torsdag 11 september 2014

Splintered av A.G. Howard


12558285

Titel: Splintered
Serie: Splintered #1
Författare: A.G. Howard
Förlag: Amulet Books
Sidor: 371
Genre: fantasy, romantik
Betyg: 2/5


Rekommenderas till: dig som vill ha en mörk, skruvad version av Alice i Underlandet

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar jobbiga kärleksintressen och traingeldraman










Alyssa Gardners familj har alltid varit lite märklig - hon är ättling till Alice Liddel, flickan som inspirerade Alice i Underlandet. Men Underlandet är mer än bara en saga, och ju äldre hon blir ju mer varse blir Alyssa om konsekvenserna till Alice handlingar i det magiska riket. 
   Med en mamma inlåst på ett mentalsjukhus och förmågan att höra insekter och blommor prata ser inte saker och ting särskilt ljusa ut för Alyssa. För varje dag kommer hon allt närmre sin ärvda galenskap, och om hon inte gör någonting kommer hon snart hamna i en cell bredvid sin mamma. Det finns bara en sak att göra: hon måste rätta till Alice misstag.
   Hon måste hitta ner i kaninhålet. 

Jag hade höga förväntningar på Splintered. Med ett ruskigt fint omslag och ett löfte om ett utsökt förvridet Underland kändes det som om den hade allt. Tyvärr var den något av en besvikelse, och de var extra jobbigt eftersom den hade potential att vara grymt bra.

Jag älskade Howards version av Underlandet; det är mörkt och förvridet och har en nivå av galenskap som man sällan ser i ungdomsböcker. Tyvärr dröjde det ett bra tag innan vi ens kom dit, och att spendera plågsamt utdragen tid i Alyssas verklighet med en stereotypiskt bitchig populär tjej till fiende och en mörk, sexig kille som kanske/kanske inte gillar henne var mest plågsamt. Väl i Underlandet var det en utsökt blandning av allmänna tokigheter och fruktansvärt obehagliga (på ett bra sätt) oförklarligheter. Handlingen var dessutom överraskande tvistig och full av oväntade vändningar.

Och sedan är där triangeldramat. I vanliga fall är jag van vid triangeldraman där jag hejar på åtminstone en av killarna, även om allt drama i allmänhet irriterar mig. I Splintered vill jag för allt i världen inte se Alyssa tillsammans med någon av killarna.

Morpheus gillar jag som karaktär - han har egna motiv och hemligheter och var både charmig och mystisk och jag visste aldrig riktigt var jag hade honom. Men som kärleksintresse? Nej. Nej nej nej. Han manipulerar Alyssa, han skrämmer henne och hotar henne och mer eller mindre tvingar sig på henne. Som fiende eller tveksam allierad är detta perfekt, men i en romans är han första steget i ett fruktansvärt destruktivt förhållande och snälla lura inte i tonåringar att det är så romantik ser ut.
   Jeb sedan... där Morpheus åtminstone var intressant var Jeb bara en stor katastrof. Han har inga motiv utöver ALYSSA. Han är överbeskyddande, behandlar henne som en ägodel och försöker tvinga henne att göra som HAN vill trots att det är HENNES familjs mentala hälsa som står på spel. Och det värsta? Alyssa är så förbaskat KÄR i honom att hon målar upp honom som nån form av gud. Hon ser överhuvudtaget inte hur han beter sig och blir aldrig det minsta upprörd när han vägrar lyssna på ett ord hon har att säga och istället bara släpar iväg med henne dit han vill. "Jeb jag tror att vi borde..." "Nej vi måste göra så här nu direkt" "Okej wow vilka biceps du har".

Urk.

Alyssa var inte jättemycket att hurra för heller. Alla pratar om hur fantastisk hon är, men i stort sett alla hjältedåd hon utför är rena slumper eller görs tack vare att andra (Jeb och Morpheus i första hand) styr och manipulerar henne. Det är först när hon kommer ifrån Jeb och måste hantera situationer på egen hand som jag överhuvudtaget kunde se henne som något annat än en tvådimensionell pappfigur med dreadlocks och platåskor. Hon kunde vara både modig och smart när han inte var i vägen, även om saker och ting fortfarande formligen vände ut och in på sig självt för att gå hennes väg. Jag hade hoppats på att få se henne mer omänsklig eller galen, med tanke på hennes släkthistoria, men för det mesta kändes hon ganska vanlig och i ingen större risk att hamna på ett mentalsjukhus.

De två stjärnorna ges för den mörka, unika och riktigt cool världen och potentialen som kanske (förhoppningsvis) uppfylls i uppföljarna. 


Boktrailer

1 kommentar:

  1. .... verkar vara en bok att ta bort från "att läsa"-listan... :( tråkigt att du inte gillade den!

    SvaraRadera