söndag 7 september 2014

Return of the girl

Jag håller för tillfället på att skriva om och utöka min Girl-serie, och en av förändringarna jag gjort är att lägga till fler berättare. De senaste dagarna har jag kämpat med ett stycke ur Loris synvinkel, berättat innan hon ansluter sig till gruppen. Jag tänkte att när jag nu slitit så med det här kapitlet kan jag lika gärna dela med mig av det.



Lori kan inte minnas sista gången hon hade så här mycket pengar. Det är befriande att kunna gå in i en butik och veta att man kan få med sig allt man vill köpa utan att behöva gömma någonting under tröjan eller i skorna. Hon ler mot kassören när hon lämnar över sedlarna. Han ger henne en konstig blick men ler tillbaka och önskar henne en trevlig kväll, precis som han är betald att göra. Lori tar inte särskilt illa vid sig. Få kan ge henne normala blickar, och det beror inte på solglasögonen hon så gott som alltid har på sig. Det rycker i hennes mungipor när hon tänker på blickarna hon skulle få om hon tog dem av sig.
   Hon plockar med sig sina varor, mest nudlar och lättöl, och lämnar butiken med pengar fortfarande kvar i fickorna. Hon fingrar lite lätt vid sedlarna och undrar hur länge hon kommer klara sig på dem. En väska med ytterligare tjugotusen ligger under sängen i hennes hotellrum, och det borde vara tillräckligt länge för att hon utan dåligt samvete borde slippa tänka på mat och tack över huvudet i ett par veckor åtminstone. Vissa hotell kan vara lite gnälliga med att släppa in någon utan kreditkort, speciellt om hon har ärr i ansiktet och solglasögon dygnet runt, men de brukar slappna av något när hon viftar med sitt leg och betalar i förskott. Det är ju inte som att de kan veta att den skarpögde, långfingrade mannen som tillverkade hennes id-kort för sex månader sedan spädde ut hennes ålder med en sådär två tre år.
   Det är ett litet, smutsgult hotell som ligger inklämt mellan ett postkontor och en gräsplätt som har mage nog att kalla sig för park. Lori är inte speciellt förtjust i det. För att vara ärlig är hon inte speciellt förtjust i det här lilla samhället överlag. Det är för litet och för färglöst, utan klubbar och med en alldeles för stor stolthet över sina två rivaliserande pizzerior som tillsammans dör en långsam död i rännstenen. Om det inte vore för kringresande galningar som Lori skulle väl även hotellet ligga i ruiner vid det här laget. Hon skulle föredra att ta sitt pick och pack och köra raka vägen till närmsta stad och krascha några fester, speciellt nu när hon har råd att leva på annat än tonfisk på burk. Men hon vet bättre än att dra uppmärksamhet till sig efter att ha lättat det där gänget på inte bara närmare tjugofem tusen kronor utan också ett par medlemmar. De kanske inte har möjligheten att hitta henne, men det finns andra som har det. Det pirrar i fingrarna och hon ler lätt när hon tänker tillbaka till anfallet, på hur snabbt deras självförtroende dalade och försvann när hon högg ner dem en efter en. Hon undrar hur många av dem hon skulle bli tvungen att döda för att hämnas alla de offer de lagt bakom sig genom åren. Förmodligen fler än det finns gängmedlemmar att slakta.
   När det blivit mörkt ute lämnar hon sitt hotellrum via fönstret och klättrar upp på taket. Hon hade specifikt bett om att få ett rum som inte vetter mot gatan och den uttråkade receptionisten hade inte ställt några frågor om hennes märkliga krav. Kanske kommer det många människor med gatufobi till en liten håla som denna. Hon slår sig ner några meter från takkanten och stirrar ut över de krypande bilarna som ser monokroma ut i det bleka ljuset från gatlyktorna. Fingrarna känns bortdomnade runt den kalla ölburken och hon ryser till när hon tar en klunk. Hon tycker fortfarande inte riktigt om smaken men bestämde sig för länge sedan att hon kan leva med den för det behagliga bruset i huvudet som följer snart därpå.
   Hon borde ligga lågt i ett par veckor. Hur mycket hon än försökte var det omöjligt att döda hela gänget, åtminstone inte om hon ville undvika att bränna ner hela huset i grunden, och vid det här laget måste det cirkulera rykten om en grå, mörkhyad flicka med ärr och dreadlocks som kan få saker och ting att flytta sig utan att röra vid dem. Saker som människokroppar och tunga, vassa föremål. Det är inte det första ryktet som skapats om henne. Vid det här laget måste hon vara något av en urban legend i kriminella kretsar runt om i landet.
   Hon lämnar taket vid midnatt. Samhället sover runt henne och när hon klättrar tillbaka in i sitt rum får hon en nästan överväldigande känsla av att vara den enda vakna personen på flera mils omkrets.
   Hon slänger två tomma ölburkar i papperskorgen, öppnar en tredje och börjar rota runt i sina väskor. Huvudet känns lätt vid det här laget, tillräckligt lätt för att hon ska bli djärv men inte så lätt att hon tappar omdömet. Det är en knivsegg att balansera på och det händer att hon tappar balansen, men för det mesta lyckas hon hålla sig tillräckligt nykter för att vara en fara för andra, inte sig själv.
   Hennes surrande fingrar knuffar undan strumpor och behåar och gräver sig djupare ner tills de stöter emot slät metall. Hon drar fram den silverglänsande laptopen och stirrar på den ett ögonblick, nästan rädd att öppna den. För två år sedan visste Lori nästan ingenting om datorer. Hon kunde slå på dem och hon kunde använda Google, men ungefär där gick hennes begränsningar. Sedan dess har hon såklart lärt sig mer. Hon träffade en kille för ett och ett halvt år sedan, en stammande artonåring med stripigt blont hår och datorkunskaper nog att hacka sig in i SÄPO:s arkiv. Inte för att han gjorde det. Han hette Simon och var ungefär lika våghalsig som en nyfödd hundvalp.
   Man hon hade gillat honom och hans dansande fingrar och hon hade stannat i hans hemort i över två månader. Han var något av en nörd, och när hon berättade om sig själv hade han reagerat mer med överväldigande glädje än med rädsla eller chock. Det var som om hon hade bekräftat något han alltid misstänkt. Han hade lärt henne så mycket han kunnat om datorer, och trots att det finns få saker Lori tycker sämre om än att sitta still och pränta in information hade hon lyssnat uppmärksamt. Om man ska klara sig på egen hand måste man vara beredd att göra sådant man inte gillar. Men hon hade gillat Simon. Han hade haft mjuka, varma kyssar och hon saknade honom, även om hon inte försökt hålla kontakten med honom sedan hon gett sig av. Hon känner att det är bäst att lämna så mycket som möjligt bakom sig när man lever på resande fot.
   Alma är undantaget för den regeln.
   Lori startar datorn och går igenom sina vanliga försiktighetsåtgärder, allt det Simon lärde henne, utan att tveka, men när den tomma sidan i ett nytt, oskrivet mejl öppnar sig framför henne hejdar hon sig. Vad skriver man till en person som stirrat in i döden tillsammans med en?
   Jag saknar dig.
   Jag är glad att du fortfarande lever.
   Jag vill kyssa dig.
   Försök inte hitta mig.
   Det där sista skriver hon alltid, som någon slags avskedsfras. Hon vet att det inte spelar någon roll om hon skriver det eller inte. Alma är fast i nordligaste Norrland där hon precis börjat gymnasiet, och trots att hon vet att världen inte är vad den utger sig för att vara så lever hon fortfarande i den. Hon har inte mycket val, och skulle förmodligen inte vilja lämna den även om hon kunde. Men Lori kanske kan åka tillbaka dit någon gång, försöka smälta in i den där nästan-verkligheten, glömma allt hon vet.
   Hon fnyser, och med ens är det som att spänningen försvinner. Handen faller ner på tangentbordet och en hel rad oläsliga tecken radar upp sig i dokumentet. Hon raderar dem och börjar långsamt knappa in sitt meddelande. Lori är inte bra med ord, och det känns inte rättvist att det är hennes enda sätt att hålla kontakt med Alma. Hon vill ha henne framför sig, kunna säga det hon känner i ögonblicket utan att behöva tänka på det. När hon tittar på det hon skrivit ser det klumpigt och ointressant ut, bara rad på rad av små svarta tecken, och när hon läser dem faller de ur hennes minne som om de aldrig ens varit där. Är det så Alma ser det? Läser hon det Lori skrivit bara för att genast glömma det?

   Det spelar ingen roll. Hon önskar att hon kunde låta bli att hålla kontakten, bara klippa av Alma som hon klippt av alla andra. Men hon kan inte. Istället kämpar hon ihop ett kort meddelande. Hon berättar att hon fått tag på lite pengar men inte hur, berättar att hon är på ett hotell men inte var. Hon säger inte att hon saknar henne. Hon påminner om att hon är utom räckhåll. Hon skickar mejlet och går och lägger sig utan att tillåta sig tänka mer på saken.

Lori har sovit lätt så länge hon kan minnas. När hon var liten och på flykt brukade hon sova utan vare sig täcke, madrass eller kudde, dels för att den som sover obekvämt vaknar lättare när soldater eller rebeller närmar sig, dels för ett det helt enkelt inte fanns att tillgå. Hon hade dessutom händerna om ett knivskaft och skorna kvar på fötterna, knutna med tre olika knutar för att ingen skulle ta chansen att stjäla dem. De tog chansen ändå. Hon gick barfota mer än hon vill erkänna.
   Idag kan hon sova nästan varje natt i en säng med både madrass, kudde och täcke, men hon har utökat sitt artilleri. Kniven sitter fastspänd på låret under nattlinnet, trots att det är fruktansvärt obekvämt, och i händerna håller hon ett svärd. Hon somnar med fingrarna slutna kring skidan och vaknar med dem så hårt knutna att de tycks ha vuxit fast i den positionen. Hon skulle inte ha så mycket emot det; hon känner sig alltid tryggare med svärd i hand.
   När hon öppnar ögonen flimrar ljus från under gardinerna. Det är ingenting ovanligt; till och med i en liten håla som den här kör bilar runt klockan tre på natten. Hon spänner fingrarna runt svärdet tills det surrar i benen och slappnar sedan av igen. Knäpptyst drar hon undan täcket och ställer sina nakna fötter på golvet. Det är kallt och hon ryser ofrivilligt till, men det är en förväntansfull rysning. Det är för mycket i henne just nu; för mycket förvirring och saknad och förflutet. Hon behöver distraktion.
   Hon behöver blod.
   Hon kliver över golvet utan att smyga, går bara tyst och lätt och avslappnat. Gardinen är tung och mjuk under hennes fingrar när hon glipar på den och kikar ut. Gränden är mörk; en bil kör förbi och ljuset når precis fram till henne. Hon kisar och släpper ner gardinen igen.
   Ingen utanför. Vad väckte henne?
   Hon tassar runt i rummet, tyst men snabbt, och samlar ihop sina saker. Det tar inte ens en halv minut. När hon har bråttom sparar hon alltid mest tid till kläder och vapen.
   Kniven runt låret försvinner ner i väskan, den fungerar inte lika bra ovanpå byxor. Istället drar hon på sig stövlar med en stilett gömd i skaftet, ett knogjärn på vänster hand och ett bälte runt midjan med plats för fem små men spetsiga kastknivar, pepparsprej, en elpistol och några fickor med diverse användbara småsaker. Hon gömmer allting under en knälång svart kappa och spänner fast svärdet på ryggen innan hon drar det ur skidan med ett metalliskt zwiiing. Väskan balanserar hon på höger axel, fri att svinga runt och använda som antingen sköld eller tillhygge, allra helst både och. Hon föredrar att använda mänskliga skölder, på det sättet de ofta gör i filmer, men det finns inte alltid otrevliga typer inom räckhåll när någon siktar på henne. Väskor fulla med kläder fungerar inte alls lika bra till att avvärja kulor men de kan åtminstone stoppa en mindre kniv.
   Två minuter efter att hon först öppnade ögonen står hon framför dörren, spänd och redo för strid. Alltid redo, alltid dödlig. Höger hands fingrar kramar och svärdsskaftet. Hon kan nästan känna blodlukten.
   Men vad väckte henne?
   Ett ljud. Något som klickade, gnisslade, vibrerade i väggarna så lågt att bara något omänskligt kunde ha hört det. Suset av vind och bilar, bara aningen högre än tidigare.
   En ytterdörr som öppnades.
   Hotellet stänger klockan tio. Ingen kommer in, ingen kommer ut. Såvida de inte råkar veta hur man stänger av larm och dyrkar lås, såklart. Lori är själv inte speciellt bekant med den metoden. För tidskrävande, för tyst. Hon kommer bättre överens med en tung tegelsten och ett stort fönster.
   Hon lägger örat mot dörren och kan bara precis uppfatta ljudet av fotsteg. Hon blundar men kan inte avgöra hur många de är. Mer än en, färre än fem. Två? Tre? Hjärtat slår snabbare, svart blod pumpar genom ådrorna. Hon andas tungt av förväntan och måste lägga band på sig själv för att inte explodera genom dörren i en skur av träflis. Sådana saker fungerar inte i verkligheten. Hon skulle sluta medvetslös på golvet i sitt rum.
   Istället kliver hon åt sidan, släpper ner väskan på golvet och klättrar uppför väggen. Det är svårt med bara en hand, men hon skulle hellre lämna hela armen på golvet än släppa svärdet. Musklerna värker när hon placerar sig alldeles ovanför dörren med tårna på dörrkarmen och sin fria hand stödd mot taket. Hon ignorerar sina darrande benmuskler och lutar örat mot väggen, håller andan och lyssnar.
   Andetag utanför dörren. Tre människor, knäpptysta men förrådda av sina egna kroppars bultande hjärtan och flämtande lungor. De samlas utanför dörren. Lori vinklar svärdet så att spetsen pekar rakt ner mot dörrmattan.
   De rammar inte dörren. Lori tappar nästan svärdet när det klickar till i låset. På något sätt har de fått tag på en nyckel. Hon kommer av sig så mycket att hon nästan missar sitt ögonblick, nästan låter dem kliva rakt in i rummet. Men när dörren svänger upp på tysta gångjärn och en mörkklädd figur kliver in reagerar hon på instinkt. Handen och fötterna släpper taget och hon faller som en sten i mindre än en sekund innan hon landar på inkräktarens kantiga axlar. Hon känner motståndet skallbenet gör mot svärdsspetsen och driver det neråt med omänsklig styrka. Ben krasar, blod sprutar och människan stupar under henne utan att yttra något annat än ett förvånat gurglande.
   Hon böjer ner huvudet och drar upp axlarna och landar i en rullning tvärs över golvet men hinner inte bedöma avståndet. Knäna kraschar rakt in i sängkarmen och hon väser av smärta. Bakom henne hejdar sig de två kvarvarande människorna i ett ögonblick, förstummade av att mötas av ett monster istället för den oskyldigt sovande flicka de väntat sig. Men de måste ändå fått veta vad de hade att vänta sig, för när Lori lyckas komma på fötter har den närmast henne dragit en elpistol som nu riktas rakt mot hennes bröstkorg.
   Lori höjer sina tomma händer mot inkräktarna och pressar mot luften. Hon har aldrig varit speciellt bra på telekinesi: en bra dag är hon glad om hon kan lyfta en pappmugg från ett bord. Men nu har hon så mycket ilska och blodtörst i hela kroppen, så mycket hat över allt som tagits ifrån henne att hon utför rörelsen utan att tänka efter. Hon har en bild i huvudet av hur människorna kastas bakåt, hur väggen blåses in som av en plötslig orkanvind och hur hela rummet och korridoren utanför blir fulla av träsplitter och blod. Det känns som att hon kan göra det, som att hon släppt iväg en ofantlig, dödlig kraft.
   Människan som håller i elpistolen snubblar ett steg bakåt och tappar siktet. Den som fortfarande står i korridoren reagerar inte alls. Lori blåser ut genom näsan i en frustrerad utandning samtidigt som elpistolens sprakande projektiler slår in i väggen till vänster om henne med ett fräsande.
   Med det mest omedelbara hotet undanröjt duckar Lori åt sidan samtidigt som hon sliter upp två av sina kastknivar från bältet och slungar dem mot pistolbäraren. Hon snuddar lite vid dem när de befinner sig i luften, rätar till deras färd, och en av dem smäller rakt in i pistolbärarens panna med ett lågt thunk medan den andra studsar mot väggen i hallen och faller harmlöst till golvet. Den som träffat sjunker djupt in i kött och ben och Lori känner den där välkända berusningen bubbla i kroppen när motståndaren faller till golvet. Hon är bättre på att använda sin förmåga på det här viset: guida och knuffa lite, istället för att styra och ställa. Det krävs inte lika mycket kontroll men kan ha ett lika tillfredställande resultat.
   Den enda överlevande människan står kvar i utanför dörren, orörlig. Lori kan inte se om det är en man eller kvinna, ung eller gammal, trots att hon ser utmärkt i mörker. Det är bara en fiende, någon som inte bara vill skada henne utan dessutom också verkar ta henne för en idiot. Hon känner sig nästan förolämpad. De trodde verkligen att de skulle kunna gå rakt in här utan att hon märkte något och ta henne när hon sov. Har de ingen aning om sakerna hon gjort? Nog för att det har gått tio år men inte kan de allvarligt ha väntat sig att hon skulle vara lika hjälplös nu som när hon var sju.
   Det spelar ingen roll. Människan verkar helt ha gett upp sin uppgift och istället tagit till flykten och het ilska stiger upp i Lori. Hon kliver fram för att följa efter och griper tag i sitt svärd i farten. Det sitter fast. Hon tänkte aldrig så här långt när hon tryckte ner det nästan ända upp till fästet i sin motståndares skalle. I korridoren avlägsnar sig snabbt de springande stegen och hon sliter rasande i svärdet. Människan huvud guppar upp och ner och de glasartade, blodsprängda ögonen stirrar upp på henne. Det är en man, ser hon nu. Håret är kortsnaggat och hyn blek, nästan vaxartad i det mörka rummet. Det finns inget blod: svärdet skar rakt igenom huvudet och fortsatte ner i halsen utan att bryta huden någon annanstans. Nu när Lori ruckat på det börjar mörka fläckar sprida sig på hans skalp och små droppar av koagulerat blod skvätter ut på hennes stövlar. Men det vägrar fortfarande lossna.
   Med ett morrande ställer Lori vänster fot på mannens huvud, griper med båda händerna om svärdsskaftet och drar med både fysisk och mental kraft. Klingan glider genom ben och brosk som en kniv genom smör och huvudet faller tillbaka ner på mattan med ett dämpat smack. Lori snubblar till men rätar snabbt på sig. Tyngden i hennes händer känns tryggande, men hon hinner inte ta sig tid att njuta av det. Istället skyndar hon framåt, snappar upp sin väska och lämnar, med ett visst motstånd, sina två kastknivar i den andra inkräktarens panna.
   Korridoren är tom och halvvägs till trappan svär hon över att hon inte tagit fönstervägen istället. Hon hade kunnat genskjuta människan vid ytterdörren, men nu är det för sent att vända om och när hon väl hinner ut har hennes byte förmodligen redan hunnit in i sitt flyktfordon och lämnat området. Ilsket morrande ökar hon hastigheten, tar trappan i ett enda språng, dämpar landningen med lite magi och rusar vidare.
   Hotellets ytterdörr är liten, inte den typen av stora glasportar hotell i städer brukar ha. Det är bara en vanlig dörr som kunnat leda in till ett vanligt bostadshus. Nu brukar ju förstås vanliga dörrar vara stängda och låsta klockan tre på natten istället för att gapa öppna rakt ut mot den mörka gatan, men alla kan göra misstag. Lori exploderar ut genom den öppna dörren samtidigt som hon svingar svärdet framför sig från höger axel ner till vänster höft så att spetsen nästan snuddar vid marken. Ingen dumdristig motståndare som väntat precis utanför dörren för att överraska henne faller död ner. Hon är ensam på trottoaren, omgiven av gulvita pölar av ljus från gatlyktor.
   På avstånd kan hon höra en bil susa iväg. Brusande av ilska undrar hon om det är den överlevande människan som fegt tagit sin tillflykt där hon in kan nå honom eller henne. Händerna darrar om svärdsskaftet och läpparna är tillbakadragna i en morrning som visar upp hennes spetsiga tänder i all sin skräckinjagande skönhet. Hon har fortfarande kvar den där kramande, pressande känslan i kroppen, känslan av att hon måste göra något. Bulta huvudet i en vägg eller sätta svärdet i en fiende, det spelar ingen roll. Bara se blod spillas tills knuten i hennes bröstkorg löser upp sig. Världen känns inte verklig runt henne, det är som om en tjock hinna bildats mellan hennes hud och resten av universum.
   Hur hittade de henne efter tio år?
   Hon släpper svärdet med vänster hand och smäller sin knutna näve rakt in i väggen så hårt hon kan. Trä splittras och små flisor leta sig in under huden. Rännilar av smärta rusar genom henne och hon väser genom hoppressade tänder. Känslan lättar en aning men är fortfarande kvar, brusande precis där hon inte kan komma åt den.
   Det är nära att hon missar ljudet när vapnet avfyras. Det poppar till någonstans till vänster mo henne och hon reagerar utan att tänka och svingar upp väskan framför ansiktet. Det är en stor väska, tung och knölig och innehållande närapå varje aspekt av hennes liv, men den skulle knappt ens ha saktat ner en kula. Lori ångrar sitt handlande i samma sekund som hon hör någonting smälla in i det grova tyget. Men ett ögonblick passerar och när hon registrerat att hjärnan fortfarande är oskadd nog att registrera saker förstår hon att ingen skjutit henne. Åtminstone inte med en pistol.
   Hon kastar väskan i den allmänna riktningen skottet kom ifrån, pressar på lite extra med sin magi och får den att fara iväg ett par meter längre än vad som borde vara möjligt. Den träffar så klart inte, det hade hon inte väntat sig heller, men den distraherar skytten tillräckligt mycket för att Lori ska hinna ducka åt sidan. Nästa skott smäller in i den redan splittrade träväggen bakom henne och hon backar tillbaka in genom den öppna dörren. Hennes fria hand drar en av de tre kvarvarande kastknivarna från bältet. Den känns liten och ofarlig i hennes hand, som om den aldrig skulle kunna avsluta ett liv och rädda ett annat. Lori vet bättre än att bedöma saker efter deras storlek.
   Hon kikar ut genom dörren, kvickt och med kniven redo, men hittar ingen att kasta på innan hon känner sig tvungen att dra sig tillbaka igen. Det stickar i musklerna på henne. Hon har aldrig gillat att gå på defensiven. Hon vill tillbaka ut på gatan, hitta sin motståndare och göra processen kort med honom eller henne. En del av henne bryr sig inte om att det förmodligen skulle vara det sista hon någonsin gör. Hon har tänkt ibland på den tomma evighet som måste vara döden, och den låter inte så farlig i jämförelse med det till synes oändliga lidande som är livet.
   Men att dö nu vore att låta dem vinna, och Lori har alltid varit en urusel förlorare.
   ”Lori”, säger en mjuk röst utifrån, låg men ändå tydligt hörbar. Loris lungor drar ihop sig och expanderar så snabbt att hon tror att hon ska kvävas.
   ”Lori, varför kommer du inte bara ut?”
   Mot bättre vetande ta hon ett halvt kliv ut på gatan, höjer vänster hand och slungar iväg kniven. Det är löjligt. Hon har inte en chans att träffa. Men den där rösten, människan hon hatar med varenda cell i sin kropp. Död åt den, om det så är det sista hon gör.
   Kniven far som väntat iväg långt utom räckhåll men pilen fastnar i dörrkarmen, en knapp decimeter från Loris bröstkorg. Den är liten och spetsig med små, små styrfjädrar i ena änden och ser nästan precis ut som bedövningspilarna de skjuter genom blåsrör på djur i naturprogram. Lori duckar tillbaka in genom dörren igen.  
   ”Gumman, du kan inte fortsätta på det här viset. Vi kan hjälpa dig.”
   Gumman. Lori sjuder inuti. Hon bestämmer sig för att det inte spelar någon roll, att hon ska kasta sig ut på gatan och döda kvinnan som väntar på henne där ute. Om hon tar någon med sig är det inte fullt lika mycket av en förlust.
   Men när hon försöker röra på sig håller kroppen emot, klöser sig fast i den sjabbiga hotellobbyn med näbbar och klor. Hon lutar sig mot dörren, backar ett steg, höjer svärdet och tar ett halvt kliv framåt, backar igen. Hon kan höra steg utanför nu, skosulor som skrapar mot asfalten. I bröstkorgen hoppar hjärtat över ett slag och lungorna gör den där konstiga sammandragningen igen.
   Fan ta det här.
   Hon skriker när hon kastar sig ut, ignorerar sättet hela kroppen tjuter åt henne att låta bli och svingar svärdet vilt runtomkring sig. Med någon form av ofantlig tur som inte borde existera utanför actionfilmer slår hon ner en pil med svärdsklingan och undviker nästa genom att dyka ner på marken och rulla från höger axel till vänster höft. Hon kommer på fötter fortfarande springande och med ens står hon där, kvinnan hon fortfarande drömmer mardrömmar om. Hon har mörkt hår och mörka ögon, och i sina händer håller hon ett gevär riktat rakt mot Loris ansikte.
   Plötsligt vill Lori vända om och fly tillbaka in i hotellet, men hon springer för snabbt för att kunna stanna. Fötterna fortsätter av sig själva och hon sveper med en hand genom luften. Geväret knuffas en aning åt sidan samtidigt som ytterligare en bedövningspil avlossas och flyger harmlöst genom luften en meter till vänster om Lori. Sedan är de alldeles inpå varandra och hon svingar svärdet neråt i en silverglänsande båge.
   Det är ett hugg av ohöljd styrka, utan finess eller fintning, och när kvinnan enkelt duckar åt sidan tappar Lori balansen. Svärdseggen slår i marken så att gnistor yr och Loris armar vibrerar av nedslaget. Hon befinner sig för nära för att kvinnan ska kunna höja geväret och skjuta henne, men den kreative kan alltid hitta okonventionella sätt att använda konventionella föremål. Gevärspipan smäller rakt in i Loris ansikte.
   Hon snubblar bakåt och hostar upp svart, klibbig vätska som kletar ner hennes läppar och haka. En bit av en tand lossnar och hon är nära att svälja den. Kvinnan försöker backa undan så att hon kan höja sitt vapen men Lori följer efter, griper efter hennes jacka och morrar åt henne med en blodfylld grimas. Någonting kommer flygande och landar rakt i hennes mage. Det är kantigt och hårt och Loris undermedvetna förstår att det måste vara ett knä. Något annat träffar henne på kindbenet, ytterligare något på hakan. Armbågar? Knytnävar? Verkligheten rör sig för snabbt för att hon ska hinna se eller förstå vad som händer.
   Lori är van att slåss mot starkare motståndare, van att hitta luckorna och utnyttja dem. Hon letar efter dem nu samtidigt som hårda nävar slår henne sönder och samma. Hon försöker använda sina tankar för att knuffa kvinnan och få henne ur balans, men människan framför henne anpassar sig snabbt och följer med i rörelserna bara för att komma tillbaka med än mer kraft. Om Lori ska ha en chans att vinna måste hon ha mer avstånd, en chans att använda sitt svärd och fokusera sina förmågor. Men med geväret redo att avsluta striden är det en omöjlig väg att gå.
   Något träffar henne i ryggen och hon vikar sig dubbel. Kvinnan framför henne tror att hon har vunnit. Lori vet inte om det kan räknas som en svaghet eller ens en lucka, men nog fan kan hon utnyttja det. Svärdet är tungt i hennes händer när hon ändrar grepp på det och riktar det uppåt. Knäna smäller i marken och smärta ilar genom dem. Hon halvsitter, framåtlutad, blödande och andlös. Kvinnan höjer geväret för att ta skottet.
   Lori vrider sig åt sidan, snurrar och slingrar och slungar svärdet uppåt. Eggen slår in i gevärspipan och Lori faller handlöst ner på rygg. Luften går ur henne. Geväret hostar till och går av på mitten.
   Kvinnan står förstummad ett helt ögonblick innan hon lyfter ena foten och stampar efter Loris ansikte. Skosulan missar med mindre än en decimeter när Lori rullar åt sidan. Knappt tio meter bort passerar en bil och för bara en sekund fylls hon av något barnsligt slags hopp om räddning, blandat med fasa över att fråntas sin kanske enda chans till hämnd. Men billyktorna snuddar vid hennes tår och passerar utan att hejda sig, och hon vet inte om hon är besviken eller lättad.
  Med svärdet höjt framför sig backar hon snubblande undan. Allting gör ont, bortsett från nedre halvan av ansiktet som är helt bortdomnad. Blod droppar från hennes haka ner på asfalten och formar små pölar som glänser som tjära i skenet från gatlyktorna. Kvinnan tar ett steg mot henne och Lori backar ytterligare, svingar svärdet vilt framför sig. På mindre än tre meters avstånd stannar kvinnan och ger Lori en jag är besviken på dig blick som borde vara reserverad enbart för föräldrar till barn med kleptomaniska tendenser.
   Vilket Lori visserligen har, med tanke på att hon inte betalat ett ärligt tjänat öre för en enda pryl hon äger, men hon är inget barn och kvinnan är inte hennes mamma. Hon morrar, något hon minns alltid fick kvinnan att rynka ogillande på näsan. Hon gör det fortfarande; den lilla näsan skrynklas ihop och ögonen smalnar.
   ”Lori, du måste förstå att jag inte vill skada dig, men jag måste ta dig med mig. Du kan inte leva på det här viset. Det är inte bra för dig.”
      Det finns så mycket Lori skulle vilja säga. Varje natt hon vaknat från mardrömmar har hon legat med vidöppna ögon och stirrat upp i taket, repeterat skällsord och elaka liknelser som ett mantra samtidigt som hon håller kvinnans ansikte stadigt framför sin inre blick. Hon kan hålla på så i timmar, improvisera fram nya ord när de existerande och socialt accepterade tar slut.
   Nu finns där ingenting, bara ett ekande tomt utrymme där panikartade känslor studsar runt utan att hon kan få grepp om vad hon egentligen upplever just nu. En enda fras kommer till henne, gång på gång, och till slut är det det enda hon kan spotta ur sig.
   ”Du får inte kalla mig det. Du har inte rätten att använda mitt namn.”
   Inga svärord, inget skrikande, men hon skakar inte på rösten trots att både armar och ben darrar. Hon hoppas att kvinnan inte märker det.
   Den sista tillstymmelsen av omtanke försvinner ur kvinnans ansikte. Lori känner henne tillräckligt väl för att veta att det inte är för att hon är förolämpad, utan för att hon helt enkelt känt igen en situation där det inte längre är någon mening med att spela teater.
   ”Det förvånar mig inte att du är den första vi hittat. För att vara helt ärligt var du aldrig speciellt intelligent. Alldeles för impulsiv.”
   Orden slår in i Lori som en slägga. Hon försöker samla sig, försöker trycka undan flodvågen av odefinierbara tankar och känslor som snurrar runt i hennes huvud. Om hon bara kunde... Hon kisar och föreställer sig kvinnan kastas bakåt, slår in i huset på andra sidan gatan, pressas mot väggen, smulas sönder enda ner till minsta atom. Blod på gatan, det fruktansvärda, mardrömsframkallande skriket från en mänsklig varelse som dör i fruktansvärda smärtor.
   Ingenting händer. Lori tappar fokus och bilden flimrar till och försvinner.
   ”Vem hjälpte dig kryptera datorn? Var det Jasper? Har du haft någon kontakt med honom de senaste två åren?”
   Ilskan flammar upp i henne när kvinnan tar Jaspers namn i sin mun, bländar för ett ögonblick rädslan, chocken och förvirringen, men det är inte tillräckligt för att hon ska klara av att röra sig. Istället morrar lågt, den enda offensiva handlingen hon kan tvinga sin motspänstiga kropp att utföra.
   ”Du trodde väl ändå inte att vi bara skulle glömma av er efter allt hårt arbete?” Kvinnan fnyser, som om självaste idén äcklar henne. ”Har du någon aning om hur mycket ni är värda? Vi var på god väg att hitta boten till cancer tack vare er, Lori. Cancer! Vi har letat dag och natt i tio år. Pojkarna har varit fruktansvärt skickliga på att hålla sig undangömda, men du…” Hon lägger huvudet på sned, iakttar Lori som om hon vore en amöba under ett mikroskop. En amöba som kraftlöst vrider på sig, försöker slingra sig undan bara för att långsamt dö rakt inför den granskande, iskalla blicken.
   ”Du var för rastlös för att hålla dig på en plats, eller hur? Var tvungen att flacka från plats till plats. Trodde du att vi inte skulle se spåren? Vi har en hel avdelning med experter som arbetar enbart med att leta efter er. Det finns hela tidningsartiklar om det du gör, Lori, om människorna du dödat, scener du ställt till med. För att inte tala om den där röran med flickan uppe i Kiruna. Du kunde aldrig släppa taget om henne, eller hur? Fortsätter att skriva, hur korkat det än är.” Hon skakar besviket på huvudet och någonting slår slint i Loris huvud. Hon hotar Alma. Alma, som inte har någonting med det här att göra. Fina, oskyldiga Alma som stod vid Loris sida inför ett monster.
   ”Håll er borta från henne!” skriker hon rasande och kastar sig framåt. Egentligen är det väl det mest korkade hon kan göra. Finns det ett tydligare sätt att säga ”den här människan, just denna, är min svaghet”? Men det spelar ingen roll. Allt Lori kan tänka är att om den här kvinnan och hennes lakejer ger sig på Alma kommer hon inte ha skuggan av en chans.
   Det har tydligen inte Lori heller. Kvinnan duckar och trycker armbågen i Loris rygg så att hon hostande snubblar framåt. Men sedan backar hon undan utan att slå några fler slag, trots att det tar flera sekunder för Lori att hämta andan och pressa undan det värsta av smärtan. Lori vänder sig om och under ett kort ögonblick kan hon bara stirra på kvinnan där hon står med ett halvt gevär i händerna och ett nollställt uttryck i ansiktet.
   Och med ens slår det henne.
   ”Du uppehåller mig”, andas hon.
   Pokeransiktet försvinner och kvinnan öppnar munnen, men kommer inte på något att säga och fastnar i ett uttryck som får henne att likna en döende fisk. Lori väser genom smärtan och ilskan men går inte till anfall. Hon känner sig snuvad på vad som kanske kommer vara hennes enda chans till hämnd, men vad kan hon göra? Att få tänderna utslagna och sedan låsas in i en cell är inte mycket till hämnd, speciellt om den som låser dörren är den du var ute efter att döda till att börja med. Musklerna darrar när hon backar undan, sliter henne åt två håll samtidigt.
