söndag 3 augusti 2014

Sätt mig i brand! av Tahereh Mafi


20879286
Titel: Sätt mig i brand!
Originaltitel: Ignite me
Serie: Shatter me #3
Författare: Tahereh Mafi
Förlag: B. Whalströms
Sidor: 364
Genre: dystopi, övernaturligt, romantik
Betyg: 5/5

Varning för spoilers för dig som inte läst Rör mig inte!, Falla sönder och Rädda mig inte!

Rekommenderas till: dig som gillat de tidigare böckerna, dig som gillar superkrafter, dig som vill ha en hjältinna som utvecklas från svag till självsäker. Och såklart dig som gillar Warner

Rekommenderas inte till: dig som ogillar drama, dig som ogillar metaforer, dig som vill ha en dystopi mer inriktad på samhällets problem än på triangeldramat


Juliette Ferrars borde vara död. Hon blev skjuten av Återetablissemangets ledare och lämnad blödande och döende, men trots det lever hon.
   Warner har räddat henne. Och Juliette vill ha hämnd.
   Med ingenting kvar att förlora bestämmer sig Juliette för att ta tag i sina problem en gång för alla, och den här gången tänker hon inte ha handskar på sig. Hon tänker döda Anderson, Warners far och Återetablissemangets ledare. Hon tänker krossa honom, och hon tänker inte be om ursäkt.

Äntligen är avslutningen här, och den levde absolut upp till mina förväntningar! De två första böckerna användes som språngbräda till den här finalen och jag älskade hur det vävdes ihop. I början, när Juliette fortfarande var mer än måttligt psykiskt instabil, var boken full av överstrukna meningar och smått förvirrande metaforer. I takt med att hennes självförtroende ökade blev språket renare - utan att förlora sin unika, stämningsfulla ton - och här i sista boken fanns inte en enda överstruken mening med. Juliette vet vad hon vill nu och Mafi lyckas verkligen förmedla det genom språkliga stilfigurer.

Bland de som inte gillar de här böckerna är en vanlig orsak Juliette: i de första två böckerna är hon räddhågsen, har dåligt självförtroende, gråter mycket, blir huvudlöst förälskad i första bästa kille och vågar knappt öppna munnen. Personligen har jag inget problem med Juliette. Om hon börjat som stark och självständig hade hennes förvandling under seriens gång inte varit lika underbar. Här i sista boken tror hon på sig själv och sina förmågor, hon är inte längre rädd för vad hon kan göra utan omfamnar det och använder det till sin fördel. Vilket bättre budskap kan man ge till någon med dåligt självförtroende annat än att de kan lära sig tro på sig själva?

I första boken gillade jag inte Warner. Jag älskade honom som skurk, men jag kunde inte för en sekund se honom som kärleksintresse, trots att Adam var ganska ointressant. Jag var fast besluten att inte ändra åsikt i frågan.

Men, steg för steg, lyckades Mafi rucka på min beslutsamhet, och efter att ha läst ut Sätt mig i brand! skäms jag inte över att säga att jag är Team Warner. Mafi lyckas porträttera huvudlös tonårsförälskelse och hur den kan försvinna lika snabbt som den dykt upp, och att det man trott var kärlek kanske bara var attraktion. Men det som verkligen fick mig att byta sida var Juliettes inställning. När hon var ihop med Adam kretsade hela hennes värld runt honom. Hon behövde honom, och utan honom kunde hon inte vara lycklig. Juliette med Warner är annorlunda. Jag tänker låta det här citatet visa hur:

"Det här handlar inte om Adam eller Warner", säger jag. "Det handlar om mig, och om vad jag vill. Om att jag äntligen har förstått hur jag vill leva om tio år. För jag tänker leva, Kenji. Jag tänker leva om tio år, och jag tänker vara lycklig. Jag tänker vara stark. Och ingen behöver tala om det för mig längre. Jag är tillräcklig, och kommer alltid att vara det."

Juliette med Warner är självständig, och han låter henne vara det. Hon kan klara sig utan honom och är inte beroende av honom. Och där Adam var ägande och beskyddande kunde Warner ta ett steg tillbaka och låta Juliette göra sitt eget val. Han var beredd att rädda hennes liv och riskera sitt eget, fullt medveten om att hon inte ville ha honom och skulle gå tillbaka till en annan man. Men han gjorde det ändå, för att han bryr sig om Juliette, inte för att han vill äga henne.

Men jag tyckte inte om hur Adam plötsligt porträtterades som en skitstövel. Det kändes som en onödig genväg för att få läsarna att heja på Warner. Jag var heller inte helt förtjust i hur Juliette plötsligt bestämde sig för att hon var den enda bra nog upproret. Jag menar, självförtroende är bra, men man måste ha ett visst mått verklighetsuppfattning också.

Innan jag rundar av måste jag också nämna Kenji. Jag älskar Kenji och jag älskar hur han och Juliette är bästa vänner utan massor av sexuell spänning mellan sig. De spelar ingen roll att de är kille och tjej, de är vänner ändå. Jag älskar att se sådan i böcker.


Boktrailer

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Tyckte att slutet kändes lite påskyndat. Vem var snubben som kunde skapa tryckvågor? Hade också gärna sett mer interaktion mellan Juliette och Anderson. 
  • Men jag älskade att hon dödade honom utan att tveka. 


Lite Juliette fanart från bok två och bok tre! 

2 kommentarer:

  1. Jag har läst Rör mig inte! och Rädda mig inte! Och kommer absolut läsa den här också. Jag gillar böckerna och hennes sätt att skriva, även om det är en del saker jag stör mig på.

    SvaraRadera
  2. Tyckte inte alls om första boken, men alla andra tycks älska den här serien, så funderar på om jag kanske inte borde ge andra boken en chans ändå!

    SvaraRadera