. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar