onsdag 23 juli 2014

Kampen om järntronen av George R.R. Martin



Titel: Kampen om Järntronen
Originaltitel: A Game of Thrones
Serie: A Song of Ice and Fire #1
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Månpocket
Sidor: 737
Genre: fantasy
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som gillar episk fantasy på x antal hundra sidor, mängder av coola detaljer och en uppsjö av intressanta karaktärer

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mer fantasyelement i stil med drakar, alver, mm, dig som vill ha mindre snack och mer handling


Lång recension för en lång bok, för det finns mycket att säga.



Freden i de Sju Konungarikena har inte varat i ens femton år, men redan är intrigerna i slottet många, något Lord Eddard Stark snart blir varse om när han erbjuds rollen som kungens hand, en av rikets mest hedervärda uppgifter. Freden blir allt skörare i takt med att fler hemligheter nystas upp, och allt fler spelare kliver in i leken. I norr bortom världens ände samlas vålnaderna inför vintern, och i öster bortom havet kämpar en bortdriven kung och en vilsen prinsessa för att återta det som är det som rätteligen är deras. Insatserna blir allt högre, för i ett krig om troner kan man bara vinna - eller dö. 

För att vara en episk fantasy finns det inte speciellt mycket fantasy i Kampen om Järntronen - i början trodde jag att det var en skildring av medeltida Storbritannien eller något. Men efterhand som man läser droppas mer detaljer om världen in, hintar om magi ges och en och annan mytomspunnen varelse tar plats på scenen. Hela världen är verkligen grundligt uppbyggd, och jag tyckte mycket om att läsa om dess myter, legender, historia, olika folkslag och efterhand hitta de små detaljerna som tydligt visade att det inte är vår värld det handlar om. Martin måste ha lagt ner år och hundratals post-it lappar på att sätta ihop alla trådar i sin värld och jag älskade det.

Något som dock var mindre intressant att läsa om var alla Lorder och Ladys, soldater och riddare, slavar och värdshusvärdinnor. Martin är fruktansvärt duktig på att skriva distinkta karaktärer och bära historian på deras axlar, och det fanns många karaktärer jag älskade (Arya, Tyrion och Daenerys, framför allt). Dessutom har han med sånt som är ganska ovanligt i fantasy, som en karaktär som är förlamad i benen, en överviktig, lättskrämd pojke som inte används som comic relief och en dvärg som inte har skägg och bor under marken för att hugga sten utan istället är en vanlig människa. Han undviker också klichén att låta Jon bli en oförstådd, bitter hjälte genom att låta någon prata allvar med honom varje gång han var på väg in på den vägen, vilket jag tyckte var lite roligt.

Men han är också duktig på att slänga in hundratals karaktärer som jag fullständigt struntar i. Varje random person som dyker upp ska ha historia och släktträd upprabblat i en halv sida eller så, och det var så tråkigt. Det finns andra onödiga detaljer också, och det i samband med ett det pratas mycket men görs ganska lite leder till en väldigt lång bok som kan bli lite tråkig på sina ställen.

Men det som jag hade svårast för är det som många andra verkar älska: relationen mellan Daenerys och Drogo. Jag kan inte se någonting romantiskt mellan dem. Absolut ingenting. Jag hade kunnat köpa situationen och händelserna, men inte hur det målades upp som någonting bra. Dany var tretton år när de gifte sig, tretton, och Drogo en fullvuxen man. Hon tvingades in i det, hatade det i början och till och med sedan märktes det så tydligt att hon bara gillade läget för att hon var ett barn och för att det var den minst hemska situationen hon någonsin befunnit sig i. Hon blundade för dothrakiernas mordiska, hänsynslösa sidor, valde att bara se det goda och hade bara ett barns oskyldiga förälskelse i sin make.

Missförstå mig inte nu, jag älskar Dany som karaktär, hennes utveckling och styrka och vilja att aldrig ge upp, men jag hatade hur hennes situation hanterades.

2 kommentarer:

  1. Eftersom jag själv tycker att A Song of Ice and Fire är väldigt bra tycker jag den här recensionen är väldigt intressant. Håller inte alls med. Min tolkning av Dany och Drogos relation är fullständigt annorlunda. Jag tolkade det som Stockholm syndrom. Deras relation beskrivs romantiskt på ytan för att det är så Dany reagerar, men det finns en hel del undertoner som pekar på verkligheten (enligt mig).

    Får bara fråga: läste du den på svenska? Jag har läst böckerna på engelska och något kapitel på svenska för att jämföra. Mitt intryck var att översättningen var ganska dålig och mycket gick förlorat. Nyfiken bara :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan nog hålla med om att Dany hade stockholmssyndrom, önskar bara att det visats lite tydligare så att det inte blivit så lätt att läsa det som något bra/romantiskt :/

      Jag läste den på svenska, ja, men planerar att kanske ta resten av serien på engelska :)

      Radera