torsdag 4 september 2014

Ready Player One av Ernest Cline


12600138

Titel: Ready Player One
Serie: -
Författare: Ernest Cline
Förlag: Random House NY
Sidor: 374
Genre: science fiction, dystopi, cyberpunk
Betyg:

Rekommenderas till: dig som älskar populärkultur från åttiotalet

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar science fiction eller referenser till åttiotalsprylar









Verkligheten år 2044 är ingen trevlig plats. Wade Watts har det extra jobbigt, och inte enbart för att han är en utfattig föräldralös tonåring i bosatt i en husvagn, utan också för att han är mer än en aning socialt inkapabel. Som många andra har han valt att ta sin tillflykt i the OASIS, en virtuell verklighet där han kan vara vem han vill. 
   Men the OASIS integritet är hotad. För fem år sedan dog dess grundare, och i sitt testamente lämnade han kontrollen av sin skapelse, och de miljarder den dragit in, till den första person som lyckas lösa en gåta han lämnat inkodat i OASIS. Wade är självklart besatt av tanken att vinna, men samma tanke har slagit ett hämningslöst företag som vill ta kontrollen över the OASIS och använda den enbart för sin egen vinning. Och de är beredda att göra vad som helst för att vinna, både i den virtuella världen och den verkliga.

Att läsa Ready Player One påminde mig lite om när jag läste Fragment av Warren Fahy. Fragments karaktärer var endimensionella, skurken var skrattretande och romansen på dagisnivå, men jag blev ändå fullständigt förälskad och kunde inte släppa den för en sekund eftersom jag älskade temat (evolution, vetenskap, förhistoriska djur mm). Alla brister spelade ingen som helst roll för mig bara för att jag är en sådan gigantisk nörd, och Ready Player One använder samma taktik, men med ett annat nördtema. Tyvärr är det inte mitt tema.

Ungefär hälften av bokens handling går ut på att ge så många referenser till åttiotalets populärkultur som möjligt: videospel, sci-fi och fantasy filmer och böcker, rollspel, musik osv. Trots att jag sett en och annan åttiotalsrulle var jag inte speciellt intresserad av alla dessa referenser, och den enda som fick mig att le lite var när Wade beställde en Pan Galactic Gargle blaster i en bar. Tack och lov lyckades Cline väva in referenserna tillräckligt smidigt för att de inte skulle reta mig, men de tillförde heller inte boken något för mig. Istället tvingades jag fokusera mer på karaktärerna, handlingen och världen.

The OASIS beskrevs onekligen som en otrolig plats med riktigt coola visuella idéer, och även den "verkliga" världen hade en del smarta sidor, som en trailerpark där husvagnarna står staplade ovanpå varandra för att ta tillvara på platsen bättre (omslaget ger en tydlig bild av det). Tyvärr spenderades nästan all tid i the OASIS, och hur cool den omgivningen än var så försvann helt känslan av spänning. Vi vet ju att Wade inte kan dö eller skadas där inne, och så fort han hamnar i knipa kan han bara vinna någon magisk artefakt för att zappa sig ur situationen. De enda tillfällena jag verkligen blev nyfiken var när Wade blev hotad eller interagerade med människor i verkligheten, där det faktiskt spelar någon roll. Att läsa om alla robotar och magiska svärd kändes mest som att titta över axeln på någon som spelar tv-spel utan att få delta själv.

Karaktärerna var inte heller speciellt intressanta, om än inte dåliga. Mitt största problem var Wades kärleksintresse: Art3mis (stavningen Artemis var redan tagen av en annan användare...). Under större delen av boken var hon den enda kvinnliga karaktären, och det kändes som att det var just hennes roll. Hon var enbart där för att Wade skulle ha någon att vara kär i, och för att Cline verkar ha tänkt att "hoppsan då alla karaktärer är visst killar jag kanske borde ha en tjej också?". Hon har i stort sett ingen personlighet, och att ha andra karaktärer säga gång på gång att hon är cool räcker inte för att göra henne cool.

Jag hatar när tjejer bara är där för att tillföra drama och romantik, och det blev ju inte bättre precis när Wade blev helt besatt av henne. Besatthet är inte romantiskt, okej? Inte inte inte.

Boken hade också massor av potential att prata om viktiga saker, men de viftades nästan helt bort av åttiotalsreferenser. Vi fick några korta stycken här och där om hur the OASIS hade blivit en distraktion som gjort att världen förfallit än mer och där människor villigt fängslar sig själva, men bara pyttelite och utan någon riktig lösning. Det fanns dessutom en kort historia om en användare som skapat en användare som var vit och manlig eftersom etnicitet och kön av en viss sort oundvikligen ger vissa övertag. Jag hade velat höra mer om det, speciellt som Cline faktiskt lyckades porträttera situationen riktigt bra, men det glömdes snabbt bort.

Ready Player One är ingen dålig bok, och hos rätt läsare kan jag se hur den är älskvärd, men jag såg mest borttappad potential och platta karaktärer. Tyvärr. 

2 kommentarer:

  1. Den här har jag på min nyfiken-på lista. Jag älskar ju 80-talet :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då borde den passa dig perfekt ;)

      Radera