   Kvinnan gör sitt drag då. Lori tjuter till när hon blixtrar fram, snabb som en orm, och slår efter henne med det halva geväret. Det finns ingenting uppehållande i kvinnans rörelser nu, och trots att Lori både duckar och försöker avvärja vapnet med sina tankar träffar det henne rakt i tinningen med vad som känns som kraften hos ett framrusande lokomotiv.
   Världen kantrar och blir svart, och när hon kan se igen stirrar hon upp i den urvattnade himlen genom röda slöjor av smärta. Det kan inte ha gått mer än ett par sekunder, men kroppen känns som om den legat nersänkt i dvala i flera månader. Tunga tyngder pressar mot hennes överarmar och kvinnans ansikte dyker upp ovanför henne. Hon höjer geväret med kolven riktad neråt, rakt mot Loris ansikte.
   Lori spärrar upp ögonen och reagerar instinktivt genom att ögonblickligen slå ut både fysiskt och mentalt. Hon reser ryggen i en båge samtidigt som hon pressar höfterna uppåt och sidan och öser på med så mycket extra magisk styrka hon över huvud taget kan uppbåda. Tankarna griper efter geväret och virar sig runt det och hon drar, och under en kort sekund kan hon känna det, den där kraften, makten, som vilar alldeles under huden på henne. Den är alltid där och pockar på hennes uppmärksamhet utan att hon helt kan nå den, som att leta efter ett ord och ha det på tungan men inte ha en chans att kunna uttala det fullständigt. Den precis utom räckhåll där hon bara kan komma åt små bitar av den, och nu håller hon den med ens i sina händer. Hon kan göra vad som helst.
   Geväret slits ur kvinnans hand och flyger genom luften i en perfekt både för att landa nästan femton meter längre bort.
   Och kraften är borta igen, inlåst i en liten låda där Lori bara kan locka ut en bråkdel av den genom nyckelhålet.
   Loris utbrott får kvinnan att tappa balansen och hon faller framåt. Hennes vänstra hand smäller ner i marken en knapp decimeter från Loris ansikte och hon sitter framåtlutad så fruktansvärt, fruktansvärt nära. Deras blickar möts och de stelnar båda till.
   Den första att ta sig ur förtrollningen är, oturligt nog, kvinnan. Hennes arm vrids blixtsnabbt runt och hon lutar sig så långt ner att Lori kan känna hennes andedräkt mot ansiktet. Hon slösar bort sin sista chans att slingra sig loss till att automatiskt vända bort ansiktet från den fuktiga luften. Sekunden därefter ligger kvinnans underarm över hennes hals och hon kan inte andas.
   Lori har aldrig tidigare blivit strypt, men hon har alltid trott att det inte borde vara en särskilt svårhanterlig attack. Hon kan hålla andan i över tre minuter och det är gott om tid att hitta en öppning att hitta en öppning och ta sig loss.
   Vad hon inte räknat med hur strypgreppet skär av inte bara syretillförseln utan också blodcirkulationen till hjärnan. Nästan omedelbart börjar svarta fläckar flimra i utkanten av henens synfält och hon får panik och flämtar desperat efter andan. Det dyrbara syre hon haft kvar sugs upp av musklerna när hon hysteriskt vrider sig runt i sina försök att ta sig loss. Hon kan inte tänka, inte ligga stilla länga nog för att samla styrka till ett utfall. Allt hon kan göra är att desperat sprattla fram medan kvinnan pressar henne ner mot den skrovliga asfalten.
   Hon kommer inte dö här inatt. Om ett par ögonblick kommer allting bli svart, och när hon öppnar ögonen nästa gång kommer hon befinna sig på en liten yta, bunden eller nedtyngd av bedövningsmedel, eller förmodligen både och.
   Hon kan inte tillåta det.
   Hennes vänstra hand hittar bältet vid hennes midja. Vid det här laget är hon nästan helt blind, kan bara knappt urskilja kvinnans ansikte i andra änden av en böljande svart virvel. Fingrarna känns tjocka och fumliga när de letar sig fram över bältet och stöter emot någonting hårt och blankt. Hon griper tag om det, håller det i sin slappa hand. Sedan, med de sista krafterna hon kan uppbåda, driver hon kniven rakt in i kvinnans ben.
   Hon vet knappt vad som händer efter det. På något sätt lyckas hon smälla en armbåge i kvinnans panna och häva henne av sig. Hon kan höra bilar på avstånd, tror i alla fall att det är på avstånd men kan inte avgöra säkert. Allting snurrar och synen varierar mellan ögonblick av nästan total svärta och plötsliga explosioner av ljus och färg. Det brusar i öronen på henne och hon andas flämtande genom öppen mun, droppar blod över hela gatan.
   Hon snubblar nästan över sin väska och blir med ens medveten om hur lång bort från slagfältet hon vinglat. Svärdet är fortfarande kvar i hennes hand och hon vet inte om hon kan släppa det. Istället plockar hon upp väskan med sin fria hand.
   Och hon springer. 




Måste säga att jag tycker förvånansvärt mycket om att skriva ur Loris synvinkel. Hon är så annorlunda jämfört med både Jasmine och Mimmi och det är roligt att undersöka andra sätt att skriva. Jag hoppas att jag lyckades särskilja hennes röst från Jasmines!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar