onsdag 6 augusti 2014

Allegiant av Veronica Roth


18710190

Titel: Allegiant
Serie: Divergent #3
Författare: Veronica Roth
Förlag: Harper Collins
Sidor: 526
Genre: dystopi, romantik
Betyg: 4/5

Varning för spoilers om du inte läst de första två böckerna, Divergent och Insurgent!

Rekommenderas till: dig som kan acceptera stora plot holes, dig som gillar starka karaktärer och dystopiska världar

Rekommenderas inte till: dig som ogillar sorgliga böcker, dig som vill ha vettigt hopsatta förklaringar






De lärda har blivit besegrade och falangerna upplösta, men oro råder fortfarande i Tris hem. Ett motstånd har rest upp mot Evelyn och de falanglösa, en rebellgrupp som kallar sig för the Allegiant. De vill ha falangerna tillbaka och de vill följa instruktionerna som lämnats kvar av stadens grundare för så många generationer sedan. De vill lämna staden, så att den divergenta befolkningen kan hjälpa människorna på utsidan. Och Tris har bestämt sig för att följa med, vad som än väntar på andra sidan stängslet.

Tekniskt sett är Allegiant ingen speciellt bra bok. Jag menar, den är så KORKAD. De vetenskapliga förklaringarna är skrattretande, samhället utanför stängslet ologiskt, bakgrund och historia för hela landet fungerar bara inte... men jag är beredd att förlåta detta. Det är ingenting jag skulle göra för många böcker - plot holes är bland det värsta jag vet - men efter att ha läst de tidigare två böckerna i trilogin krävs det mer än så för att den ska förtjäna mitt ogillande. Av respekt för er som inte läst boken tänker jag diskutera alla plot holes i spoilersektionen längst ner i inlägget. Vidare till resten av recensionen!

Det som framför allt räddar boken är huvudpersonerna, i första hand Tris. Hon har växt så mycket från flickan vi först mötte i Divergent, och jag älskade att följa henne. Hon är smart och modig och vuxen, och hon låter aldrig hennes beslut påverkas av personliga tyckanden utan kan tänka logiskt och objektivt innan hon fattar ett beslut. Jag var inte fullt lika förtjust i Tobias, men han tog sig i kragen någonstans i mitten av boken och därefter kände jag mig nästan stolt över både honom och Tris; jag kunde inte ha hoppats på bättre beslut från deras sidor. De är också ett väldigt fint par (jag kan inte sätta i ord över hur glad jag är att slippa ett triangeldrama) och de hanterade sina problem på ett moget och kärleksfullt vis. Hurra för relationer där den ena parten inte drar ner den andra!

Allegiant är också förkrossande sorglig och ställer frågor om hur mycket man kan uppoffra för allmänhetens bästa. Det fanns dödsfall som förbluffade och förstörde mig, och boken är full av både hopp och sorg.

Lite mer specifikt älskade jag också hur Peters karaktär hanterades. Han är en av dem jag varit mest fascinerad av under trilogins gång, och jag hoppades att han skulle utvecklas åt det här hållet. Jag älskar "onda" karaktärer som inte bara accepterar läget utan kan tänka kring situationen. Mer om honom i spoilersektionen!

Jag borde hata Allegiant. Om det varit första boken i trilogin hade jag förmodligen gjort det. Men nu älskar jag redan handlingen och karaktärerna så mycket att jag distraherades från alla plot holes och kunde bortse från dem. Och i slutändan ska jag väl bedöma böcker efter hur underhållande de var, och jag kunde inte sluta läsa och höll nästan andan i slutet.


Boktrailer

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Så om nu de genetiskt skadade egentligen inte var skadade, vad var då skillnaden mellan dem och de genetiskt rena (divergenta)? Och hur fan kunde folk tro på att de var något fel på dem när de "rena" uppförde sig lika illa? Hur kunde inte ens forskarna märka något när de satt och iakttog staden hela dagarna och såg att alla uppförde sig likadant (bortsett från att divergenta var serumresistenta)?
  • Kan köpa att regeringen hittade på någon desperat "lösning" till kriget för att lugna befolkningen, och jag kan köpa att de var medvetna om att experimenten inte skulle fungera och bara sa att de skulle göra det för att köpa sig tid, men hur kunde befolkningen tro på att en så idiotisk plan skulle fungera? Hur hade de ens råd att isolera och övervaka inte bara en utan ett flertal städer i så stor skala i flera generationer?
  • Varför trodde någon att massor av divergenta skulle födas i experimenten om massor av genetiskt skadade födde barn i ett par generationer? Jag menar, det är ju inte så att genetiska sjukdomar ärvs av barnen eller något. Speciellt som de hade falanger så att olika typer av gener inte blandades. Chicago-experimentet borde ha förvärrat hela problemet. 
  • Jag förstår inte hur hela landet kunde vara så korkat.
  • Tris död, herregud, jag var helt förstörd. Perfekt men hjärtekrossande. Speciellt Tobias reaktion och hans samtal med Christina efteråt. 
  • Trodde verkligen att Uriah skulle klara sig, väntade mig att han skulle vakna precis innan de lät honom dö men nope, slit ut mitt hjärta bara. 
  • Älskade Peters beslut. Han var medveten om att han njöt av att orsaka andra smärta, och han kunde inte hjälpa det för han bara var sådan mentalt, men han ville inte vara på det viset. Älskade att han var beredd att ge upp allt för att bli en bättre människa. 

Whoa, många spoilers idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar