måndag 7 juli 2014

Ruins av Dan Wells



Titel: Ruins
Serie: Partials Sequence #3
Författare: Dan Wells
Förlag: Balzer + Bray
Sidor: 464
Genre: dystopi, post apokalyptiskt, science fiction
Betyg: 5/5

Spoilervarning till dig som inte läst de första två böckerna, Partials och Fragments!

Rekommenderas till: dig som vill avsluta serien

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar serien

(vill du ha fler anledningar att läsa/inte läsa boken, kolla tidigare recensioner)





Kira Walker är fast under doktor Morgans mikroskop, Samm måste hålla ett löfte som håller kvar honom på andra änden av kontinenten och Long Island håller på att kollapsa i ett krig som kan förinta båda arterna, för gott den här gången. 
   I takt som Kira fortsätter att söka efter ett botemedel mot både RM och utgångsdatumet står det mer och mer klart att lösningen är både det enklaste och det svåraste de båda civilisationerna någonsin stått inför. 

Whoa.

Det finns inget bättre ord att inleda den här recensionen med. Whoa indeed. Det var svårt för mig att sammanfatta handlingen i Ruins, för det som i Partials började med det enkla målet bota RM har vid det här laget urartat till så mycket mer. Det är fler karaktärer än någonsin att hålla reda på och alla verkar ha sin egen lilla historia att reda ut, och allting knyts ihop och känns väl avslutat. Det är så mycket som händer att jag aldrig blev uttråkad, trots bokens nästan 500 sidor. Trots att svar började poppa upp till de många frågorna fanns det alltid något annat att undra och ivrigt leta efter. Det enda dåliga med det här var att vissa trådar kändes lite onödiga, som att de mest var där för att göra allting ännu svårare för karaktärerna. Men det är bara ett litet problem.

Jag minns hur jag i första boken tyckte att bikaraktärerna var lite platta, men det tycker jag absolut inte längre. Speciellt Marcus är plötsligt en av mina favoriter: hans sinne för humor gjorde denna annars väldigt mörka boken mycket ljusare. Triangeldramat som utvecklats mellan Marcus, Kira och Samm hanterades överraskande väl, utan onödigt drama och utan att karaktärerna tappade huvudet över kärlek mitt i en krigszon. Bland andra karaktärer så växte Ariel och framför allt Heron mycket i mina ögon, med extra tonvikt på Heron. Hennes utveckling fick mig att bli tårögd.

I Fragments hade jag problemet att nästan alla tvister var väldigt förutsägbara. Även här såg jag vissa händelser komma långt i förväg, men det fanns också många saker som verkligen chockade mig. Detta var definitivt den mörkaste boken i trilogin. Många dör, och jag blev tårögd mer än en gång. Kort sagt så var det ett närmast perfekt avslut på en imponerande trilogi.

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Så vad gjorde egentligen Armins partialsoldater i ParaGen-byggnaden i Fragments? Hur kunde de veta att det skulle komma folk dit?
  • Hade inte väntat mig att atombomben faktiskt skulle gå av! Blev helt förkrossad när det hände. Och Vinci!
  • Hur kunde Kira inte förstå att the Bloodman var hennes pappa? Det var ju så uppenbart! Han var ju den enda Trust-medlemmen hon inte identifierat ännu.
  • Herons död krossade mig. Hon går hela boken och allt hon bryr sig om är att överleva för hon har bokstavligt talat inga känslor. Sen börjar hon få känslor och så offrar hon sig själv för alla andra. Jag. Blev. Förkrossad.
  • Kiras pappa var verkligen världens psykopat. Herregud han var läskig.
  • Så vad var hela poängen med vinterns återkomst annat än att göra det jobbigt för karaktärerna att ta sig från punkt A till punkt B? Kändes lite onödigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar