lördag 26 juli 2014

Ära eller inget

Jag har länge funderat idén att skriva en post apokalyptisk bok i en ödelagd värld, och jag ville inte att huvudpersonen skulle vara någon som var förberedd. Jag ville ha en huvudperson som borde varit den första att dö. Och sedan fick jag idén att min otrolig överlevare borde sitta i rullstol. Bara för att, du vet, människor i rullstol existerar, och jag tvivlar på att de skulle ge upp och dö bara för att pesten kom eller nåt. Men det är inte precis nåt man brukar se i post apokalyptiska böcker.

Så efter att ha läst Kampen om järntronen och Förr eller senare exploderar jag, den ena som handlar om krig och den andra om sjukdom som seriöst försvårar livet, fick jag lite inspiration. Jag satt uppe vid halv ett på natten och knåpade ihop en kort bakgrund till min hjältinna och nu är jag så trött att jag inte vet bättre än att slänga ut den här i all sin glans.

PS: jag tänker inte sluta jobba på Girl-serien; denna lilla saken kommer få vänta medan jag jobbar mer med Jasmine och gänget. Men jag hade tillfällig inspiration och ville ta vara på den.


Ära eller inget

När Maya gick ut i krig väntade hon sig något episkt och storslaget. Hon såg framför sig stora blodiga strider där man antingen segrade i ära eller dog med dubbelt så mycket ära. Hon pratade och skrattade och tillsammans med sin trupp stormade hon fram över fiendeland. De var odödliga, närmast höga på kraften i vetskapen i att det här var deras stund, deras slag.
   Hon gick in i sin första strid med uppspärrade ögon och bultande hjärta, och när hon satte en kula mellan ögonen på sin första fiende log hon. Maya var inte ond. Maya tyckte inte om att skada och hota och plåga. Vilken annan dag som helst skulle hon inte ens ha skjutit den unge mannen med acneärr och spretigt, sandblont hår. Men detta var inte en annan dag, och Maya sköt många andra unga män den dagen. Gamla också. Och kvinnor. Alla som dök upp framför hennes sikte var hennes mål.
   Hon gillade känslan av att delta, av att bevisa sig värdig och stark. Att försvara något som var henne kärt, något hon ville bevara. Att stå sida vid sida med vänner tillsammans med vilka hon gått igenom ett helvete under militärträningen. De hade krupit genom gyttja och taggtråd tillsammans, och nu dödade de tillsammans. Försvarade varandra och sitt land. Räddade liv och avslutade dem. De kände sig som gudar.  
   Det var inte så att hon trodde att hon var odödlig, och det var inte heller så att hon ville dö, men om hon skulle dö så skulle hon helst gå ut storslagen och vrålande i raseri och passion. Blaze of glory, så att säga. Hon tänkte inte så mycket på vad som skulle hända sedan. Inte på himmelriken och helveten, reinkarnation eller evig svärta utan början eller slut. Ickeexistens. De tankarna var för abstrakta för henne. Hon föredrog att fokusera på någonting konkret, som att döda fienden innan fienden dödade henne, och den berusande känslan som fyllde henne varje gång hon hann först.
   När hon trampade på landminan insåg hon det ögonblickligen. Det var inget högt klick, bara ett blygsamt litet ljud som försynt påminde världen om sin existens, men hon hörde det så klart, så klart. De var inte ens i strid när det hände. De gick där längs en dammig grusväg, skrattade och diskuterade anfallsteknik, svor över hur förbannat trötta de var på utsikten över ändlösa gulgröna fält med decimeterhögt gräs.
   Och sen var där klicket, för en sekund det enda hon hörde i en annars ljudlös verklighet.
   Hon överlevde. Hon borde inte ha överlevt, men det gjorde hon. Hon låg där på den skakande, ringande, blodiga vägen och undrade vad som hade hänt med äran. Varför hon inte fick ta med sig några fiender i graven. Varför hennes slut skulle bli en förbannad metallklump nergrävd i marken.
   Det gjorde inte ont då, den soliga eftermiddagen på den dammiga vägen mellan de gulgröna fälten.
   Smärtan kom senare.
   De pumpade henne full med morfin och penicillin och antibiotika, som om all den där skiten på något sätt skulle distrahera henne från det faktum att hon inte längre hade några ben, eller hur ont det gjorde i de där ickeexisterande benen. Fantomsmärta kallade de det. Resten av henne, de delar som fortfarande fanns kvar, gjorde såklart också ont. Läkarna fortsatte att trycka i henne smärtstillande och väntade på att hon skulle dö – för barmhärtighetsmord är förbjudet i den moderna världen – och Maya låg där och stirrade och kände sig snuvad på sin ärorika död.
   Till allas förvåning svarade hon på behandlingen. Benstumparna blev inte inflammerade, och inte heller alla de andra dussintals skador hon fick när minan gick av. Kroppen accepterade det nya blodet den fick. Hjärtat slutade fladdra i bröstet och hon kunde andas utan att det visslade i halsen. Läkarna och sköterskorna var förbluffade. De sa att det var ett mirakel.
   Och Maya insåg sakta att hon varken skulle få komma hem med skölden eller på den.
   Alla pratade om hur stark hon var. Hur värdig och livskraftig och envis och stark stark stark. Som om det var hennes val att fortsätta leva. Som om hon sagt till sina blodceller att nu ska ni fan inte släppa förbi några jävla bakterier och de faktiskt lyssnade. Som om alla hennes vänner som dog den där dagen på vägen på något vis gjorde det för att de inte ville leva tillräckligt mycket.
   Det var skitsnack, så klart. Maya visste det.

   För hon har aldrig velat dö så mycket som när hon låg i den där sjukhussängen. 

1 kommentar:

  1. Det där låter RIKTIGT intressant!! :D Riktigt bra skrivet! :D Jag hoppas att jag får läsa hela den någon dag! :)

    SvaraRadera